Kyrkan och synden

I dagens ledare i Sv.D. "Hyresregleringen, Persson och synden" formulerar Maria Ludvigsson en mening som väcker uppmärksamhet också för den icke politiskt initierade: "Frågan om  hyresregleringen gör med bostadspolitiker och opinionsbildare vad synden gör med Svenska kyrkan. Man gör allt för att slippa förhålla sig till den, trots dess påtagligt centrala betydelse för verksamheten".

Ibland kan själva liknelsen vara lika intressant som dess underliggande syftning. Det kan behövas att någon utomstående formulerar vad alla ser: "Men kejsaren är ju naken!". "Verksamhet" det är vad som kännetecknar Svenska kyrkan mer än något annat. Frågan är om denna verksamhet är knuten till det som är det mest centrala för  kyrkans existens: att Kristus har dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull. Dess värre har man en känsla av att verksamheten i många fall är självgående utan tanke på det centrala budskapet. Kyrkopolitiker styr verksamheten och anslår medel för den utan att egentligen fråga sig om den gagnar kyrkans centrala uppgift: att förkunna Kristi död och uppståndelse och människans frigörelse från slaveriet under synden.

Paulus tvekade inte när han talade på areopagen i Atén inför de församlade filosofiska livsnjutarna och moralisterna. Han predikade Jesus och uppståndelsen men också omvändelsen och tron. Många gjorde sig lustiga över honom, andra sa "Kom igen!", men några kom till tro, kanske en handfull. Med Maria Ludvigsson undrar man när synd och försoning verkligen skall bli centrala begrepp för en kyrka i upplösning.

Naturligtvis är det inte bara Svenska kyrkan som riskerar att drunkna i verksamhet. Risken finns för varje kyrka och samfund. Men risken är störst i Svenska kyrkan som vilar på pengar och politisk styrning utan känsla för kyrkans centrala budskap.

Homosexualitet – identitet eller böjelse?

Hur skall man som kristen se på homosexualiteten – som en Guds gåva, som en "törntagg i köttet" (Rom. 12:7) eller som en sodomitisk synd (1 Mos. 19:5)? Alla svar finns företrädda bland kristna grupper och individer. I en artikel på webbsaiten First Things gör Daniel Mattson, som betecknar sig själv som "homosexuellt attraherad", ett lovvärt försök till analys. I stället för att ta sin utgångspunkt i sexualiteten ställer han den grundläggande frågan om den mänskliga existensen: Vad är det att vara människa? Med hänvisning både till Andra Vatikankonciliets Gaudium et Spes och till påven Benedikt XVI:s adventskrivelse till den romerska kurian 2012 finner han att den mänskliga existensens utgångspunkt måste vara den planritning som ligger i skapelseberättelsen och som fullbordas i Jesus Kristus.

Den som identifierar sig själv som gay eller queer bortser ofta från den grundidentitet som ligger nedlagd i att vara skapad till Guds avbild och med uppdrag att växa till allt större likhet med Gud. Människans djupa längtan efter en identitet kan aldrig mättas av  sexualitet utan först i mötet med den Gud som har skapat henne (jfr. Augustinus "Du, o Gud, har skapat oss till dig, och mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig"). Homosexuella beteckningar som "gay" eller "queer" är inga ontologiska beteckningar eftersom människans verkliga identitet framför allt ligger i hennes förening med Gud.

Problemet med att kalla sig själv homosexuell, gay eller queer är att det verkliga identitetsproblemet sopas under mattan. Att omfatta en homosexuell identitet hindrar oss från att lära känna oss själva som Gud känner oss. En människa finner inte sin sanna identitet genom att "komma ur ur garderoben" utan först i mötet med den Gud som har skapat människan till sin avbild, vilket också innebär "till man och kvinna skapade han dem". Det är som man och kvinna Gud ger människorna i uppdrag att vara fruktsamma, föröka sig och råda över jorden (1 Mos. 1:27-28). Denna komplementaritet är en väsentlig aspekt av vad det betyder att vara människa. Alla försök att göra könet till en social konstruktion eller ett val som människan själv gör står i strid med Guds mening med människan.

