Att höra på lärjungesätt

Högtidlighållandet (eller borde man säga återerinringningen?) av reformationen i Lunds domkyrka den 31 oktober präglades av stor yttre festivitas i närvaro av både påven och svenska kyrkans ärkebiskop. Ett litet steg mot större förståelse för varandras ståndpunkter har tagits genom dokumentet ”Från konflikt till gemenskap”, där man enats om gemensamma skrivningar om rättfärdiggörelsen samtidigt som man pekat på nödvändigheten av fortsatta samtal kring återstående frågor om nattvard och kyrkosyn.

När påven Franciskus inför resan till Sverige tillfrågades av Ulf Jonsson om vad den katolska kyrkan kan lära sig av den lutherska traditionen (Signum nr. 7, s. 12) svarade påven med de två orden reform och Bibeln. Eftersom det är lätt att se vad som skiljer katolska kyrkan från de reformatoriska kyrkorna och samfunden men svårt att se hur man skulle kunna mötas, vill jag som konvertit och f.d. präst i Svenska kyrkan säga något om vad jag fortfarande bär med mig som ett svenskkyrkligt arv som utan större svårighet har kunnat inkorporeras i min nuvarande situation som katolik. Jag tar det i tre steg:

Som barn växte jag bokstavligen talat upp i kyrkans hägn, gick under många år i söndagsskola och tillbringade söndagarna uppe på orgelläktaren, där pappa tjänstgjorde som skolkantor. Uppe på läktaren fanns små häften med mässmelodier för de olika kyrkoårstiderna, avsedda främst för körens skolning. Där grundlades mitt intresse för gudstjänstens utformning. Enligt 1942 års handbok var gudstjänsten strukturellt utformad helt enligt flertusenårig tradition, den som alltid varit också den katolska kyrkans ordning.

Under studieåren i Uppsala mötte jag den högkyrkliga rörelsen utan att dock påverkas nämnvärt. Vad som däremot påverkade mig var mötet med min blivande svärfar, Olov Hartman, som vid den tiden var direktor för Sigtunastiftelsen. Det var han som förde mig in i tidebönernas värld och när jag och min hustru vigdes i Sigtunastiftelsens kapell blev det också inledningen till ett livslångt gemensamt bedjande av framför allt completoriet. Teologiskt stod jag dock kvar på gammalkyrklig och biblisk grund. Min farfar hade vid sidan av sin skolkantorstjänst varit lekmannapredikant inom Evangeliska fosterlandsstiftelen.

En verklig nyorientering kom till stånd först under Sven Siléns tid som biskop i Västerås stift. Jag hade under min gymnasietid haft Sven Silén som rektor, och när nu bekantskapen återknöts ville han ha mig med som ledamot i domkapitlets arbetsgrupp för liturgiska frågor. Sven Silén hade som observatör varit med vid Andra Vatikankonciliet och kom tillbaka hem uppfylld av hänförelse över den katolska kyrkans nyorientering och dess vilja att sträcka ut handen mot andra kyrkor och samfund. Arbetet i den liturgiska arbetsgruppen resulterade i en förnyelse av nattvardsbönens epikles, d.v.s. åkallandet av den helige Ande före instiftelseorden och dess anamnes, d.v.s. åminnelsen av Kristi och Kyrkans gärningar efter instiftelseorden. Den s.k. Västeråsmässan kom sedan att ligga till grund för 1986 års ännu gällande mässordning för Svenska kyrkan, även om det f.n. görs allvarliga försök att bryta med traditionell struktur och traditionellt innehåll. För min personliga del kom arbetet i den liturgiska arbetsgruppen att medföra en större förståelse för nattvardens offermotiv, inte bara som tacksägelseoffer utan också som en aktualisering av Kristi offer. Att det också skulle bereda väg för min konversion hade jag ännu inte klart för mig.

Jag går nu över till det andra steget i betraktelsen av mitt svenskkyrkliga arv och dess plats i den katolska kyrkan. Jag har redan nämnt att min teologiska grund var genuint låg- och gammalkyrklig på ”biblisk” grund. Jag sätter ”biblisk” med citationstecken eftersom jag knappast hade klart för mig att det kunde finnas någon annan grund. Under gymnasieåren i Härnösand kom KGF, d.v.s. Kristliga gymnasistförbundet att bli någonting av ett andra hem för mig liksom för många andra. Sommarmötena på Munkviken och vintermötena på Hampnäs var i hög grad präglade av denna ”biblicism”. Till grund för de gemensamma bibelstudierna låg den s.k. Västeråsmetoden, d.v.s. man läste i tur och ordning ett antal bibelverser med penna i hand. För det man inte förstod skulle man sätta ett frågetecken, för det man plötsligt förstod skulle man rita ett ljus och för det som träffade hjärtat eller samvetet en pil.

