Svenska kyrkan, en dörrmatta för tidsandan skriver Marcus Birro på sin blogg. Han är inte den förste att konstatera detta, han kommer heller inte att vara den siste. Dock är hans perspektiv kort och omfattar till synes bara den tid då Svenska kyrkan varit skild från staten. Svenska kyrkan principiella fångenskap är inte dess fångenskap under staten utan dess fångenskap under politiken, och den fångenskapen har inte minskat utan snarare ökat under det senaste halvseklet. 1958 års beslut om kvinnliga präster kom att bli en avgörande vägvisare, ett beslut som fattades under politisk påtryckning från riksdagen och på utomordentligt svag teologisk grund.
Den politiska fångenskapen syns tydligast i Svenska kyrkans struktur. Den är en spegel av den sekulära statens uppbyggnad. I det avseendet spelar det ingen större roll om opolitiska grupperingar uppträder på spelplanen. Besluten fattas på politiska grunder och utifrån politiska värderingar. Den politiska fångenskapen är nämligen inte bara strukturell utan har också trängt in i människors sätt att tänka. Striden kring Seglora smedja visar detta med all tydlighet. Till och med från predikstolen förkunnas i första hand politiska värderingar. Kyrkans biskopar uppträder inte som andliga ledare för sin hjord utan som fristående samhällsdebattörer för att "nå ut" och på så sätt försöka stärka kyrkans ställning. Detta har också Marcus Birro upptäckt och opponerar sig vältaligt emot. Kyrkans fångenskap under politiska värderingar är sannolikt också en förklaring till det ekumeniska samtalets tynande tillvaro eller totala frånvaro.
"Om Kyrkans babyloniska fångenskap" skrev Martin Luther en bok. Många har påpekat att Svenska kyrkans nuvarande fångenskap under det politiska tänkandet är en mycket värre fångenskap än den som Luther vände sig mot. Om Luther hade kunnat förutse vad hans reformation och frigörelse skulle leda till hade han nog inte så snabbt kastat sig i furstens armar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar