Äktenskapets skal och kärna

Med anledning av Svenska kyrkans förslag till "könsneutralt" vigselordning mediterar prästen Peter Artman i tidningen Dagen över vad som är äktenskapets "kärna". Hans intresse gäller egentligen sexuallivets "kärna", som han menar ligger i "att ge livet vidare". Genom att tala om sexualitetens "kärna" förutsätter han att sexuallivet också har ett skal, något som han beskriver som "en av livets stora fröjder". Vad han inte talar om är att denna skillnad mellan avlelse och sexuell njutning – frigjord från tanken på avlelse – i själva verket är det som har bäddat både för den nuvarande vilsenheten i fråga om äktenskap och sexualitet och för beslutet om det "könsneutrala" äktenskapet. Artman konstaterar också att de homosexuella parterna verkligen ser ut att "älska" varandra, vilken innebörd han nu lägger i det. Åtskillnaden mellan avlelse och enbart sexuell njutning  ligger också bakom det bruk av preventivmedel som Artman accepterar.

I själva verket tror jag att Artman själv är offer för den vindkantring i äktenskapssynen som ägt rum under de senaste hundra åren (se Kroppens teologi). Om man ser tillbaka på äktenskapssynens omvandling kan man iaktta en gradvis förskjutning från att uppfatta äktenskapet som gudomlig instiftelse och kärleken som en "plikt" för båda makarna till att uppfatta äktenskapet och kärleken som en gåva och en privat angelägenhet (se min blogg:  Äktenskapet som uppdrag). Talet om äktenskapet som "gåva" tjänar en trefaldig uppgift: att mildra synen på äktenskapet som ett uppdrag eller en kallelse, att privatisera sexualiteten till ett njutningsmedel och att bemöta påståendet om att kristendomen är kropps- och sexualfientlig. Om man vill kan man se detta som en förskjutning av innebörden i ordet "kärlek" från agape till eros (se Kärlek som förgår eller kärlek som består?).

När Artman söker efter sexuallivets "kärna" glömmer han den vida viktigare frågan som antyds i rubriken, nämligen frågan om äktenskapets "kärna". Ty äktenskapet är långt mer än bara sexualitet. Både passion och avlelse har sin tid, men det betyder inte att äktenskapet därefter har spelat ut sin roll. När både skal och fruktkött har förmultnat återstår den kärna som hela tiden måste finnas och som är äktenskapets kärna: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött" (Matt 19:5 med citat från 1 Mos. 2:24). "Ett kött" är inte bara en fråga om kopulation. Det är en fråga om att växa samman i det som  Johannes Paulus II och Andra vatikankonciliet kallar communio personarum, makarnas delaktighet i varandra genom att ömsesidigt behandla varandra som ansvariga subjekt och inte som objekt. Det finns i äktenskapet ett trohetslöfte som gör att både skal och fruktkött kan välsignas (1 Mos. 1:28) och få sin rätta plats.

Den som förmodligen har tänkt djupast över äktenskapets innebörd och relationen mellan man och kvinna är den förre påven Johannes Paulus II, som i sin "Kroppens teologi" ger en djuplodande analys av både kärlek och äktenskap (se mitt inlägg om Kroppens teologi).