Den som är homosexuellt attraherad finner alltså i sin egen person något som står i strid med den naturliga lagen och med uppenbarelsen, vilket förvisso inte gäller bara homosexuella böjelser utan också många andra medfödda personliga svagheter som pedofili och kleptomani. Det är först ur detta perspektiv som homosexualiteten kan göras begriplig. Den tillhör arvsyndens område och inbegriper också många andra avvikelser från den gudomliga planritningen för människan.

Se också Mark Shea: A question about homosexual temptation
samt Homosexuality is not the defining issue of our age 
Jfr. Just Christians – there is no such thing as a homosexual Christian

Krig i Guds namn?

En 23 -årig man från Bergsjön i Göteborg har dött vid strider i Syrien meddelade Göteborgsposten på lördagen. I gårdagens nyhetssändningar i TV blev det klart att det var fråga om 21-årige Mohammad Al-Hasan, som p.g.a. sin religiösa tro sett sig tvungen att resa till Syrien och gå i strid på rebellenas sida i kampen mot Assad-regimen i Syrien. I både Rapport och Aktuellt intervjuas hans föräldrar, som på allt sätt, bl.a. med hjälp av polisen, försökt hindra honom från att åka, men utan att lyckas. Uppgivet säger pappan: "De tycker nog (d.v.s. myndigheterna) – en mindre", d.v.s. en invandrare eller en islamist – oklart vilket – mindre [är bara bra].

Att gå i krig för sitt land – eller kanske för sitt grannland – mot en hotande ockupation har inte varit främmande för oss svenskar. Man behöver bara gå tillbaka till andra världskriget för att inse den saken. "Finlands sak är vår" hette det, och för många frivilliga blev det en hederssak att ställa upp och till och med att ge sitt liv i den s.k. finlandshjälpen. Men för att hitta religiösa motiv för att gå i strid får man nog gå tillbaka till Gustav II Adolfs härnadståg mot det katolska europa.

Erfarenheten har lärt oss att man skall vara försiktig med att åberopa Gud för krigiska insatser. "Mitt rike hör inte till denna världen" säger Jesus. "Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." Problemet är att inom Islam är religion och politik är så nära förenade att det nästan är omöjligt att tänka sig en helt opolitisk Islam. Under åberopande av koranens uppmaning till jihad drar man sig inte heller för att angripa andra islamtroende därför att de inte vill införa sharia-lagar. Om detta vittnar dagens mycket läsvärda ledare i Sv.D.:  Mer vapen ingen lösning i Syrien.

Guds kärlek inkarnerad

Kristendomens kärleksbudskap upphävs av Jesu martyrskap skriver Ingela Bel Habib på Newsmill och gör därmed Jesus till en religionsstiftare av samma slag som Buddha, Muhammed och Konfutse eller som den liberala teologins Jesus, vars betydelse framför allt låg i hans "enkla lära", d.v.s. just det kärleksbudskap som Ingela Bel Habib uppfattar som centrum i kristendomen. Att hon komplicerar bilden genom att tala om Jesu "martyrskap" och den "strategi" han valt för att sprida sin lära förändrar ingenting i sak. Jesus uppfattas som en profet, som genom sitt lidande och sin död fungerar som en förebild för sina anhängare och på ett psykologiskt plan löser dem från mörker och svårigheter. Samtidigt påstås emellertid också hans martyrdöd skapa en känsla av synd och skuld, som för evigt står inristade i hans undersåtars hjärtan, och däri består problemet för Habib. Jesus är inte trovärdig p.g.a. sitt självvalda martyrskap.

Beskrivningen skiljer sig på  avgörande sätt både från evangeliernas, Nya testamentets och Kyrkans tro på Jesus Kristus som både sann Gud och sann människa, "av samma väsen som Fadern." Även om ordalydelsen hos Habib ger en återklang av Kyrkans bekännelse (t.ex. Guds enfödde son) är innehållet förvanskat till den liberala teologins urvattnade Jesusbild. Om Ingela Bel Habibs önskan om att "Jesu lära med fokus på kärleksbudskapet och individens unika värde" skall kunna vara "en inspirationskälla till utveckling av det demokratiska samhället", då fordras nog ett djupare grepp på Jesusgestalten än den som liberalteologin tillhandahåller. Jesus som inspirationskälla är egentligen möjlig först om man tar hans egna ord om enheten med den himmelske Fadern på allvar. Jesus är inte bara en förkunnare av Guds kärlek. Han är själv – både i sin födelse, sin död och sin uppståndelse – Guds kärlek inkarnerad, både Gud och människa.

Den personliga integriteten

Gång efter annan blir det ett ståhej kring "den personliga integriteten", nu senast när det blivit uppenbart att den amerikanska säkerhetsmyndigheten haft tillgång till de ledande it-företagens servrar, visserligen inte till it-trafikens innehåll men väl till dess intensitet och adressater. Vad är det man är rädd för? Tobias Brandel exemplifierar i dagens Sv.D.: "Pusslet som går att lägga om mitt liv genom tillgång till Facebooks och Googles datahallar – mina intressen, åsikter, musiksmak, vänner, familjeliv, resor, platser jag rör mig på vid exakt angivna tidpunkter – är något Stasi bara kunnat drömma om".

Jag kan inte känna mig så förfärligt upprörd över detta. Är den personliga integriteten ingenting annat än detta finner jag ingen anledning till att riva upp himmel och jord för vad den amerikanska säkerhetsmyndigheten har för sig. Min tro är att den att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta, men att den som har något att dölja naturligtvis kan känna sig obehagligt berörd. "Den personliga integriteten" förefaller mig ur denna synpunkt inte vara något annat än ett försvar för det dåliga samvetet eller för skumraskaffärer som man inte vill att någon skall ha insyn i.

"Personlig integritet" är för mig något mycket annorlunda. Det är en egenskap som snarast är raka motsatsen till att vilja dölja. En människa med personlig integritet är en människa som inte har något att dölja, som står upp för det som är rätt och sant, en människa som inte låter sig påverkas av varje modernitetens eller nyhetens vindpust, en människa som är rakryggad och besinningsfull, sammanhängade och motsägelsefri i motsats till en människa som hycklar och ljuger, d.v.s. döljer sitt verkliga jag. Integritet i denna mening är något som man skapar åt sig själv, men också något som man kan förvärva.

Några ord ur Efesierbrevets 5. kap kanske passar som beskrivning på en människa med personlig integritet: "Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle. Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver. Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus".

Den blomstertid nu kommer

Egentligen är det högst egendomligt, att av de planeter som kretsar kring vår egen sol, så är det bara en, nämligen vår egen jord, som har hamnat på exakt det avstånd från solen som möjliggör liv, och inte bara liv utan växande liv och förnuftigt liv, ett liv som förmår ställa frågan om sitt eget vadan och varthän, d.v.s. varifrån och för vilket ändamål. I stället för att låta detta faktum fylla oss med förundran och ett fortgående sökande efter livets mening, så fyller det de flesta människor med likgiltighet och på sin höjd ett konstaterande om outgrundlig slump.

Dock finns det och har alltid funnits människor som inte låter sig nöja med den blinda slumpen utan låter livets obegripliga faktum föra till en djupare medvetenhet, så t.ex. i Psaltarens 8. psalm: "När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk, allt lade du under hans fötter."

Nu finns det alltid människor som invänder att kanske finns det – ja, tämligen säkert – andra planeter i andra solsystem som också härbärgerar levande varelser som åtminstone kan likna oss. Det är tänkbart, men knappast mera, och även om det skulle vara så, så förminskar det inte det förunderliga i vår egen tillvaro, snarare förstärker det detsamma. Och till dess att saken verkligen har bevisats låter jag mig nöjas med förundran över min egen tillvaro och glädjen över att sol och regn låter mig uppleva ännu en förunderlig sommar till Guds ära!

Olikheter och splittring i den Katolska Kyrkan

På sin blogg mediterar den katolske prästen Dwight Longenecker över vad som håller samman den Katolska kyrkan och vari skillnaden ligger mellan olikheter och splittring. Olikheter är en välsignelse men splittring en förbannelse. Det finns acceptabla olikheter i fråga om kulturella uttryck för gudstjänsten men det finns inget utrymme för avvikelser i fråga om den katolska kyrkans lära. Modernismens försök att avvika från kyrkans lära i fråga om konstgjord födelsekontroll, kvinnliga präster, enkönade "äktenskap" och aborter kan inte accepteras bara som kulturella olikheter utan är läromässiga avvikelser som leder till splittring.

Vissa delar av Kyrkans undervisning  och fromhet är emellertid provisoriska och endast uttryck för fromma betraktelser. Jungfru Maria är inte uttryckligen definierad som "medåterlöserska". Tillbedjan av Jesu hjärta är inte ovillkorlig och kvinnor behöver inte bära huvudbonader.

Den mest subtila formen av splittring föreligger när man betonar i och för sig tillåtna och goda aspekter av Kyrkans liv på bekostnad av det som är Kyrkans huvudsakliga uppdrag. Detta uppdrag är identiskt med Kristi eget frälsningsverk, som kan sammanfattas i fyra punkter: 1. Att undervisa om Sanningen; 2. Att hela de sjuka; 3. Att förlåta synder; 4. Att utöva fullmakt över det onda. När man sätter något annat före det som är Kyrkans grundläggande mission uppstår splittring. Detta beror på att de sekundära verksamheterna lätt får oss att glömma det primära uppdraget.

Den enhet som vi äger i den katolska tron och som biskopen representerar är den enhet vi delar i Kristi kors. Det är denna enhet vi förkunnar när vi predikar Kristus den korsfäste. Det är detta enhetens mysterium vi firar i altarets allraheligaste sakrament.

S:t Justinus Martyren

Justinus Martyren, vars minne vi firar i dag den 1 juni, föddes omkr. år 100 i Flavia Neapolis (nuv. Nablus) i Samarien av inflyttade grekisk-talande föräldrar, som uppfostrade honom i den hedniskt grekiska religionen samtidigt som de gav honom en klassisk bildning i litteratur och historia. Justinus själv var emellertid en sanningssökare, som reagerade mot de grekiska filosofernas intellektuella bedrägeri och begränsningar liksom mot deras uppenbara likgiltighet för gudsfrågan.

Efter många års studier träffade Justinus vid ett tillfälle en man som frågade honom om hans tro och särskilt om filosofins möjligheter att nå fram till sanningen. Han uppmuntrade Justinus att läsa de judiska profeterna, som inte bara talade om Guds inspiration utan också förkunnade en kommande Messias och kyrkans grundläggning.

För Justinus blev detta möte av avgörande betydelse. Han hade alltid på avstånd beundrat de kristna för deras höga moraliska hållning. I sin Apologi skriver han: "När jag var lärjunge till Platon och fick höra anklagelser mot de kristna samtidigt som de var ståndaktiga inför döden och allt det som människor fruktar, sade jag till mig själv att det var omöjligt att de skulle leva i ondska och nöjeslystnad.

Efter sin omvändelse fortsatte Justinus att bära filosofernas mantel samtidigt som han omfattade en enkel och stram livshållning även efter sin ankomst till Rom. Mest känd är han genom sina apologetiska verk, "Apologier" och "Samtal med juden Tryfon", som också innehåller beskrivningar av söndagens gudstjänst som ett offer och  eukaristin som Kristi sanna kropp och blod.  I etiska frågor intog han en klar kristen bekännelse, försvarade celibatet som en kristen kallelse, opponerade mot det rådande bruket att döda barn och kritiserade anhopningen av stora rikedomar och ägodelar.

Justinus skrev både till kejsaren Antonius Pius och Marcus Aurelius och lyckades på så sätt övertyga om de kristnas oskuld i samband med förföljelser. Själv föll han emellertid offer för den romerske prefekten Rusticus ovilja och avrättades år 165 tillsammans med sex andra bekännare för sin tro på Kristus.