Om "rätten" till vår egen kropp

I tidningen Dagen skriver Jessica Schedvin i en debattartikel om kvinnors rätt till abort att kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp. Eftersom fostret före en viss tidpunkt är biologiskt beroende av kvinnan som bär det, måste det betraktas som en del av kvinnans kropp. Alltså har hon ”rätt” att göra sig av med det.

Det finns många felslut i resonemanget. Inte ens det obefruktade ägget kan utan vidare sägas vara en del av kvinnans kropp. Det stöts nämligen bort vid menstruationen. Det befruktade ägget lever däremot kvar och har sitt eget liv men får sin näring från modern. Hos däggdjur (ditt människan hör) sker denna tillväxt i livmodern (som är en del av kvinnans kropp), men hos andra djurarter sker tillväxten i ägget utanför moderns kropp. Parallellen visar hur dåraktigt det är att kalla det befruktade ägget för en del av kvinnans kropp. Det är redan från början fråga om en het ny individ.

Den allvarligaste invändningen kan man emellertid rikta mot det som av många betraktas som ett postulat, nämligen att kvinnan har rätt till sin egen kropp. I motsats till denna klyscha vill jag påstå att ingen människa har någon ”rätt” till sin egen kropp. Vi har inte skapat eller tillverkat kroppen åt oss själva utan den är oss given i själva vår existens. Kroppen är med andra ord en gåva, men inte en gåva som vi har ”rätt” till utan en gåva som tvärtom medför förpliktelser. Varje gåva medför i något avseende förpliktelser och kroppen är inget undantag.

Att kroppen inte är någon ”rättighet” inser man också av det faktum att vi alla kommer att dö. Gåvan kommer med andra ord att förr eller senare tas ifrån oss, men fram till dess att detta sker har vi förpliktelser till att i möjligaste mån förvalta den gåva vi har fått. Kroppen betydelse ligger inte i våra rättigheter utan i våra skyldigheter. Vi har skyldigheter mot vår egen kropp att förvalta den på rätt sätt, att inte utsätta den för onödiga faror eller förstöra den genom vårt sätt att leva. Detta har inte minst sin tillämpning på sexuallivet, som är den kanske ömtåligaste delen av vårt personliga liv. Här har vi alla, män som kvinnor, samma förpliktelser inte bara mot oss själva utan också mot varandra. Kvinnors krav på rätten till sin egen kropp vilar på dystra erfarenheter av mäns övervåld, men att använda det som argument för abort löser inga som helst problem.

Se också mitt tidigare blogginlägg: Att få bestämma över sin egen kropp

Att söka Gud

”Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära” (Jes. 55:6).

Att söka Gud torde vara den mest grundläggande och viktiga verksamhet, som en människa kan ägna sig åt. ”De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi och vi är borta”, skriver psalmisten (Psalt. 90:10). ”Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet”. Den visheten är inte bara vanlig mänsklig klokhet och förstånd utan den hjärtats vishet som heter gudsfruktan, att söka Gud. ”Den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom”, skriver Hebreerbrevets författare (Hebr. 11:6). Motsatsen till vishet är dårskap. ”Dårarna tänker: ’Det finns ingen Gud.’ De handlar fördärvligt och skändligt, ingen gör det goda. Herren blickar ner från himlen, han ser på människosläktet: Finns det någon som är klok, någon som söker sig till Gud?” (Psalt. 14:1f.)

Människans sökande efter Gud är existentiellt och i sig ett tecken på att Gud finns och att vi är skapade av Gud. Men var söker vi honom? Var är Herren nära? Var finner vi honom? Många menar att man först och främst skall söka Gud i naturen. För så vitt det inte bara är fråga om naturmystik eller någon slags romantisk naturkänsla så ligger det åtskilligt i att söka Gud i hans skapelse. Paulus skriver i Rom. 1:20: ”Allt sedan världens skapelse har hans [Guds] osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” Därför menar Paulus att det inte finns något försvar för människor som i gudlöshet och orätt ”håller sanningen fången”, d.v.s. inte ärar och tackar Gud just som Gud. ”Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar.” Men hur man än ser på saken så leder oss naturens underbara mysterier inte till någon klar bild om vem Gud egentligen är.

Andra menar att man skall söka Gud i tystnaden, i stillheten, i bönen, i den stängda kammaren, i hjärtat. För detta kan det anföras åtskilliga exempel. Profeten Elia sökte Herren vid Guds berg Horeb. Men när Gud uppenbarar sig för honom sker det varken i stormen, jordbävningen eller i elden utan i ljudet från en sakta susning (1 Kung. 19:9-14). ”När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be till din fader som är i det fördolda” säger Jesus i bergspredikan. ”Den som ber han får, den som söker, han finner, och för den som bultar, skall dörren öppnas”. Det är visserligen sant att vi skall söka Gud och tala med honom på det viset, men han förblir fördold för oss om vi inte också söker och finner honom på ett mer uppenbart sätt. När Mose mötte Gud i den brinnande busken (2 Mos. 3) eller i klippan på berget Horeb (2 Mos. 33) fick han lov att skyla sitt ansikte, ”ty ingen människa kan se mig och leva”. ”Mitt ansikte får ingen se”.

