Författaren och barnläkaren Salomon Schulman skriver i dag på förintelsens minnesdag om sina reaktioner på utställningen "Memory Works", där konstnären Carl Michael Hauswolff bl.a. använt aska efter kremerade judar från koncentrationslägret Majdanek för att framställa en akvarell. Hauswolffs tilltag har väckt inte bara uppmärksamhet utan också vrede. Hur långt får en konstnär egentligen gå? frågar sig Schulman.
Det är en berättigad fråga. Får en konstnär mörda en människa för att ta vederbörandes blod och därmed göra en målning? Nej, naturligtvis inte. Inte bara därför att det finns en lag som säger att det är ett brott att döda en annan människa utan också därför att det finns ett moraliskt bud som säger oss att vi skall visa respekt för en annan människas liv. Det är en respekt som sträcker sig över döden och till och med bortom graven.
Det är faktiskt inte ovanligt att konstnärer i den konstnärliga frihetens namn anser sig ha rätt att tillgripa vilka medel som helst utan att visa någon respekt för andra människors värde, antingen man nu spelar sinnesjuk eller hädar vad andra människor håller heligt. Tilltaget skapar rubriker, vilket var den avsedda meningen, men det skapar ingenting gott. Det lämnar endast en dålig eftersmak som faller tillbaka på konstnären själv.
Se vidare von Hausswolff bryr sig inte om moralen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar