"Kan du hjälpa Mohammed – han kommer nog direkt från Mecka". Så skrev en lektor vid lärarhögskolan i Falun i det numera riksbekanta mailet till sin kollega, något som orsakat honom anklagelser för rasism och åtminstone tillfällig avstängning från sin lärartjänst. När blir en utsaga bedömd som rasistisk? Låt oss jämföra med följande två utsagor:
"Kan du hjälpa Levi – han kommer nog direkt från Jerusalem".
"Kan du hjälpa Linnéa – hon kommer nog direkt från mörkaste Småland".
I alla tre fallen finns en förbindelse mellan namnen och ortangivelsen. I alla tre fallen finns det en religiös anknytning i ortsangivelsen, till Islam, till judendomen eller till gammalkyrklig kristendom. Varför bedömer vi utsagorna olika? Är de inte alla tre rasistiska eller är det bara två eller bara en av dem som är rasistisk? I så fall varför? Handlar det verkligen om rasism? Svaret är enkelt. Ingen av utsagorna är i sig själv rasistisk. "Rasistisk" blir ett tillmäle från någon som känner sig hotad eller förfördelad.
Varför är det bara muslimer som känner sig hotade av en utsaga om Mecka? Judar kan också känna sig hotade i vårt samhälle, men knappast av en utsaga om Jerusalem, som i själva verket är deras stolthet och en symbol för judisk historia och sammanhållning. Det borde ju Mecka också vara för muslimer – eller? Att någon skulle känna sig obekväm med att komma från mörkaste småland är väl föga troligt. Varför? Därför att vi har lärt oss att leva med det öppna samhället (Se mitt blogginlägg En Gud som låter sig hädas). I själva verket handlar detta inte om rasism utan om rädslan och ovanan vid det demokratiska samhällets öppenhet, en öppenhet som är otänkbar i många muslimska länder.
Och naturligtvis hakar vi på. Ingen vill vara rasistisk. Alla ställer vi upp på muslimen. Gott så, men varför är vi så angelägna bara om muslimen? Jo därför att där sitter vår rädsla för det främmande och okända. Vi vill inte erkänna vår rädsla, och därför ställer vi upp.
Det finns alltså en ömsesidig rädsla som döljs under ordet "rasism". Muslimen är rädd för att komma i underläge, alla hans understödjare är rädda för att framstå som "rasistiska". Ingen blir hjälpt av en sådan konfrontation, ty en konfrontation är det, inte en konfrontation mellan två "raser" utan en konfrontation mellan två samhällstyper, det öppna och det slutna samhället. I stället för att "hacka" på varandra med hjälp av ordet rasism, borde vi hjälpa varandra till större förståelse för det öppna samhällets värden. Visst skall vi vara försiktiga i vårt ordval, men vi skall också vara öppna med att vi inte vill ha en slutet samhälle.
lördag 23 februari 2013
onsdag 20 februari 2013
Rondellhundens återkomst
Sv.D. meddelar att konstnären Lars Vilks till sommaren kommer att ha en utställning på ett galleri i Malmö. Där kommer han att ställa ut såväl rondellhundar som andra avbildningar av profeten Muhammed. Med anledning av detta har Malmö stads dialogforum kallat till en sammankomst med representanter för olika religioner i Malmö. För att undvika våldshandlingar kommer man att föreslå dem som känner sig kränkta att göra polisanmälan i stället för att gripa till våld. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu, som inte precis gjort sig känd som någon försvarare av judar, ställer emellertid i detta fall upp till försvar för muslimerna. Reepalu anser Vilks rondellhundar vara "bedrövlig" konst och hoppas på publikfiasko. Vilks själv säger att man måste kunna kritisera Islam.
Problemet är att den "kritik" som man menar sig vilja framföra med bildmässiga framställningar i hög grad är känslomässigt grundad och inte så lätt låter sig transponeras till begripliga utsagor. Detta gäller inte bara om Vilks rondellhundar utan också om Elisabet Ohlson Wallins kristendomskritiska målningar eller installationer. De är uttryck för konstnärens aversion och påminner snarast om när små barn skriker och stampar utan att kunna göra sig förstådda. Ur den synpunkten är det inte underligt om konstverken också blir känslomässigt mottagna och avvisade, d.v.s. uppfattas som hädelse. Därmed har man knappast åstadkommit någonting gott utan hamnat i ett skyttegravskrig.
Vill man verkligen framföra kritik – vilket man har all rätt att göra – och åstadkomma någonting positivt med sin kritik, då måste man göra det med rationella argument och förnuftiga resonemang och inte bara genom att sparka bakut. Detta gäller i hög grad den kritik som man vill framföra mot Islam men också mot andra religioner. Det finns företeelser inom Islam som det är lätt att uppfatta som oförenliga med vad vi brukar kalla demokratiska värden. Till dessa värden hör människovärdet, tanken på alla människors lika värde och uppfattningen om den fria viljan. Att dessa värden står i överensstämmelse med eller till och med har sin grund i kristen tro är visserligen tänkvärt men inte nödvändigt för en rationell argumentering.
Vad man kan hoppas på är därför att man avstår från sluggerboxning och i stället samtalar om grunderna för vår demokratiska ordning. Till denna hör inte bara yttrandefrihet och religionsfrihet utan också respekten för människovärdet och synen på människan. En religion som griper till våld eller som vill ha lagar till skydd mot hädelse gräver snart sin egen grav.
Se också mitt tidigare blogginlägg: En Gud som låter sig hädas
Se också Sverige behöver fler anti-islamister
Problemet är att den "kritik" som man menar sig vilja framföra med bildmässiga framställningar i hög grad är känslomässigt grundad och inte så lätt låter sig transponeras till begripliga utsagor. Detta gäller inte bara om Vilks rondellhundar utan också om Elisabet Ohlson Wallins kristendomskritiska målningar eller installationer. De är uttryck för konstnärens aversion och påminner snarast om när små barn skriker och stampar utan att kunna göra sig förstådda. Ur den synpunkten är det inte underligt om konstverken också blir känslomässigt mottagna och avvisade, d.v.s. uppfattas som hädelse. Därmed har man knappast åstadkommit någonting gott utan hamnat i ett skyttegravskrig.
Vill man verkligen framföra kritik – vilket man har all rätt att göra – och åstadkomma någonting positivt med sin kritik, då måste man göra det med rationella argument och förnuftiga resonemang och inte bara genom att sparka bakut. Detta gäller i hög grad den kritik som man vill framföra mot Islam men också mot andra religioner. Det finns företeelser inom Islam som det är lätt att uppfatta som oförenliga med vad vi brukar kalla demokratiska värden. Till dessa värden hör människovärdet, tanken på alla människors lika värde och uppfattningen om den fria viljan. Att dessa värden står i överensstämmelse med eller till och med har sin grund i kristen tro är visserligen tänkvärt men inte nödvändigt för en rationell argumentering.
Vad man kan hoppas på är därför att man avstår från sluggerboxning och i stället samtalar om grunderna för vår demokratiska ordning. Till denna hör inte bara yttrandefrihet och religionsfrihet utan också respekten för människovärdet och synen på människan. En religion som griper till våld eller som vill ha lagar till skydd mot hädelse gräver snart sin egen grav.
Se också mitt tidigare blogginlägg: En Gud som låter sig hädas
Se också Sverige behöver fler anti-islamister
måndag 18 februari 2013
Vad väntar vi oss av en ny påve?
Påven Benedict XVI skall avgå. Katolska kyrkan kommer att under mars månad få en ny påve. Inte bara Katolska kyrkans utan också världens blickar riktar sig mot detta nya påveval. "Stora utmaningar väntar näste påve" skriver Gunilla von Hall i söndagens Sv.D. Men vad världen väntar sig av "världens nästa påve" (sic!) berskrivs alltid i politiska termer, någonting som också påven själv påpekade i slutet av sitt sista improviserade tal till prästerskapet i Rom. Vad som är "intressant" för världen är en ny syn på prästcelibat, samkönade äktenskap, dödshjälp, aborter, stamcellsforskning, kvinnliga präster och preventivmedel. Det enda man med säkerhet kan säga är att ingenting av allt detta kommer att förändras. (Se f.ö. Roland Poirier Martinssons ledare om påven och aids.) Kyrkans tro kommer alltid att förbli en stötesten och utmaning för världen, d.v.s. mot individualismens och sexualliberalismens värderingar.
Vad många, också katoliker, fruktar är att Kyrkans fasthållande vid "konservativa" moraluppfattningar skall leda till att Kyrkan utarmas och förlorar sitt inflytande. Ingenting kan vara felaktigare. Om Kyrkan utarmas beror det inte på "konservativa" moraluppfattningar, inte heller på vad en ny påve i det fallet kan ha för inflytande utan på hur miljoner katoliker runt om i världen lever och förverkligar sin tro. Tror vi verkligen vad Kyrkan tror och är övertygade om dess sanning, så kommer det att ha en förvandlande kraft inte bara på oss själva utan också på världen. Ingen har mer energiskt påpekat detta än den nuvarande påven, som också proklamerat det innevarande året som ett "trons år" för att påminna alla katoliker om vikten av att ta sin tro på allvar.
Vad väntar vi oss av en ny påve? Inget annat än det som Jesus själv väntade sig av Petrus: kärlek till Jesus och omsorg om Jesu hjord (Joh. 21:15-19).
Se vidare Pope Benedict's Greatest Lesson
och A Figure of Impossibility
Vad många, också katoliker, fruktar är att Kyrkans fasthållande vid "konservativa" moraluppfattningar skall leda till att Kyrkan utarmas och förlorar sitt inflytande. Ingenting kan vara felaktigare. Om Kyrkan utarmas beror det inte på "konservativa" moraluppfattningar, inte heller på vad en ny påve i det fallet kan ha för inflytande utan på hur miljoner katoliker runt om i världen lever och förverkligar sin tro. Tror vi verkligen vad Kyrkan tror och är övertygade om dess sanning, så kommer det att ha en förvandlande kraft inte bara på oss själva utan också på världen. Ingen har mer energiskt påpekat detta än den nuvarande påven, som också proklamerat det innevarande året som ett "trons år" för att påminna alla katoliker om vikten av att ta sin tro på allvar.
Vad väntar vi oss av en ny påve? Inget annat än det som Jesus själv väntade sig av Petrus: kärlek till Jesus och omsorg om Jesu hjord (Joh. 21:15-19).
Se vidare Pope Benedict's Greatest Lesson
och A Figure of Impossibility
fredag 15 februari 2013
onsdag 13 februari 2013
Det havererade äktenskapet
Traditionellt har äktenskapets ingående kännetecknats av två saker:
1. Kontrahenternas frivilligt avgivna löften till varandra om trohet, livsvaraktighet och ömsesidigt utgiven kärlek till varandra, till fromma både för dem själva, för barnen och för samhället.
2. Sänggåendet, d.v.s. kropparnas sexuella förening med syfte på fortplantning, d.v.s. avlelse, födelse och fostran av barn. Denna kroppsliga förening bekräftar de avgivna löftena och är väsentlig för äktenskapets natur.
På båda dessa punkter har äktenskapet under det senaste halvseklet utsatts för betydande frätskador och nedmontering:
1. Under inflytande av liberala och individcentrerade strömningar har kontrahenternas löften betraktats som "formalia", ett "skal" utan egentlig betydelse. I tron att löften inte spelar någon roll har många människor övergivit äktenskapet som en form för samlevnad och satsat på samlevnad utan formella band. Därmed har man – ofta utan att vara medveten om det – inte bara undanhållit sig själv äktenskapets förmåner utan också påverkat synen på äktenskapet som någonting onödigt och betydelselöst, som ett tomt skal utan egentligt innehåll. Ingen människa lever nämligen isolerad från sin omgivning. Tanken på äktenskapet som en förebild för samhället och för barnen har därmed försvunnit.
