Inte bara tänkbart utan tänkvärt

Ibland kan det vara välgörande att som omväxling till alla självsäkra förståsigpåares omdömen om hur saker och ting ligger till få en inblick i vad välrennomerade fysiker och kosmologer tänker om tingens innersta natur, som gett upphov till den världsalltets storskaliga struktur som vi i dag menar oss ha en ganska god förståelse för. En sådan inblick ger oss Bengt E Y Svensson i sin understreckare Spekulationer i de högre rymderna (Sv. D. 22 maj). "Vad hände egentligen vid själva Stora smällen och den bråkdels bråkdel av en sekund därefter som vi ännu inte riktigt förstår? Hur ser materien ut i ännu mera detalj än standardmodellens kvarkar och leptoner?"

De förhoppningar som från början knutits till den s.k. strängteorin har visat sig ge upphov till kanske ett 10 000-tal olika möjligheter för hur en "värld" skulle kunna vara uppbyggd. Varför ser då vårt universum ut som det gör, när det finns så många andra möjliga universa? En idé är den s.k. antropiska principen, som innebär att universum måste ha vissa egenskaper för att tillåta uppkomsten av materia och intelligenta observatörer, annars skulle det inte kunna observeras. Uppkomsten av liv skulle inte vara möjlig om inte vissa av universums begynnelsevärden och naturkonstanter, särskilt förhållandet mellan de fyra fundamentala naturkrafterna, från början vore finjusterade. Att vi finns lägger krav på naturlagarna. Det är just detta krav som väljer ut vårt världsallt bland andra möjliga.

Med andra ord: ett universum bland alla andra tänkbara universa har kommit till för människans skull – för att hon skulle kunna ana sig fram till sin Skapare eller för att hon skulle gå vilse, om inte Gud hade uppenbarat sig också på ett annat sätt.