Egentligen är det högst egendomligt, att av de planeter som kretsar kring vår egen sol, så är det bara en, nämligen vår egen jord, som har hamnat på exakt det avstånd från solen som möjliggör liv, och inte bara liv utan växande liv och förnuftigt liv, ett liv som förmår ställa frågan om sitt eget vadan och varthän, d.v.s. varifrån och för vilket ändamål. I stället för att låta detta faktum fylla oss med förundran och ett fortgående sökande efter livets mening, så fyller det de flesta människor med likgiltighet och på sin höjd ett konstaterande om outgrundlig slump.
Dock finns det och har alltid funnits människor som inte låter sig nöja med den blinda slumpen utan låter livets obegripliga faktum föra till en djupare medvetenhet, så t.ex. i Psaltarens 8. psalm: "När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk, allt lade du under hans fötter."
Nu finns det alltid människor som invänder att kanske finns det – ja, tämligen säkert – andra planeter i andra solsystem som också härbärgerar levande varelser som åtminstone kan likna oss. Det är tänkbart, men knappast mera, och även om det skulle vara så, så förminskar det inte det förunderliga i vår egen tillvaro, snarare förstärker det detsamma. Och till dess att saken verkligen har bevisats låter jag mig nöjas med förundran över min egen tillvaro och glädjen över att sol och regn låter mig uppleva ännu en förunderlig sommar till Guds ära!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar