I tidens stormar

Vi lever i en orolig tid: inbördeskrig i Syrien och i många afrikanska stater, terrorhot från IS och andra organisationer, som kan drabba vem som helst i världen, flyktingströmmar av en omfattning som endast kan  jämföras med de stora folkvandringarna under medeltiden, klimatförändringar, som på sikt  hotar inte bara vår välfärd utan hela vår existens, tillväxt av diktaturer, som går på tvärs mot alla demokratiska strävanden. Oron gäller inte bara yttre förhållanden utan också människans inre – frågan efter meningen med livet. Många ungdomar upplever en vilsenhet i tillvaron som lätt förvandlas till depression och självmord. Politiker står villrådiga när det gäller att hantera de många olika problem som möter och lösningarna påminner mera om plåster på såren än om en uppgörelse med det radikalt onda.

Tankarna går lätt till de synoptiska evangeliernas apokalyptiska skildring av den sista tidens omvälvande händelser, där  Jesus beskriver det som skall ske inför den yttersta dagens inbrott. Samtidigt varnar han för bedrägerier och falska larm. "När ni får höra om krig och oroligheter, så tappa inte besinningen. Detta måste först hända, men det är ännu inte slutet" (Luk. 21:9). Krig och oroligheter hör i själva verket till varje tidsepok. Jesu uppmaning till vaksamhet är ständigt aktuell. Vi vet aldrig säkert vilken tidsepok som innebär det sista förebudet. "Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni, när ni ser detta hända, att Guds rike är nära", Luk. 21:29-31. I tidens stormar och oroligheter är Guds rike alltid nära. "Han är nära, utanför dörren", skriver Markus.

I ovanstående konstverk av Per Hartman, som bär det abstrakta namnet "Först därefter", kan man  inte undgå att uppfatta kontrasten mellan apokalyptisk undergång och bestående stabilitet, där stabiliteten representeras av något som skulle kunna vara en dörr, en förseglad grav eller ett för oss fördolt mysterium, vars verkliga innebörd vi ännu inte har fått se. Kanske är det en bild av Kyrkans skepp i tidens stormar, där de fyra låsen representerar de fyra evangelierna eller kyrkans katolicitet (de fyra väderstrecken) eller de fyra varelser som enligt Uppenbarelseboken (4:6) omger tronen i den himmelska gudstjänsten.

Biskop Ambrosius av Milano skriver  i ett brev: "Du har tagit på dig biskopsämbetet, du sitter i kyrkans akter och du styr skeppet mot vågorna. Grip tag i trons roder så att denna tidsålders svåra stormar inte kan rubba dig. Havet är visserligen stort och vitt, men frukta inte, ty Han är den som har lagt hennes grund på haven, den som på strömmarna har berett henne fäste. Hans kyrka är byggd på apostlarnas klippa bland så många faror i världen. Det är därför inte utan skäl som hon vilar orörlig och med sin fasta grundval uthärdar det rasande havets angrepp. Hon blir översköljd av vågorna, men krossas inte. Även om denna världens väder och vind ofta störtar sig mot kyrkan för att kastas tillbaka med ett stort dån, så erbjuder hon likväl frälsningens trygga hamn för alla dem i sjönöd. Fastän kyrkan kastas omkring på havet, så vilar hon på strömmarna, särskilt de om vilka det är sagt: Strömmarna har upphävt sin röst (Psalt. 93:3a). Dessa är de strömmar som skall flyta fram från honom som tar emot dryck från Kristus och får del av Guds ande. När dessa strömmar överflödar av andlig nåd, upphäver de sin röst" (citerat ur Läsningar för Kyrkans dagliga bön för den 7 dec.).