2. Under inflytande av sexualliberala och antikonceptionella strömningar har sexuallivet frikopplats inte bara från tanken på barn utan också från moraliska dygder som hänsyn, ansvar och respekt. Sexuallivet har blivit en marknadsplats för individens njutningar. Sexualitetens frikoppling från äktenskapet har tömt äktenskapet på sambandet med fortplantning och barnafödande och gjort äktenskapet till det verkligt tomma skal och betydelselösa formalia som liberalismen eftersträvat. Genom att öppna äktenskapet för homosexuella förbindelser har äktenskapssynens tomhet ytterligare understrukits. Homosexuella handlingar kan nämligen aldrig åstadkomma vad heterosexuella handlingar kan: ge upphov till nytt liv, till fortplantning och barnafödande.
Det är inget tvivel om att äktenskapet som samhällelig institution har havererat. Vad som återstår av det är fromma förhoppningar om det som redan vanlig vänskap ger och som inte behöver någon kroppslig bekräftelse i form av fortplantning och barnalstring. Vem vill egentligen ha ett sådant "tomt" äktenskap utom kanske de som ändå aldrig kommer i åtnjutande av det som är äktenskapets kärna: skapande av nytt liv, ansvaret för kommande generationer och för samhällets gemensamma goda.
I ett sådant läge är det inte underligt om kyrkor avsäger sig vigselrätten, d.v.s. att administrera det av staten fastställda men "tomma" äktenskapet. Så länge någon fördjupning inte är i sikte är det sannolikt bättre att låta staten sköta sitt spel för gallerierna och i stället låta dem som så önskar få komplettera med en kyrklig vigsel som ställer makarnas löften om trohet, livsvaraktighet och fortplantning i förgrunden.
S:t Valentin, bed för oss!
För fördjupad läsning: http://www.sea.nu/
Se också Defending Marriage.
Om vart den totala friheten leder, se Tidningen Dagens Debatt
Om konsekvenserna av det könsneutrala "äktenskapet".
1. Kontrahenternas frivilligt avgivna löften till varandra om trohet, livsvaraktighet och ömsesidigt utgiven kärlek till varandra, till fromma både för dem själva, för barnen och för samhället.
2. Sänggåendet, d.v.s. kropparnas sexuella förening med syfte på fortplantning, d.v.s. avlelse, födelse och fostran av barn. Denna kroppsliga förening bekräftar de avgivna löftena och är väsentlig för äktenskapets natur.
På båda dessa punkter har äktenskapet under det senaste halvseklet utsatts för betydande frätskador och nedmontering:
1. Under inflytande av liberala och individcentrerade strömningar har kontrahenternas löften betraktats som "formalia", ett "skal" utan egentlig betydelse. I tron att löften inte spelar någon roll har många människor övergivit äktenskapet som en form för samlevnad och satsat på samlevnad utan formella band. Därmed har man – ofta utan att vara medveten om det – inte bara undanhållit sig själv äktenskapets förmåner utan också påverkat synen på äktenskapet som någonting onödigt och betydelselöst, som ett tomt skal utan egentligt innehåll. Ingen människa lever nämligen isolerad från sin omgivning. Tanken på äktenskapet som en förebild för samhället och för barnen har därmed försvunnit.
2. Under inflytande av sexualliberala och antikonceptionella strömningar har sexuallivet frikopplats inte bara från tanken på barn utan också från moraliska dygder som hänsyn, ansvar och respekt. Sexuallivet har blivit en marknadsplats för individens njutningar. Sexualitetens frikoppling från äktenskapet har tömt äktenskapet på sambandet med fortplantning och barnafödande och gjort äktenskapet till det verkligt tomma skal och betydelselösa formalia som liberalismen eftersträvat. Genom att öppna äktenskapet för homosexuella förbindelser har äktenskapssynens tomhet ytterligare understrukits. Homosexuella handlingar kan nämligen aldrig åstadkomma vad heterosexuella handlingar kan: ge upphov till nytt liv, till fortplantning och barnafödande.
Det är inget tvivel om att äktenskapet som samhällelig institution har havererat. Vad som återstår av det är fromma förhoppningar om det som redan vanlig vänskap ger och som inte behöver någon kroppslig bekräftelse i form av fortplantning och barnalstring. Vem vill egentligen ha ett sådant "tomt" äktenskap utom kanske de som ändå aldrig kommer i åtnjutande av det som är äktenskapets kärna: skapande av nytt liv, ansvaret för kommande generationer och för samhällets gemensamma goda.
I ett sådant läge är det inte underligt om kyrkor avsäger sig vigselrätten, d.v.s. att administrera det av staten fastställda men "tomma" äktenskapet. Så länge någon fördjupning inte är i sikte är det sannolikt bättre att låta staten sköta sitt spel för gallerierna och i stället låta dem som så önskar få komplettera med en kyrklig vigsel som ställer makarnas löften om trohet, livsvaraktighet och fortplantning i förgrunden.
S:t Valentin, bed för oss!
För fördjupad läsning: http://www.sea.nu/
Se också Defending Marriage.
Om vart den totala friheten leder, se Tidningen Dagens Debatt
Om konsekvenserna av det könsneutrala "äktenskapet".
lördag 9 februari 2013
Uppgradera människovärdet!
Som dunster ur dyiga bottnar har näthatet bubblat upp till ytan och spridit sin frånstötande odör. Vem kunde tro att det fanns så mycket puerilt hat lagrat i manliga hjärnors innandömen? Två saker lägger man omedelbart märke till: att hatet är till ytterlighet sexuellt färgat och att det i huvudsak riktar sig mot kvinnor. Detta säger något om dess genealogi, dess upphov och ursprung.
Allt hat är förenat med fruktan och bottnar ytterst i en rädsla över att förlora något som man värderar, kanske makt och inflytande: "Det blir nu kvinnan som tar mannen i sitt beskärm" (Jer. 31:22). Denna fruktan kan vara omedveten men spelar stor roll som drivkraft för det egna beteendet. För att komma till rätta med fruktan öser man galla över det som man upplever som ett hot, ett hot som färgas sexuellt därför att också sexualiteten är en stark och viktig drivkraft.
I själva verket kommer hotet inte utifrån utan inifrån och hör samman med brister i det egna jaget, brister som man kanske inte är medveten om och som man dessutom inte heller är personligen ansvarig för utan är ett resultat av den miljö och omgivning där man vistas. Ingen kan undgå att lägga märke till att den kultur som omger oss i hög grad är präglad av två viktiga ismer: materialism och liberalism, inte minst sexualliberalism. Till materialismen hör vårt ständiga behov att få bekräftelse genom ägodelar, till liberalismen vår koncentration på individen, inte minst det egna jaget, dess tillfredsställelse och njutningar.
Kombinationen av materialism och liberalism leder till resultatet att människor i stället för att betraktas som medmänniskor och medsubjekt nedgraderas till föremål och objekt. Det finns därför en parallell mellan det näthat som svenska kvinnor utsätts för och den näthatt (d.v.s. burqah eller niqab) som muslimska kvinnor i vissa länder tvingas bära så snart de visar sig utanför hemmet. Både näthatet och näthatten fyller samma funktion: att isolera en människa från hennes omgivning, att förminska hennes människovärde, att avidentifiera hennes personlighet, kort sagt: att göra henne till en icke-människa.
Kombinationen av individualism och sexualliberalism har en förödande inverkan på äktenskapssyn och sexualitet. Sexualiteten frikopplas från barnalstringen och äktenskapet betraktas som en formalitet utan egentligt innehåll. De moderna antikonceptionsmetoderna har fråntagit mannen två viktiga dygder: återhållsamhet och ansvar. Det är i ljuset från bristen på dessa två viktiga dygder som vi kan betrakta det uppblossande näthatet. När mannen fråntagits sitt ansvar och kravet på återhållsamhet återstår ingen annan kraft än det brutala våldet.
Detta betyder också att vi inte kan komma till rätta med näthatet bara genom lagstiftning, hur viktig den än kan vara. Långt viktigare är den uppgradering av människovärdet som gäller både kvinnor och män. Uppgraderingen av det manliga människovärdet inbegriper sådana dygder som återhållsamhet, respekt och ansvar utan vilka man aldrig kan tala om kärlek. "Kärleken är tålig och mild... den är inte utmanande, den söker icke sitt... allt fördrar den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den" (1 Kor. 13:4-7). Jämlikheten mellan män och kvinnor har sin grund i den kristna människosynen: att man och kvinna inte bara var och en för sig utan också tillsammans som ansvariga personer utgör en avbild av kärleken i den gudomliga Treenigheten (se mitt inlägg om Kroppens teologi).
Läsning: 1 Joh. 4:18-21.
Allt hat är förenat med fruktan och bottnar ytterst i en rädsla över att förlora något som man värderar, kanske makt och inflytande: "Det blir nu kvinnan som tar mannen i sitt beskärm" (Jer. 31:22). Denna fruktan kan vara omedveten men spelar stor roll som drivkraft för det egna beteendet. För att komma till rätta med fruktan öser man galla över det som man upplever som ett hot, ett hot som färgas sexuellt därför att också sexualiteten är en stark och viktig drivkraft.
I själva verket kommer hotet inte utifrån utan inifrån och hör samman med brister i det egna jaget, brister som man kanske inte är medveten om och som man dessutom inte heller är personligen ansvarig för utan är ett resultat av den miljö och omgivning där man vistas. Ingen kan undgå att lägga märke till att den kultur som omger oss i hög grad är präglad av två viktiga ismer: materialism och liberalism, inte minst sexualliberalism. Till materialismen hör vårt ständiga behov att få bekräftelse genom ägodelar, till liberalismen vår koncentration på individen, inte minst det egna jaget, dess tillfredsställelse och njutningar.
Kombinationen av materialism och liberalism leder till resultatet att människor i stället för att betraktas som medmänniskor och medsubjekt nedgraderas till föremål och objekt. Det finns därför en parallell mellan det näthat som svenska kvinnor utsätts för och den näthatt (d.v.s. burqah eller niqab) som muslimska kvinnor i vissa länder tvingas bära så snart de visar sig utanför hemmet. Både näthatet och näthatten fyller samma funktion: att isolera en människa från hennes omgivning, att förminska hennes människovärde, att avidentifiera hennes personlighet, kort sagt: att göra henne till en icke-människa.
Kombinationen av individualism och sexualliberalism har en förödande inverkan på äktenskapssyn och sexualitet. Sexualiteten frikopplas från barnalstringen och äktenskapet betraktas som en formalitet utan egentligt innehåll. De moderna antikonceptionsmetoderna har fråntagit mannen två viktiga dygder: återhållsamhet och ansvar. Det är i ljuset från bristen på dessa två viktiga dygder som vi kan betrakta det uppblossande näthatet. När mannen fråntagits sitt ansvar och kravet på återhållsamhet återstår ingen annan kraft än det brutala våldet.
Detta betyder också att vi inte kan komma till rätta med näthatet bara genom lagstiftning, hur viktig den än kan vara. Långt viktigare är den uppgradering av människovärdet som gäller både kvinnor och män. Uppgraderingen av det manliga människovärdet inbegriper sådana dygder som återhållsamhet, respekt och ansvar utan vilka man aldrig kan tala om kärlek. "Kärleken är tålig och mild... den är inte utmanande, den söker icke sitt... allt fördrar den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den" (1 Kor. 13:4-7). Jämlikheten mellan män och kvinnor har sin grund i den kristna människosynen: att man och kvinna inte bara var och en för sig utan också tillsammans som ansvariga personer utgör en avbild av kärleken i den gudomliga Treenigheten (se mitt inlägg om Kroppens teologi).
Läsning: 1 Joh. 4:18-21.
onsdag 6 februari 2013
Den "banala" ondskan – och den basala.
I samband med Göteborgs filmfestival anordnades på Pusterviksteatern ett panelsamtal (referat i tidningen Dagen) om ondskans olika ansikten med utgångspunkt från Hannah Arendts bok "Den banala ondskan". Den kom ut i början på 60-talet och väckte stor uppståndelse, eftersom författaren hävdade att ondskan inte bara sitter i människor utan också i samhällets strukturer. När ondskan på det sättet "avpersonifieras" blir den banal i den meningen att man lätt kan dra sig undan det personliga ansvaret för det onda som man råkar bli involverad i (t.ex. miljöförstöringen). Viktiga exempel kan hämtas inte bara från andra världskriget, där många människor genom sin tystnad kom att medverka i den nazistiska judeutrotningen, utan också från vår egen tid, där samma tystnad eller rädsla kan medverka till kvinnoförtryck, sexuella övergrepp och hedersmord. Lenin brukar anföras som upphovsman till talet om "nyttiga iditoter", d.v.s människor som i sin godtrogenhet blundar för motståndarens avsikter och därigenom i själva verket bidrar till avsikternas förverkligande.
Jag har redan tidigare varit inne på frågan om ondskans komplexitet (se min blogg om Multikultur till döds) och gärningsmännens fångenskap i ondskans strukturer. Inte minst i samband med Anders Behring Breiviks terroratentat i Oslo (Se: Är ondskan obegriplig?) ställde sig människor frågan om den totala ondskan. Finns det en sådan total ondska och varifrån kommer den?
Frågor om gott och ont låter sig inte besvaras med hjälp av vetenskapens materialistiska verktyg. Där är vi hänvisade till religionens mytiska berättelser. Att de är "mytiska" betyder inte att de inte är sanna, men att de måste förstås på ett symboliskt plan. De kan ge djupa moraliska insikter. Bibelns skapelseberättelser har åtskilligt att säga om gott och ont, något som inte minst Johannes Paulus II:s meditationer över "Kroppens teologi" har lärt oss. Han påpekar där bland annat att ondskan till sin natur i grund och botten inte är någonting annat än frånvaron av det goda, d.v.s. av Gud. Så länge människorna i paradisets lustgård står vända mot Gud, känner de inte av någonting annat än det som är gott. De har visserligen en teoretisk kunskap om det onda eftersom Gud har givit dem ett förbud att äta av trädet som "ger kännedom" om gott och ont. Men i samma ögonblick som de vänder sig bort från Gud för att utföra den enda handling som Gud har förbjudit dem, får de också kännedom om det onda. Den "basala" ondskan, den grundläggande ondskan från vilken all annan ondska emanerar, består i bortvändheten från Gud.
Jag har redan tidigare varit inne på frågan om ondskans komplexitet (se min blogg om Multikultur till döds) och gärningsmännens fångenskap i ondskans strukturer. Inte minst i samband med Anders Behring Breiviks terroratentat i Oslo (Se: Är ondskan obegriplig?) ställde sig människor frågan om den totala ondskan. Finns det en sådan total ondska och varifrån kommer den?
Frågor om gott och ont låter sig inte besvaras med hjälp av vetenskapens materialistiska verktyg. Där är vi hänvisade till religionens mytiska berättelser. Att de är "mytiska" betyder inte att de inte är sanna, men att de måste förstås på ett symboliskt plan. De kan ge djupa moraliska insikter. Bibelns skapelseberättelser har åtskilligt att säga om gott och ont, något som inte minst Johannes Paulus II:s meditationer över "Kroppens teologi" har lärt oss. Han påpekar där bland annat att ondskan till sin natur i grund och botten inte är någonting annat än frånvaron av det goda, d.v.s. av Gud. Så länge människorna i paradisets lustgård står vända mot Gud, känner de inte av någonting annat än det som är gott. De har visserligen en teoretisk kunskap om det onda eftersom Gud har givit dem ett förbud att äta av trädet som "ger kännedom" om gott och ont. Men i samma ögonblick som de vänder sig bort från Gud för att utföra den enda handling som Gud har förbjudit dem, får de också kännedom om det onda. Den "basala" ondskan, den grundläggande ondskan från vilken all annan ondska emanerar, består i bortvändheten från Gud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)