”Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna kommer och de år nalkas, om vilka du skall säga: ”Jag finner inte behag i dem” (Pred. 12:1). Att tänka på sin skapare i sin ungdomstid, är förmodligen det viktigaste man kan företa sig i livet. Ingenting är säkrare än att vi alla skall dö. Ingenting är mera ovisst än när det skall ske. Det kan ske fortare än man tror. Ingenting är viktigare än att göra sig förtrogen med dessa tankar. Att skjuta upp tanken på döden är att göra som strutsen: gömma huvudet i sanden och tro att man därigenom undgår faran. Förtrogenhet med både den ena och den andra tanken leder till slutsatsen att livet måste ha en mening utöver det man kan uppfatta med sina fem sinnen. Ingenting kan vara viktigare än att vi söker efter denna livets mening, att vi söker den medan vi ännu har tid och att vi söker den på rätt plats. Augustinus: ”Sök det du söker, men sök inte där du söker”.
Många röster pockar på vår uppmärksamhet, inte minst de som kommer från kommersialismens gudar. De vädjar till vår sinnliga lust att äga och att njuta. De politiska rösterna lockar oss med fagra löften om en ljusnande framtid. De vädjar till vårt behov av trygghet och makt. En röst ljuder annorlunda: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Den svarar på vårt djupaste behov, behovet av en mening med livet som är sannare och djupare än alla andra svar och om vägen till denna sanning.
”Så tänk då på din skapare i din ungdomstid”. Det handlar om något mer än en flyktig tanke. Det handlar om eftertanke. Precis som när man bygger hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar