Lidandets problem

Matthias Grünewald: Isenheimaltaret

I gårdagens Idévärlden (TV2 i en f.ö. mycket se- och hörvärld tv-serie) gick de närvarande debattörerna i närkamp med lidandets problem. Med utgångspunkt från en bok av filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus, ”Homo Patologicus”, där han starkt kritiserar den moderna tidens diagnosticerings- och medicineringshets i kampen mot psykisk ohälsa, kom man så småningom in på frågan om hur man kan få hjälp att bära sitt lidande och sin smärta när ingen medicinering eller psykoanalys längre hjälper. Man konstaterade att gångna tider hade stor hjälp av religionen, när det gäller att bära lidandet, men att den nutida sekulariseringen omöjliggör en sådan lösning eftersom vetenskapen i stor utsträckning har fått ersätta religionen som problemlösare, dock utan att kunna ge samma hjälp. På frågan om det skulle vara möjligt att återvända till religionen, svävade de närvarande debattörerna på målet utan att våga ge något bestämt svar. En allmän hänvisning till klassisk filosofi och ett citat ur Jobs bok fick avsluta samtalet. Man kan konstatera att det råder en slags beröringsskräck när man kommer alltför nära det kristna arvet.

Man önskade att någon katolsk religionsfilosof hade fått möjlighet att delta i samtalet, i synnerhet som det både hos Svenaeus och samtalsledaren fanns ett outtalat rop om hjälp. Programmet tog upp existentiella frågeställningar som är viktiga för varje människa. Vad säger oss kristen tro om lidandets problem? Om döden? Utan att ge något djupgående svar måste man konstatera att lidandet spelar en central roll i den kristna tron på ett sätt som i ingen annan religion. Den kristna tron talar om en Gud som själv blir människa och tar lidandet på sig. I evangelierna intar lidandet en central plats alltifrån Symeons ord till Maria: ”Också genom din egen själ skall det gå ett svärd” (Luk. 2:35) till Jesu bönekamp i Getsemane och hans rop på korset ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark. 15:34).

Också hos Paulus spelar lidandet en central roll, alltifrån Galaterbrevet (”Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom att förkunna evangeliet för er”, Gal. 4:13. ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig”, Gal. 2:19) till Andra Korinthierbrevets luttrade syn på lidandet: ”Och för de väldiga uppenbarelsernas skull, för att jag inte skall bli högfärdig, har jag fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så att jag inte blir högfärdig. Tre gånger har jag bett Herren att den skall lämna mig i fred. Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor. 12:7-9).

I Kolosserbrevet ges lidandet en mening som t.o.m. låter Paulus se en glädje i lidandet: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan”, Kol. 1:24. Det Paulus lider i sin egen kropp är en delaktighet i Kristi lidande. Och det som fattas i Kristi lidande lider Paulus i sitt eget kött, inte för sig själv utan för Kyrkan, som är Kristi kropp. I den kristna tron har lidandet aldrig det sista ordet. Lidandet är genombrutet av Kristi uppståndelse och det kristna hoppet om delaktighet i Kristus ända in i döden. Ett bättre svar på frågan om lidandet kan inte ges än det som Kristus själv har givit genom att göra oss delaktiga av både tron, hoppet och kärleken.

Matthias Grünewald: Isenheimaltaret

 Programmet Idévärlden kan ses på nytt den 3/3 och 4/3 samt på SvtPlay.

När saltet mister sin sälta

Kan salt mista sin sälta? Nja, det beror på vad man menar med salt. Vanligt salt kan inte mista sin sälta, men det finns nitrater, t.ex. salpeter, som under vissa betingelse kan avge sitt syre för att få t.ex. djurspillning att brinna, se t.ex. Luk. 14:34f.: "Salt är bra att ha. Men om saltet mister sin kraft hur skall man få det salt igen? Det duger varken för jorden eller för gödselstacken. Man slänger bort det. Hör, du som har öron att höra med". Det är inte otänkbart att det är sådant salt som Jesus har i åtanke när han talar om salt i förening med eld. Många skulle nog vilja tolka Jesus ord om saltet som mister sin sälta på kyrkliga förhållanden, när de ser hur Svenska kyrkan ständigt förlorar medlemmar ofta med den motiveringen att kyrkan inte längre kan ge dem något. Något som svenska kyrkan besvarar genom en ytterligare anpassning till omvärldens tankar och värderingar. Saltet inte bara mister sin sälta utan blir utspätt till oigenkännlighet. Jesu ord går emellertid djupare än så och tar sikte på den enskilde kristne. Därmed drabbar de varje kristen kyrka och samfund.

Salt som mister sin sälta har i Jesu undervisning fått en andlig innebörd. ”Bevara er sälta och håll fred med varandra”, säger han till sina lärjungar. Vad menar han och hur går det till? I dagens evangelium, Mark. 9:41-49, ger Jesus oss en besk medicin: ”Om din hand (din fot, ditt öga) förleder dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar”. Mer än en ryggar säkert tillbaka inför en så drastisk undervisning. Kan Jesus verkligen ordagrant mena att vi skall hugga av oss en hand? En smula eftertanke säger oss, att det Jesus vill komma åt inte sitter i själva handen (foten, ögat) utan i det begär som ligger bakom och styr handen, foten och ögat. Att hugga av en hand kan knappast hjälpa för att komma åt  det begär som styr handen. Att hugga av en kroppsdel är en drastisk bild för att försöka komma åt det begär som ligger inbäddat i vår natur och som styr också vår kropp.

Nu ligger felet inte i begäret som sådant utan i att vi riktar det mot fel mål. Det finns m.a.o. både ett ont begär, det som drabbade Adam och hela människosläktet efter honom, och ett gott begär, det som ligger nedlagt i människan alltifrån hennes begynnelse. Det goda begäret är det som sträcker sig mot Gud och som låter sig uppfyllas av honom i stället för att låta sig uppfyllas av det onda begärets strävan bort från Gud. En som tänkt och skrivit mycket om detta goda begär är Augustinus, vars kända ord ur hans Bekännelser ofta citeras: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila hos Dig”.

Vad är själva sältan i saltet? Ett annat ord ur Jesu tal om tidens slut kan hjälpa oss att förstå. ”Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad” (Matt. 24:12f.). Att saltet mister sin sälta, det är vad som sker när kärleken kallnar, kärleken till Gud och till människor. Jesu drastiska ord visar hur viktigt det är att saltet inte mister sin sälta, utan i stället bevarar sin sälta. ”Alla skall saltas med eld”, med kärlekens brinnande låga. Till denna sälta hör både kärleken till Gud den inbördes kärleken. ”Bevara er sälta och håll fred med varandra”, avslutar Jesus sin undervisning.

Jesus låt din kärleks låga brinna mäktig i min själ.
För ditt rike lär mig våga ära, liv och timligt väl.
Du som älskat in i döden, tänd hos mig den helga glöden.
Du som gav dig helt för mig, hjälp mig leva helt för dig.

Jag är svag och obeprövad, men har valt att följa dig.
Hjälp mig, av din Ande övad, gå med fasta steg din stig.
Låt en glad och villig lydnad bli min andes bästa prydnad.
Du som gav dig helt för mig, hjälp mig leva helt för dig.
Sv.ps. 578

På återvinningscentralen

Först har vi den närbelägna, lokala, den där man skiljer kompost från övriga hushållssopor. Så har vi den regionala, där man sorterar tidningar för sig, plastförpackningar för sig, plåtförpackningar för sig, pappersförpackningar för sig och glasförpackningar för sig, färgade och ofärgade för sig. Så har vi den centrala återvinningscentralen, där man får lämna allt övrigt, metallskrot för sig, brännbart för sig, isolering för sig, småelektronik för sig, batterier för sig, glödlampor för sig o.s.v. Allt är välordnat men en smula mödosamt med tanke på all sortering. Det finns de som påstår att det inte lönar sig att sopsortera. Allt hamnar till slut ändå på samma ställe, till förbränning eller deponi. Men jag fortsätter oförtrutet min sopsortering i förhoppning om att det bara är lättjan som påstår något annat.

Men så har vi det där avfallet som vi inte blir av med, våra sjuka och handikappade kroppar, våra psykiska åkommor eller all den andliga nöd som varken sjukhus eller doktorer kan göra någonting åt. Var finns det en återvinningscentral eller sopstation för den mänskliga nöd som trycker oss som en börda?

I dag firar vi det som i folkmun tidigare kallades för ”Peter katt”, d.v.s. Cathedrae Petri eller Petrus stol. I dagens evangelium (Matt. 16:13-20) säger Jesus till Petrus: ”Jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Tillsammans med Joh. 20:22-23 är det ett av de Jesusord som  ligger till grund för det sakrament som kallas Botens och försoningens sakrament,  det som vi i dagligt tal brukar kalla för bikt.

Botens eller biktens sakrament är en fantastisk gåva, okänd för de flesta, bortglömd av många, outnyttjad också av många troende kristna. Vi får lämna ifrån oss vårt själsliga avfall. Här behöver man inte sortera, man får lägga i samma påse, stort som smått. Allt är  fullgjort genom Jesu Kristi försoning på korset. ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. Vi behöver inte heller fundera över sophanteringens fortsatta process, återvinningen. Vi har redan i förväg själva blivit återvunna som den förlorade sonen I Jesu liknelse (Luk. 15:11-31).  Fadern står och ser på oss redan medan vi är på väg. Han säger till sina tjänare: "Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’

Om denna himmelska återvinningscentral gäller att den alltid står öppen. Vi får återvända till den så ofta vi behöver. Den återupprättar oss och gör oss till ständigt nya människor. Den ger oss kraft att bära det vi inte får lämna.