Det var en effektiv metod, och jag kan ännu minnas vilket ljus som tändes, när jag vid läsningen av Romarbrevet plötsligt insåg innebörden av den lutherska läran ”simul justus ett peccator”, d.v.s. samtidigt rättfärdig och syndare.  För det ungdomliga, av lagen förslavade, samvetet var det naturligtvis en befrielse att höra att man samtidigt kunde vara både rättfärdig och syndare. Vad jag däremot inte insåg var att detta bara var början på den kristna vägen och att ”simul justus et peccator” är en förträngd tolkning av något som i grunden är mycket rikare.

Inget bibelstudium är förutsättningslöst. Varje bibelstudium är på ett eller annat sätt styrt av den omgivning man tillhör. Nya testamentet har sitt upphov i apostlarnas undervisning och deras tolkning av Gamla testamentet. Det har sammanställts av kyrkan under de tre första århundradena och vilar i kyrkan som i en vagga. ”Att höra på lärjungesätt” (Jes. 50:4) är att studera Bibeln medveten om det kyrkliga sammanhang man tillhör, men gärna i dialog med andra. Ur detta skulle det kunna växa en mera jordnära ekumenik av inbördes förståelse.

Det viktigaste med dessa bibelstudier var att man fick gå i närkamp med bibeltexten. Upphovsman till Västeråsmetoden visade sig vara komministern i Malung, sedermera prosten i Folkärna, David Berglund. Som styrt av en högre makt kom han att bli min handledare under mina första sex veckor som präst. Därigenom knöts ett livsvaraktigt band. Han blev min själasörjare och mentor. Så småningom kom jag att inneha samma komministertjänst i Malung som han hade haft och jag slutade min aktiva tid som präst i Folkärna.

Det tredje steget i betraktelsen gäller vår gemensamma och möjliga psalmskatt. Redan nu finns ett stort antal kyrkovisor gemensamma för Svenska kyrkan och det katolska stiftet i Sverige. Det finns få saker som genom seklerna har burit den gemensamma kyrkliga bekännelsen och fromheten som denna skatt av kyrkovisor. Cecilia är en utmärkt katolsk gudstjänstbok, men som konvertit upptäcker man allt som oftast hur många psalmer man saknar, som utan vidare skulle passa också i den svenska katolska kyrkan. Som konvertit är jag dock oerhört tacksam för vad jag bär med mig också från Svenska kyrkan, och jag gläds över att som orgelspelare i Den gode herdens kyrka i Falun få dela med mig av denna rika skatt.

Summan av kardemumman blir denna: Svenska kyrkan borde i högre grad än vad hon gör slå vakt om och fördjupa det liturgiska arv som hon har gemensamt med den katolska kyrkan och inte ständigt sträva efter att framstå som modern. Den katolska kyrkan borde i högre grad slå vakt om det allmänna prästadömet i form av bibelstudier i medvetande om att varje bibelstudium ändock sker i kyrkans gemenskap. Båda parter skulle må väl av att i allt högre utsträckning ta del av varandras psalmskatt. Där klappar det hjärta som tror allt, hoppas allt och övervinner allt. ”Herren, Herren…väcker var morgon mitt öra. Han väcker det till att höra på lärjungasätt”.

Se på dyngbaggen!

I det senaste programmet av TV-serien Mitt i naturen fick vi följa forskares undersökningar av vad som driver olika djurarter att navigera sig fram på till synes förutbestämda vägar. Det gäller inte bara älgar och fåglar utan också obetydliga kryp som dyngbaggar. Dyngbaggens förmåga att rulla sin boll av dynga i en alldeles bestämd riktning visar sig vara beroende av en inbyggd kompass som rättar sig efter solens eller – på natten – stjärnornas strålning. När man experimentellt försåg dygnbaggen med en mössa över huvudet upphörde dess förmåga till orientering och den rullade sin dyngboll planlöst i alla möjliga riktningar. Den målmedvetenhet med vilken olika djurarter söker sig efter en utstakad led förklaras evolutionärt som ett led i deras strävan efter överlevnad.

Det går lätt att dra paralleller till mänskliga förhållanden. Eftersom programmet vid flera tillfällen använde ordet ”migration” om djurens förflyttningar kommer man att tänka på de flyktingströmmar från såväl Afrika som från Mellersta östern som för närvarande söker sig till Europa. Också här är det fråga om en strävan efter överlevnad och den inbyggda kompassen heter hunger, fattigdom och längtan efter fred. Det är inte precis fråga om några nöjestrippar när man ger sig ut på medelhavet i överfyllda gummibåtar utan en fråga om liv eller död.

I vår del av Europa ligger det annorlunda till. Här har vi stort sett allt vad vi behöver för vår överlevnad om man med överlevnad menar att leva tills man dör en naturlig död. Vi försöker också bevara – inte bara vår överlevnad utan vår välfärd – med id-kontroller och stängsel. På djupet saknar dock de flesta människor en mening med livet och beter sig som den dyngbagge som fått ett mössa över huvudet: de irrar omkring utan mening och mål och söker sin andliga tillfredsställelse i än det ena och än det andra utan att någonsin bli riktigt nöjd. Det är till sådana människor som Jesus riktar uppmaningen att betrakta naturens gång och inte göra sig onödiga bekymmer utan i första hand söka Guds rike och hans rättfärdighet (Matt. 6:25-34). Det finns en mening med livet och ett mål för vår strävan som går långt utöver våra materiella behov. Människan är skapad av Gud och programmerad för att söka vägen tillbaka till sin Skapare. Hon har en inbyggd kompass i sitt samvete och en karta hos honom som säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Om vi med samma uthållighet som dyngbaggen sökte oss fram på den vägen skulle mycket se annorlunda ut inte bara hos oss själva utan också i vår omvärld.

Ekumenik i en liten ask

Det nyligen avhållna firandet av reformationsminnet i Lund och i Malmö ger onekligen stoff till reflektion. Det är väl inte utan betydelse att man säger sig ha kommit överens om den s.k. rättfädiggörelsen, även om det bakom det centrala begreppet ”nåd” döljer sig en viktig åtskillnad. För Luther och reformatorerna var ”nåden” uteslutande en attityd hos Gud, medan katolska kyrkan hållit fast vid att nåden också kan ingjutas. Så vitt jag förstår är det en åtskillnad som består trots det gemensamma uttalandet i ”Från reformation till gemenskap”. Det har också från båda håll konstaterats att de svåraste frågorna ännu återstår, nämligen de om kyrkosyn, ämbetssyn och nattvardsuppfattning.

Jag minns ännu hur jag som svenskkyrklig präst införskaffade en liten ask, en s.k. pyxis, till den kyrka där jag då tjänstgjorde för att däri förvara de konsekrerade oblater som blivit över efter nattvardsgången. Det var ett brott mot den lutherska nattvardsuppfattningen, som i korta drag innebär att Kristi närvaro i nattvardsbrödet, den s.k. realpresensen, är bunden bara till själva bruket i gudstjänsten och försvinner i och med gudstjänstens avslutning. Jag fann det helt och hållet ologiskt att Kristi närvaro skulle försvinna av sig själv. För mig själv innebar denna insikt ett litet men viktigt steg mot den katolska kyrkan. Den katolska kyrkans uppfattning innebär att Kristi närvaro förblir i de redan konsekrerade oblaterna, som därför kan användas till sjukkommunion och för kommunion vid en lekmannaledd ”Ordets gudstjänst” utan att behöva konsekreras på nytt och att de också kan användas för sakramental tillbedjan vid särskilda gudstjänster. Alla dessa möjligheter försvann vid reformationen och gjorde därmed de reformerade kyrkorna och i synnerhet folkfromheten mycket fattigare. Om detta och mycket annat kan man läsa i den nyutkomna boken ”Doften av rykande vekar” (Artos bokförlag). Den reformatoriska gudstjänsten blev i hög grad en hörandets gudstjänst medan den katolska mässan engagerar alla sinnen, syn, hörsel, lukt, smak och känsel.

En annan viktig skillnad i fråga om synen på nattvarden är att nattvarden i de reformerade kyrkorna i huvudsak uppfattas som en gemenskapsmåltid medan den i katolska kyrkan bevarat dess innebörd av offermåltid. Kristus är närvarande inte bara för att konsumeras utan för att själv aktualisera sitt eget offer. Han är närvarande både som präst och offerlamm. Han utsåg själv sina tolv apostlar inte bara för att förkunna utan också för att företräda honom själv vid nattvardsfirandet, eukaristin. Det var vid nattvardens instiftande som Jesus riktade sitt uppdrag till apostlarna att företräda honom i eukaristin: ”Gör detta till minne (eg. aktualisering, anamnesis) av mig”. Kristus är själv närvarande i prästens person. Detta har naturligtvis i högsta grad bäring på ämbetsfrågan och på frågan om kvinnliga präster, vilka Svenska kyrkans nuvarande ärkebiskop försvarar med Paulus ord i Gal. 3:28, som inte alls handlar om ämbetet utan om dopet. Påven Franciskus förklarade också som ett sista ord vid sin avfärd från Sverige som svar på en fråga om kvinnliga präster i katolska kyrkan att någon sådan reform inte var möjlig – inte ens i framtiden.

Därmed är vi framme vid den sista och kanske viktigaste skillnaden mellan de reformerade kyrkorna och den katolska kyrkan, nämligen synen på kyrkan. För den katolska kyrkan är det en grundbult att Kristus själv har instiftat sin kyrka och även givit den dess yttre form i form av en ledare när han säger till aposteln Petrus: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt. 16:18). Därmed är enheten given redan från början. Ärkebiskop  Jackelen är naturligtvis medveten om omöjligheten i att övervinna en sådan kyrkosyn och talar därför hellre om en osynlig enhet i form av ”försonad mångfald”.

Trots allt kan det ekumeniska firandet av reformationen ha en viktig betydelse i fråga om de attityder som vi som kristna i olika kyrkor och samfund behöver inta till varandra: att mötas i gemensamt arbete och i dialog med varandra med respekt för varandras olika ståndpunkter. Det kanske inte låter så mycket men är för framtiden viktigare än att det kan rymmas i en liten ask. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra såsom jag har älskat er” , Joh. 15:12.