Maria - semper virgo

Frågan om Marias ständiga jungfrulighet diskuteras ivrigt, men kan med fördel också betraktas ur Josefs synvinkel. Vad vet vi om Josef? Inte mycket. Eftersom han tidigt försvinner ur evangeliernas berättelser har man dragit den slutsatsen att han sannolikt var död vid tiden för Jesu offentliga framträdande. Josef kan alltså ha varit mycket äldre än Maria . Så framställs han ofta i konsten. Han kan ha varit änkeman och han kan t.o.m. haft barn innan han trolovar sig med Maria (så i Jakobs protoevangelium c:a år 120). Om Josef heter det att han var en ”rättfärdig” man, d.v.s. en som i allt ville göra Guds vilja. När han upptäcker att Maria är havande innan de konfirmerat sitt äktenskap beslutar han därför att skilja sig från henne i enlighet med lagens föreskrift. Eftersom Josef tydligen också var god och barmhärtig beslutar han att skilja sig från henne i hemlighet i stället för att utsätta henne för det vanliga blottställandet vid äktenskapsbrott.

Dessa planer ställs hastigt på huvudet när Josef får en uppenbarelse i drömmen. En ängel säger till honom: ”Josef, Davids son, var inte rädd att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt. 1:20f.). Josef får alltså ett uppdrag: att föra hem Maria som hustru och att därmed också ta ansvar för barnet, som är avlat av helig ande och som skall frälsa sitt folk från dess synder. Josef gör som ängeln befallt. Han för hem sin trolovade men fullbordar inte sitt äktenskap med henne eftersom barnet som hon bär är avlat av helig ande. Hur pass sannolikt är det att Josef efter att ha mottagit det inkarnerade Ordet och dess heliga moder senare skulle avla egna barn med Maria? Om man föder och får i uppdrag av Gud att ta ansvar för honom som skall bli världens frälsare, kan det någonsin bli som i ett vanligt äktenskap? Finns det plats för ytterligare uppdrag?

Nå, men Jesu bröder och systrar? (Mark. 6:3). Vad skall man tänka om dem? Bröder och systrar behöver inte nödvändigtvis betyda biologiska bröder och systrar. Det kan mycket väl vara medlemmar i en storfamilj, t.o.m. barn till Josef. När Jesus kommer till sin hemstad Nasaret och man talar om hans bröder (namngivna) och systrar svarar Jesus genom att tala om sin hemstad, sina släktingar och sitt hem. När han i Mark. 3:31-35 får höra att hans mor och bröder är där för att ta hand om honom ser han på dem som samlats för att lyssna till honom och säger ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och och mor”. För Jesus är det andliga släktskapet det avgörande. Inte i något sammanhang ens antyder han att han haft eller har några biologiska syskon, d.v.s. barn till Maria. Ingenstans i nya testamentet talas det heller om "Marias barn" i pluralis.

När Jesus hänger på korset finns inga av de omtalade bröderna eller systrarna närvarande, endast Maria och ”hennes syster Maria, Klopas hustru” (Joh. 19:25). Att systern också kallas Maria antyder att det inte heller här är fråga om biologiskt systraskap utan om annat nära släktskap. Om Jesus hade haft biologiska bröder och systrar hade det funnits all anledning för dem att bistå sin mor. Jesus förnekar inte sin mor men överlämnar henne i Johannes vård, en tydlig antydan om den gryende kyrkan, där Maria är kyrkans mor och alla är bröder och systrar.

Inget av allt detta kan tyckas vara ”bevis” för Marias förblivande jungfrulighet (semper virgo) men de ger heller inga motbevis. Men tillsammans med annat har det givit tillräckliga skäl för kyrkan att tala om Maria som ”semper virgo”. Kyrkofäderna diskuterade det,  Andra konciliet i Konstantinopel bekände det och den lutherska konkordieformeln (art VIII) instämmer i det. Blir "semper virgo" 2000-talets mariadogm?

Kyrkan densamma överallt?

”Katolska kyrkan är inte samma sak överallt” skriver Sune K Andersson i tidningen Dagen. På detta svarar jag ”Katolska kyrkan är densamma överallt”. Hon har samma bekännelse (katolska kyrkans katekes), samma gudstjänstordningar, samma sakrament, samma ämbete o.s.v. De avvikelser eller variationer som man kan iaktta på skilda håll i världen är antingen missbruk eller kan betecknas som sådant som inte hör till kyrkans väsen (esse). Om man sedan vill utnyttja dessa missbruk eller oväsentligheter för att misskreditera katolska kyrkan så får det stå för sagesmannen själv och vittnar snarast om en tveksam kyrkosyn. Ett ordspråk säger ”man skall inte döma hunden efter håren” d.v.s. man skall inte döma hunden bara efter en ytlig betraktelse utan efter dess uthållighet och dess inre karaktär. En liknande eftertänksamhet och återhållsamhet borde prägla alla kristna i deras kritik över andra samfund och kyrkor.

”Se, hur de älskar varandra”, hette det om de första kristna. Det är svårt att känna igen den utsagan i den ström av angrepp på katolska kyrkan som följt i spåren av Ulf Ekmans konversion. I stället frestas man citera Paulus i Galaterbrevet 5:15: ”Om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra”. Angreppen är begripliga utifrån det hot man känner mot den egna ståndpunkten. ”Ulf Ekmans svek” är de ord man använder för att materialisera detta hot. Ofta nog bottnar hotet i den egna ståndpunktens ensidighet. Det är lätt att bli ”frälst” på en ensidig förkunnelse, och det skall vi vara glada för, men det är inte lätt att i längden leva på en alltför ensidig kost. Kanske är det detta som Ulf Ekman och hans fru har upptäckt.

Det finns dock något gemensamt för den evangeliska fosterlandsstiftelse som min farfar och farmor representerade, den frälsningsarmé som min hustrus farmor och farfar tjänade och den heliga katolska kyrka som jag och min hustru bekänner: kärleken till Jesus.

Maria - enhetens moder

Det är modigt av Joel Halldorf att i tidningen Dagen utnämna Maria till enhetens moder men också helt rätt. Ingen annan kan bättre medverka till kyrkans enhet än Maria. Men som alltid när man för Maria på tal, reser sig en mur av invändningar från ”bibeltroende”, framför allt denna: ”Var står det skrivet?” Den biblicistiska fåran i svensk kristenhet är plöjd på djupet. Och det är inte underligt. Många av oss har blivit väckta till andlig insikt och andligt liv just genom bibelordet. Bibeln säger det själv. ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar” (Hebr. 4:12). Också de ibland oss som upphöjer Andens verk till det verkligt viktiga hänvisar ständigt till ordet.

Jag själv hör till dem som blivit väckta genom det lästa bibelordet och haft min samhörighet med ”bibeltroende” grupper i Svenska kyrkan. Men sanningen kräver att jag redovisar att också andra människor och händelser haft inflytande på min andliga utveckling – och så är det för oss alla. Jag nöjer mig här med att hänvisa till mitt tidigare blogginlägg om den nödvändiga auktoriteten. Bibeln är viktig men den är inte allena. Den har inte kommit ned från himlen som muslimer tror om koranen. Bakom bibeln står inte bara skriftliga dokument som Paulus och andra apostlars brev utan också muntliga traditioner och hela det gamla testamentet – också det med muntliga traditioner som bakgrund. I centrum står Jesus själv, som inte skrev ett enda ord, men som trots detta givit upphov till allt. Om honom kan man säga ”allena”, "Jesus allena", det är Maria den första att betyga och om detta vittnar hela hennes liv och tillvaro.. Det är hon som har givit oss traditionerna om Jesu födelse och det vi känner till om Jesus före hans offentliga framträdande.

Traditioner spelar alltså en stor roll före men också vid sidan av bibeln och efter bibeln. Gudstjänsten har vuxit fram inte på bibelns grund utan jämsides med bibeln. En annan viktig tradition har den s.k. trosregeln varit, den som står bakom våra trosbekännelser och med vars hjälp man avvisat traditioner som inte stått i överensstämmelse med trosregeln. Först efter trosbekännelsernas framväxt under 300-talet fastställs den s.k. kanon, d.v.s. hur många och vilka böcker som skall ingå i det som vi nu kallar nya testamentet. Bibeln har vuxit fram i och vilar hela och hållet i den kyrkliga traditionen. Därför spelar också den kyrkliga traditionen en roll för hur vi läser och tolkar bibeln och på detta grundar sig kyrkans behov av ett läroämbete.

Därför ligger det ingenting konstigt i att det vuxit fram traditioner också om Maria. Maria är näst Jesus den viktigaste gestalten i nya testamentet. Hon är den som står honom allra närmast, från födelsen och fram till korset, uppståndelsen och himmelsfärden. Hon är den enda om vilken ängeln Gabriel säger att hon är ”full av nåd”, obefläckad av arvssyndens skuld. Hon är den enda som förmått säga sitt fullkomliga ”ja” till Gud och har på det sättet blivit en förebild för alla oss kristna. ”Salig hon som trodde”, säger Elisabet (Luk. 1:44).  Med rätta kallar henne konciliet i Efesus år 431 för ”Guds moder” (theotokos - gudaföderska) eftersom Jesus inte bara är människa utan Gud och människa, ”född av Fadern före all tid…  av samma väsen som Fadern”  (den s.k. nicenska trosbekännelsen). Alla kyrkans traditioner om Maria bygger på detta och är inga uppfinningar ur tomma intet. Man kan inte överdriva Marias betydelse men man kan underskatta den och framför allt  behöver man ständigt fördjupa sig i den.

Därför föreslår jag att vi tar fasta på Joel Halldorfs förslag och inte bara prisar henne salig utan också anbefaller frågan om kyrkans enhet till Maria. Ingen kan bättre än hon som också är kyrkans moder (Joh. 19:27) förstå vår längtan efter och  vår bön om enhet.

Vad fanns före Big Bang?

Frågan ställdes i gårdagens Aktuellt av en orolig reporter, som inte ville låta sig nöja med att Big Bang skulle vara tillvarons absoluta början. Vad fanns före Big Bang? Den tillfrågade astronomen konstaterade att frågor om tid och rum är relevanta bara i ett expanderande universum och att det finns frågor som vetenskapen utifrån sina förutsättningar inte kan ge svar på. Trots detta upprepade reportern sin fråga utan att få något tillfredsställande svar.

Vi kan känna igen oss i detta, i tilltron till att vetenskapen skall kunna ge oss svar på alla frågor. Vår tilltro är så stor att vi aldrig upphör att förvåna oss över att vetenskapen inte alltid kan ge oss svar. Men om vi inser att våra frågor om tid och rum är relaterade till universums expansion måste vi också inse att svaret på somliga frågor måste sökas på annat håll än i fysikens lagar.

Vad fanns före Big Bang? Aposteln Johannes tvekar inte om svaret: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till och utan det har inget blivit till som blev till.” (Joh. 1:1-3) Johannes upprepar med sina egna ord det som står redan på Bibelns första sidor: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord… Gud sade…  och det skedde så…” (1 Mos. 1). Men det intressanta med Johannes är att han inte låter sig nöja med Ordet som ett skapelseord utan att han också förknippar det med ett existentiellt och etiskt innehåll: ”I Ordet var liv och livet var människornas ljus” (Joh. 1:4). Skapelsen är inte en blind tillfällighet utan har en mening och ett mål, som är förknippat med Ordet. Så småningom gör Johannes klart att detta Ord, som också ger ljus och liv, är Jesus Kristus. Han var hos Gud redan före universums begynnelse och det är genom honom och till honom som Gud har låtit universum skapas. Paulus upprepar samma sak i sitt brev till församlingen i Kolosse: ”Han [Sonen] är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden…  Han finns före allting, och allting hålls samman i honom” (Kol. 1:14-17).

