Per Gudmundsons krönika i Sv. D. om den svenska modellen lockar till eftertanke. Varifrån kommer den svenska tilliten som gör att vi i vårt land är relativt skonade från korruption och fusk? Själv konstaterar Gudmundson – säkert med rätta och på grundval av viss forskning – att välfärdsreformer i och för sig inte med nödvändighet leder till ökad tillit.
Kan det möjligen vara så att det finns något i Sveriges historiska förflutna, som kan duga som förklaringsmodell? Min eget icke vetenskapligt belagda men intuitiva svar är att det sannolikt har att göra med religionens tidigare starka ställning, inte minst i dess reformatoriska tappning, som fostrat fram en pliktkänsla i ljuset av de tio budorden. Till grund för denna pliktkänsla ligger inte minst det sjunde budet, ”Du skall icke stjäla”, som direkt kan tillämpas på frågor om korruption och fusk. ”Den som inte vill arbeta får inte heller äta” förmanar Paulus i 2 Tess. 3:10 och i den Lindblomska katekesen (1810) finns ett ofta citerat ord: ”Arbete befordrar hälsa och välstånd, bidrar till tröst och sinnesstyrka under motgången och förhindrar många tillfällen till synd”. Det är inte utan betydelse att Luthers lilla katekes som första huvudstycke inte har tron, utan tio Guds bud. Detta har på ett märkligt sätt format den svenska folksjälen så att religionen ofta likställts med hederligt arbete. Den moraliska betoningen av det religiösa livet lever i handling fortfarande kvar också där man förnekar tron och även förnekar moralens religiösa rötter.
Hur länge kan vi som svenskar fortfarande leva vidare på något som vi i grunden förnekar? Inte länge. Att den liberala demokratin med dess mänskliga fri- och rättigheter ensamt skulle kunna vara ett bålverk mot fusk och korruption är nog ett önsketänkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar