Utsätt oss inte för prövning

6.-7. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. De båda sista bönepunkterna hör nära samman och kan med fördel behandlas tillsammans. I den gamla översättningen heter det ”inled oss icke i frestelse”, vilket fäster intresset främst vid de individuella synderna. Det är viktigt att inse att varken frestelser eller prövningar är synd. Frestelserna är att likna vid irrbloss, som lockar oss att vika av från den rätta vägen. Gud har inte tänt dem. ”Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs” (Jak. 1:13f.). Frestelserna finns egentligen bara i vårt öga, vårt onda öga, vår begärande blick, och påminner oss om ondskans makt. Lockelsen att ge vika för dem vittnar om ondskans grepp över våra egna hjärtan. (Jfr. Tito Colliander, Asketernas väg, s. 32 om ingivelsen, betraktelsen, samtycket och synden.) Herren säger till Kain (innan han dödat Abel): ”Varför är du vred, och varför är din blick så mörk? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig åtrår den, men du skall råda över den” (1 Mos. 4:6).
 

Bönen om att inte bli utsatt för frestelse eller prövning är en bön om att slippa frestelsernas irrbloss (vilket i och för sig är omöjligt) men framför allt en bön om att bli bevarad från att följa lockelsernas dragning som leder till synd – ”När begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död” (Jak. 1:15). Man brukar säga att frestelse och prövning inte är samma sak. Frestelser är något man lockas av medan prövning är något som man utsätts för. Frestelsen betraktas i allmänhet som någonting ont medan prövningen är något som i varje fall kan leda till något gott. Men kanske är det snarare så att det är två sidor av samma mynt. Det vi frestas av innebär samtidigt en prövning av vår tro. Inte alla språk gör någon skillnad mellan frestelse och prövning, inte heller grekiskan.

När den nya översättningen väljer ”utsätt oss inte för prövning” är det ett medvetet val bort från den individuella synden till den mer grundläggande attityden, vår tro. Den svåraste prövningen är när vår tro hotas i tider av motgång och lidande. Då finns det anledning att be om att vår tro skall hålla måttet: Utsätt oss inte för denna den svåraste prövningen utan rädda oss från det onda – bristen på tro. Jesus säger till Petrus: ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut” (Luk. 22:31f.). Själv bad Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” men också: ”Fader i dina händer befaller jag min ande”. Därför är det naturligt att bönen om att bli bevarad för frestelsernas lockelse eller från prövningens tillkortakommande kombineras med bönen om att bli räddad från det grundläggande onda, otron i vårt eget hjärta.

Fader vår slutar därför som den börjar – som en bön om helighet.