Gud är med andra ord ingen monolitisk maktfullkomlighet (som Islam uppfattar Gud) utan en evig kärleksrelation, som liknas vid den mellan far och son och där Anden spelar en sammanhållande roll. Som kärleksrelation kan den aldrig förbli isolerad och ofruktbar utan strävar utöver sig själv. Redan skapelseberättelsen antyder denna himmelska relation när den beskriver människans skapelse: ”Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss… Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1 Mos. 1:26f.). Människans skapelse sker som ett samråd i den heliga Treenigheten. Men fullkomligt uppenbarad blir denna kärleksrelation först när Kristus blir människa: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Först då blir det möjligt för människan att nå sin fulla bestämmelse, att gudomliggöras som en ny skapelse: ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 3:16). I Kristus uppfylls universums mening och mål.

Gud i dag

Knappt har svallvågorna efter paret Ekmans konversion till katolska kyrkan lagt sig förrän religionshistorikern Christer Hedin leverar en bredsida mot svensk frikyrklighet över huvud taget. I en artikel i Uppsala Nya tidning den 17 mars (citerad här och här) förutsäger han frikyrklighetens undergång men också den katolska kyrkans överlevnad. Hedin, som beskriver sig själv som oengagerat svenskkyrklig, menar att frikyrklighetens strävan efter upplevelser i form av en euforisk lyckokänsla väger lätt mot den katolska kyrkans strävan efter stillhet, eftertanke och tradition. Den karakteristik som Hedin formulerar är till synes helt bestämd av psykologiska faktorer. Hur viktiga sådana faktorer än kan vara i för enskilda konversioner, så finns det teologiska skillnader som inte skall underskattas vid en jämförelse.

Den saken blir man medveten om, när man granskar Anders Gerdmars blogginlägg ”Varför jag aldrig valde att konvertera till Rom”. Gerdmar är rektor för Livets Ords teologiska seminarium och en framträdande person inom Livets ord, den rörelse som paret Ekman nu lämnat i samband med sin konversion. I sitt blogginlägg går han igenom viktiga teologiska skillnader men också vad han anser vara gemensamt tankegods för alla kristna kyrkor i världen. Vad man kan lägga märke till i Gerdmars uppräkning av det gemensamma som har ”frälsningsbetydelse” är att där saknas ett omnämnande av både kyrka och sakrament. I stället betonas ”Guds ord” som källa till tron. Denna starka betydelse av Bibeln som Guds ord är ett arv från reformationen och karakteristisk för hela den protestantiska kyrkogruppen. Den innebär att man kan ”hoppa över” en tvåtusenårig tradition och grunda nya kyrkor direkt på bibelordet. För en katolik är det i stället gudsuppenbarelsen i Jesus Kristus som är det grundläggande och om denna gudsuppenbarelse vittnar inte bara Bibeln utan också den kyrka som instiftats av Jesus själv och som förvaltar icke bara den i Bibeln återgivna skrivna traditionen utan också handlingens tradition i gudstjänst och sakrament.

Betoningen av ordets vittnesbörd och utelämnandet av den sakramentala handlingen sammanhänger med en annan ensidighet inom frikyrkligheten: bristen på inkarnatorisk teologi, d.v.s. en teologi som tar sin utgångspunkt i Guds människoblivande i Jesus Kristus och inte bara i försoningen. En sådan inkarnatorisk teologi är viktig inte bara för förståelsen av kyrkans väsen utan också för förståelsen av Marias betydelse.

När Gerdmar mot allt detta betonar Bibelns prioritet och dess utslagsgivande röst bortser han från en viktig faktor: nödvändigheten av tolkning. I själva verket är det just denna tolkning som har lett till den reformatoriska rörelsens uppsplittring i ett mycket stort antal kyrkor, samfund och sekter. All bibelläsning innebär samtidigt en tolkning utifrån förutsättningar som inte alltid är medvetna för bibelläsaren (se vidare mitt blogginlägg om den nödvändiga auktoriteten). Det går helt enkelt inte att läsa Bibeln ”from scratch”. Också den historiska bibelforskningen har sina givna utgångspunkter. Frågan om Bibelns auktoritet blir i själva verket en frågan om läroauktoritet. Katolska kyrkan har här en tvåtusenårig lärotradtion att bygga på som bevarar den från ensidighet och låter den kristna tron fördjupas i all dess rikedom.

Den nödvändiga auktoriteten

Ulf Ekmans förestående konversion till katolska kyrkan har sänt svallvågor genom svensk kristenhet. Konversionen kommer kanske inte som någon överraskning. Det har funnits åtskilliga förebud, men för många som litat på Ulf Ekmans auktoritet upplevs konversionen förmodligen ändock som ett svek (se t.ex. tidningen Dagens ledare). En sak visar denna konversion med all önskvärd tydlighet. Auktoritet inom religionen är ingen främmande fågel men får aldrig knytas till någon enskild människa. Ulf Ekman, som varit en auktoritet för många, har till sist insett att hans egen auktoritet inte längre räcker till.

Det ligger ingenting konstigt i att det är nödvändigt med auktoritet i kyrkan, ingenting konstigare än att vi i vårt dagliga liv ständigt är hänvisade till att lita på auktoriteter. Många vill hävda att Bibeln är deras enda auktoritet. Detta är en illusion. Bibeln har alltid tolkats och kommer alltid att tolkas. Den tolkar sig inte själv. Bibeln allena är icke allena. Bakom varje bibeltolkning står ofta en enskild person. Protestantismens historia är fylld av sådana enskilda personer och bibeltolkningar som givit upphov till ständigt nya samfund, kyrkor och sekter. De reformatoriska Luther, Zwingli, Calvin har fått otaliga efterföljare nyare tid, en Waldenström, en Rosenius, en William Booth, en Levi Pethrus, en Ulf Ekman o.s.v., var och en med sin egen specialitet. Det är protestantismens svaghet  att den tror sig bygga på Bibeln allena utan att inse att Bibeln aldrig kan vara allena.

Det är i insikt om detta som inte bara Ulf Ekman utan åtskilliga andra, präster och lekmän, har insett att den enda auktoritet som är hållbar i kyrkan är den som kyrkan själv tillhandahåller genom sitt tvåtusenåriga läroämbete, som garanterar arvet från apostlarnas dagar. Det är i denna lärotradition som Bibeln har uppstått som ett vittnesbörd om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Det är i denna lärotradition som kyrkans trosbekännelser har formulerats. Det är i denna lärotradition som gudstjänstens struktur har vuxit fram. Det är i denna lärotradition som kyrkan alltjämt i denna dag formulerar sig i en ny tid med nya problem.

Många har den föreställningen att det i den katolska kyrkan är påven som bestämmer vad man skall tro och att påven är den yttersta auktoriteten för allting. Ingenting kan vara felaktigare. Petrusämbetet är visserligen en garant för kyrkan enhet och mot irrläror, som hotar den givna uppenbarelsen i Jesus Kristus. Men påven står aldrig "allena" utan alltid i samråd med biskopskollegiet. Över huvud taget finns  i den katolska kyrkan inget ”allena”. Det är därför hon med rätta kan kalla sig ”katolsk”, d.v.s.  allomfattande.

Sök först Guds rike

”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt. 6:33). Orden kommer som en slags avslutning på Jesu uppmaning att inte göra sig bekymmer (6:25-32). Det är lätt att fastna i de romantiska beskrivningarna av himlens fåglar och ängens liljor, som till synes klarar sig utan att göra sig några bekymmer. Ändock vet vi att varken fåglar eller liljor lever så bekymmerslöst som det kan se ut. Fåglar kan bli mat åt andra och liljor kan trampas ner. Men i ett avseende är fåglar och liljor förebilder. De söker inte fylla ut sitt liv med mer än vad de behöver för att överleva. I det avseendet är människan omåttlig. Hon låter sig inte nöja med vad hon behöver för att överleva utan hon samlar på sig för att fylla ett tomrum. Detta ”tomrum” som varje människa kan känna inom sig själv har inte med kroppslig hunger och törst att göra utan är ett rop efter en mening i tillvaron. (Om man vill kan man finna ett dagsfärskt exempel på detta människans ångestrop i en recension över ”Teater terrified to the last degree” i dagens Sv.D.). Det är detta tomrum som Jesus vill fylla när han säger ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” – d.v.s. mättnad för er andliga hunger och törst.

Att söka Guds rike kan ju tyckas som en ganska enkel uppmaning om man bara vet var man skall söka och vad som menas med Guds rike. Det andliga tomrum som vi kan känna inom oss och som får oss att samla på allt mellan himmel och jord – inte bara materiella ting utan också underhållning och nöjen – är i själva verket en påminnelse om vårt gudomliga ursprung och vår gudomliga bestämmelse. Det bästa beviset för detta är att tomrummet aldrig blir fullt. ”Ögat mättas icke av att se och örat blir aldrig fullt av att höra” (Pred. 1:8). Tomrummet kan aldrig fyllas av någonting annat än av den gudomliga fullheten själv. Det är denna gudomliga fullhet som Jesus kallar ”Guds rike”.  Att söka den fullheten är människans viktigaste värv. Ingenting annat kan mätas med detta.

Många undrar var den fullheten finns. Till några fariséer, som frågade Jesus om Guds rike, svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller : Där är det. Nej, Guds rike är inom er [a.ö. ’mitt ibland er’]” (Luk. 17:20f.). Svaret kan tyckas dunkelt tills man inser att Guds rike är Jesus själv och den relation som man upprättar till honom i det ögonblick då man svarar på hans kallelse och följer honom. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”. Det är en god levnadsregel inte bara för fastetiden utan för hela livet.

Älskar Gud ateister?

”Ett kan vi lära oss av döden: att livet förpliktigar. Detta att vara vid liv, att ha ett liv, är också att bära ansvaret för att leva det så sant och meningsfullt vi bara kan. När en människa dör, lämnar hon den påminnelsen i arv, det är vackert och vi kan behöva den”. Orden inleder Therese Erikssons recension av den bortgångne filosofen Thomas Anderbergs sista bok Det mesta blir aldrig av.

Att leva livet så sant och meningsfullt som vi bara kan. Det är ingen dålig maxim. Man brukar säga att ateister är gudsförnekare, men ibland tror jag att det som de förnekar mest är en vrångbild av Gud. Om man söker sanningen och inte låter sig begränsas bara till det som kan vägas och mätas eller till det som vetenskapen kan godkänna utifrån sina premisser, då kan man inte hamna fel.

Jesus berättade en gång en liknelse om en man som hade två söner. Han sa till den förste ”Min son, gå ut och arbeta i vingården”. Sonen svarade ”Nej, det vill jag inte”, men sedan ångrade han sig och gick. Sedan sa mannen samma sak till den andre sonen. Han svarade ”Jag skall gå, Herre”, men han gick inte. Vem av de båda sönerna gjorde vad fadern ville?

Till sist handlar det inte så mycket om vad vi säger utan om vad vi gör, om vi lever livet ”så sant och meningsfullt som vi bara kan”. Att söka sanningen är aldrig fel. Att göra det som är sant och rätt är aldrig fel. Joseph Ratzinger (påven Benedikt XVI) skriver i sin bok Christianity and the Crisis of Cultures att även om vi lever i ett sekulariserat samhälle skall vi inte leva efter liberalismens princip ”som om Gud inte fanns” utan i stället i enlighet med Pascals slutsats ”som om Gud fanns”. Gud älskar ateister inte för att de förnekar honom utan när de söker sanningen och lever livet så sant och meningsfullt som de bara kan.

