Kyrka för stunden eller för evigheten?

Kyrkoherde får pris för drop in-vigslar och dop meddelar tidningen Dagen. "Med teologisk reflektion och respekt för Svenska kyrkans tillhöriga har han hittat former som möter medlemmar som inte tillhör församlingskärnan" heter det i prismotiveringen för Årets förnyare i Svenska kyrkan.  "Det handlar om nedslipade trösklar till Guds nåd."

Prismotiveringen är intressant. Drop in-metoden handlar inte om respekt för  Kyrkan som Kristi instiftelse utan om respekt för dem som "tillhör" kyrkan. Svenska kyrkan sägs dessutom omfatta två kategorier: de som tillhör "församlingskärnan" och de som inte tillhör "församlingskärnan". Kyrkan uppfattas i första hand som en mänsklig, social företeelse, inte som Kristi kropp. Den definieras inte längre av sin upphovsman utan av dem som tillhör den. Det är dessa som skall respekteras, inte Kristus.

Men det är inte bara kyrkan som nedmonteras till det mänskliga planet. Också Guds nåd måste hjälpas på traven genom mänskliga ingripanden, genom att slipa ned trösklarna till Guds nåd. Vilka trösklar? Vem har rest trösklar till Guds nåd?

Ingen reser trösklar mot Guds nåd utom människan själv – genom att säga nej till Gud. De trösklarna kan ingen annan människa slipa ner åt henne vare sig genom drop in-vigslar eller dop, bara den helige Ande som verkar genom en ständig förkunnelse av Guds handlande i Jesus Kristus, av omvändelse och tro. Drop in-vigslar och dop har som tillfälliga företeelser föga att göra med kyrkans evangelisation eller med en förkunnelse som leder till omvändelse och tro. Snarare är de punktinsatser som invaggar människor i en falsk uppfattning av kyrkan som serviceorgan. Det finns en risk att de medverkar de till människors förakt för en kyrka som inte har något annat att ge än en smula rituell förströelse för stunden och inte svarar på människors behov av mening för hela livet. Dop och kyrklig vigsel måste ha samband med ett liv i kyrkans gemenskap.

Frihet är det bästa ting

Thomas Simonsson, skald och  biskop i Strängnäs (c:a 1480 - 1540). Fotomontage: Ronnie Triumf

"Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring,
för den frihet rätt kan bära" skaldade biskop Thomas Simonsson
i Strängnäs i en revolutionär tid under 1500-talets första hälft.

Vi har i vårt land ett tusenårigt kristet arv att ta vara på. Trots att vårt land inte längre ens nominellt kan kallas för ett kristet land finns det tillräckligt mycket kvar av kristen kultur och kristna värderingar för att man skall känna tacksamhet när man ser sig omkring i världen. Att få leva i ett fritt land hör till det största förmåner en människa kan äga. Det förvånar mig att människor i allmänhet inte förstår i vilken stor utsträckning detta faktiskt är beroende av vårt kristna arv.  För människor i Sverige av i dag (utom för invandrare och flyktingar) är friheten en slags självklarhet som man inte reflekterar mycket över. På sin höjd förbinder man det med begreppet demokrati, och är man någorlunda historiskt bevandrad, tänker man kanske på friheten som ett arv från franska revolutionens "frihet, jämlikhet, broderskap". Men bakom franska revolutionens frihetsparoll ligger en människosyn med djupa rötter i det judiskt-kristna arvet: tanken på alla människors lika värde grundad på tron på människan som Guds avbild, skapad av Gud för att höra samman med Gud.

Det broderskap som franska revolutionen hyllade var en mänsklig konstruktion, och det är tidstypiskt att den bara talar om "bröder". För en kristen behöver det snarare heta "frihet, jämlikhet, syskonskap". Finns det syskon måste det också finnas en Fader, och för en katolik är det självklart att det också finns en Moder, som samtidigt är både Maria och Kyrkan.

Den frihet som en kristen människa äger är i allra högsta grad beroende av detta sammanhang. Man förstår detta bättre när man jämför kristendomen med Islam. Islam betyder underkastelse, och för muslimen är underkastelsen under Allahs outgrundliga vilja det primära. Det är en underkastelse som framför allt tar sig uttryck i kollektiva riter och där religionens samband med politik, språk, ekonomi och koranens oföränderlighet är av grundläggande betydelse. Det betyder att Islam är starkt bunden av det förgångna och endast med stor svårighet låter sig anpassas till nya sociala förhållanden.

