Jag tycker att det är bra att tidningen Dagen ger utrymme för att berätta om Christer Sturmark och Humanisterna. Utgångspunkten för artikeln är debatten mellan honom och Marcus Birro. Vad som inte är så lyckat är att Humanisterna nästan allltid står som den inbjudande parten både till denna och andra liknande debatter. Det ger dem redan från början ett slags övertag eftersom den inbjudna parten är den som förväntas stå till svars för sina åsikter.
Det är inte nödvändigt att det måste vara på det sättet. Om man låter vetenskapen alltid vara det paradigm som man utgår från – som humanisterna påstår sig göra – kan man redan från början konstatera att detta val inte grundar sig på en vetenskaplig slutsats utan är ett filosofiskt ställningstagande som inte är invändningsfritt. Om man redan från början begränsar sig till den vetenskapliga metoden begränsar man också tänkandet till det som vetenskapen kan undersöka.
Det finns mängder av frågor som det vore intressant att höra humanisternas svar på, t.ex. vad är den mänskliga tanken? Finns det en fri vilja och vad är det som i så fall skiljer den fria viljan från rena instinkten? Det största mysteriet är kanske inte Gud utan människan själv, hennes självmedvetande, hennes förmåga att objektivera sig själv o.s.v. Och varför handlar inte människan alltid som hon vill? Hur kan en människa falla i förundran över naturens skönhet? Vad är förundran? En materialistisk infallsvinkel på människan omöjliggör i själva verket varje resonemang, varje utsaga om sant eller falskt, rätt eller fel, eftersom det i själva verket bara skulle handla om slumpvisa rörelser i människans hjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar