Och förlåt oss våra skulder

5. Och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

När Jesus ger sina lärjungar bönen Fader vår gör han samtidigt ett viktigt tillägg: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser” (Matt. 6:14f.). Kan det verkligen vara så att vår förlåtelse är ett villkor för Guds förlåtelse? Är Guds förlåtelse inte villkorslös? Jo, den är villkorslös från Guds sida men inte förutsättningslös med tanke på oss. Den förutsätter vår öppenhet, vår villighet att ta emot förlåtelsen i botfärdighet och tro. Den botfärdigheten förutsätter insikten om vår egen synd. Och det är när vi inser vidden av vår egen synd som vi förstår att vi också måste förlåta dem som står i skuld till oss (Matt. 18:21-35). Vår villighet att förlåta står i proportion till insikten om vår egen synd. Därför finns det ett samband mellan Guds förlåtelse och vår förlåtelse. För att kunna ta emot Guds förlåtelse måste vi öppna för dem som står i skuld till oss, också våra fiender och ovänner (Matt. 5:43-48). ”Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett” (1 Joh. 4:20).

Villigheten att förlåta, att försonas med sin broder, är grundläggande för en människas tillvaro och andliga utveckling. Hatet förkrymper oss men försoningen öppnar nya dörrar mot en ny framtid. Ingenting tycks oss svårare än att förlåta den som gjort oss orätt, men ingenting är heller viktigare. Om vi tänker på denna bön på samma sätt som på bönen om bröd ”för dagen som kommer”, d.v.s. som en bön inför vår yttersta dag, inser vi att vi inför livets slut inte längre har någon möjlighet att utkräva något utan måste överlämna allt i Faderns händer för att ta emot hans förlåtelse. Bönen Fader vår och inte minst dess bön om förlåtelse är en bön för vår helgelse.