Mindre eller mera kristendom?

På 1940-talet skrev C.S. Lewis sin bok Mere Christianity ( sv. öv. Kan man vara kristen?), något som kanske kan översättas med "ren" kristendom eller "grundläggande" kristendom. En som starkt påverkats av Lewis är den tidigare evangelikale, därefter anglikanske och till sist katolske prästen Dwight Longenecker, som till svar på Lewis bok publicerat sin egen More Christianity, vilket skulle kunna översättas med "överflödande" kristendom.

Jag kommer att tänka på dessa båda böcker när jag ser hur svensk frikyrklighet brottas med sina identitetsfrågor. Till den tidigare debatten (se mina bloggar Frikyrkligt uppror – Den förträngda tron – Den bortglömda auktoriteten, 22-24 april) har Claes-Göran Bergstrand fogat ett inlägg om frikyrkans föreningsmodell, en modell som han menar är orsak till den nuvarande krisen. Han menar att frikyrkans församlingsstruktur med demokratiska församlingsmöten gör kristna osäkra på sin identitet och att den i grunden är en obiblisk struktur. I stället vill han återgå till den form av husförsamling som han tycker sig möta i Apg. 2:42-46.

Tyvärr tror jag att frikyrkligheten genom som sin biblicistiska grundhållning lätt hamnar i en rävsax. Man vill så gärna vara biblisk men låser sig ofta till en mycket begränsande läsning ("mere christianity"). I Claes-Göran Bergstrands artikel är t.ex. 3 av 4 bibelhänvisningar till Apostlagärningarna. Det är sällan som man från frikyrkligt håll ser någon hänvisning till Matt. 16:13-20 eller Joh. 21 när det gäller frågan om Kyrkan och hennes uppbyggnad eller varför inte till Apg. 20:25-35?

I ett referat från Johannesakademins seminarium om Kyrkan, Anden och ämbetet kritiserar Samuel Rubenson "föreställningen om urkyrkan som den enhetliga stabila gemenskapen som vi längtar att återvända till". Han menar att det i själva verket fanns en mångfald ur vilken Kyrkan så småningom utkristalliserade sig genom sin trosbekännelse. Ulf Ekman betonade vid samma seminarium nödvändigheten av en fast struktur och någon form av läroämbete.

Ty hur viktigt det är är med lärjungaskap och personliga vittnesbörd kommer vi aldrig undan frågan om kyrklig struktur. Läser man noggrant Apg. 2:41-47 märker man snart vilken stor roll apostlarna spelade inte bara för undervisningen utan med alla säkerhet också för "brödbrytandet", d.v.s. för eukaristin. I själva verket möter vi här den samsyn av kyrklig struktur, av gudstjänst (inte bara i hemmen utan också i templet!) och personligt vittnesbörd som varje kyrka måste vara bärare av. I stället för "mere Christianity" behöver vi "more Christianity".