Laetare!

Niccolò di Tommaso, Kristi födelse

Laetare – Gläd er! Vilket fantastiskt ord mitt i fastan. Söndagens namn, Laetare, är hämtat ur ingångsantifonen på den fjärde söndagen i fastan: ”Gläd dig, Jerusalem, och fröjdas över henne, alla ni som  har henne kär. Jubla högt över henne, alla ni som har sörjt över henne. Ni skall få tröst och skall få mätta er vid hennes bröst”. Orden är hämtade från profeten Jesajas sista kapitel och handlar om tre slags glädje.

1.”Gläd dig Jerusalem” är en uppmaning till Kyrkan själv att leva av glädje och i glädje över vad hon fått motta. ”Det nuvarande Jerusalem lever i slaveri tillsammans med sina barn” skriver Paulus i Galaterbrevet, ”men det som finns i himlen är fritt, det är vår moder” (Gal. 4:25f.).  En anledning till att Kyrkan får leva i glädje är alltså hennes frihet från det gamla förbundet, som var ett lagens förbund, för att i stället få leva i det nya förbundet, som är nådens och frihetens förbund. ”Till den friheten har Kristus befriat oss” (Gal. 5:1).

En annan orsak till Kyrkans glädje finns hos Maria. ”Gläd dig Maria, full av nåd, Herren är med dig” säger ängeln Gabriel till Maria. Det tycks som om profetian hos Jesaja förebådar Kristi födelse på ett sätt som överensstämmer med den heliga Birgittas vision: ”Innan värkarna kommer, föder hon, innan smärtorna börjat, får hon en son. Vem har hört något sådant, vem har sett något liknande?”, Jes. 66:7f. Sedan den heliga Birgittas tid framställs därför Kristi födelse i konsten inte längre med Maria liggande på sin bädd utan knäböjande inför barnet som hon fött  på ett så smärtfritt sätt. Kyrkan firar Maria som ”Heliga Guds moder…  Kyrkans moder, Den gudomliga nådens moder…  Orsak till vår glädje” (Den lauretanska litanian).

2. Laetare – Jubla högt över henne, alla ni som har sörjt över henne!  Visst finns det många gånger anledning till att sörja över Kyrkan, henne mänskliga brister, hennes instängdhet i sina egna problem, henne oförmåga att mätta människors andliga hunger, hennes brist på att vara ett salt och ett ljus i världen. Men trots allt detta – Laetare! – ”Dela hennes glädje, alla som har sörjt över henne”, Jes. 66:10 b.

3. Laetare – ”Gläds med Jerusalem, jubla över henne, alla som älskar henne”, Jes. 66:10 a.  Mitt i jublet gör ingångsantifonen en häftig inbromsning, som om den tvekat inför profetens realistiska beskrivning av dibarnets glädje: ”Då kan ni dia er mätta och finna tröst i hennes famn, suga och njuta hennes tunga bröst”, Jes. 66:11. Redan hos profeten Jesaja är det fråga om ett bildspråk som också gäller för Kyrkan. Kyrkans andliga rikedomar är ingenting som hon behåller för sig själv. Hon är den Kyrkans moder som tvår sina barn i dopets vatten, innesluter dem i bönens famn, låter dem finna tröst i bikten, fostrar dem med livets ord och mättar dem med livets bröd. Det är inte utan orsak som Kyrkan kallar den heliga måltiden för eukaristi – tacksägelsens och glädjens måltid. 

”Gläd er alltid i Herren! Än en gång vill jag säga: gläd er!” (Fil. 4:4) – också nu mitt i fastans tid.

Bokstavsanfang P ur Graduale av Matteo di Terranova, omkr. 1516