Yttrandefrihet till varje pris?

På Newsmill skriver imamen Agha Yahya Khan om problemet med agressiva muslimer. Islams fiender består inte bara av dem som hädar och kränker Islam utifrån utan också av de muslimer som griper till våld som ett svar på dessa kränkningar. Han undrar vem som skall lära båda dessa grupper att respektera andra religioner och deras profeter.

Det tillkommer inte mig att lösa ett inommuslimskt problem. I det fallet kan jag bara svara med ett ord ur Hebreerbrevet som gäller varje kristen som hädas och kränks för sin tro: "Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fienskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet" (Hebr. 12:2-3). Jag kan också hänvisa till mitt blogginlägg En Gud som låter sig hädas.

Däremot vill jag för ett ögonblick uppehålla mig vid de problem som är förknippade med yttrandefrihet. Jag delar imamens åsikt om att ytrandefriheten inte är någon helig föreskrift eller ens rättighet, även om många skribenter, författare eller journalister i sin iver att försvara yttrandefriheten möjligen skulle anse den vara en "helig" rättighet, som inte får ifrågasättas. Vad man ur kristen synvinkel kan säga är att talet är en Guds gåva med vilken det också följer ett ansvar.

Yttrandefriheten är inte moraliskt obegränsad. För detta vill jag anföra följande argument. Yttrandefrihet är inte detsamma som handlingsfrihet. Många konstnären balanserar på gränsen mellan yttrandefrihet och handlingsfrihet genom s.k. konstprojekt genom vilka man ingriper i andra människors liv t.ex. genom att spela vansinnig eller genom att utsätta andra människor för skada eller fara. Yttrandefrihet innefattar därför inte handlingsfrihet även om handlingsfriheten sker under yttrandefrihetens täckmantel.

Det finns ingen glasklar gräns mellan yttranden och handlingar. Det är en truism att säga att våra yttranden påverkar andra människors handlingar. Det är ju det som kännetecknar oss människor som gemenskapsvarelser. För att ta ett enkelt exempel ur evangelierna; En officer i Kafarnaum säger vid ett tillfälle till Jesus: "Säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han". Vi påverkar våra människor med uppmaningar och befallningar men också med mera harmlösa yttranden, kanske insinuationer eller antydningar. Med våra ord kan vi också inspirera till våldshandlingar och på det sättet bli medskyldiga till att andra människor kommer till skada. S.k. performativa yttranden är yttranden som genom sin funktion är avsedda att leda till eller i varje fall leder till handlingar. Därför är yttrandefriheten inte moraliskt obegränsad utan måste alltid ta hänsyn till omständigheterna och sammanhanget.

Yttrandefrihet är en god sak som väl behöver hävdas och försvaras, men den måste också balanseras med olika former av hänsyn för att inte leda till våldshandlingar. Yttrandefriheten har gränser även om man inte alltid med bestämdhet kan säga exakt var gränserna går. Det är och förblir en bedömningsfråga. Yttrandefriheten måste kombineras med andra moraliska överväganden. Den är aldrig ovillkorlig.

Det fordras med andra ord hänsyn och återhållsamhet både av dem som nyttjar yttrandefrihetens stora gåva och av dem som blir utsatta för dess missbruk.

Se också tisdagens understreckare i Sv.D. om toleransens kris, där behovet av omdöme i yttrandefrihetsfrågor understryks.

"Ecce Homo" – Se Människan

Den "misslyckade" restaureringen av Jesusfresken i Santuario de Misericordiakyrkan i staden Borja har fått ett oväntat efterspel. Den lekmannamässiga restaureringen av fresken har av någon beskrivits som "världens värsta restaurering" och bilden som "en hårig apa" eller "ett vilddjur". Andra har velat se den som ett mästerverk. Ofrånkomligt är att bilden har lockat mängder av människor till kyrkan, och församlingen har (genom inträde eller kollekt – oklart vilket) fått ett ekonomiskt tillskott, som fått både upphovskvinnan till restaureringen och släktingarna till tavlans ursprungliga upphovsman (Elias Garcia Martinez) att höra av sig för att få sin del av kakan.

Restaureringen må betraktas som misslyckad och den ursprungliga bilden är möjligen förstörd. Avsikten har enligt upphovskvinnan varit god och verket betraktar hon som ofullbordat. I sin nuvarande utformning påminner oss bilden dock ofrånkomligt om en viktig aspekt på Jesusgestalten, som kommer till uttryck i profeten Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare: "Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon" (Jes. 53:2-3). En "Ecce Homo" av annan valör än Elisabeth Ohlson Wallins. Är det kanske trots allt just denna vanmaktsaspekt som drar våra blickar till sig, som lockar människor till besök, som gör att man gärna ger en gåva som offer, som t.o.m. får flygbolag att planera direktflyg till närbelägna Zaragosa? Det skulle förvåna mig föga om bilden i framtiden gav upphov till mirakler.

Se vidare från Religionsvetenskapliga kommentarer: Från oroad troende till konstnär
Se också Ett Herrans liv i Borja, Sv. D. 2012-12-30

En Gud som låter sig hädas

Svenska journalister kryper för islamistisk fundamentalism skriver Bitte Assarmo på Newsmill.  Hon menar att Svenska journalister inklusive Jan Hjärpe tar alltför lätt på de våldsaktioner som islamistiska fundamentalister iscensätter och alltför okritiskt sväljer hädelser mot Muhammed som ett brott mot religionsfriheten.  Om en liknande film hade gjorts i ett muslimskt land och handlat om någon av de judisk-kristna profeterna hade ingen ifrågasatt filmskaparems rätt att ironisera och karikera kristna och judar. "Det är nämligen skillnad på religion och religion. Om islam och dess profet får ingenting ont sägas", skriver hon.

"Det är skillnad på religion och religion" – däri har hon säkert rätt,  kanske mer än rätt än hon egentligen avser. Det är nämligen skillnad inte bara i journalisters och andras behandling av olika religioner utan också i religionernas egen syn på hädelse. Man kan meditera över varför det blir sådant rabalder när Muhammed kritiseras medan ytterst få höjer på ögonbrynen när Kristus hädas. Kanske därför att det ligger en fundamental skillnad mellan religionerna i fråga om inställningen till hädelse, en inställning som går tillbaka till Kristus själv. "Han svarade inte med skymford, när han skymfades. Han svarade inte med hotelser, när han fick lida", skriver Petrus i 1 Petr. 2:23f. Kristendomen bygger i grunden på att Gud blir hädad, när Kristus dör på korset, och att denna hädelse i själva verket leder till världens frälsning. Gud låter sig hädas – av kärlek till sina hädare, skulle man kunna säga. En av de äldsta karikatyrerna av kristendomen föreställer en man som ser upp mot en korsfäst man med åsnehuvud med den förklarande texten "Alexamenos tillber Gud".

Journalisters och andras olika behandling av kristendom och islam ligger därför inte bara i bristande tillämpning av yttrandefriheten, som Assarmo  hävdar, utan förmodligen också i den (omedvetna?) känslan av att kristendomen kan man häda utan risk därför att den principiellt inte bygger på maktanspråk utan på en lidande kärlek. Men detta, som ser ut som dess svaghet, är i själva verket dess styrka.

Den ristade graffitin (här i släpljus) finns numera på Palatinens museum

Frihet under ansvar

Dagens läsning ur 1 Kor. 8 om avgudaofferkött kan tyckas vara en högst inaktuell och förlegad text. Det slog mig emellertid att man bara behöver byta ordet "avgudaofferkött" mot "yttrandefrihet" för att texten skall bli brännande aktuell. Yttrandefriheten betraktas ofta som den kanske viktigaste av alla mänskliga rättigheter och intar därför en betydelsefull plats i sekulariseringens avgudapanteon.  Inget offer är för stort för att avstå från yttrandefriheten, även om människor skulle komma till skada på yttrandefrihetens altare. Många är bokstavligt talat beredda att gå över lik i dess namn.

Vi vet ännu inte om den s.k. amatörfilmen The Innocence of Muslims är ett äkta angrepp på Islam eller en fejkad produkt från någon islamistisk riktning (se de senaste inläggen på Religionsvetenskapliga kommentarer). Dess tragiska följder – attacken mot ambassaden i Benghazi – är nog så verkliga, men oavsett filmens bakgrund kan man konstatera att liknande utfall mot Islam eller andra religioner ofta görs utan att man särskilt noga reflekterar över  effekterna. "Se till att den frihet ni kan ta er inte blir till skada för de osäkra", skriver Paulus (1 Kor. 8:9). Mot den uppblåsta "kunskapen" ställer han kärleken till nästan. Var och en som i yttrandefrihetens namn känner sig ha anledning att ta till orda har alltid att mot yttrandefrihetens rättighet väga omsorgen om medmänniskan.

Välsignat flaskvatten?

Fler vill samla pengar med välsignat vatten lyder en rubrik i tidningen Dagen. Utgångspunkten är att Frälsningsarmén i Örnsköldsvik kommit på idén att sälja välsignat vatten på flaska till förmån för sin hjälpverksamhet. Andra vill ta efter, däribland en präst i Svenska kyrkan.

"Vattnet verkar det förvisso icke" lärde jag mig en gång av Martin Luthers lilla katekes, "utan Guds ord som är med och när vattnet, och tron som förtröstar på det med vattnet förenade ordet". Då gällde det dopvattnet och frågan hur detta vatten kunde åstadkomma en så kraftig verkan att det ger syndernas förlåtelse, "frälser ifrån döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem, som sätter tro till Guds ord och löften."

Om flaskvattnet i Örnsköldsvik och på andra ställen åtföljs av något Guds ord låter jag vara osagt, i varje fall säkert inte av något ord om dopet, ty vattnet skall inte användas till tvagning från synden, döden och djävulen utan till att stilla kroppen törst. Får man göra så? frågar sig vän av ordning. Är det inte att driva gäck med det heliga? Prästen ifråga försvara sig med att hon säljer sitt vatten "med en stor portion härlig kristen humor".

Låt mig säga att idén att samla in pengar till sociala ändamål eller kristen kärleksverksamhet med hjälp av okonventionella metoder har min välsignelse, men frågan är om det nödvändigtvis skall ske med hjälp av vatten, som dessutom betecknas som "välsignat". Vatten är ju redan i sitt naturliga tillstånd en välsignad sak utan vilket människan inte skulle kunna leva. Men vatten i överflöd kan också vara en förbannelse för dem som drabbas av skyfall och översvämningar. Denna vattnets dubbla funktion kommer till tydligt uttryck i det kristna dopet, som innebär att vi, efter de förebilder som Gamla testamentet ger, genom dopets vatten  räddas från de onda makternas tyranni till den frihet och frälsning som Jesus vunnit åt oss genom sitt lidande, sin död och uppståndelse (1 Petr. 3:21-22).

Det är från detta dopets vatten som andra former av vattenceremonier i Kyrkan hämtar sin mening och kraft, vigvatten, bestänkelser, dopförnyelse etc. Ingenting av detta kommer till uttryck vid försäljningen av det flaskvatten som är tänkt att släcka kroppens törst. I vilken mening det är "välsignat" förblir högst oklart, och kanske är det också därför som prästen Ann-Louise Trulsson ser på saken "med en stor portion härlig kristen humor". Det välsignade vattnet är helt enkelt en lek med ord.

Dock har saken en allvarlig baksida genom att visa på många protestantiska samfunds brist på förståelse för sakramentens innebörd. Där sakramenten saknas eller har en blott symbolisk innebörd där är det också fritt fram för att skapa nya symboliska åtbörder och "påhitt". Vad man saknar skapar man snart en egen ersättning för.

Präst i lånta fjädrar

I en intervju med prästen Åke Roxberg, Sv.D. söndagen den 2 sept., blir vi påminda om det dominerande inflytande som den subjektiva känsloupplevelsen har på vår människosyn och vår samhällssyn. Prästen som "kommit ut" som transvestit känner sig i själva verket ha "kommit hem" när han få gå klädd i kvinnokläder och kvinnlig peruk, d.v.s. i "lånta fjädrar". Språkbruket "komma hem" för ju närmast tanken till en religiös omvändelse, och frågan är till vilken religion som denna omvändelse leder.

Som flera bloggare och kommentatorer påpekat (se t.ex. Bengts blogg) handlar detta i hög grad om individens välbefinnande ofta på omgivningens bekostnad. Men lyckan kan vara kort. Berättelsen om Ikaros är tankeväckande. När Ikaros i frihetslängtan lyfte sig mot skyn i sina lånta fjädrar, utsatte han sig för morgonsolens strålar. Vaxet i hans fjäderskrud smälte och han störtade i havet.

Nu skall det i sanningens namn påpekas att "lånta fjädrar" inte är någonting för präster ovanligt. Varje präst som firar mässan uppträder i själva verket inte i sina egna kläder. Men skillnaden är milsvid. Till skillnad från tansvestitens framhävande av sin egenart handlar det här om att låta den egna personen stå tillbaka till förmån för den vars livklädnad och mantel mässkruden vill påminna om."Ikläd er herren Jesus Kristus", manar aposteln Paulus, "och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks"(Rom. 13:14). Också ordensfolk uppträder som bekant inte i egna kläder utan i kläder som skall dölja det personliga för att framhäva den gemensamma kallelsen till kyskhet, fattigdom och lydnad.

Prästens uppdrag är alltså inte att framhäva sig själv, i synnerhet inte på omgivningens bekostnad. I stället skall han ta Kristus till sitt föredöme. "Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras", skriver Paulus. "Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss" (Fil. 2:4-7).