Mötet med Gud i naturen och i bönen är riktiga och viktiga, men först och främst skall man söka Gud där han allra tydligast har uppenbarat sig, nämligen i Kristus. Där har Gud för första gången uppenbarat sitt ansikte. ”Den som har sett mig har sett Fadern”, säger Jesus (Joh. 14:9) – ”Jag och Fadern är ett” (Joh. 10:30).

”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”. Så inleder Jesus sitt framträdande enligt Markusevangeliet. Tre korta men innehållsrika meningar. Man skulle kunna förkorta dem ännu mer: Nu! Här! Vänd om! Det ligger en oerhörd utmaning i Jesu proklamation, eftersom den ställer krav på förändring och förvandling.

Tiden är inne. Uppmaningen gäller nu, inte i morgon. De flesta människor har en benägenhet att skjuta upp – särskilt det obehagliga – till morgondagen eller till en ännu senare tidpunkt. Fastän alla människor vet att de skall dö är det ingenting som de vill gå omkring och tänka på. Man lever som om man hade all tid till förfogande och som om döden bara var en obehaglig tanke och ingen verklighet. Men till sist kommer tiden ifatt oss. Vårt timglas rinner ut. Därför finns det ingen anledning att skjuta upp tanken på att livet kommer att ta slut. Det är bättre att förbereda sig på det än att skjuta upp det. Det bästa sättet att förbereda sig på det är att lyssna till honom som säger: ”Tiden är inne, Guds rike är nära! Omvänd er och tro på budskapet!”

Guds rike är nära. När någonting sägs vara nära, är närheten ofta lika påtaglig som värmen från en het ugn eller värmen från en väns kind. Man behöver inte vänta för att känna närheten. När fariséerna frågade Jesus om när Guds rike skulle komma, svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er” (Luk. 17:20). Det sista kan också översättas: ”Guds rike är mitt ibland er”. Hur kunde Jesus säga så till fariséerna? Jo, därför att Guds rike var nära i honom själv. De kunde känna värmen från Guds rike i hans närvaro. De behövde bara öppna sina hjärtan för att ta emot den. ”Omvänd er och tro på budskapet!”

I dag är Jesus närvarande i sin kyrka, i dess ord och i dess sakrament. Andra vatikankonciliet konstaterar att ”Kristus alltid är närvarande i kyrkan, i synnerhet i de liturgiska handlingarna. Han är närvarande i mässans offer, dels i prästens person – ty ”densamme frambär nu offret genom prästernas tjänst som en gång frambar sig själv på korset” – dels och framför allt under de eukaristiska gestalterna. Han är närvarande med sin kraft i sakramenten, så att när någon döper är det Kristus själv som döper. Han är närvarande i sitt ord, så att det är han själv som talar då de heliga skrifterna läses i kyrkan. Han är slutligen närvarande när kyrkan ber och sjunger, han som gav löftet: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt. 18:20) (Sacrosanctum Concilium).

Men Kristus är närvarande i sin kropps lemmar också när de inte ber och sjunger. Ibland hör man sägas att kyrkan har ett budskap. Det är en underdrift. Precis som Jesus själv inte bara hade ett budskap utan själv var budskapet så har kyrkan inte bara ett budskap utan hon är själv budskapet. Det är i kyrkan som ordet och sakramenten traderas, bärs som i en livmoder – på Jesu uppdrag. ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig” säger Jesus till de sjuttiotvå lärjungarna (Luk. 10:16). Kyrkan är själv så involverad i budskapet att hon måste identifiera sig med budskapet. Hon kan inte bara ställa sig vid sidan om och förklara att hon visserligen är en budbärare men inte identisk med budskapet. Kyrkan är inte en organisation vid sidan av budskapet utan helt involverad som en del av budskapet, ja, hon är själva budskapet om fred och försoning med Gud. Det är därför som Kyrkan delar sin fridshälsning före kommunionen. Den uppståndne Kristus säger till sina lärjungar: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”. Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig Ande (Joh. 20:21).

Men för att detta skall fungera krävs det att vissa villkor blir uppfyllda. I sin översteprästerliga förbön ber Jesus för sin kyrka och för alla dem som kommer till tro på honom: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh. 17:21). För att världen skall tro på kyrkans budskap och på kyrkan som en del av budskapet måste kyrkan leva i kärlek. Kyrkans uppdrag är inte att ägna sig åt verksamheter. Men hon måste leva av kärleken och i kärlek. ”Mitt bud är detta, att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er… Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra” (Joh. 15:12-17). Endast den kyrka som lever i kärlek kan väcka människors tro.

I världen – men icke av världen

FN:s kommitté för barns rättigheter har inte bara skarpt kritiserat Den heliga stolen för underlåtenheten att gå till rätta med prästers sexuella övergrepp mot barn utan också klandrat den katolska kyrkan för dess inställning till aborter, homosexualitet och preventivmedel. Många har påpekat att kommitten  därmed har överskridit sina befogenheter och att dess kritik är given utifrån ideologiska ställningstaganden och inte utifrån föreliggande sakförhållanden.

För att förstå denna konflikt måste man göra klart för sig att den katolska kyrkans hållning till aborter, homosexualitet och preventivmedel styrs av den bakomliggande synen på människovärdet, på livets okränkbarhet och på människan som Guds avbild. Det mänskliga livet är okränkbart från avlelsen till döden. Sexualiteten står i livets tjänst och är biologiskt förknippad med avlelsen. Det är utifrån denna syn på sambandet mellan sexualitet och avlelse som den katolska kyrkan formulerar sig när hon träder upp till försvar för äktenskap och familj och ställer sig avvisande till homosexuella ”äktenskap”, preventivmedel och aborter. Det är också dessa värden i den naturliga lagen som sådana budord som ”hedra din fader och din moder”,  ”du skall icke dräpa” och ”du skall icke begå äktenskapsbrott” värnar om.

Här öppnar sig en avgrund till det moderna samhällets syn på människan som en autonom individ, som inte styrs av någonting annat än sina egna önskningar och sin strävan efter största möjliga välbefinnande. Barnrättskommittens kritik av den katolska kyrkans morallära utgår helt från den liberala, individcentrerade och subjektiva moraluppfattning som i dag är den gängse. Det är inte svårt att se vilken roll sexualiteten spelar i denna moraluppfattning. Det intensiva försvaret för hbtq-personers ”rätt” är i grund och botten ingeting annat än ett försvar för den sexualdyrkan som präglar det moderna samhället. Sexualiteten får under inga omständigheter skuldbeläggas även om en obegränsad sexuell utlevelse uppenbart leder till många oönskade konsekvenser. Den betraktas som en naturkraft som man inte kan göra någonting åt, som inte kan styras och som man egentligen inte heller kan ta något något ansvar för. Man kan utan överdrift påstå att sexualiteten intagit religionens plats i det allmänna medvetandet.

I kontrast till detta kan det vara på sin plats att se hur Paulus i Romarbrevets första kapitel analyserar inte bara sin tids utan hela mänsklighetens belägenhet. Paulus börjar i v.18 med att tala om ”Guds vrede”, inte som en aktiv handling utan som något som ”uppenbaras från himlen över alla gudlöshet och orätt hos människor som i orättfärdighet håller sanningen fången”. Kunskapen om Gud är nämligen tillgänglig för alla. Man kan sluta sig till den genom själva skapelsen, som uppenbarar inte bara Guds existens utan också hans egenskaper, hans makt och gudomlighet. Trots denna kunskap har människorna inte ärat honom som Gud eller tackat honom. I stället har de vänt sig bort från honom och bytt den oförgänglige Gudens härlighet mot dyrkan av mänskliga avgudar. ”Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa [d.v.s. gudfruktiga] men blev till dårar”.

P.g.a. detta gudlösa förhållningssätt har Gud utlämnat människorna till att följa sina egna hjärtans begär, till att i orenhet förnedra sina kroppar med varandra, man med man och kvinna med kvinna. De har bytt Guds sanning mot lögnen, de har dyrkat och tjänat det skapade i stället för skaparen. Guds vrede, som uppenbaras från himlen, riktar sig inte mot människan som Guds skapelse utan mot hennes gudlöshet och orättfärdighet, som har sin grund i människans vägran att erkänna Gud. Denna ”vrede” erfar människan som ett sår i sin egen kropp inte bara i det som vi kan kalla för syndens konsekvenser utan också i ett skuldmedvetande som hon ständigt försöker att skjuta ifrån sig (Rom. 1:18 - 2:11). Vägen till räddning ligger i omvändelsen till tron på Jesus Kristus (Rom. 3:21-26).

Grunden till människans kaotiska situation ligger alltså i att hon inte vill erkänna Gud eller att hon bara vill ha en gud efter sina egna tankar och önskningar.  Därför kan vi räkna med fortsatta och ständigt ökande konflikter mellan kyrkan och ett samhälle som är präglat av liberalismens individualism eller – som Augustinus uttrycker saken – mellan Guds stad och den jordiska staden. Situationen kan mycket väl utvecklas till något som liknar konflikten mellan kyrka och kejsarmakt före Konstantins edikt år 315. Jesus har både förutsett och förberett den konflikten när han säger till sina lärjungar och till sin kyrka: ”Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er. Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen,. utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er” (Joh. 15:18f.).

Se också Barnkommittens ansträngningar att undervisa Den heliga stolen i teologi har fyllt oss med förvåning!