Omskärelse eller omvändelse

Med jämna mellanrum utbryter en diskussion på bl.a. NewsMill om omskärelse på gossar. En välkänd motståndare till omskärelsen är Bengt Westerberg. Som kristen finns det ingen anledning att förespråka omskärelse eftersom frågan om omskärelse eller inte avgjordes redan tidigt i kristendomens historia (Apg. 15:1-35). Dock måste man ställa frågan hur det kommer sig att frågan om omskärelse, som borde vara en inomreligiös fråga, väcker en sådan uppståndelse i ett sekulariserat land som Sverige? Som skäl för motståndet anför man ofta individens behov av integritet. Man anser sig tala för barn som inte själva har någon talan. Integriteten sitter alltså i kroppen, eller rättare sagt i en liten skinnbit på en viss del av kroppen.

Jag betvivlar att det är integriteten man är mån om. Är alla de som är motståndare till omskärelse utan att själva vara judar eller muslimer också motståndare till aborter? Är förhuden viktigare än själva personen? Den svenska diskussionen om omskärelse förefaller i det perspektivet som en ankdammsfråga. Den som är motståndare till omskärelse  men samtidigt förespråkare för aborter är faktiskt inte trovärdig. Något annat än omsorgen om livet och den personliga integriteten ligger bakom kravet på förbud mot omskärelse.

Att just förhuden är föremål för detta exceptionella intresse är kanske talande. Sverige är inte bara sekulariserat utan också sexualiserat. Sexualiteten är den nya religion som man vill slå vakt om. I det perspektivet utgör omskärelsen en viktig symbolfråga. Förhudens existens är inte en fråga om individens kroppsliga integritet utan om individens frihet från religion, i första hand judendom och islam. Ur den synpunkten kan kristendomens tidiga beslut om frihet från omskärelse ju tyckas ovanligt framsynt. Men vad viktigare är: omskärelsen uppfattas som ett angrepp på sexualitetens religion, den enda religion som återstår i det postmoderna samhället.

Men aposteln Paulus, som kunde vara ovanligt radikal och frispråkig mot sina motståndare i omskärelsefrågan ("de borde skära av sig alltihop, dessa som sprider oro bland er", Gal. 5:12), han låter sig inte nöja med att ta avstånd från kroppens omskärelse. Ingen blir en bättre människa genom att omskäras, men ingen blir heller en bättre människa genom att icke omskäras. Vad Paulus kräver är hjärtats omskärelse, omvändelse i stället för omskärelse, och det gäller både den omskurne och den oomskurne, både förespråkare och motståndare. "Omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven" (Rom. 2:29). Det är en omvändelse som både det sekulariserade och det sexualiserade Sverige behöver men också vi kristna, muslimska eller judiska trosbekännare.