Kan påven ha fel?

Kan påven ha fel? Självklart kan det vara så. Man får inte förväxla påvens person med hans ämbetsutövning. Hans "ofelbarhet" har endast med uttalanden "ex cathedra" ("från lärostolen") att göra, och det senaste uttalandet av det slaget ägde rum år 1950, då dogmen om jungfru Marias kroppsliga upptagande till himlen fastställdes. Får påven kritiseras? Självklart. Paulus kritiserade Petrus (i fråga om omskärelsen) och den heliga Birgitta utövade en kraftig kritik mot påven Urban V.

Frågorna aktualiseras av att den nuvarande påven Franciskus i olika sammanhang gjort uttalanden som tycks stå i konflikt med gällande kyrkolära. Några av de mer anmärkningsvärda uttalandena har gjorts i en intervju med en italiensk publicist, Eugenio Scalfari, något som föranlett rättsfilosofen Alessandro Gnocchi och journalisten Mario Palmaro att skriva en kritisk artikel mot påven Franciskus i dagstidningen ”Il Foglio”.

En av Scalfaris frågor gällde frågan om det finns något absolut gott och vem som i så fall bestämmer vad det är. Och påven svarar: ”Det är vad var och en av oss själv bestämmer. Var och en har sitt eget sätt att se på det goda och det onda. Vi måste uppmuntra vår nästa att vända sig mot det som han eller hon anser vara det goda.” Svaret är anmärkningsvärt eftersom det ger intryck av att samvetet kan uppfattas som någonting subjektivt, någonting som var och en själv bestämmer över. Det är en uppfattning som inte bara står i strid med samvetets "etymologi" (att vara ett vetande tillsammans) utan också med uttalanden från de närmast föregående påvarna.

 Johannes Paulus II kritiserar i sin encyklika Sanningens strålglans den subjektivistiska samvetsuppfattningen, där "friheten upphöjts i sådan grad att den blivit absolut… och alla värderingars källa… På så sätt försvinner sanningens ofrånkomliga krav och ger plats åt ett uppriktigt ärlighetskriterium och känslan av 'att vara i frid med sig själv', som leder till att en del människor bestämt sig för en radikalt subjektivistisk syn på moraliska avgöranden".

Också Benedikt XVI vänder sig mot tanken på det subjektiva samvetets "ofelbarhet". Samvetet måste – för att kunna tjäna som moralisk ledning – stå i överensstämmelse med den moraliska sanning som finns inpräglad i varje människas inre, en slags grundförståelse av det goda. Det grundläggande skiktet hos fenomenet samvete består enligt Benedikt XVI av att det finns en inre tendens hos den till Guds avbild skapade människan, som sträcker sig mot det som står i överensstämmelse med Guds vilja. Människans inre "samklingar" utifrån sitt ursprung med det goda och står i motsättning till det onda. Kardinal Newmans kända ord till hertigen av Norfolk, "Om jag – vilket är föga troligt – skulle bli tvungen att utbringa en skål för religionen, skulle jag höja bägaren för påven. Men först för samvetet och därefter för påven" kan förstås först mot bakgrund av att det är fråga om ett samvete som är bundet till den i skapelsen nedlagda sanningen – inte till den subjektiva känslan.

En annan fråga där det är lätt att i pastoral iver fälla oövertänkta utsagor gäller sådant som rör frånskilda omgifta katolikers ställning i kyrkan.  Påven Franciskus ord om en barmhärtig inställning är lätta att instämma i men väcker ogrundade förhoppningar om förändringar av kyrkans lära. Det är viktigt att inse att barmhärtigheten aldrig kan stå i strid med sanningen eftersom lärans yttersta mål är att visa på vår frälsning. Barmhärtighetens viktigaste uppgift är inte i att förminska eller rättfärdiga synden utan att hjälpa människan att inse sin skuld och få förlåtelse.

Se också Signums artikel om frånskilda omgifta.
Om samvete och sanning, se Ratzingers artikel i Signum,
här och här.

