Erfarenheten, tron och den ofrånkomliga auktoriteten

I gårdagens Sv.D. har Patrik Lindenfors och Christer Sturmark lämnat replik på en artikel från Chaphaminstitutet rörande förhållandet mellan vetenskap och religion. Svaret ger anledning till vissa reflektioner beträffande den s.k. auktoritetstron.

Våra liv här på jorden börjar med ett stort mått av auktoritetstro. Under hela barndomen lever vi av auktoritetstro. Inget mänskligt liv skulle vara möjligt om det inte fanns auktoriteter att hålla sig till. Våra föräldrar är våra första och största auktoriteter på vilka vi litar i alla väder. Först så småningom vaknar vi till insikt om att våra föräldrar har brister, att de kanske inte alltid är att lita på, att vi själva behöver förhålla oss kritiska, att vi  behöver vara självständiga i förhållande till våra föräldrar. Då börjar sökandet efter en egen sanning, som i varje fall till att börja med får sin inriktning av hur vi upplevt våra föräldrar. Om vi upplevt dem positivt sker sökandet i ungefär samma riktning som de. Om vi upplevt dem negativt, sker det kanske i en motsatt riktning.

Vårt sökande är alltså inte ovillkorligt, inte heller sker det i fortsättningen utan auktoriteter. På många sätt förblir vi auktoritetsberoende under hela vårt liv. Vi kommer ständigt att ha behov av att lita på människor utan att alltid kunna undersöka hur pålitliga de är. Vi litar på taxichaufförer, på piloter, på läkare, på mängder av människor som omger oss. Vi litar till och med på professorer och vetenskapsmän, till vilka vi dock förhåller oss mer kritiska och avvaktande.

Genom att kritiskt granska våra auktoriteter gör vi erfarenheter. Vi gör erfarenheter av olika slag, positiva eller negativa. Vi gör erfarenheter av det vi läser, av det vi hör, av det vi ser, av människor som vi möter.  Alla dessa erfarenheter bildar en slags kunskapsbank, som leder oss fram genom livet.

Men vårt sökande efter sanning styrs också av de frågor vi ställer. När vi ställer frågor om livets mening eller om moral, kan ingen vetenskap i världen hjälpa oss att få svar. Också här är vi hänvisade till att lyssna på auktoriteter. Vi söker efter svar i en svår livssituation eller efter någon som kan älska oss förbehållslöst. Här lämnar oss vetenskap och människors hjälp ofta i sticket och vi tvingas vända oss till något eller någon som inte lider av det mänskliga livets begränsningar.

Det är alltså inte bara metoden som skiljer tro och vetenskap utan främst frågorna vi ställer. Frågorna är grundläggande. Vilka auktoriteter vi stannar inför beror på vilka erfarenheter vi gör. De svar som olika religioner ger är olika och vi tvingas att pröva svaren. Detta prövande är inte bara en intellektuell akt, om en tro är logiskt sammanhållen eller ej, utan också ett prövande i praktiken, om tron är något som håller att leva på,  om den svarar på våra frågor, om den stämmer överens med våra egna erfarenheter eller inte. Erfarenheten och tron och erfarenheten av tron betingar varandra ömsesidigt och leder oss i bästa fall fram till en hållbar livsåskådning och verklighetsuppfattning där både tro och vetenskap kan leva sida vid sida.

 Se också Lotta Knutsson Bråkenhielms artikel i NewsMill: Visst kan vetenskap och religion förenas