Ett bortglömt helgon?

Med anledning av kommande helgonförklaring av moder Elisabet Hesselblad skriver Dick Harrison i dagens Sv.D. om flera märkligheter i samband med påvarnas helgonförklaringar, bl.a. om den avbrutna helgonförklaringen av den heliga Birgittas dotter Katarina, som var den som fullföljde den heliga Birgittas dröm om klostret i Vadstena. Det är förtjänstfullt att den saliga Katarina på detta sätt på nytt förs fram som ett tänkbart svenskt helgon. En av dem som ivrigast arbetade för Katarinas helgonförklaring under sekelskiftet 1400-1500 var vadstenabrodern Peter Ingmarsson, som under c:a 30 år färdades kors och tvärs genom Europa för att införskaffa nödvändiga medel. Tyvärr kom hans strävanden att hastigt avbrytas genom reformationen, men minnet av Katarinas helgonstatus har fortlevt genom århundradena. Peter Ingmarsson hade under sin ungdom sannolikt upplevt den stora festen i Vadstena 1489 i samband med Katarinas skrinläggning (eller saligförklaring). Vid denna skrinläggning sjöngs nedanstående sekvens av Johannes Benekeson (död 1461) som bygger på en tidigare "vita", d.v.s. levnadsbeskrivning. Jag återger gär sekvensen i min översättning:

I tidens stormar

Vi lever i en orolig tid: inbördeskrig i Syrien och i många afrikanska stater, terrorhot från IS och andra organisationer, som kan drabba vem som helst i världen, flyktingströmmar av en omfattning som endast kan  jämföras med de stora folkvandringarna under medeltiden, klimatförändringar, som på sikt  hotar inte bara vår välfärd utan hela vår existens, tillväxt av diktaturer, som går på tvärs mot alla demokratiska strävanden. Oron gäller inte bara yttre förhållanden utan också människans inre – frågan efter meningen med livet. Många ungdomar upplever en vilsenhet i tillvaron som lätt förvandlas till depression och självmord. Politiker står villrådiga när det gäller att hantera de många olika problem som möter och lösningarna påminner mera om plåster på såren än om en uppgörelse med det radikalt onda.

Tankarna går lätt till de synoptiska evangeliernas apokalyptiska skildring av den sista tidens omvälvande händelser, där  Jesus beskriver det som skall ske inför den yttersta dagens inbrott. Samtidigt varnar han för bedrägerier och falska larm. "När ni får höra om krig och oroligheter, så tappa inte besinningen. Detta måste först hända, men det är ännu inte slutet" (Luk. 21:9). Krig och oroligheter hör i själva verket till varje tidsepok. Jesu uppmaning till vaksamhet är ständigt aktuell. Vi vet aldrig säkert vilken tidsepok som innebär det sista förebudet. "Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni, när ni ser detta hända, att Guds rike är nära", Luk. 21:29-31. I tidens stormar och oroligheter är Guds rike alltid nära. "Han är nära, utanför dörren", skriver Markus.

I ovanstående konstverk av Per Hartman, som bär det abstrakta namnet "Först därefter", kan man  inte undgå att uppfatta kontrasten mellan apokalyptisk undergång och bestående stabilitet, där stabiliteten representeras av något som skulle kunna vara en dörr, en förseglad grav eller ett för oss fördolt mysterium, vars verkliga innebörd vi ännu inte har fått se. Kanske är det en bild av Kyrkans skepp i tidens stormar, där de fyra låsen representerar de fyra evangelierna eller kyrkans katolicitet (de fyra väderstrecken) eller de fyra varelser som enligt Uppenbarelseboken (4:6) omger tronen i den himmelska gudstjänsten.

Biskop Ambrosius av Milano skriver  i ett brev: "Du har tagit på dig biskopsämbetet, du sitter i kyrkans akter och du styr skeppet mot vågorna. Grip tag i trons roder så att denna tidsålders svåra stormar inte kan rubba dig. Havet är visserligen stort och vitt, men frukta inte, ty Han är den som har lagt hennes grund på haven, den som på strömmarna har berett henne fäste. Hans kyrka är byggd på apostlarnas klippa bland så många faror i världen. Det är därför inte utan skäl som hon vilar orörlig och med sin fasta grundval uthärdar det rasande havets angrepp. Hon blir översköljd av vågorna, men krossas inte. Även om denna världens väder och vind ofta störtar sig mot kyrkan för att kastas tillbaka med ett stort dån, så erbjuder hon likväl frälsningens trygga hamn för alla dem i sjönöd. Fastän kyrkan kastas omkring på havet, så vilar hon på strömmarna, särskilt de om vilka det är sagt: Strömmarna har upphävt sin röst (Psalt. 93:3a). Dessa är de strömmar som skall flyta fram från honom som tar emot dryck från Kristus och får del av Guds ande. När dessa strömmar överflödar av andlig nåd, upphäver de sin röst" (citerat ur Läsningar för Kyrkans dagliga bön för den 7 dec.).

Ljus, bli till!

Alla som någon gång funderat över hur Gud enl. 1Mos.1 kunde skapa ljuset innan han skapade sol och måne kan ha glädje av att läsa John Polkinghornes artikel om Den antropiska principen i senaste numret av tidskriften Signum (nr. 7). Polkinghorne beskriver där på ett någorlunda lättfattligt sätt naturvetenskapens nuvarande syn på universums tillkomst och utveckling. Ur det unika tillstånd av extrem täthet och temperatur som vi till vardags kallar för Big Bang för c: 13,7 miljarder år sedan följde snabbt en likformig expansion av materia (till att börja med enkla grundämnen som helium och väte) och energi. Under påverkan av tillfälligheter som små ojämnheter i fördelningen av materia och nödvändigheter som gravitationens inverkan sker så småningom en förtätning till galaxer och stjärnor. Utvecklingen sker alltså från likformighet och enkelhet mot ojämnhet och komplexitet. Från ljus (som ju är en slags energi – ljus, bli till!) till stjärnor och planeter (sol och måne), en utveckling under åtskilliga miljarder år.

För att det skulle kunna uppstå liv i denna  till att börja med mycket ogästvänliga miljö var det nödvändigt att ett antal mycket specifika villkor blev uppfyllda. Ett sådant villkor är att universum äger en tillräckligt öppen karaktär för att nya tillstånd skulle kunna uppstå, en öppenhet ”på gränsen till kaos”. Ett alltför stabilt tillstånd skulle omöjliggöra uppkomsten av någonting helt och hållet nytt. Ett alltför instabilt tillstånd skulle inte låta någonting nytt bestå. (En litterär parallell möter i Stagnelius dikt ”Vän! I förödelsens stund” med de berömda slutorden ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud”).

Ett annat villkor är att planeternas banor är stabila, något som garanteras av gravitationslagens utformning. Fyra fundamentala naturkrafter styr vårt universum, elektromagnetismen, gravitationslagen samt två krafter som reglerar atomkärnornas sammanhållning resp. sönderfall. Dessa krafter vilar på konstanter, vars finjustering möjliggjort utvecklingen från de allra enklaste grundämnens, väte och helium till allt tyngre och mer sammansatta grundämnen inklusive kol, vars egenskap att bilda långa kedjemolekyler är en förutsättning för uppkomsten av liv. Den enda plats där kol kan bildas är i stjärnornas heta inre. Man kan sålunda säga att alla levande varelser är gjorda av stjärnstoff. Fred Hoyle, en pionjär inom 1900-talets astrofysik, lär ha sagt att universums beroende av konstanternas finjustering omöjligt kan vara en lyckosam tillfällighet utan måste vara ett beställningsjobb.

Den kosmiska historien är en dragkamp mellan två motsatta tendenser, den kontraherande gravitationskraften och summan av expansiva effekter. Dessa måste balanseras försiktigt om inte universum snabbt skall dras samman i en stor kollaps (big crunch) eller snabbt expandera till en förtunning som gör livsnödvändiga processer omöjliga. Polkingshornes artikel utgör en fascinerande läsning genom att framhäva ljusets betydelse både för att frambringa liv och för att ge bränsle åt livsprocessen.

Skapelseberättelsen i 1 Mos. är nu inte avsedd att vara någon beskrivning av universums tillkomst utan har snarare till syfte att beskriva människans förhållande till Gud. När aposteln Johannes börjar sitt evangelium genom att anknyta till skapelseberättelsen sker det med ord som "ljus" och "liv", men här handlar det inte om fysikaliskt ljus och biologiskt liv utan om det mer grundläggande liv som finns hos Gud redan före begynnelsen i den heliga Treenighetens gemenskap och om hur detta grundläggande liv skall kunna fungera som ett ljus för människorna och leda dem ut ur det andliga mörker som sedan syndafallets dagar omsluter dem. Det utesluter inte att man också i världens skapelse och bestånd kan finna bilder och återklanger från det djupaste mysteriet, det som handlar om Guds kärleksvilja med människan.