Guds kärlek inkarnerad

Kristendomens kärleksbudskap upphävs av Jesu martyrskap skriver Ingela Bel Habib på Newsmill och gör därmed Jesus till en religionsstiftare av samma slag som Buddha, Muhammed och Konfutse eller som den liberala teologins Jesus, vars betydelse framför allt låg i hans "enkla lära", d.v.s. just det kärleksbudskap som Ingela Bel Habib uppfattar som centrum i kristendomen. Att hon komplicerar bilden genom att tala om Jesu "martyrskap" och den "strategi" han valt för att sprida sin lära förändrar ingenting i sak. Jesus uppfattas som en profet, som genom sitt lidande och sin död fungerar som en förebild för sina anhängare och på ett psykologiskt plan löser dem från mörker och svårigheter. Samtidigt påstås emellertid också hans martyrdöd skapa en känsla av synd och skuld, som för evigt står inristade i hans undersåtars hjärtan, och däri består problemet för Habib. Jesus är inte trovärdig p.g.a. sitt självvalda martyrskap.

Beskrivningen skiljer sig på  avgörande sätt både från evangeliernas, Nya testamentets och Kyrkans tro på Jesus Kristus som både sann Gud och sann människa, "av samma väsen som Fadern." Även om ordalydelsen hos Habib ger en återklang av Kyrkans bekännelse (t.ex. Guds enfödde son) är innehållet förvanskat till den liberala teologins urvattnade Jesusbild. Om Ingela Bel Habibs önskan om att "Jesu lära med fokus på kärleksbudskapet och individens unika värde" skall kunna vara "en inspirationskälla till utveckling av det demokratiska samhället", då fordras nog ett djupare grepp på Jesusgestalten än den som liberalteologin tillhandahåller. Jesus som inspirationskälla är egentligen möjlig först om man tar hans egna ord om enheten med den himmelske Fadern på allvar. Jesus är inte bara en förkunnare av Guds kärlek. Han är själv – både i sin födelse, sin död och sin uppståndelse – Guds kärlek inkarnerad, både Gud och människa.