"Gift dig med den du älskar"

”Gift dig med den du älskar”. När jag  fick ögonen på Svenska kyrkans annons om  snabbvigslar för såväl heterosexuella  som homosexuella par, slog det mig att det finns ett sällan uttalat samband mellan homosexualitet och reformation. Det sambandet består i uppror mot det bestående, inte mot fysiskt förtryck utan mot det som man upplever som ett ideologiskt förtryck. Man vill inte låta sig nöja med vedertagna eller traditionella värderingar utan vill finna nya vägar för att tillfredsställa sina egna personliga önskningar och behov. För reformationens del har resultatet blivit en ständigt fortgående splittring i nya samfunds- och kyrkobildningar, som alla bygger på uppror mot det närmast föregående.  För statens del bygger förändringar i det sociala samlevnadsreglerna på föreställningen att sådana regler är av privat och individuell natur, som i grunden inte har något med samhällets bestånd att göra. Resultatet blir nya krav från nya grupper om att just deras intressen skall tillfredsställas och godkännas av staten. Det är inte utan skäl som de reformatoriska kyrkorna också är de som snabbt och utan större betänklighet anammar förändringar i det sociala samlivet för att genom teologiskt, ofta torftiga motiveringar ge sken av att stå på biblisk grund.

Samtidigt läser jag på Catholic News Agency’s hemsida en recension av en dokumentärfilm om tre personer med homosexuella böjelser, som genom den katolska kyrkan fått hjälp att finna sin sanna identitet inte i sin sexualitet utan i sitt förhållande till Gud. Att katolska kyrkan motsätter sig homosexuella äktenskap och homosexuell utlevelse sammanhänger med att hon inte ser människans mål som en lycka här i tiden utan som en lycka för evigheten. Denna ”lycka för evigheten” är inte tillgänglig enbart med förnuftets hjälp, därtill fordras också den gudomliga uppenbarelsen genom Jesus Kristus. Traditionen, ”traditio”, överlämnandet av denna uppenbarelse till kommande generationer sker inte genom ständig opposition mot den en gång för alla givna uppenbarelsen utan genom fortgående fördjupning och insikt i dess innehåll. Denna fördjupning sker i katolska kyrkan framför allt genom hennes magisterium, hennes läroämbete, men är tillgänglig för alla.

”Gift dig med den du älskar” – det skulle kunna vara en uppmaning också från katolska kyrkan. Men här handlar det inte om att ge vika för begärets impulser eller tillfälligheternas kastvindar utan om att svara ja på den enda evigt förblivande kärleken: Guds kärlek till oss. Vi älskar därför att han först har älskat oss och sänt sin Son till försoningsoffer för våra synder.  Att ”gifta sig” skulle i det sammanhanget betyda att svara ”ja” till den Gud som redan trolovat sig med oss genom Jesus Kristus. Det är Kristus som är den sanne brudgummen och församlingen i vilken den enskilde kristne är infogad genom dopet och tron, som är bruden. Det är en relation som skall smitta av sig också på äktenskapet mellan man och kvinna. "Gift dig med den du älskar", ja, men ännu viktigare är fortsättningen: "Älska den du har gift dig med". Mot den sekulariserade världens uppfattning av kärleken som en berusande passion ställer kyrkan kärleken som ett uppdrag och en kallelse, ja, en dygd, en nödvändighet. ”Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet”, skriver Paulus i Efesierbrevet 6:25. ”Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan” (6:32).

Se också Maria Ludvigssons ledare om det politiska herdabrevet!

Vilken Jesus?

Det har varit intressant att följa diskussionen mellan Marcus Birro och Åke Bonnier på deras resp bloggar, en diskussion som också refererats i tidningen Dagen. Man kan inte undgå intrycket av att de båda – trots den försonliga tonen eller kanske just därför – talar förbi varandra. Marcus Birro är den själsligt djupt engagerade sökaren som söker efter hållbara svar på sitt sökande, Åke Bonnier den tappre försvararen av Svenska kyrkan, inte bara dess reformatoriska arv utan också den uppbyggnad av den som är ett politiskt, samhälleligt arv från svenska staten.

Vad som särskilt frapperar mig i Åke Bonniers svar är den tilltro han äger till vissa övergripande formuleringar och begrepp, som inte lämnar plats för komplikationer eller preciseringar utan snarare döljer bakomliggande svårigheter. Ett sådant begrepp är det ”reformatoriska” arvet. Vad det innebär i teorin kan relativt lätt fastställas med utgångspunkt från den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Vad det betyder i praktiken är utomordentligt svårt att bestämma eftersom det mest påtagliga reformatoriska arvet är den ständigt fortgående uppsplittringen i hundratals, ja tusentals kyrkor, samfund och denominationer, alla med sina egna profeter, bekännelser och ordningar. Att i det sammanhanget hänvisa till det reformatoriska arvet hjälper ingen människa i själanöd.

Det hjälper inte att Åke Bonnier talar om Svenska kyrkan som en ”Jesuscentrerad” kyrka. Vad betyder det i praktiken? Vilken Jesus är det som vi skall centrera oss kring? Samtidigt som Bonnier är medveten om olika tolkningar av Jesus, tycks han fästa föga uppmärksamhet vid att det skulle ha någon betydelse. Jag tror inte ens att Svenska kyrkan kan sägas ha någon enhetlig Jesusbild utan att var och en förkunnar efter sin egen föreställning och tolkning. Det är väl denna löslighet i Svenska kyrkans lära och förkunnelse som Birro också har upptäckt och som gör att han med skäl söker sig till en kyrka med betydligt stramare lära och struktur, sådant som håller att luta sig mot också när det stormar i den egna själen.

Samma brist på tydlighet i begreppen utmärker Åke Bonniers uppfattning om kyrkans ”enhet”. Samtidigt som han vänder sig mot att vi alla skulle tillhöra samma kyrka, oavsett om vi är lutheraner, katoliker eller något annat, så är den enhet han förordar en ”enhet i mångfald”. Vad betyder det? Jo, att allt skall förbli som det är (eller möjligen med ännu fler samfund) men att vi skall hålla sams i kärlek.

Det är inte konstigt om allt fler människor – trots Svenska kyrkans strävanden att vara modern och ”i tiden” – söker sig bort från en sådan löslighet när de vill ha svar på sina frågor. Svenska kyrkan må gärna fortsätta att vara politiskt ”up to date”, men man kan räkna med att det sker på bekostnad av dess inre halt och dess värre också på bekostnad av de människor som söker efter svar att hålla sig till.

Varför pingst?

”Varför göra religion av den evangeliska tron?” frågar Krister Nordin i tidningen Dagen. ”Varför plocka ut evangelisk och pingstkarismatisk lära och praktik som ett särskilt russin ur kakan?” kan man ställa som motfråga. Sanningen är ju den att protestantismens historia är en enda lång rad av särtolkningar av den kristna tron, var och en under ledning av sin profet, med avståndstaganden från den heliga, apostoliska och katolska kyrkans tro och lära.

Sanningen är också den att alltfler kristna människor upptäckt det bedrägliga i denna pulvrisering av kristen tro och längtar efter den enhet som Kristus ber om. Somliga drar av detta den enda rationella slutsatsen att återvända till den katolska kyrkan, andra strävar på i sin givna samfundstillhörighet men försöker samtidigt återta någonting av den katolicitet (allmännelighet) som gått förlorad, det må nu ske genom radband, ikoner, intensifierat böneliv, restaurerat eukaristifirande eller något annat. Genast ropar de rättrogna på trospolis för att bevara sin egen särart. Borde man inte i stället tacka Gud för de strävanden mot enhet som sker genom enskilda människors längtan och praktiska insatser?

I en tid som i så hög grad kallas för sekulariserad föreligger samtidigt en längtan efter något som kan återge åt vår tid ett hopp för framtiden. Ett sådant hopp kan inte bygga på särtolkningar och särintressen, endast på enhet i kärlek. Det är en sådan enhet som Jesus ber om – ”för att världen skall tro.” Varje kristen människa kan bidra till en sådan enhet inte genom att envist hålla kvar vid sina fäders och mödrars liv och tankar utan genom att gräva djupare i det kristna arvet från Jesus, apostlarna, fornkyrkan och medeltiden. Att säga nej till en sådan djupdykning är att säga nej till den förnyelse i den helige Ande som pingströrelsen i så hög grad säger sig vilja värna.

Kan man älska Gud med förståndet?

Rasism, feminism och andra -ismer med anknytning till människovärdet har spelat en framträdande roll under Almedalsveckan. Ofta tas alla människors lika värde för någonting givet, någonting som inte behöver diskuteras och knappast ens behöver motiveras. Det är kanske inte så konstigt eftersom en motivering av människovärdet kräver att man släpper fram djupare frågor om livets mening och människans existensberättigande, frågor som är tabu i den svenska debatten. Religion har så till den grad blivit en privatsak att man inte ens vågar knysta om dess betydelse för samhällets bestånd. Sanningen är den motsatta: religionen är av så grundläggande betydelse att framtiden till stor del ligger i om man inser dess betydelse och positiva värde.

Om Gud inte finns – då finns det nämligen inte heller något bestående människovärde. Det enda människovärde som man då kan tala om är det som en människa kan tillskriva sig själv eller en annan människa, och det är som bekant helt beroende av omständigheterna. Är omständigheterna ogynnsamma för en människa blir hennes människovärde lågt eller t.o.m. obefintligt, något som sker t.ex. i krig, vid terrorhandlingar, under ekonomiska eller sociala kriser, för ett foster i livmodern under de första livsavgörande veckorna eller för en människa som ligger för döden utan möjlighet att ta vara på sig själv. Människovärdet utan Gud är utsatt för ständiga kriser och attacker. Det är inget bestående människovärde utan ett människovärde som är helt beroende av omständigheterna.

Ett bestående människovärde är helt beroende av att det finns en makt utanför människan, utanför hennes begränsningar, som ger åt människans hennes höga värde. Det är en sådan makt som den kristna tron talar om när den talar om Gud som kärleken. Människan höga värde ligger i att hon är älskad av Gud. Hon är skapad till Guds avbild och hon är föremål för en kärlek som är beredd att ge sig själv ända till det yttersta.

Om Gud finns, så är det en människas höga kallelse och uppdrag att svara på Guds kärlek, inte med underkastelse och blind lydnad som inom Islam, utan av fri vilja och med kärlek. Man behöver älska Gud ”av hela sin själ”, d.v.s. med alla sina själsförmögenheter, ”av hela sitt hjärta”, d.v.s. med alla sina känslor, ”av hela sin kraft”, d.v.s. med hela sin vilja och ”av hela sitt förstånd”, d.v.s. med hela sin intellektuella förmåga, sitt förnuft. Det finns ingen uppgift som är viktigare för människan.

Det förefaller kanske underligt att man kan älska Gud med förståndet. Men det är omöjligt att älska en Gud som man inte vet någonting om. En viktig förutsättning för kärleken till Gud är att Gud själv uppenbarar sig. Redan från naturen, universum och människolivet kan förnuftet dra vissa slutsatser om Guds existens och hans egenskaper. ”Ty alltsedan världens skapelse har hans [Guds] osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga”, skriver Paulus i sitt brev till församlingen i Rom (1:20). Dock har den uppenbarelsen sina gränser och kan ingenting säga om Guds innersta väsen. Därför har Gud uppenbarat sig i historien, i synnerhet hos det judiska folket, och framför allt genom Jesus Kristus. Men också här spelar förnuftet en stor roll genom den tolkningshistoria som tar sin utgångspunkt i Jesu syn på sig själv och sin sändning.

Först när förnuftet fått säga sitt blir det möjligt att älska Gud också ”av hela sin kraft”, d.v.s. med hela sin vilja. ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”, säger Jesus vid sitt första framträdande enligt evangelisten Markus. Trons förutsätter inte bara förnuftets tolkning av budskapet utan också viljans omvändelse till tro på budskapet. Denna vilja är i hög grad beroende av ett personligt förhållande till Jesus Kristus. Man omvänder sig inte bara till tro på ett budskap utan till att personligen följa Jesus och hålla sig till honom ”av hela sitt hjärta”. Först när både hjärta, vilja och förstånd samspelar i tro på Jesus Kristus kan man tala om att älska honom ”av hela sin själ”, med hela sin person, med alla sina själsförmögenheter.

Jämsides med budet om att älska Gud över allting ställer Jesus ett annat bud: ”Därnäst kommer ett som är detta likt: Du skall älska din nästa som dig själv”. Att älska sin nästa som sig själv, att ge sin nästa samma värde som man ger sig själv, det är möjligt först mot bakgrund av den kärlek som Gud visar oss människor. För denna kärlek finns ingen gräns för vem som är min nästa.