För den kristne är den himmelske Fadern ingen outgrundlig vilja utan en personlig kärlek till människan som framför allt uppenbarat sig i Jesus Kristus. Gud har skapat oss människor med fri vilja till att säga ja eller nej till denna kärlekens uppenbarelse, och denna fria vilja är människans signum just som människa. Friheten blir som störst när vi säger ja till denna kärlek, vilket inte innebär underkastelse under en outgrundlig vilja utan ett kärlekens "ja" till att leva i Guds kärlek.

För de flesta människor i Sverige av i dag är alla religioner lika och dessutom en privat angelägenhet. Men att alla religioner ur statlig synvinkel skall behandlas lika (tolerans och religionsfrihet) är inte detsamma som att alla religioner har samma värde. Det är av grundläggande betydelse att vi reflekterar över frihetens förutsättningar, att vi reflekterar över vårt kristna arv, att vi inte tar friheten som något självklart utan inser dess beroende av en underliggande värdegrund och dess beroende av en transcendent människosyn.

S:t Eriks dag och pingstafton 2013

Se vidare om religionsfrihet och om kristendomens betydelse för den europeiska kulturen: http://www.news.va/en/news/the-right-to-express-the-faith

Maria Magdalenas sju demoner

I en intervju i tidningen Dagen med anledning av de sista föreställningarna av "Jesus Christ Superstar" på Göta Lejon i Stockholm, diskuterar Ola Salo och Gunilla Backman hur musikalens framställning av Jesus och Maria från Magdala förhåller sig till evangeliernas berättelser. Maria Magdalena framstår i musikalen som en stark kvinna, som hade stor betydelse för Jesus. Beteckningen av henne som prostituerad kan mot den bakgrunden ses som uttryck för omgivningens önskan att förringa hennes styrka. En sådan "antropologisk" tolkning utifrån vår tids värderingar och tänkesätt missar ofta de bibliska berättelsernas egentliga budskap.

Traditionen om Maria från Magdala som prostituerad saknar biblisk förankring. Sannolikt har den från början uppstått genom att berättelsen om synderskan som smorde Jesu fötter i Luk. 7:36-50 kommer omedelbart före notisen i Luk. 8:1-3 om de som följde Jesus under hans vandringar, nämligen "de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna... och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar."

Det enda som sägs om Maria från Magdala är alltså att hon blivit botad från sju demoner (jfr. Mark. 16:9). "Demoner" eller "orena andar" får inte uppfattas som ett moraliskt (än mindre explicit sexuellt) invektiv eller  som uttryck för en primitiv verklighetsuppfattning. Undersöker man berättelser om Jesu möte med demonbesatta i evangelierna finner man att de alltid innehåller en "teologisk" kärna,  en utsaga om hinder för Guds rikes framväxt. "Oren" betyder inte omoralisk utan snarare "som håller människan i fångenskap".

Jesu första möte med orena andar sker i Kafarnaums synagoga (Mark. 1:23-28), där en människa besatt av en oren ande ropar: "Vad för oss och för dig, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, Guds helige". Uttrycket "vad för oss och för dig?" går tillbaka på gammaltestamentliga uttryck (1 Kung. 17:18; 2 Kung.3:13; Dom. 11:12) med en en defensiv, avvisande, försvarande eller åtskiljande innebörd: "Vad har vi gemensamt?" eller "Vad har vi med varandra att göra?" (Jfr. mitt inlägg om Jesu mor, Maria.) Karakteristiskt för de orena andarnas verksamhet är deras höga rop och skrik. De identifieras genom starka känslor som inte låter sig undertryckas.

När den orena anden ropar "Vad har vi med varandra att göra?" ropar han som representant för många. Den orena anden i Mark. 5:9 konstaterar "Legion heter jag, för vi är många". Orenhetens ande, som vill hålla människor i  fångenskap, tar sig många former. Att Maria Magdalena sägs ha varit besatt av "sju" demoner kan vara ett sätt att ge  mångfaldsperspektiv på hennes besatthet men kan också ses som en antites till den helige Andes sju gåvor i Jes. 11:1f., där skottet från Isais avhuggna stam, d.v.s. Jesus, sägs vara fylld av "Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande".

Vad man slås av i denna uppräkning av andens gåvor är att de nästan alla är kunskapsrelaterade, de har med trons innehåll att göra. När Jesus driver ut de orena andarna befaller han dem att tiga (Mark. 1:25, 34) och besökarna i Kafarnaums synagoga konstaterar: "En ny undervisning [el. lära] med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom" (Mark. 1:27). Mot de orena andarnas känslomässiga övergrepp står den messianske förkunnarens, Guds heliges, ord, som kallar till tro och befrielse. Jesus talar själv om att han driver ut demonerna med Guds finger (Luk. 11:20) eller ande (Matt. 12:28).

Vi vet inte vid vilket tillfälle Maria från Magdala hade fått möta Jesus. Vad vi vet är att mötet ledde till att hon, tillsammans med många andra följde Jesus och hjälpte honom och apostlarna med sina tillgångar (Luk. 8:1-3; Matt. 27:55f.; Mark. 15:40f.). Det är ingen långsökt tanke att Jesus genom sin förkunnelse särskilt appellerade till människor som på olika sätt kände sig bundna. Vad vi vet är också att Maria från Magdala var den första som fick möta den uppståndne Jesus och att hon redan innan hon känt igen honom kallar honom för "Herre"(Joh. 20:13). Hon har lämnat bundenheten hos de orena andarna för bundenheten vid sin Herre. Hon var den förste som berättade för lärjungarna om Jesu uppståndelse (Joh. 20:18) och gavs därför av Hippolytos omkr. år 200 benämningen "apostlarnas apostel".

Så skapas en terrorist

I kulturbilagan av dagens Sv.D. skriver Johan Lundberg om den islamistiske inspiratören Anwar al-Awlaki, vars "predikningar" i form av cd-skivor, bloggar, tidskrifter och Youtube-framträdanden anses ha inspirerat inte bara de två Bostonbombarna Tsarnaev utan också ett par av 11 september-terroristerna, morden på militärbasen Fort Hood i Texas och "kalsongbombaren" Umar Farouk Abdulmutallab. Även en av de två män som misstänktes för att ha legat bakom attentatet mot Lars Vilks i Göteborg 2011 hade på sin Ipod ett stort antal av Anwar al-Awlakis föreläsningar.

Trots att han dödades vid en drönarattack redan år 2011 är Anwar al-Awlaki alltjämt genom sin retorik och sitt amerikaniserade framträdande en betydande inspiratör för vilsna ungdomar i olika media. Liksom Abel talar han ännu fastän han blev dräpt, dock talar han inte som Abel genom tron (Hebr. 11:4) utan genom sin ideologiska förslagenhet, som går ut på att framställa tillvaron som ett krig mellan ett islamofobiskt västerländskt samhälle och den sanna läran, som enligt al-Awlaki består i Islams underliggande budskap: att återinföra kalifatet. Strategin är densamma som i all annan terrorism: att utmana samhällets repressiva krafter för att skapa sympati för terroristerna.

I samma tidning recenseras socialantropologen Erika Fatlands bok om Utøya: Året utan sommar. Genom en rad samtal med ungdomar och anhöriga vill hon i första hand bilda sig en uppfattning om massakerns djävulska förlopp. Men framför allt vill hon försöka förstå förloppet bakom terrorismen. I sin analys upptäcker hon gemensamma drag i olika terroristattacker. Fram växer bilden av pojkar och män med likartade förutsättningar: frånvarande fäder, hopplösa konspirationsteorier och en oförlöst önskan om samhörighet. Som jag påpekat i mitt blogginlägg Hat eller vänskap – i Boston och här hade den äldre brodern Tsarnaev i Boston givit uttryck för sitt utanförskap i det amerikanska samhället med orden: "Jag har inte en enda amerikansk vän. Jag förstår dem inte".

Kanske kan man ana gemensamma drag för presumtiva terrorister. Å ena sidan frånvaron av goda manliga förebilder och en oförlöst längtan efter samhörighet och tillhörighet, å andra sidan en ideologi med typiskt manliga förtecken, en kamp för något som kan ge mening åt en annars meningslös och obegriplig tillvaro.