Ljus, bli till!

Alla som någon gång funderat över hur Gud enl. 1Mos.1 kunde skapa ljuset innan han skapade sol och måne kan ha glädje av att läsa John Polkinghornes artikel om Den antropiska principen i senaste numret av tidskriften Signum (nr. 7). Polkinghorne beskriver där på ett någorlunda lättfattligt sätt naturvetenskapens nuvarande syn på universums tillkomst och utveckling. Ur det unika tillstånd av extrem täthet och temperatur som vi till vardags kallar för Big Bang för c: 13,7 miljarder år sedan följde snabbt en likformig expansion av materia (till att börja med enkla grundämnen som helium och väte) och energi. Under påverkan av tillfälligheter som små ojämnheter i fördelningen av materia och nödvändigheter som gravitationens inverkan sker så småningom en förtätning till galaxer och stjärnor. Utvecklingen sker alltså från likformighet och enkelhet mot ojämnhet och komplexitet. Från ljus (som ju är en slags energi – ljus, bli till!) till stjärnor och planeter (sol och måne), en utveckling under åtskilliga miljarder år.

För att det skulle kunna uppstå liv i denna  till att börja med mycket ogästvänliga miljö var det nödvändigt att ett antal mycket specifika villkor blev uppfyllda. Ett sådant villkor är att universum äger en tillräckligt öppen karaktär för att nya tillstånd skulle kunna uppstå, en öppenhet ”på gränsen till kaos”. Ett alltför stabilt tillstånd skulle omöjliggöra uppkomsten av någonting helt och hållet nytt. Ett alltför instabilt tillstånd skulle inte låta någonting nytt bestå. (En litterär parallell möter i Stagnelius dikt ”Vän! I förödelsens stund” med de berömda slutorden ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud”).

Ett annat villkor är att planeternas banor är stabila, något som garanteras av gravitationslagens utformning. Fyra fundamentala naturkrafter styr vårt universum, elektromagnetismen, gravitationslagen samt två krafter som reglerar atomkärnornas sammanhållning resp. sönderfall. Dessa krafter vilar på konstanter, vars finjustering möjliggjort utvecklingen från de allra enklaste grundämnens, väte och helium till allt tyngre och mer sammansatta grundämnen inklusive kol, vars egenskap att bilda långa kedjemolekyler är en förutsättning för uppkomsten av liv. Den enda plats där kol kan bildas är i stjärnornas heta inre. Man kan sålunda säga att alla levande varelser är gjorda av stjärnstoff. Fred Hoyle, en pionjär inom 1900-talets astrofysik, lär ha sagt att universums beroende av konstanternas finjustering omöjligt kan vara en lyckosam tillfällighet utan måste vara ett beställningsjobb.

Den kosmiska historien är en dragkamp mellan två motsatta tendenser, den kontraherande gravitationskraften och summan av expansiva effekter. Dessa måste balanseras försiktigt om inte universum snabbt skall dras samman i en stor kollaps (big crunch) eller snabbt expandera till en förtunning som gör livsnödvändiga processer omöjliga. Polkingshornes artikel utgör en fascinerande läsning genom att framhäva ljusets betydelse både för att frambringa liv och för att ge bränsle åt livsprocessen.

Skapelseberättelsen i 1 Mos. är nu inte avsedd att vara någon beskrivning av universums tillkomst utan har snarare till syfte att beskriva människans förhållande till Gud. När aposteln Johannes börjar sitt evangelium genom att anknyta till skapelseberättelsen sker det med ord som "ljus" och "liv", men här handlar det inte om fysikaliskt ljus och biologiskt liv utan om det mer grundläggande liv som finns hos Gud redan före begynnelsen i den heliga Treenighetens gemenskap och om hur detta grundläggande liv skall kunna fungera som ett ljus för människorna och leda dem ut ur det andliga mörker som sedan syndafallets dagar omsluter dem. Det utesluter inte att man också i världens skapelse och bestånd kan finna bilder och återklanger från det djupaste mysteriet, det som handlar om Guds kärleksvilja med människan.