Kaos är granne med Gud

I en artikel i tidskriften Signum redogör Stig Olsson under rubriken "Hypotesen Gud"  för intressanta förslag från två forskare, biokemisten Arthur Peacocke och den teoretiske fysikern John Polkinghorne, om hur teologi och naturvetenskap kan mötas och förstå varandras teorier och arbetsmetoder. De båda forskarna irriteras över hur kristendomen förlorat sin trovärdighet och intellektuella heder genom att arbeta med dubbla sannings- och verklighetsbegrepp. Å ena sidan flyr man till en fundamentalism "Det är sant för att det står i Bibeln", å andra sidan flyr man till en postmodernistisk skuggvärld, där sanningen blivit subjektiv och verkligheten ersatts av språkspel. I båda fallen separerar man "det andliga" (= det subjektiva) från "det materiella" (= det objektiva) och placerar de båda i skilda men tillslutna fack.

I stället borde man enligt Peacock tillämpa vetenskapens empiriska sanningsbegrepp, som visat sig så framgångsrikt och fruktbart. Enligt en allmänt accepterad uppfattning är världen uppbyggd av materia, rum, tid och energi ungefär på det sätt som fysiken i dag beskriver den. Denna värld är orsaksmässigt sluten, vilket inte innebär att allt som sker i världen är förutbestämt av mekanistiska lagar. Tvärtom finns det ett icke ringa mått av slump, en inbyggd obestämbarhet i det fysiska skeendet. Ur det mycket enkla, t.ex. kvarkar och elementarpartiklar, uppstår – genom nya och oförutsägbara kombinationer av lagbundet och tillfälligt – komplicerade sammanhang, ekosystem och mänskliga samhällen.

Enligt Peacock är det inte logiskt och vetenskapligt tillfredsställande att tänka sig att "Allt-som-är" har sin grund och sitt upphov i sig självt. I stället bör man allvarligt pröva hypotesen att det finns ett Vara, en yttersta verklighet, ur vilket Allt-som-är har sitt upphov och är dess nödvändiga och egentliga grund. Med en logiskt uppbyggd argumentation kommer Peacock fram till att denna grund måste vara en enda, förnuftig, allsmäktig, allvetande och dessutom personlig, eftersom människan är en person. Denna allmakt är vad vi kallar Gud.

Trots att den allsmäktige i sin ständigt pågående skapelseakt satt gränser för sin allmakt och inte tillåter sig att rubba på den naturliga ordningen, har han en önskan med sin skapelse. Den avslöjar sig i materiens pågående tendens till komplexitet, dess emergens: Gud vill att det i världen skall uppkomma fria och förnimmande varelser, som kan möta honom i frihet. Det finns en avsikt med livets evolutionära historia på jorden. Den är inte i detalj planlagd men har i alla fall följt en viss riktning.

Vilka vägar kan då Gud använda för att handla i världen utan att inkräkta på världens frihet och den ordning som han själv har bestämt, framför allt utan att tillföra ny energi, något som skulle göra honom, den osynlige, synlig? Peacockes och Polkinghornes lösning är att införa "aktiv information" som den plats där Gud och världen kopplas samman som orsak och verkan. I Allt-som-är förekommer något som kallas kaotiska system och som uppträder där materien börjat växelverka med sig själv i tillräckligt komplicerade former. I sådana kaotiska system kan förloppet utvecklas i olika riktningar. Vägvalet går inte att precisera. Det är skyddat mot insyn.  Den som handlar förblir osynlig, handlar genom att meddela sig, genom "aktiv information", utan att bryta mot energiprincipen.

Stig Olsson, vars referat jag här återgivit i koncentrerad form, ställer sig själv ganska kritisk till Peacocks och Polingshornes tankar, främst därför att han menar att de inte ger utrymme för ett personligt Du utan "förtingligar" Gud, något som jag har svårt att hålla med om. Den som ur kristet perspektiv bekantar sig med Peacockes och Polkinghornes hypoteser kan inte undgå att dra paralleller till den bibliska uppenbarelsen. Om kaos som förstadium till kosmos talar redan de första verserna i 1 Mos. 1:1-4, där vattnet, särskilt det oroliga och stormiga, står för kaos (oordning) och Guds ande som svävar över vattnet står för ordningen (kosmos). Välbekanta är slutorden i Stagnelius dikt Vän i förödelsens stund: "Kaos är granne med Gud". Den aktiva information som enligt hypotesen skulle ange riktning för utvecklingen har naturligtvis sin motsvarighet i Guds ord både i skapelsen och i inkarnationen, d.v.s. i Jesu människoblivande.

Beträffande Jesus-gestalten gör Peacock till sist en intressant anmärkning. Jesus kan ses både som den evolutionära historiens sista (eller åtminstone senaste) steg och som en aktiv handling av Gud (jfr. Joh. 1:14 Ordet blev kött). När Gud blir människa i Jesus sker en avgörande vändning i förhållandet mellan Gud och världen. Gud ger sig till känna i sin fulla närvaro i och delaktighet med människan och allt skapat. Därmed blir världen ett sakrament. Detta är en reell omvandling, ett "emergent" skeende, d.v.s. en utveckling i en mer komplex riktning. Världen har gjort ett språng och en ny form av verklighet har uppstått, något som har bäring inte bara på inkarnationen utan också på uppståndelsen och eukaristin.