Pride: stolthet eller högmod?

Ett av de vanligaste låneorden i svenska språket är ”pride”, som betyder stolthet – men också högmod. Dock är det mest i den första betydelsen som ordet har blivit populärt på svenska. ”Pride” betyder då att vara stolt över sig själv, att inte låta sig kuvas, att äga självförtroende och självkänsla. Sådan självkänsla anses vara en bristvara i vår tid och det finns en uppsjö med självhjälpsmetoder för hur man skall kunna avhjälpa en sådan brist (se Anders Mathleins understreckare om myten om självhjälp som ersättning för religionen i Sv.D. 3/3). I betydelsen ”stolthet” har ordet  ”pride” framför allt annekterats av hbtq-rörelsen, som gör stort nummer av det genom sina pride-festivaler.

Men ”pride” kan också betyda ”högmod”, ”övermod”. Steget från stolthet och självkänsla till högmod och egenrättfärdighet kan  tyckas stort men är i själva verket ytterst kort och lätt att ta, i synnerhet som det bygger på människans egen vilja och förmåga. Det är inte utan skäl som Ordspråksboken skaldar ”Stolthet går före undergång och högmod går före fall” (16:18). Det är detta steg som Adam i syndafallsberättelsen tar när han vände sig bort från Gud för att gå sin egen väg. Berättelsen om syndafallet återspeglar hur människan vänder sig bort från sin skapare för att bara leva i tro på sig sjäv och sina egna möjligheter. Sådan är människan situation i dag. Den högmodiga och övermodiga människan har gjort sig själv till enda auktoritet. Hon tror sig vara i stånd att själv fullända sitt liv.

Det dramatiska (och traumatiska) är att den högmodiga människan aldrig kan få nog. Hon kommer inte bara att dra andra människor med sig i fallet. Hon kommer ständigt att hungra efter mer uppskattning, mer berömmelse, mer tillfredsställelse – utan att för den skull bli nöjd. Den högmodiga och övermodiga människan kommer alltid att samtidigt vara urtypen för den hungrande och besvikna människan.

Finns det en väg tillbaka? Ett ord som i motsats till ”pride” i stort sett fallit ur bruk är ”ödmjukhet”. Det anses passé och omodernt eftersom saken själv är föråldrad. Ödmjukhet associeras till underkastelse, förnedring, feghet, svaghet – allt sådant som föraktas i en tid som bara hyllar styrka, framgång, lycka och tillfredsställelse. Det är sant att om ödmjukheten bara vore en mänsklig dygd, en mänsklig ansträngning, då skulle den knappast hjälpa. Då skulle den i värsta fall bara leda till ytterligare egenrättfärdighet.

Det finns en väg tillbaka, en väg som Gud har anvisat och berett. ”Följ mig”, säger Jesus till sina första lärjungar. ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Vägen heter efterföljelse, en efterföljelse av Jesus, som genom sin ödmjukhet visat vägen för sina efterföljare. ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus”, skriver Paulus i sitt brev till de kristna i Filippi. ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil. 2:5-8).

Ödmjukheten är därför ingen passivitet, den är i stället högsta aktivitet, att gå in under ett mål för att fullfölja det. Genom sitt ödmjuka nedstigande når Kristus sin upphöjelse (Fil. 2:9). Det gäller också hans efterföljare. Det händer någonting med den som ödmjukar sig. ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk. 18:14). Vägen tillbaka är också vägen framåt. Högmodet ställer det egna jaget i centrum, men ödmjukheten ställer min nästa i centrum. ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva” manar Paulus. ”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras” (Fil. 2:3f.)

Att  följa Jesus på hans lydnadsväg, ödmjukhetens och utblottelsens väg är något som vi blir särskilt påminda om i fastans tid.

(Mer läsning om ödmjukheten finns bl.a. i br. Ingmar Svantesons kommentar till den helige Benedictus regel, ...och jag visste det inte, Artos 2013, s. 121-124.)