Världen på åskådarplats

"Världen står på åskådarplats"  läste jag i en tidningsrubrik i går. Den gällde striderna i Syrien. Vem tror att det går att hejda den fortgående utvecklingen mot ett fullskaligt inbördeskrig? Hur skall man få slut på våldet i Syrien? Men än mer underligt: Hur kommer det sig att vi i vår del av världen får leva under så fredliga omständigheter medan arabländerna präglas av ständiga maktstrider, som aldrig tycks ta slut?

Det är lätt att hänvisa till sociala omständigheter: vi lever i välstånd – andra i fattigdom. Men också de sociala omständigheterna har sina orsaker, som inte bara består i brist naturtillgångar utan också i människors attityder. En viktig orsak till välstånd och fred är otvivelaktigt vår demokrati. Många har pekat på arabländernas ringa erfarenhet av demokrati som en viktig orsak till de maktstrider som gång efter annan blossar upp mellan olika klaner.

Ingen fred alltså utan demokrati. Men demokrati i vår västerländska tappning beror inte bara på att alla får vara med och bestämma utan också på att alla människor anses ha samma värde.  Det för alla gemensamma människovärdet är en grundbult i vår västerländska kultur och vår demokrati. Det har inte vuxit fram av sig självt utan har sina ofrånkomliga rötter i den judiskt-kristna tron.  Ingen tro på ett gemensamt människovärde utan en tro på någon som garanterar detta människovärde.

Den västerländska demokratin har vuxit fram och mognat i hägnet av den kristna synen på människan, skapad till Guds avbild och likhet, visserligen fallen i synd men också försonad med Gud genom Jesus Kristus. Bara den kristna tron på människan som Guds egendom kan garantera hennes människovärde. Hon är älskad av Gud och behöver inte tillgripa våld för att hävda sitt människovärde.

Världen på åskådarplats. Vad kan vi göra? Frågan får mig att tänka på en dikt av Stig Dagerman:
Jorden kan du inte göra om. 
Stilla din häftiga själ! 
Endast en sak kan du göra: 
en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket 
att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre 
betyder en broder mer.

En sak kan vi alla göra: slå vakt om det för alla människor (också ofödda och döende) gemensamma och lika människovärdet som någonting absolut och ofrånkomligt. Och tro mig eller ej: vi kan knäppa händerna till en bön om fred:

Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hatet härskar - låt mig sprida kärlek!
Förlåtelse där orätt har begåtts,
och enighet där splittring råder.
Där villfarelse finns - låt mig få bringa sanning.
Tro där tvivlet härskar
och förtröstan där förtvivlan råder.
Låt mig bringa ljus i mörkret
och glädje i bedrövelsen.
Min Gud och Mästare
Lär mig sträva efter att trösta hellre än att bli tröstad,
att förstå hellre än att bli förstådd,
att älska hellre än att bli älskad.
Ty det är genom att ge som vi får,
det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva,
det är genom att förlåta som vi själva får förlåtelse,
och det är genom att dö som vi föds på nytt till evigt liv.

(Bön som p.g.a. sin publicering år 1912 på baksidan av en bild av Franciskus tillskrivits honom)

Se f.ö. denna mycket läsvärda artikel av Carl E. Olson i The Catholic World Report.