I tidningen Dagen kunde man nyligen läsa om en dansk muslim som jublar över möjligheten att bli präst, trots att han inte tror på den kristna guden. Uttalandet sägs vara ironiskt, d.v.s inte allvarligt menat, och orsakat av den danska folkkyrkans brist på kristen substans. Att uttalandet över huvud taget är möjligt säger någonting inte bara om den danska kyrkans defensiva karaktär utan också om den morgonluft som Islams företrädare vädrar. Målet för Islam är nämligen ingenting mindre än alla människors underkastelse under Allah.
Men kanske finns det i den muslimske teologens uttalande inte bara en ironisk släng utan också ett gryende tvivel på Islams egen förträfflighet. Ingenting kan nämligen i dagens läge vara mer angeläget än en verklig jämförelse mellan vad Islam står för och vad den kristna tron har att ge. Inte bara i Sverige utan i västerlandet över huvud taget härskar för närvarande en föreställning om att alla religioner har samma värde och att varje ifrågasättande av Islams förträfflighet innebär en diskriminering. Detta är naturligtvis nonsens. Sökandet efter sanningen kan aldrig vara en diskriminering. Den muslimske teologen konstaterar själv enligt tidningen Dagen: "Vi har blivit så rädda för att diskriminera att vi inte vågar kräva något av någon och inte tar personlig ställning till någonting".
Med tanke på den debatt som råder i fråga om hedermord, våldtäkter och kvinnors ställning (se t.ex. Virpi Hellmarks inlägg om hederskulturen på newsmill) och om religionsfrihet, yttrandefrihet och viljans frihet, skulle en jämförelse mellan religioner vara synnerligen välgörande, både för muslimer och för räddhågande kristna . Men då fordras det också ett visst civilkurage för att gå emot den allmänna meningen om att det finns religioner som inte får ifrågasättas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar