Dona nobis pacem

"Agnus Dei,  qui tollis peccata mundi, miserere nobis". Guds lamm, som tar bort världens synder, förbarma dig över oss!

Det kan tyckas malplacerat att i samband med julens högtid påminna om offerlammet, som av fri vilja ger sig själv till försoning för världens synder. Är inte julen framför allt Jesu födelses högtid, präglad av änglarnas lovsång och glädjen över Jesu födelse? Men faktum är att denna bön till Guds lamm, som ingår som en oföränderlig del av varje mässfirande, också ingår i julnattens mässa.

Jesu födelse är redan från början korsmärkt. Om detta påminner oss den gamle Simeons profetiska ord till Maria i samband med Jesu frambärande i Jerusalems tempel på fyrtionde dagen av hans födelse: "också genom din egen själ skall det gå ett svärd". Om detta påminner oss Herodes lömska försök att genom barnamorden i Betlehem komma åt den nyfödde Messias. Om detta påminner oss också berättelsen om flykten till Egypten, som traditionellt räknas som en av Marias sju smärtor.

Agnus Dei är inget främmande inslag i julfirandet. Tvärtom påminner det oss om den djupa meningen med att fira Jesu födelse: att han är den som har kommit i världen för att som Guds lamm frivilligt ge sig själv till försoning för våra synder. Den frid som änglarna i julnatten sjunger om förverkligas först genom korset. Agnus Dei är en korsmärkt ljusstråle av Guds kärlek in i världens mörker. Därför sjunger vi också i julnatten: "Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, dona nobis pacem", Guds lamm. som borttager världens synder, ge oss din frid!


Läs f.ö. den utmärkta artikeln av Ulf Jonsson om att också icke-troende borde välkomna Jesus och julen

Erfarenheten, tron och den ofrånkomliga auktoriteten

I gårdagens Sv.D. har Patrik Lindenfors och Christer Sturmark lämnat replik på en artikel från Chaphaminstitutet rörande förhållandet mellan vetenskap och religion. Svaret ger anledning till vissa reflektioner beträffande den s.k. auktoritetstron.

Våra liv här på jorden börjar med ett stort mått av auktoritetstro. Under hela barndomen lever vi av auktoritetstro. Inget mänskligt liv skulle vara möjligt om det inte fanns auktoriteter att hålla sig till. Våra föräldrar är våra första och största auktoriteter på vilka vi litar i alla väder. Först så småningom vaknar vi till insikt om att våra föräldrar har brister, att de kanske inte alltid är att lita på, att vi själva behöver förhålla oss kritiska, att vi  behöver vara självständiga i förhållande till våra föräldrar. Då börjar sökandet efter en egen sanning, som i varje fall till att börja med får sin inriktning av hur vi upplevt våra föräldrar. Om vi upplevt dem positivt sker sökandet i ungefär samma riktning som de. Om vi upplevt dem negativt, sker det kanske i en motsatt riktning.

Vårt sökande är alltså inte ovillkorligt, inte heller sker det i fortsättningen utan auktoriteter. På många sätt förblir vi auktoritetsberoende under hela vårt liv. Vi kommer ständigt att ha behov av att lita på människor utan att alltid kunna undersöka hur pålitliga de är. Vi litar på taxichaufförer, på piloter, på läkare, på mängder av människor som omger oss. Vi litar till och med på professorer och vetenskapsmän, till vilka vi dock förhåller oss mer kritiska och avvaktande.

Genom att kritiskt granska våra auktoriteter gör vi erfarenheter. Vi gör erfarenheter av olika slag, positiva eller negativa. Vi gör erfarenheter av det vi läser, av det vi hör, av det vi ser, av människor som vi möter.  Alla dessa erfarenheter bildar en slags kunskapsbank, som leder oss fram genom livet.

Men vårt sökande efter sanning styrs också av de frågor vi ställer. När vi ställer frågor om livets mening eller om moral, kan ingen vetenskap i världen hjälpa oss att få svar. Också här är vi hänvisade till att lyssna på auktoriteter. Vi söker efter svar i en svår livssituation eller efter någon som kan älska oss förbehållslöst. Här lämnar oss vetenskap och människors hjälp ofta i sticket och vi tvingas vända oss till något eller någon som inte lider av det mänskliga livets begränsningar.

Det är alltså inte bara metoden som skiljer tro och vetenskap utan främst frågorna vi ställer. Frågorna är grundläggande. Vilka auktoriteter vi stannar inför beror på vilka erfarenheter vi gör. De svar som olika religioner ger är olika och vi tvingas att pröva svaren. Detta prövande är inte bara en intellektuell akt, om en tro är logiskt sammanhållen eller ej, utan också ett prövande i praktiken, om tron är något som håller att leva på,  om den svarar på våra frågor, om den stämmer överens med våra egna erfarenheter eller inte. Erfarenheten och tron och erfarenheten av tron betingar varandra ömsesidigt och leder oss i bästa fall fram till en hållbar livsåskådning och verklighetsuppfattning där både tro och vetenskap kan leva sida vid sida.

 Se också Lotta Knutsson Bråkenhielms artikel i NewsMill: Visst kan vetenskap och religion förenas

Gud och klimatet

Vad har Gud med klimatet att göra? Ingenting, skulle många säga. Åtskilligt, skulle jag vilja säga, men inte på det sätt som många kanske tänker sig, som en Deus ex machina, som plötsligt skulle ställa allt till rätta, bara man bad honom om det. Å andra sidan finns en överdriven föreställning om att allt går att ställa till rätta med politiska beslut. Det nyss avslutade klimatmötet i Doha vittnar om att saker och ting inte är så lätta att ändra på som många föreställer sig saken eller i varje fall hoppas. Det hjälper inte hur mycket man skräms. Klimatet har nämligen med människor att göra, och människor är svårhanterliga och gör inte alls som man vill. Det är lätt att ösa galla över alla svårhanterliga människor som ingenting begriper och inte förstår sitt eget bästa.

Att klimatet har med människor att göra, det är annars en sanning vars förnekelse vore som att svära i kyrkan. Det är ju vi människor som släpper ut alla s.k. växthusgaser (en övertalningsdefinition) inklusive koldioxid som lägger sig som en våt trasa över vår planet. Får jag föreslå följande radikala åtgärd: VI SLUTAR ATT ANDAS! Det är nämligen genom att vi andas som det livgivande syret förvandlas till koldioxid. Kan ingen expert räkna ut hur mycket mindre koldioxid per minut som vi skulle slippa ifrån om jordens 7 miljarder människor plötsligt slutade andas? Förslaget har en annan fördel. Genom att sluta andas skulle vi alla dö. Allt mänskligt liv skulle snabbt upphöra och vår planet skulle tämligen snart återhämta sig till det paradisiska tillstånd som vi längtar tillbaka till. Ingen skulle sörja oss eftersom det bara är människor som kan glädjas och sörja. Jag bortser från att elefanter tycks kunna sörja sin egen döda avkomma eller att hundar kan vifta på svansen. Men vem skulle de vifta för om inte människan fanns?

Jag skall sluta att raljera, eftersom saken är nog så allvarlig. Men vad jag håller fast vid är att klimatet – också klimatmöten – har med Gud och med människor att göra och därför aldrig kan hanteras med bara politiska beslut. Människan är nämligen en evighetsvarelse med ansvar både för sitt eget och för andras liv. Alla frågor som har med moral och värderingar att göra är omöjliga att hantera om man inte räknar med Gud. Ansvar och moral förutsätter någon som man har ansvar inför, och det räcker inte med att hänvisa till kommande släkten. Människan är nämligen till sin fallna natur en egoistisk människa, som alltid är sig själv närmast, och så länge ingen omedelbar fara hotar hennes egen person fortsätter hon i samma spår som förut.

Hur vore det att inleda nästa klimatmöte men en bön? Inte om att Gud skall ställa allt till rätta men om att vi och alla andra människor skall inse vårt ansvar som Guds avbilder för att bruka och vårda den jord som Gud har givit oss att bruka och vårda. Endast genom att ställa oss själva under en gemensam förpliktande norm utanför oss själva kan vi sträva mot samma mål in stället för att köpslå kring motstridiga, partiska intressen. Klimatmöten har med Gud och omvändelse att göra, vare sig vi inser det eller ej. Det är en nog så viktig insikt när vi firar advent, som är en botens och omvändelsens tid.

"Ben av mina ben, kött av mitt kött"

I nummer 7/2012  av tidskriften Signum har fil.dr. Gunilla Maria Olsson publicerat en artikel om  äktenskapssynens förändring under det gångna seklet. Hon beskriver där hur äktenskapet från att ha varit en arbetsgemenskap för social och ekonomisk trygghet via kärnfamiljen och dess uppdelning i manliga förvärvsarbetare och kvinnliga hemmafruar så småningom utvecklats till att alltmer uppfattas bara som en symbol för individuell och känslomässig tillfredsställelse för de ingående parterna. Eftersom symbolvärdet är ringa har det öppnat vägen för både samboformer och homoäktenskap. I denna beskrivning saknas varje antydan om att kyrkans äktenskapssyn skulle ha spelat någon roll för att upprätthålla traditionell äktenskapssyn. Större delen av Sveriges befolkning har dock under denna tid inte bara tillhört Svenska kyrkan utan också fram till senare delen av 1900-talet låtit sig vigas till äktenskap i denna kyrka. Vigselordningens ord om äktenskapet som en Guds stiftelse och ett heligt förbund kan knappast ha klingat för helt döva öron, i varje fall torde de ha haft åtminstone en fördröjande effekt på äktenskapssynens förändring.

Efter denna genomgång, där frågorna om äktenskapslöftenas och barnalstringens betydelse för äktenskapssynen lyser med sin frånvaro, följer ett ideologiskt avsnitt där författaren beskriver en äktenskapssyn, som ständigt anpassas till rådande samhällsförhållanden. I stället för att låta äktenskapet vara samhällsbärande och omfatta endast en man och en kvinna och med släktets fortbestånd som grundläggande uppdrag framstår äktenskapet endast som en symbolhandling med uppgift att manifestera olika parförhållandens längtan efter kärlek. Författaren är dock medveten om bristerna i en sådan blott symbolisk äktenskapsuppfattning och åberopar Johannes Paulus II:s  Theology of the Body  för att fylla tomheten med något slags innehåll. Innehållet skulle bestå i att "människan är skapad för ett givande och att man och kvinna kan upprätta bestående band, som inte förminskar och begränsar utan tvärtom befriar och utvecklar båda till självständiga människor".

Det är svårt att utifrån artikeln se på vilket sätt Johannes Paulus II:s tankar skulle kunna bidra till en fördjupad äktenskapssyn eftersom författaren begränsar det rika material som påven tillhandahåller till att enbart handla om hur två människor "ger sig till varandra".  Problemet är att Gunilla Maria Olsson betraktar äktenskapet enbart ur sociologisk synvinkel som någonting med tiden ständigt föränderligt medan Johannes Paulus II självklart ser äktenskapet som en gudomlig instiftelse med en tydlig oföränderlig och sakramental innebörd. "Kroppens teologi" kan inte försnävas till något som bara har med sexualiteten och känslolivet att göra. Johannes Paulus II har tagit som sin uppgift att ge en betydligt mer  grundläggande syn på vad äktenskapet innebär. Jag vill exemplifiera detta på några punkter.

Genom att utgå från Jesu ord till fariseerna i Mark. 10:1-12 resp. Matt. 19:1-12 om hur det förhållit sig med äktenskapet "från början", visar Johannes Paulus att äktenskapet redan i skapelsen har med människans existens att göra. Den äldre skapelseberättelsen (1 Mos. 2:4-24) visar hur människan (adām), i sin ensamhet ännu inte är en fullkomlig skapelse (1 Mos. 2:18). Också människan själv uppfattar sin ensamhet som en brist (1 Mos. 2:20). Efter kvinnans skapelse ur den första människans sida utbrister denne: "Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött" (1 Mos. 2:23). Ensamheten är bruten. Mannen ser i kvinnan det stöd för sin egen identitet som han har saknat ("honom till hjälp") och vice versa. Människan är inte en individ, som i ensamhet skall "förverkliga" sig själv utan en relationsvarelse, som förverkligar sig själv genom att "förlora sig själv" till en annan människa.

Djupast blir denna relation i det varaktiga förbundet mellan en man och en kvinna: "'Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla fast vid sin hustru, och så skall de två bli ett kött.' Så är de inte längre två utan ett kött. Vad alltså Gud har sammanfogat, får människan inte skilja åt" (Mark. 10:7-8; Matt. 19:5-6). Uttrycket "ett kött" är inte bara en bild för den sexuella gemenskapen utan också för den andliga och personliga gemenskap som Andra vatikankonciliet (GS 12) kallar communio personarum, d.v.s. personernas delaktighet i varandra.

Det är först efter kvinnans skapelse som människan kan framträda som en fullkomlig varelse, som Guds avbild. "Gud sade: 'Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika'...   Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade ha  henne, till man och kvinna skapade han dem" (1 Mos. 1:26f.) Det "låt oss"  och "vår avbild" som exegeter ofta tolkar som ett pluralis majestatis  kan också tolkas som en överläggning inom den heliga Treenigheten. Det är som man och kvinna människan framträder som Guds avbild. I denna ömsesidighet avspeglar hon enheten i den heliga Treenigheten. Äktenskapet har redan från början en sakramental innebörd både genom att spegla en gudomlig verklighet och genom den nåd det förmedlar för uppdragets fullbordan:

"Och Gud välsignade dem och sade till dem: 'Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er'" (1 Mos. 1:28). Äktenskapet innesluter två saker: fruktsamhet och arbete. Liksom den heliga Treenigheten inte bara består av Fadern och Sonen utan också av den helige Ande (som enligt västerländsk tradition utgår av Fadern och Sonen), så fullbordas också äktenskapet genom kropparnas fruktsamhet och arbete.  Utan denna grundläggande syftning skulle äktenskapet sakna mening. Så har också Kyrkan uppfattat saken, något som t.ex. framgår av Svenska kyrkans vigselordning från 1942: "Äktenskapet är stiftat av Gud till samhällets bestånd och till förenade makars inbördes hjälp, att lätta livets mödor, mildra mötande bekymmer och genom en omsorgsfull uppfostran bereda efterkommandes välfärd". Äktenskapet är m.a.o. en viktig byggsten för samhällets gemensamma goda. Att äktenskapet inte längre är en arbetsgemenskap som på bondesamhällets tid betyder inte att makarnas enskilda eller gemensamma arbete för barnens framtid skulle ha spelat ut sin roll. Det är kanske t.o.m. viktigare i dag än tidigare, då det ofta ägde rum på ett omedvetet sätt.

Det är nödvändigt att också i vår tid ge äktenskapet en grundläggande och hållbar motivering. Det kan aldrig ske bara genom att ge praktiska eller känslomässiga skäl för det.  Utan en religiöst grundad äktenskapssyn blir "äktenskap" bara en lek med ord. Johannes Paulus II har kanske grundligare än någon annan förmått att ge en sådan äktenskapssyn i sin Theology of the Body.

För en utförligare presentation av Theology of the Body, se t.ex. följande länk:
http://www.hprweb.com/2013/01/john-paul-iis-triptych-of-the-human-person/