Observera att Scalfaris intervju numera är borttagen från Vatikanens hemsida, att Scalfari inte spelat in intervjun och att påven Franciskus misstänker att han blivit feltolkad, i synnerhet beträffande samvetet: http://www.ncregister.com/blog/edward-pentin/scalfari-interview-taken-down-from-vatican-website?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+NCRegisterDailyBlog+National+Catholic+Register#When:2013-11-15%2015:04:01

Och här ett medgivande från Scalfari själv: http://www.catholicnewsagency.com/news/popes-words-in-interview-may-not-have-been-his-own-scalfari-says/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+catholicnewsagency%2Fdailynews+%28CNA+Daily+News%29&utm_term=daily+news 

Outgrundlighetens apostel

Kjell Blückert har i tisdagens Sv.D. beskrivit Svenska kyrkans blivande ärkebiskop Antje Jackelén som "en dialogens apostel". Hennes styrka ligger i utmaningen att kunna föra en dialog med vetenskapens företrädare. Hon är ingen naiv företrädare för gamla upplysningsideal, inte heller för en förment värdeneutralitet, men anser att en dialog med alla människor av god vilja utgör den bästa förutsättningen för att slå vakt om det öppna demokratiska samhället. Som en sådan "dialogens apostel" menar Blückert att Jackelén företrädesvis skulle ha passat som direktor för någon av de kyrkliga stiftelser som arbetar med gränsfrågor i området mellan kyrka och samhälle, teologi och kultur.

Beteckningen "dialogens apostel" kan ju uppfattas som en positiv beskrivning men kan sannolikt också tolkas som en förtäckt kritik. Räcker det för en ärkebiskop att vara en "dialogens" apostel eller fordras det måhända någonting mer? Blückert uppehåller sig inte vid frågan men konstaterar att Jackelén i sitt herdabrev inte utövar någon påtaglig kritik av de svenskkyrkliga positionerna eller horisonterna – vilka nu de kan vara. Desto tydligare aktualiserades frågan i samband med utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna. Ställd inför ett antal frågor om jungfrufödseln, om kristnas och muslimers gudsbild och om Jesu betydelse för frälsningen framträder Jackelén snarast som en "outgrundlighetens" apostel. Bristen på klara besked har reta många – inte minst Lena Andersson – och visar  att man av en ärkebiskop i Svenska kyrkan faktiskt väntar sig någonting mer.

Det är oroväckande när en stor del av den svenska kristenheten inte känner igen sig i den blivande ärkebiskopens försiktiga tassande kring centrala kristna trosfrågor. Av en kyrkans ledare förväntar man sig inte bara att han/hon skall kunna föra en dialog med ateister och vetenskapsmän utan också att han/hon skall vara en herde för sin hjord, eller för att tala med Karlfeldt, att vederbörande inte bara skall kunna tala "med lärde män på latin" utan också med "bönder på böndernas sätt". Aposteln Paulus var inte rädd för en diskussion med de lärde eller för att anknyta till deras världsbild, men han svävade inte heller på målet när det gällde en så central trossats som den om Kristi uppståndelse från de döda (Apg. 17:16-34).

Saken har en ännu djupare dimension. De kristna trossatserna är inte mytiska utsagor om verkligheten utan just trosutsagor kring kristendomens centralgestalt Jesus Kristus. De är inte till för att fördunkla utan för att uppenbara det som man inte kan få veta på annat sätt. Däri ligger deras styrka. De slår vakt om mysteriet, ett mysterium som man i grund och botten aldrig kan förklara utan bara ta emot, Guds kärleks mysterium.

Läs också Birro: http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/manniskor-soker-efter-frid-och-sammanhang-som-racker-langre-an-till-nasta-fylla/

Kyrkan – min moder

Vikten av detta epitet på Kyrkan blev uppenbar för mig när jag på nytt ställdes inför ett talesätt hos högkyrkliga och bekännelsetrogna vänner inom Svenska kyrkan: "Man överger inte sin gamla mor därför att hon har blivit krasslig". Vad då "mor"? På vilket sätt har Svenska kyrkan varit min mor? När jag grundligt efterforskar min relation till Svenska kyrkan, finner jag att det inte är Svenska kyrkan som sådan som givit mig min andliga fostran utan rörelser som inte nödvändigtvis hör samman med Svenska kyrkan och traditioner som har djupa rötter i en andlig mylla långt före Svenska kyrkan och den lutherska kyrkobildningen.

Att jag döptes i Faderns och Sonens och den helige Andes namn är knappast den Svenska kyrkans förtjänst. Det är ett arv från Jesu och apostlarnas tid och inte något som Svenska kyrkan kan tillskriva sig. Hon är en förvaltare blott – om än en "krasslig" sådan. Att min jordiska mamma lärde mig att be aftonbön är inte heller den Svenska kyrkans förtjänst – så har fäder och mödrar gjort i alla tider. När jag i kyrkan som barn fick inblick i gudstjänsten liturgi var det en ordning som i allt väsentligt satte mig i förbindelse med det katolska arvet. Sanningen är ju den, att Svenska kyrkan själv är en dotter till de katolska modern, om än en förlupen sådan. Min konfirmation ägde rum i Svenska kyrkan men lämnade inga spår. Den var som biskop Sven Silén brukade säga "en högtidlig akt utan egentlig innebörd".

Den gemensamma husandakten hos mina farföräldrar var kanske den mest påtagliga "lutherska" påverkan jag fick, men knappast var det Svenska kyrkans förtjänst. Min farfar var vid sidan av allt annat också lekmannapredikant i Evangeliska fosterlandsstiftelsen som närmast stod i en viss opposition till den rådande statliga religionsinrättningen. När jag i den kristliga gymnasiströrelsen kom i kontakt med en bibelstudiemetod som så småningom ledde fram till min prästkallelse, så skedde det visserligen till det yttre inom Svenska kyrkans ram men i en snarast laestadiansk och pietistisk miljö.

En stark påverkan utgick från min blivande svärfar, som – utan att veta det – ledde mig in i mässans mysterium och i tidebönernas värld. Icke heller detta var Svenska kyrkans förtjänst. Själv var han uppväxt i Frälsningsarmén men bar med sig en stark påverkan från småländsk högkyrklighet. Min hustrus och min vigsel skedde inom mässans ram – något som ur svenskkyrkligt perspektiv måste ha betraktats som "katolicerande påfund", men som inte alls var något påfund utan resultatet av en djup sakramental längtan.

Min prästvigning ägde rum i en turbulent tid, där införandet av kvinnliga präster gjorde det uppenbart att Svenska kyrkan var på väg att ta farväl av det allmänkyrkliga, katolska arvet. Endast med stor möda kunde jag genomlida mitt uppdrag som präst i Svenska kyrkan, ständigt påpassad som en presumtiv "avfälling" och med ständiga krav på anpassning till den rådande tidsandan. Svenska kyrkans upprepade avhopp från givna löften visade att hon var helt i händerna på politiska krafter. Min pension innebar därför en befrielse, dock utan tanke på någon konversion.

Först som vanlig församlingsmedlem blir man medveten om hur beroende man är av att få näring för sitt andliga liv. Med den utveckling som Svenska kyrkan genomgått och genomgår har detta blivit allt svårare. En ökentillvaro med ständiga utflykter för att få näring men utan annat än en formell församlingstillhörighet  ledde så småningom fram till en omöjlig situation: att kapitulera för tidsandan eller att i brist på näring lägga sig ned för att dö. I det läget återstod bara en möjlighet: att återvända till den verkliga modern, hon som i all hemlighet varit den som  uppehållit min tillvaro.

Två saker är uppenbara: Det mesta och viktigaste som kommit mig till del har inte skett genom undervisning utan genom förebilder och deras ordlösa förmedling, det som kallas "traditio", överlämnande. Roseniansk lågkyrklighet, laestadiansk brudmystik, gammalkyrklig bibeltrohet, högkyrklig kyrkosyn – allt sådant som den politiserade kyrkoledningen oroas av och misstänkliggör – har varit min grogrund. Denna tradition har inte i första hand vari tintellektuell, analyserande, diskursiv och manlig  utan intuitiv, fungerande, allomfattande, enande och kvinnlig, i bästa mening katolsk. Det manliga undersöker hur det fungerar, det kvinnliga ser till att det fungerar.

Om jag nu efter sex år som katolik ser tillbaka på min nyvunna tillhörighet framstår detta som ännu klarare: katolska kyrkan är den moder som ger sina barn allt den näring de behöver i en turbulent och oviss tid. Svenska kyrkan har aldrig förmått att ge ens tillnärmelsevis vad jag i dag får ta emot genom den katolska kyrkans sakrament och förkunnelse. Hon är den moder som föder och när varje kristen med allt hon behöver. Hon är i den meningen en allt omslutande moder, katolsk till både innehåll, tid och rum.

Oanade konsekvenser

Oförsiktiga uttalanden kan ibland leda till oanade konsekvenser. När USA:s utrikesminister Kerry gjorde ett ironiskt uttalade om att endast Syriens utlämnande av sina giftgasvapen skulle kunna förhindra ett anfall från USA:s sida,  kunde han inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att ett sådant utlämnande verkligen skulle kunna ske. Men Rysslands utrikesminister tog honom på orden och lyckades därmed också förhindra något som annars skulle ha kunnat bli en allvarlig kris för hela världen.

Statsminister Reinfeldts obetänksamma uttalande om sig själv som en "stridshingst" har lett till många muntra kommentarer men kan ironiskt nog också bidra till hans fall. Vem vill låta sig ledas av en stridshingst, som utan att styras av någon i sadeln kan utföra de mest oöverlagda handlingar? Bilden av en herrelös stridshingst bidrar knappast till något förtroende för politiken utan snarare till uppfattningen av politiken som ett rent maktspråk.

När Jesus rider in i Jerusalem kan det till det yttre se ut som en maktdemonstration. Så uppfattades det också av människorna som omgav honom och hyllade honom med orden ur den gamla tronsbestigningspsalmen 118 i Psaltaren: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" (Matt. 21:9). Men den messianske konungen rider inte på någon stridshingst utan enligt profeten Sakarjas förutsägelse "i ringhet" på en åsna, "ett lastdjurs föl". Konsekvenserna blev oanade. Jesus hade själv förutsagt det: "Människosonen har inte kommit för att bli tjänad [d.v.s. för att utöva makt]  utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:45).

Också när den unga kristna kyrkan förföljdes skedde det med makt eller ironi. En av de tidigaste antikristna inskrifterna visar en människa framför en korsfäst man med åsnehuvud och texten "Alexamenos tillber  sin Gud". Konsekvenserna av dessa förföljelser blev oanade så att Tertullianus omkr. år 200 kunde konstatera "martyrenas blod är kyrkans utsäde".

I dag förföljs kristna kanske mer än någonsin tidigare, framför allt i Egypten, Syrien och Irak. Hur skall vi förhålla oss till maktens och våldets progromer? Makten har sina förespråkare och våldet sin egen logik men det som leder till de mest oanade följderna är den tjänande och lidande kärlekens svar. Vågar vi stå upp för vår tro?

I den stora fiskens buk

För några veckor sedan meddelade bl.a. tidningen Dagen om en korsmärkt lax som hade upptäckts vid fiskehamnen i Göteborg i samband med att den skulle filéas. På fiskens undersida fanns ett kors med tydliga konturer. Fisken väckte stor uppståndelse bland dem som fick att se den. Upptäckaren visste inte vad han skulle tro, men hans afrikanska kollegor var övertygade om att den var ett tecken från Gud.

Mina tankar går till en annan korsmärkt fisk, som handlar om uppståndelse. Under Kyrkans första århundraden, då kristendomen ännu var en förföljd religion, hade de kristna behov av hemliga identitetstecken. Ett sådant identitetstecken var fisken, som syftade på Jesus, hans kallelse av de första lärjungarna som var fiskare, och hans förvandling av fem kornbröd och två fiskar till mat för femtusen människor. Det grekiska ordet för fisk, ICHTHYS, användes som ett akronym, där bokstäverna tolkades som begynnelsebokstäver i orden "Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare:

Ordet kunde också inramas av konturerna till en fisk. Fisken som symbol för Jesus möter bl.a. i katakomberna, de underjordiska begravningsplatser utanför staden Rom, där de kristna lade sina döda i väntan på uppståndelsen:

En förebild till Jesus i Gamla testamentet är profeten Jona som på egen begäran kastades i havet på grund av sin olydnad mot Gud och hamnade i den stora fiskens buk. När några skriftlärda och fariséer avkrävde Jesus ett tecken på hans fullmakt, svarade han: ”Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet. Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona (Matt. 12:39-41).

Jona var i dubbel bemärkelse en förebild för Jesus, dels genom sin omvändelsepredikan, dels genom sin vistelse i den stora fiskens buk, en förebild för Jesu nedstigande i dödsriket men också för hans uppståndelse från de döda. Den stora fisken var samtidigt både korsmärkt och ett tecken på uppståndelsens möjlighet. Jonas predikan i Nineve väckte uppståndelse bland åhörarna men blev också ett tecken om den kommande uppståndelsen från de döda.  Jesus är förmer än Jona eftersom han själv har uppstått från de döda som en garant för vem han är och vad han ger: frälsning från fångenskapen under synd och död och uppståndelse till evigt liv.

I den stora fiskens buk befinner vi oss alla, bildligt talat. Kristus har stigit ned i denna dödens tillvaro för att rädda oss ur synd och död. Vår tillvaro är korsmärkt av lidande men genom Kristi kors och uppståndelse också förvandlad till befrielsens möjlighet. Lyssnar vi – som folket i Nineve (Jona 3-4) – till ordet om bot och bättring? Jesus förkunnade: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet!"