Är normer alltid av ondo?

Vad är det för berömvärt med att bryta normer? Frågan inställer sig när man läser alla översvallande eftermälen vid Birgitta Stenbergs död (t.ex. här, här och här). Där framställs hon som den som ”valde att leva sitt liv vid sidan av normen, vid sidan av ett samhälles förväntningar.” Hon blev en ”förebild av omätbar betydelse” genom att bryta alla normer och tabun, genom att ”utforska droger, sexualitet, kärlek.” Finns det då inga goda normer? Är det alltid förebildligt att bryta mot alla normer?

Låt mig ta ett par exempel. Till samhällets normer och förväntningar hör att man inte skall döda och inte heller stjäla. Ingen förväntar sig att man skall bryta mot dessa normer. Det är emellertid uppenbart möjligt att göra det, och kanske man t.o.m. kan bli en förebild för somliga människor genom att våldta kvinnor, skära upp gravida kvinnors magar och skära halsen av sina motståndare som nu sker på löpande band i norra Irak. Ingen skulle komma på tanken att i vår ”civiliserade” del av världen applådera sådan normbrott, men att upphöja normbrott på sexuallivets område till skyarna, är snarare regel än undantag.

Kanske vill någon hävda att brott mot liv och egendom alltid skadar andra människor, men att brott mot normer på sexuallivets område alltid är av strängt privat natur och egentligen bara berör den som bryter mot normen. Det är tvivel underkastat om det verkligen förhåller sig på det sättet och det återstår i varje fall att bevisa. För det första involverar normbrott på sexuallivets område alltid minst två personer och som regel betydligt flera än så, inte minst genom sin ”förebildliga” funktion. Ingen kan förneka att den ”fria” sexualitet som blivit vår tids signum så till den grad att Birgitta Stenberg inte längre kände sig obekväm med sitt normbrytande, samtidigt medfört en oerhörd vilsenhet för en ungdomskultur som känner sig sviken av vuxengenerationen. Den ”livsvisdom rensad från moralkakor” som Birgitta Stenberg anses representera, har i själva verket blivit en kvarnsten om halsen på många ungdomar i dag.

Vad är det för berömvärt med att bryta normer? Inget berömvärt alls.  Normer är till för att hållas. Normer som rör liv, egendom och samvaro mellan människor är djupt grundade i den mänskliga erfarenheten och har inte tillkommit för att göra livet outhärdligt utan lättare att leva. Lättare – men därför inte alltid lätt. Som någon av hävdatecknarna påpekar: ”allt det där som är i enlighet med normen, tryggt, inrutat – det är ju egentligen minst lika svårt att leva i”. Men det har visat sig hållbart i den mänskliga samvaron.

Är Gud begriplig eller obegriplig?

"Den världen ej begripa kan, Maria i sitt sköte fann."

Ivar Arpi har på Svenska Dagbladets brännpunkt lämnat en replik på Zakarias Zouhirs inlägg om terrorism. Han menar att Zouhir försöker utsudda distinktionen mellan terrorister och ”vanliga” muslimer och att Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) också tycks ha svårt att skilja mellan jihadism och islam. Resultatet gör att det blir omöjligt att skilja kritik av terrorverksamhet i islams namn från kritik av hela religionen islam ”som har mycket, mycket lite med terrorism att göra”.

Att islam skulle ha ”mycket, mycket lite med terrorism att göra” är minst sagt en underdrift. Jag vet inte vad Ivar Arpi grundar detta påstående på, men det är knappast på koranen, som åtskilliga gånger uppmanar till krig mot de otrogna, med vilka man avser alla dem som inte omfattar koranens uppfattning om Allah. Att muslimer i Sverige och i Europa inte öppet uppmanar till jihad, d.v.s heligt krig, har åtminstone två orsaker, den ena ideologisk, den andra social. Islam, liksom andra religioner, står under ständigt tryck från liberala krafter, och där liberala krafter fritt får verka, där sker också omedvetet eller medvetet en förändring från det kollektiva till det individuella. Så länge muslimer förblir en minoritet i samhället, där är det också omöjligt att kräva allas ”underkastelse”, vilket är den egentliga innebörden av ordet ”islam”. Att islam ”har mycket, mycket litet med terrorism att göra” beror alltså inte så mycket på islam själv utan framför allt på omgivningen som inte tillåter våldsanvändning i religionens namn.

Visst kan vi vara tacksamma för att islam håller sig till det västerländska samhällets spelregler, men vi skall också vara vakna för att detta inte är någon grundläggande inställning  hos islam. Underkastelse under Allah är och förblir den muslimska hållningen till det gudomliga. Ont och gott finns inte som separata storheter utan allting styrs av Allahs outgrundliga vilja. Allah är den absolute, som inte tål någon eller något vid sin sida.

I grunden handlar det om Guds begriplighet – eller låt oss säga: om Guds gripbarhet. För kristendomen är Gud den som har gjort sig gripbar I Jesus Kristus. I Jesus Kristus har Guds obegripliga kärlek till oss människor blivit påtagligt gripbar, något som fortsätter i kyrkans sakrament. Denna kristendomens tro på Guds kärleks uppenbarelse i Jesus Kristus står i radikal motsättning till Allahs  obegriplighet och outgrundlighet. För muslimen måste den kristna uppfattningen av Jesus som Guds son betraktas som ett avguderi, som måste bekämpas.

Också i människosynen skiljer sig islam radikalt från den kristna människosynen. För muslimen saknar människan en fri vilja till att välja mellan gott och ont. Allt är bestämt i förväg och står alltid i överensstämmelse med Guds outgrundlighet. För kristendomen har människan blivit skapad till Guds avbild och med en fri vilja att välja mellan gott och ont, mellan att säga ja eller nej till Gud.

Så tänk då på din skapare

”Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna kommer och de år nalkas, om vilka du skall säga: ”Jag finner inte behag i dem” (Pred. 12:1).  Att tänka på sin skapare i sin ungdomstid, är förmodligen det viktigaste man kan företa sig i livet. Ingenting är säkrare än att vi alla skall dö. Ingenting är mera ovisst än när det skall ske. Det kan ske fortare än man tror. Ingenting är viktigare än att göra sig förtrogen med dessa tankar. Att skjuta upp tanken på döden är att göra som strutsen: gömma huvudet i sanden och tro att man därigenom undgår faran. Förtrogenhet med både den ena och den andra tanken leder till slutsatsen att livet måste ha en mening utöver det man kan uppfatta med sina fem sinnen. Ingenting kan vara viktigare än att vi söker efter denna livets mening, att vi söker den medan vi ännu har tid och att vi söker den på rätt plats. Augustinus: ”Sök det du söker, men sök inte där du söker”.

Många röster pockar på vår uppmärksamhet, inte minst de som kommer från kommersialismens gudar. De vädjar till vår sinnliga lust att äga och att njuta. De politiska rösterna lockar oss med fagra löften om en ljusnande framtid. De vädjar till vårt behov av trygghet och makt. En röst ljuder annorlunda: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”  Den svarar på vårt djupaste behov, behovet av en mening med livet som är sannare och djupare än alla andra svar och om vägen till denna sanning.

”Så tänk då på din skapare i din ungdomstid”. Det handlar om något mer än en flyktig tanke. Det handlar om eftertanke. Precis som när man bygger hus.

Fusk eller flit?

Per Gudmundsons krönika i Sv. D. om den svenska modellen lockar till eftertanke. Varifrån kommer den svenska tilliten som gör att vi i vårt land är relativt skonade från korruption och fusk? Själv konstaterar Gudmundson – säkert med rätta och på grundval av viss forskning – att välfärdsreformer i och för sig inte med nödvändighet leder till ökad tillit.

Kan det möjligen vara så att det finns något i Sveriges historiska förflutna, som kan duga som förklaringsmodell? Min eget icke vetenskapligt belagda men intuitiva svar är att det sannolikt har att göra med religionens tidigare starka ställning, inte minst i dess reformatoriska tappning, som fostrat fram en pliktkänsla i ljuset av de tio budorden. Till grund för denna pliktkänsla ligger inte minst det sjunde budet, ”Du skall icke stjäla”, som direkt kan tillämpas på frågor om korruption och fusk. ”Den som inte vill arbeta får inte heller äta” förmanar Paulus i 2 Tess. 3:10 och i den Lindblomska katekesen (1810) finns ett ofta citerat ord: ”Arbete befordrar hälsa och välstånd, bidrar till tröst och sinnesstyrka under motgången och förhindrar många tillfällen till synd”. Det är inte utan betydelse att Luthers lilla katekes som första huvudstycke inte har tron, utan tio Guds bud. Detta har på ett märkligt sätt format den svenska folksjälen så att religionen ofta likställts med hederligt arbete. Den moraliska betoningen av det religiösa livet lever i handling fortfarande kvar också där man förnekar tron och även förnekar moralens religiösa rötter.

Hur länge kan vi som svenskar fortfarande leva vidare på något som vi i grunden förnekar? Inte länge. Att den liberala demokratin med dess mänskliga fri- och rättigheter ensamt skulle kunna vara ett bålverk mot fusk och korruption är nog ett önsketänkande.