Ibland kan det vara välgörande att som omväxling till alla självsäkra förståsigpåares omdömen om hur saker och ting ligger till få en inblick i vad välrennomerade fysiker och kosmologer tänker om tingens innersta natur, som gett upphov till den världsalltets storskaliga struktur som vi i dag menar oss ha en ganska god förståelse för. En sådan inblick ger oss Bengt E Y Svensson i sin understreckare Spekulationer i de högre rymderna (Sv. D. 22 maj). "Vad hände egentligen vid själva Stora smällen och den bråkdels bråkdel av en sekund därefter som vi ännu inte riktigt förstår? Hur ser materien ut i ännu mera detalj än standardmodellens kvarkar och leptoner?"
De förhoppningar som från början knutits till den s.k. strängteorin har visat sig ge upphov till kanske ett 10 000-tal olika möjligheter för hur en "värld" skulle kunna vara uppbyggd. Varför ser då vårt universum ut som det gör, när det finns så många andra möjliga universa? En idé är den s.k. antropiska principen, som innebär att universum måste ha vissa egenskaper för att tillåta uppkomsten av
materia och intelligenta observatörer, annars skulle det
inte kunna observeras. Uppkomsten av liv skulle inte vara möjlig om inte vissa av universums begynnelsevärden och naturkonstanter, särskilt förhållandet mellan de fyra fundamentala naturkrafterna, från början vore finjusterade. Att vi finns lägger krav på naturlagarna. Det är just detta krav som väljer ut vårt världsallt bland andra möjliga.
Med andra ord: ett universum bland alla andra tänkbara universa har kommit till för människans skull – för att hon skulle kunna ana sig fram till sin Skapare eller för att hon skulle gå vilse, om inte Gud hade uppenbarat sig också på ett annat sätt.
onsdag 23 maj 2012
tisdag 22 maj 2012
Mindre eller mera kristendom?
På 1940-talet skrev C.S. Lewis sin bok Mere Christianity ( sv. öv. Kan man vara kristen?), något som kanske kan översättas med "ren" kristendom eller "grundläggande" kristendom. En som starkt påverkats av Lewis är den tidigare evangelikale, därefter anglikanske och till sist katolske prästen Dwight Longenecker, som till svar på Lewis bok publicerat sin egen More Christianity, vilket skulle kunna översättas med "överflödande" kristendom.
Jag kommer att tänka på dessa båda böcker när jag ser hur svensk frikyrklighet brottas med sina identitetsfrågor. Till den tidigare debatten (se mina bloggar Frikyrkligt uppror – Den förträngda tron – Den bortglömda auktoriteten, 22-24 april) har Claes-Göran Bergstrand fogat ett inlägg om frikyrkans föreningsmodell, en modell som han menar är orsak till den nuvarande krisen. Han menar att frikyrkans församlingsstruktur med demokratiska församlingsmöten gör kristna osäkra på sin identitet och att den i grunden är en obiblisk struktur. I stället vill han återgå till den form av husförsamling som han tycker sig möta i Apg. 2:42-46.
Tyvärr tror jag att frikyrkligheten genom som sin biblicistiska grundhållning lätt hamnar i en rävsax. Man vill så gärna vara biblisk men låser sig ofta till en mycket begränsande läsning ("mere christianity"). I Claes-Göran Bergstrands artikel är t.ex. 3 av 4 bibelhänvisningar till Apostlagärningarna. Det är sällan som man från frikyrkligt håll ser någon hänvisning till Matt. 16:13-20 eller Joh. 21 när det gäller frågan om Kyrkan och hennes uppbyggnad eller varför inte till Apg. 20:25-35?
I ett referat från Johannesakademins seminarium om Kyrkan, Anden och ämbetet kritiserar Samuel Rubenson "föreställningen om urkyrkan som den enhetliga stabila gemenskapen som vi längtar att återvända till". Han menar att det i själva verket fanns en mångfald ur vilken Kyrkan så småningom utkristalliserade sig genom sin trosbekännelse. Ulf Ekman betonade vid samma seminarium nödvändigheten av en fast struktur och någon form av läroämbete.
Ty hur viktigt det är är med lärjungaskap och personliga vittnesbörd kommer vi aldrig undan frågan om kyrklig struktur. Läser man noggrant Apg. 2:41-47 märker man snart vilken stor roll apostlarna spelade inte bara för undervisningen utan med alla säkerhet också för "brödbrytandet", d.v.s. för eukaristin. I själva verket möter vi här den samsyn av kyrklig struktur, av gudstjänst (inte bara i hemmen utan också i templet!) och personligt vittnesbörd som varje kyrka måste vara bärare av. I stället för "mere Christianity" behöver vi "more Christianity".
Jag kommer att tänka på dessa båda böcker när jag ser hur svensk frikyrklighet brottas med sina identitetsfrågor. Till den tidigare debatten (se mina bloggar Frikyrkligt uppror – Den förträngda tron – Den bortglömda auktoriteten, 22-24 april) har Claes-Göran Bergstrand fogat ett inlägg om frikyrkans föreningsmodell, en modell som han menar är orsak till den nuvarande krisen. Han menar att frikyrkans församlingsstruktur med demokratiska församlingsmöten gör kristna osäkra på sin identitet och att den i grunden är en obiblisk struktur. I stället vill han återgå till den form av husförsamling som han tycker sig möta i Apg. 2:42-46.
Tyvärr tror jag att frikyrkligheten genom som sin biblicistiska grundhållning lätt hamnar i en rävsax. Man vill så gärna vara biblisk men låser sig ofta till en mycket begränsande läsning ("mere christianity"). I Claes-Göran Bergstrands artikel är t.ex. 3 av 4 bibelhänvisningar till Apostlagärningarna. Det är sällan som man från frikyrkligt håll ser någon hänvisning till Matt. 16:13-20 eller Joh. 21 när det gäller frågan om Kyrkan och hennes uppbyggnad eller varför inte till Apg. 20:25-35?
I ett referat från Johannesakademins seminarium om Kyrkan, Anden och ämbetet kritiserar Samuel Rubenson "föreställningen om urkyrkan som den enhetliga stabila gemenskapen som vi längtar att återvända till". Han menar att det i själva verket fanns en mångfald ur vilken Kyrkan så småningom utkristalliserade sig genom sin trosbekännelse. Ulf Ekman betonade vid samma seminarium nödvändigheten av en fast struktur och någon form av läroämbete.
Ty hur viktigt det är är med lärjungaskap och personliga vittnesbörd kommer vi aldrig undan frågan om kyrklig struktur. Läser man noggrant Apg. 2:41-47 märker man snart vilken stor roll apostlarna spelade inte bara för undervisningen utan med alla säkerhet också för "brödbrytandet", d.v.s. för eukaristin. I själva verket möter vi här den samsyn av kyrklig struktur, av gudstjänst (inte bara i hemmen utan också i templet!) och personligt vittnesbörd som varje kyrka måste vara bärare av. I stället för "mere Christianity" behöver vi "more Christianity".
söndag 20 maj 2012
Förnuft eller känsla?
I dag vill jag rekommendera en nyutkommen bok "Till den kristna trons försvar" av Peter Kreeft och Ronald Tacelli i översättning av Håkan Hammarén, trots att jag inte hunnit läsa mer än en liten del av den. Det är naturligtvis farligt att ge en rekommendation på så lösa grunder, men utgivningen av en sådan bok i svensk språkdräkt är en så exceptionell händelse i sig, att det tarvar ett tidigt omnämnande. Det är nämligen fråga om en modern "Summa" eller sammanfattning av den kristna tron i form av frågor, invändningar och svar, en sådan som var vanlig på medeltiden och där Thomas av Aquinos Summa utgör det mest kända exemplet.
Att utgivningen är exceptionell beror emellertid inte bara på dess form utan också att den sker mot bakgrund av det rådande kulturklimatet i vårt land, där frågor om religion och tro nästan alltid hänförs till det privata området eller till känslolivet – om man nu inte betecknar dem som ren "vidskepelse". För att ge ett litet smakprov ur boken vill jag citera ett stycke som handlar om varför man över huvud taget skall bedriva apologetik, d.v.s. försvar för den kristna tron:
"De flesta människor föraktar eller ignorerar apologetiken eftersom den verkar mycket intellektuell, abstrakt och rationell. De hävdar att livet, kärleken, moral och helighet är mycket viktigare än förnuftet. De som resonerar så har rätt: det är bara det att de inte lägger märke till att de fört ett resonemang. Vi kan inte undvika att göra det – vi kan bara undvika att göra det på ett bra sätt. Dessutom är förnuftet en vän, inte en fiende till tro (se kap. 2) och helighet, eftersom det är en väg till sanningen, och helighet innebär att älska Gud som är Sanningen.
...
Alla argumenten i denna bok, och i alla andra apologetiska böcker som någonsin skrivits, är mindre värda i Guds ögon än en enda kärleksfull handling mot Honom eller din nästa. Men om så bara ett enda av dessa argument är gott, så är det i sig mer värt än det pris i kronor räknat som du betalade för hela denna bok" (s. 38f.).
Det låter kanske inte precis som en rekommendation, men i varje fall som en lockelse till att läsa vidare. Jag får säkert anledning att återkomma till boken i framtida blogginlägg.
Att utgivningen är exceptionell beror emellertid inte bara på dess form utan också att den sker mot bakgrund av det rådande kulturklimatet i vårt land, där frågor om religion och tro nästan alltid hänförs till det privata området eller till känslolivet – om man nu inte betecknar dem som ren "vidskepelse". För att ge ett litet smakprov ur boken vill jag citera ett stycke som handlar om varför man över huvud taget skall bedriva apologetik, d.v.s. försvar för den kristna tron:
"De flesta människor föraktar eller ignorerar apologetiken eftersom den verkar mycket intellektuell, abstrakt och rationell. De hävdar att livet, kärleken, moral och helighet är mycket viktigare än förnuftet. De som resonerar så har rätt: det är bara det att de inte lägger märke till att de fört ett resonemang. Vi kan inte undvika att göra det – vi kan bara undvika att göra det på ett bra sätt. Dessutom är förnuftet en vän, inte en fiende till tro (se kap. 2) och helighet, eftersom det är en väg till sanningen, och helighet innebär att älska Gud som är Sanningen.
...
Alla argumenten i denna bok, och i alla andra apologetiska böcker som någonsin skrivits, är mindre värda i Guds ögon än en enda kärleksfull handling mot Honom eller din nästa. Men om så bara ett enda av dessa argument är gott, så är det i sig mer värt än det pris i kronor räknat som du betalade för hela denna bok" (s. 38f.).
Det låter kanske inte precis som en rekommendation, men i varje fall som en lockelse till att läsa vidare. Jag får säkert anledning att återkomma till boken i framtida blogginlägg.
lördag 19 maj 2012
Kan en stubbdaggkåpa vara någonting värd?
I fredagens Tvärsnytt fick vi veta att den sällsynta stubbdaggkåpan lätt kan hotas av oreglerad skogsavverkning. Kan en stubbdaggkåpa vara någonting värd? Sagesmannen menade att eftersom daggkåpan är en gammal medicinalväxt (Alchemílla vulgáris) kan vi kanske om tjugo år utvinna en medicin som är till mänsklighetens nytta. Därför bör den bevaras. Den fråga man ställer sig är: Ligger daggkåpans värde bara i det som vi med teknikens hjälp kan framställa?
En av dem som tänkt över detta är den polske filosofen Leszek Kołakowski (på svenska känd bl.a. genom sin bok Samtal med djävulen). I The Presence of Myth påpekar han att vi lever i ett teknifierat samhälle. I vetenskaplig mening betraktas bara det som "sant" som har en chans att komma till användning på ett teknologiskt effektivt sätt. Metafysiska frågor om existens, mening, värde o.s.v. är teknologiskt ofruktbara och kan därför inte bli föremål för analys eller vetenskaplig undersökning. Ändock är sådana frågor ofrånkomliga och ligger i själva verket bakom många av vardagens ställningstaganden, i princip också bakom vetenskapens metodbegränsning.
Liknande tankegångar möter vi hos den franske filosofen Olivier Rey, som i ett föredrag om genusfrågor (katobs.se) talar om den moderna gnosticismen som ett försök att undfly det onda genom att med teknikens hjälp skapa en ny värld. En ny metafysisk enhet har intagit människoandens plats. "Från denna kommer den särskilda aggressiviteten ... mot allt som kan förefalla icke materiellt eller icke direkt tillgängligt, som det förflutna, som traditionen eller naturen. Det förflutna måste kritiseras, traditionen kullkastas och naturen behärskas och utnyttjas."
Trots den negativa inställning som från många håll möter metafysiska frågor i dagens samhälle lever dessa sitt fortsatta liv i vardagen. Ett intressant exempel på detta möter i Andreas Johanssons och Eli Göndörs artikel om vardagsreligion (Sv.D. 18/5), där frågan om religionens betydelse för människans orientering i en ny kulturell omgivning avhandlas på ett positivt sätt.
Kan en stubbdaggkåpa vara någonting värd? Säkert – inte bara som medicinalväxt eller som föremål för vetenskaplig forskning i jakten på nya läkemedel utan också som ett rart exempel på naturens förunderliga och obegripliga mångfald och som ett vittnesbörd om att vårt liv är långt rikare än vi egentligen kan förstå.
En av dem som tänkt över detta är den polske filosofen Leszek Kołakowski (på svenska känd bl.a. genom sin bok Samtal med djävulen). I The Presence of Myth påpekar han att vi lever i ett teknifierat samhälle. I vetenskaplig mening betraktas bara det som "sant" som har en chans att komma till användning på ett teknologiskt effektivt sätt. Metafysiska frågor om existens, mening, värde o.s.v. är teknologiskt ofruktbara och kan därför inte bli föremål för analys eller vetenskaplig undersökning. Ändock är sådana frågor ofrånkomliga och ligger i själva verket bakom många av vardagens ställningstaganden, i princip också bakom vetenskapens metodbegränsning.
Liknande tankegångar möter vi hos den franske filosofen Olivier Rey, som i ett föredrag om genusfrågor (katobs.se) talar om den moderna gnosticismen som ett försök att undfly det onda genom att med teknikens hjälp skapa en ny värld. En ny metafysisk enhet har intagit människoandens plats. "Från denna kommer den särskilda aggressiviteten ... mot allt som kan förefalla icke materiellt eller icke direkt tillgängligt, som det förflutna, som traditionen eller naturen. Det förflutna måste kritiseras, traditionen kullkastas och naturen behärskas och utnyttjas."
Trots den negativa inställning som från många håll möter metafysiska frågor i dagens samhälle lever dessa sitt fortsatta liv i vardagen. Ett intressant exempel på detta möter i Andreas Johanssons och Eli Göndörs artikel om vardagsreligion (Sv.D. 18/5), där frågan om religionens betydelse för människans orientering i en ny kulturell omgivning avhandlas på ett positivt sätt.
Kan en stubbdaggkåpa vara någonting värd? Säkert – inte bara som medicinalväxt eller som föremål för vetenskaplig forskning i jakten på nya läkemedel utan också som ett rart exempel på naturens förunderliga och obegripliga mångfald och som ett vittnesbörd om att vårt liv är långt rikare än vi egentligen kan förstå.
torsdag 17 maj 2012
Kärlek som förgår eller kärlek som består?
I onsdagens upplaga av Sv.D. refereras Under strecket till den franske filosofen André Comte-Sponvilles tankar om kärleken i dess olika former, på klassiskt manér representerade av de grekiska orden eros, philia och agape. Eros betecknar den passionerade, begärande kärleken, medan philia betecknar den vänskapliga kärlek som enligt Aristoteles kännetecknar kärleken mellan föräldrar och barn men också den äktenskapliga kärleken. Agape slutligen, som uppträder i Jesu förkunnelse och i hela Nya testamentet, kan enligt Comte-Sponville närmaste översättas med "ömhet, mildhet", på latin "caritas". Filosofen säger sig som ateist inte själv ha någon erfarenhet av denna gudomliga kärlek och har därför också svårare att skriva om den. I stället hänvisar han till Simone Weil, som säger att Gud har uppenbarat sin kärlek till människorna genom att avstå från sin allmakt. Agape visar sig också hos människor i deras förmåga att kunna känna sig in i andra människors belägenhet.
Nu är det nog inte så enkelt att agape är den enda kärlek som har betydelse för den kristna tron, något som Anders Nygren med en viss emfas hävdade i sin bok "Eros och agape", där eros och agape närmast framträder som varandras motsatser. I sin dialog "Gästabudet" låter Platon Sokrates framträda med ett tal, där han påpekar att eros dömer oss till trånad, saknad och leda. Eros riktar sig mot det som den saknar eller det den inte förfogar över. Den skapar känslan av ett tomrum som måste fyllas. Ingen har bättre än Augustinus kunnat tala om människans trånad och längtan efter Gud som ett resultat av att Gud har skapat människan till sin avbild samtidigt som hon genom sitt syndafall skilt sig från sin Skapare. Eros spelar alltså en icke obetydlig roll i den längtan efter fullkomlighet och därmed efter Gud som på djupet finns i varje människas hjärta. Också Gud längtar på ett passionerat sätt efter människan och visar detta genom sin agape, sin självutgivande kärlek när han sänder Jesus Kristus. På ett nästan övertydligt sätt kommer detta till uttryck i Höga visan, tolkad som en bild av förhållandet mellan brudgummen Kristus och bruden Kyrkan (eller den enskilde kristne), ett bildspråk som särskilt kommit till användning hos karmeliterna (Johannes av Korset, Teresa av Avila).
Som Comte-Sponville uppfattar saken är passionen oförenlig med vardagslivet och kan därför inte upprätthållas i långvariga relationer. Hans lösning blir att ersätta eros med philia, som betecknar den djupa vänskapen och kännedomen om den andre. Ur kristen synvinkel är det snarast så att eros och agape står i ständig växelverkan. När människans längtan efter Gud möts av Guds självutgivande agape, väcker det inte bara en ännu större längtan efter Gud utan också människans agape, hennes självutgivande kärlek. Denna växelverkan mellan eros och agape är i hög grad förebildande också för den äktenskapliga kärleken. Utan agape leder eros till den leda som Platon vittnar om. Agape är en förutsättning inte bara för eros fortlevnad utan också för philia, den vänskapliga kärleken. "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner" (Joh. 15:13).
Nu är det nog inte så enkelt att agape är den enda kärlek som har betydelse för den kristna tron, något som Anders Nygren med en viss emfas hävdade i sin bok "Eros och agape", där eros och agape närmast framträder som varandras motsatser. I sin dialog "Gästabudet" låter Platon Sokrates framträda med ett tal, där han påpekar att eros dömer oss till trånad, saknad och leda. Eros riktar sig mot det som den saknar eller det den inte förfogar över. Den skapar känslan av ett tomrum som måste fyllas. Ingen har bättre än Augustinus kunnat tala om människans trånad och längtan efter Gud som ett resultat av att Gud har skapat människan till sin avbild samtidigt som hon genom sitt syndafall skilt sig från sin Skapare. Eros spelar alltså en icke obetydlig roll i den längtan efter fullkomlighet och därmed efter Gud som på djupet finns i varje människas hjärta. Också Gud längtar på ett passionerat sätt efter människan och visar detta genom sin agape, sin självutgivande kärlek när han sänder Jesus Kristus. På ett nästan övertydligt sätt kommer detta till uttryck i Höga visan, tolkad som en bild av förhållandet mellan brudgummen Kristus och bruden Kyrkan (eller den enskilde kristne), ett bildspråk som särskilt kommit till användning hos karmeliterna (Johannes av Korset, Teresa av Avila).
Som Comte-Sponville uppfattar saken är passionen oförenlig med vardagslivet och kan därför inte upprätthållas i långvariga relationer. Hans lösning blir att ersätta eros med philia, som betecknar den djupa vänskapen och kännedomen om den andre. Ur kristen synvinkel är det snarast så att eros och agape står i ständig växelverkan. När människans längtan efter Gud möts av Guds självutgivande agape, väcker det inte bara en ännu större längtan efter Gud utan också människans agape, hennes självutgivande kärlek. Denna växelverkan mellan eros och agape är i hög grad förebildande också för den äktenskapliga kärleken. Utan agape leder eros till den leda som Platon vittnar om. Agape är en förutsättning inte bara för eros fortlevnad utan också för philia, den vänskapliga kärleken. "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner" (Joh. 15:13).
lördag 12 maj 2012
Hildegard av Bingen
torsdag 10 maj 2012
Mahlers "Urlicht"
Tag dig fem minuter och lyssna till detta Mahlers mästerstycke, "Urlicht" (urljus), ur hans andra symfoni. Här är texten (med översättning):
O Röschen roth,
Der Mensch liegt in grösster Noth,
Der Mensch liegt in grösster Pein,
Je lieber möcht ich im Himmel sein.
Da kam ich auf einem breiten Weg,
Da kam ein Engellein und wollt mich abweisen,
Ach nein ich liess mich nicht abweisen.
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott,
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
Wird leuchten mir bis an das ewig selig Leben.
(”O ros så röd, / Människan är i största nöd, / Människan är i största fara, / Hellre vill jag i himlen vara. / Jag kom på vägen, bred och kort, / En ängel kom, för att mig visa bort, / Men inte ville jag bli visad bort. / Jag tillhör Gud och nu till honom går, / Den käre Gud sitt ljus mig skänker åter, / Till dess ett evigt, saligt liv mig når.”)
Rosen är – på traditionellt sätt – en symbol för Kristus. En fördjupad presentation hittar du Under Strecket i dagens Sv.D. av Carl-Johan Malmberg.
O Röschen roth,
Der Mensch liegt in grösster Noth,
Der Mensch liegt in grösster Pein,
Je lieber möcht ich im Himmel sein.
Da kam ich auf einem breiten Weg,
Da kam ein Engellein und wollt mich abweisen,
Ach nein ich liess mich nicht abweisen.
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott,
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
Wird leuchten mir bis an das ewig selig Leben.
(”O ros så röd, / Människan är i största nöd, / Människan är i största fara, / Hellre vill jag i himlen vara. / Jag kom på vägen, bred och kort, / En ängel kom, för att mig visa bort, / Men inte ville jag bli visad bort. / Jag tillhör Gud och nu till honom går, / Den käre Gud sitt ljus mig skänker åter, / Till dess ett evigt, saligt liv mig når.”)
Rosen är – på traditionellt sätt – en symbol för Kristus. En fördjupad presentation hittar du Under Strecket i dagens Sv.D. av Carl-Johan Malmberg.
tisdag 8 maj 2012
Tro och vetenskap
På Newsmill har nyligen två religionskritiska artiklar om tro och vetenskap publicerats, Religion är väsensskilt från vetenskap av Anders Hesselbom och Därför är vetenskap och religion oförenliga av Patrik Lindenfors. Båda är föranledda av en tidigare artikel av Mats Selander: Historisk myt att vetenskap och kristen tro stått i konflikt med varandra. Hesselbom menar att religionen är "väsensskild" från vetenskapen men han har uppenbara svårigheter med att beskriva vari denna "väsensskillnad" består. Exemplen hämtade från Dawkins motsäger inte varandra: Att en viss president fått en stark inre övertygelse om att en asteroid dödade dinosaurierna eller att det i förtroende har avslöjats för en viss professor att en asteroid dödade dinosaurierna står inte på något sätt i motsättning till att en viss datering indikerar att en asteroid utrotade dinosaurierna. Både presidentens starka inre övertygelse och det förtroendefulla avslöjandet för en viss professor kan nämligen mycket väl vara en följd av den vetenskapliga dateringen. Inte heller kyrkans förhållande till vetenskap i gångna tider säger något principiellt om förhållandet mellan religion och vetenskap.
Det är få förunnat att göra grundläggande vetenskapliga upptäckter. För det mesta får vi förlita oss på auktoriteter för att inhämta kunskap. I den mån vi över huvud taget väljer våra auktoriteter gör vi det utifrån vad vi tror om deras tillförlitlighet. Det finns alltså ett icke ringa mått av tro redan i vår kunskapsinhämtning om vår omvärld. Det är inte annorlunda i religionen. Skillnaden mellan vetenskap och religion ligger inte i kunskapsinhämtningen utan i de frågor vi ställer. Det finns en mängd frågor som vetenskapen inte kan ge något svar på. Vad är meningen med vårt liv? Hur skall vi leva? Hesselbom framhåller på ett mycket förtjänstfullt sätt att den vetenskapliga hållningen i fråga om universums uppkomst är att den fortfarande är ett mysterium. Ett ännu större mysterium är människan själv och de frågor hon ställer om sig själv. Vem är jag? Har jag något värde? Finns det ett mål för mitt liv bortom döden? Vad är gott och vad är ont?
Både vetenskap och religion har alltså mycket gemensamt genom att de ställer frågor om människan och hennes omvärld. Men det finns frågor som vetenskapen aldrig kan ge något svar på på grund av sin begränsade metod. Människan å sin sida kommer aldrig att låta sig nöjas med de frågor som vetenskapen måste begränsa sig till. Det finns heller ingenting som säger att vetenskap och religion med nödvändighet måste vara varandras motsatser. De kan mycket väl leva fredligt vid varandras sida om man bara vill att det skall vara så.
Det är få förunnat att göra grundläggande vetenskapliga upptäckter. För det mesta får vi förlita oss på auktoriteter för att inhämta kunskap. I den mån vi över huvud taget väljer våra auktoriteter gör vi det utifrån vad vi tror om deras tillförlitlighet. Det finns alltså ett icke ringa mått av tro redan i vår kunskapsinhämtning om vår omvärld. Det är inte annorlunda i religionen. Skillnaden mellan vetenskap och religion ligger inte i kunskapsinhämtningen utan i de frågor vi ställer. Det finns en mängd frågor som vetenskapen inte kan ge något svar på. Vad är meningen med vårt liv? Hur skall vi leva? Hesselbom framhåller på ett mycket förtjänstfullt sätt att den vetenskapliga hållningen i fråga om universums uppkomst är att den fortfarande är ett mysterium. Ett ännu större mysterium är människan själv och de frågor hon ställer om sig själv. Vem är jag? Har jag något värde? Finns det ett mål för mitt liv bortom döden? Vad är gott och vad är ont?
Både vetenskap och religion har alltså mycket gemensamt genom att de ställer frågor om människan och hennes omvärld. Men det finns frågor som vetenskapen aldrig kan ge något svar på på grund av sin begränsade metod. Människan å sin sida kommer aldrig att låta sig nöjas med de frågor som vetenskapen måste begränsa sig till. Det finns heller ingenting som säger att vetenskap och religion med nödvändighet måste vara varandras motsatser. De kan mycket väl leva fredligt vid varandras sida om man bara vill att det skall vara så.
fredag 4 maj 2012
Några läsvärda länkar
Här en länk från Katolsk Observatör i abortfrågan:
Nytt och Noterat: Kroatien - exemplet som ingen nämner
Här en länk till Newsmill om S:t Piusbrödraskapets (SSPX) ställning i frågor om rasism och antisemitism.
Och här en länk till en mycket läsvärd och balanserad understreckare i Sv.D. om religionsfriheten.
Nytt och Noterat: Kroatien - exemplet som ingen nämner
Här en länk till Newsmill om S:t Piusbrödraskapets (SSPX) ställning i frågor om rasism och antisemitism.
Och här en länk till en mycket läsvärd och balanserad understreckare i Sv.D. om religionsfriheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)