Den universella kyrkan – en tankekonstruktion

KG Hammars inlägg i Kyrkans tidning om Jesus Kristus som en tankekonstruktion har med rätta föranlett en uppsjö av invändningar, inte bara från skilda grupper i Svenska kyrkan utan också från frikyrkligt håll och från fristående skribenter.

Desto mer uppseendeväckande är det att man inte  från kritikernas håll gör upp med det som verkligen ger intryck av en tankekonstruktion i det egna skafferiet, nämligen föreställningen om en universell kyrka som omsluter och omfattar alla kristna kyrkor och samfund. Denna universella kyrka saknar nämligen varje slag av konkreta drag i den verklighet som omger oss och kan därför betraktas som en tankekonstruktion, vars uppgift tycks vara att försvara den egna bristen på ekumenik.

I själva verket måste Kyrkan vara lika konkret som Jesus Kristus själv. Andra Vatikankonciliet drar i sin dogmatiska konstitution om Kyrkan en parallell till inkarnationen, Kristi människoblivande. "Liksom… den antagna människonaturen tjänar det gudomliga Ordet… så tjänar på liknande sätt Kyrkans sociala struktur Kristi Ande…" Denna sociala struktur är inte en av människor konstruerad förening av troende utan en gemenskap grundad av Jesus Kristus själv, som är dess huvud. Det är han som genom sin ande kallar samman de troende till en och samma kropp, men denna kropp är inte bara en andlig gemenskap utan har också sin synliga struktur under Petrus och de övriga apostlarnas ledning. Denna Kyrka "har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (subsistit in Ecclesia catholica), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom…"  Denna heliga, katolska och apostoliska Kyrka är en högst konkret verklighet. Den är ingen tankekonstruktion.

Varje ekumenisk strävan måste ha denna konkreta verklighet som utgångspunkt och som mål. Så länge detta inte sker på det officiella planet torde enskilda konversioner vara den enda möjliga vägen för ekumeniska strävanden.

Läs gärna denna blogg

Att ångra och bekänna

Med anledning av Anna Odells filmdebut "Återträffen" , som handlar om hur hon som barn blivit mobbad av sina klasskamrater, skriver Kristin Lundell i måndagens Sv.D. en krönika: "Människor borde ångra sig betydligt mer". Som hon påpekar har det blivit ytterst ovanligt att någon erkänner fel eller uttrycker ånger över sina uttalanden eller handlingar. Mobbning under skolåren försvaras med "vi var ju bara barn". Man kan i det sammanhanget också konstatera att människor under åtal visserligen kan erkänna en handling men samtidigt förneka att de begått brott. I stället försvarar man sin handling eller sitt uttalande med en hänvisning till omständigheterna eller rentav med en hänvisning till brottsoffrets beteende. Att släppa försvaret av sig själv och visa ånger betyder enligt Kristin Lundell att rasera alla fasader och släppa alla säkerhetslinor. "Få tillstånd är ju så sårbara som ånger".

Det finns naturligtvis en anledning till att vi människor har svårt att erkänna fel och visa ånger. Sårbarheten sammanhänger med en osäkerhet inför vad ett sådant erkännande kan föra med sig och med risken att förlora ansiktet, d.v.s. sin personliga maktposition. För att visa ånger fordras inte bara mod utan också att man har sin förankring i någonting annat än det egna jaget. I en kultur där en sådan förankring i stort sett saknas, där blir också ångern en sällsynt företeelse. Man har bara sig själv att lita till.

Förutsättningen för verklig ånger är att det finns en möjlighet till förlåtelse och upprättelse. Eftersom det är osäkert om en sådan förlåtelse kan ges av den som blivit förfördelad, måste förlåtelsen och upprättelsen kunna erhållas på annat sätt. En sådan möjlighet ges genom Kyrkans bikt, där den biktande med egna ord får bekänna sina synder mot  både Gud och mot människor och ta emot förlåtelse. Förlåtelsen, avlösningen, gör det möjligt att ångra och erkänna sina fel också inför den som blivit förfördelad, även om man inte alltid kan förlita sig på den människans acceptans och förlåtelse.

Se vidare påvens onsdagsaudiens om "den kyrkliga dimensionen av syndernas förlåtelse". I översättning här.
Läs också Carina Johanssons bloggkommentar till filmen Återträffen.

KG Hammar – en tankekonstruktion?

KG Hammars inlägg i Kyrkans tidning om Kristus som en tankekonstruktion är häpnadsväckande och har med rätta föranlett en sky av vittnen. Jag har aldrig träffat KG Hammar och läst mycket litet av honom. Det jag nu har läst av honom i Kyrkans tidning attraherar mig inte. Det känns som en tankekonstruktion och som sådan känns den inte attraktiv. En tankekonstruktion som inte attraherar kan man inte  ha något personligt förhållande till och följaktligen inte heller till dess konstruktör om man inte känner vederbörande på något annat sätt. Kanske är hela KG Hammar i själva verket en tankekonstruktion och inte någon som existerar i verkligheten.

Hur annorlunda är det inte med Jesus! Hans utsagor attraherar mig verkligen och bakom hans utsagor möter jag en levande person, en som lever som han lär och som är beredd att ge sitt liv för min räddning. Just därför är hans auktoritet betvingande och jag kan inte annat än kapitulera. Kan man kapitulera inför något som bara är en tankekonstruktion? Knappast. Är evangelisternas berättelser om Jesus tankekonstruktioner? Sällan. Därtill är de alltför olika och alltför gripande. De är vittnesbörd med vittnesbördets alla risker men också med den levande puls som vittnar om en levande person med fullmakten att våga säga "Jag och Fadern är ett".

http://kyrkligating.blogspot.se/2013/11/176-uppstandelsen.html

Vi tror...

"Vi tror på en ökad handel… " mässar en representant för Sveriges inköpschefer, med anledning av den instundande julen. Det låter nästan som en trosbekännelse och är det naturligtvis också.

"Vi tror på en temperaturförhöjning på 2-4 grader under de närmaste 50 åren…" hävdar en miljöpolitiker och ger därmed uttryck inte för en förhoppning men kanske för en fruktan eller rädsla inför framtiden. Låter också som en trosbekännelse, om möjligt ännu mer trosviss.

Faktum är att tron lever frisk och livskraftig i de flesta sammanhang som omger oss, politiska, ekonomiska, ja, också vetenskapliga, ty hur skulle vetenskapen annars komma framåt? Hypoteser är vetenskapens livsluft.

Om tron i internationella sammanhang handlade tisdagens Korrespondenterna, där vi fick möta afrikanska, evangelikala kyrkor med andeutdrivning på schemat och indiska hindupräster, som med hjälp av horoskop bistår politikerna med att fatta visa beslut. Men i reportaget fanns också en medvetenhet om i vilken utsträckning också vi i västerlandet låter oss styras av "myter", som ger oss mönster för vad vi skall tro och hur vi skall handla i både politiska och ekonomiska frågor. Fed-chefen ger oss ledning, inte genom vad han säger utan genom hur han säger det han säger, d.v.s. genom att ingjuta mod och tillförsikt om den ekonomiska framtiden.

Hur förhåller sig nu den kristna tron till allt detta? Ty också vi tror, men vad är det vi tror? Är det bara ytterligare en myt bland alla andra myter, en slags förhoppning om att allt skall gå väl? Så tycks KG Hammar uppfatta saken och – i hans efterföljd – den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén. Den kristna trosbekännelsen skiljer sig emellertid på väsentliga punkter från de sekulära trosbekännelser som vi här har granskat.

1. Den kristna tron handlar inte i första hand om vad som kan tänkas ske i framtiden utan om vad som har skett, nämligen om Jesus Kristus och om det som han står för.

2. Det som nutida "dunbolsterteologer" kallar myter (jungfrufödelsen, uppståndelsen etc.) är i själva verket vittnesbörd från Maria och lärjungarna, konfirmerade av Jesu egna utsagor om sin himmelska sändning och fullmakt. Ingenting är i detta sammanhang viktigare än Jesu eget vittnesbörd om sig själv: "Jag och Fadern är ett", Joh. 10:30.

3. Tron börjar inte med en diskussion om det otänkbara utan med det personliga mötet med Jesus Kristus i hans ord och sakrament, men tron kan inte heller vara utan stöd i den verklighet som omger Jesus. "Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro", skriver Paulus till församlingen i Korinth, 1 Kor. 15:14.

4. Den kristna tron har konsekvenser för hur vi lever och liknar i det avseendet sekulära trosmönster. Men jag vågar hävda att dess grund är fastare än många sekulära troslärors och dess hopp är rikare och mera glädjefyllt än många moderna profeters undergångsvisioner.