Konkurrens eller öppenhet?

Två artiklar som jag nyligen läst belyser varandra på ett intressant sätt. Den ena, publicerad i nr. 3 av tidskriften Signum behandlar en teori om språkets uppkomst i mänsklighetens urhistoria (Stig Olsson, Apa eller människa, tyvärr inte tillgänglig på nätet), den andra i dagens Sv.D. utgör en recension av Acemoglu, Robinson, Why nations fail: The origins of power, prosperity, and poverty.

Enligt en utbredd samsyn är det språket, som på ett avgörande sätt skiljer människan från djuren och ger henne hennes särställning och särskilda makt. Språket signalerar och utmärker människan just som människa till skillnad från andra primater. I den evolutionära kampen för tillvaron, där den starkares makt över den svagare anses vara den drivande kraften, har vid något tillfälle uppstått samverkansformer som inte är konkurrensbenägna och agressiva utan i stället samarbetsvilliga, fridsamma, generösa och tillitsfulla (jfr. Adams utrop när han första gången fick se Eva!). Denna tillit är i själva verket förutsättningen för att läten och åtbörder inte bara skall förbli hotfulla eller på annat sätt känslomässiga uttryck utan också medel för att uppnå gemensamma mål. Stiliserade åtbörder och tecken i ett intersubjektivt rum av gemensam och delad uppmärksamhet utgör grunden för ett framväxande språk. Den bestående konkurrensbenägenheten leder till att olika grupper så småningom får olika språk och har svårt att förstå varandra. (Min kommentar: Den som vill kan här se en parallell i den bibliska berättelsen om utvecklingen från ett paradisiskt urtillstånd via syndafallet och Kains avund till språkförbistringen efter Babels torn.)

Om den första artikeln handlar om urtid behandlar den andra i stället nutid. Den tar upp en fråga som jag tidigare berört i mitt inlägg från den 9 juni, Världen på åskådarplats. Varför är världen så orättvis? Många har letat efter övergripande förklaringar till världens ojämna fördelning av rikedomar och välstånd, där t.ex. natur, kultur, religion eller klimat anses ha spelat en avgörande roll, men ingen tycks ha hittat den rätta nyckeln. Den recenserade boken uppställer en institutionell teori: öppna samhällen, där eliter balanseras mot varandra, där informationen är fri, där maktväxling kan ske under ordnade former är mer stabila och välmående än sådana som är toppstyrda av individer eller grupper. Åtskilliga exempel från nutiden kan exemplifiera den uppställda teorin.

Vad finns det för gemensam nämnare? Att öppenhet, tillit och samtal bildar en bättre grund för framtid och mänsklig utveckling än slutenhet, konkurrens och gruppegoism. Naturligtvis ingen nyhet, men värt att säga än en gång.