En dörr som ingen kan stänga

Birgittagården i Hosjö, Falun

När jag vaknade förra måndagen var det efter en orolig natt med starka smärtor i benen. Jag kunde knappast ta mig ur sängen och blev liggande större delen av dagen. Kontakter med vårdcentralen och onkologen gav ingen lindring. Först på tisdag morgon, efter förnyad kontakt med onkologen fick jag rekommendation att ta ipren, varefter jag gradvis återvunnit min rörlighet och nu kan gå som vanligt.

Sällan har jag starkare upplevt behovet av själavård än under dessa dygn och sällan har jag upplevt avsaknaden av själavård större. Som av en händelse fanns två jesuitfäder på Birgittagården och på fredagen ringde jag för att få komma dit för samtal och bikt. Under samtalet hade jag möjlighet att  lägga fram mina bekymmer – men också församlingens – om bristen på själavård och andlig ledning.
Bikten gav den avlösning och befrielse som den alltid gör.

När jag skulle återvända hem visade det sig att bilen inte gick att öppna. Trots upprepade försök förblev upplåsningsanordningen tyst och mörk. Min tillfällige biktfader såg min belägenhet och kom ut för att hjälpa till. Med förenade krafter kunde vi avläsa telefonnumret till mitt försäkringsbolag, som jag förutseende nog fäst på en remsa som kunde avläsas utifrån. Jag blev utlovad reparation på platsen eller bärgning och en bärgare skulle komma inom en timme.

Det blev en givande väntan. Birgittasystrarna bjöd på te och en mazarin och jag fick samtala med min tillfällige biktfader i ytterligare en halvtimme, berätta om mig själv, min bakgrund, min tid som präst i svenska kyrkan, om min svärfar Olov Hartman som betytt mycket för min andliga utveckling, om våra barn, om personer som varit viktiga på min väg till katolska kyrkan (Sven Helander, biskop Sven Silén), om min och min hustrus gemensamma beslut att konvertera till katolska kyrkan, om den positiva respons vi fått från församlingens dåvarande kyrkoherde, f. Raphael Kurian och från gamla och nya vänner i församlingen.

Hela detta samtal hade aldrig kommit till stånd om inte billåset upphört att fungera. ”Hur outgrundliga är icke för mig dina tankar, o Gud!” Jag upplevde att  denna psaltarpsalm (Psalt. 139) tycktes skriven för mig. När bärgaren kom kunde han konstatera att batteriet i upplåsningskortet var slut, men att det fanns en inbyggd mekanisk nyckel till förarsidan. Så det vara bara att öppna och åka hem. Gud vare tack för jesuiternas närvaro hos Birgittasystrarna, för deras beredvillighet att ta emot mig, för biktens sakrament, för låssmedens arbete och för möjligheten till ett själavårdssamtal som rörde både mig, min hustrus och församlingens utsatta läge!

Ett tröste-ord ur Uppenbarelseboken får avsluta min meditation: ”Skriv till ängeln (d.v.s. biskopen) för församlingen i Filadelfia: Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn” (Upp. 3:7-8).

Mitt krånglande billås!

Öppna dig!

När Jesus botat den syrofenikiska kvinnans dotter (se mitt tidigare blogglinlägg) i trakten av Tyros, beger han sig norrut till hamnstaden Sidon och därifrån österut till Dekapolisområdet norr om Galileiska sjön. Det grekiska namnet ”Dekapolis” anger att det här är fråga om tio byar eller städer med huvudsakligen icke-judisk bosättning. Där kommer man till Jesus med en man ”som var döv och knappt kunde tala”.  Jesus ”tar honom avsides från folket” – ett typiskt drag hos Markus för att markera att Jesus inte vill uppträda som en vanlig undergörare. Samtidigt använder Jesus en handgriplig metod för att bota mannen genom att sticka fingrarna i hans öron och med sin egen saliv beröra hans tunga. Jesus ser upp mot himlen, andas djupt (eller ”suckade”, enligt 1917 års översättning) och säger på sin arameiska dialekt ”Effata”. Markus markerar särskilt detta arameiska ord genom att samtidigt ge en översättning till sitt eget språk grekiska: (det betyder: Öppna dig”). Hela denna serie av handlingar återspeglas i tidiga kristna dopordningar när man lägger handen på dopkandidatens huvud för att driva ut onda onda andar, salt på hans/hennes tunga och sticker fingrarna i hans/hennes öron under det att man uttalar ordet Effata, ”öppna dig” (d.v.s. för den helige Andes verk).

Botandet får en häftig effekt inte bara på den dövstumme utan också på människorna omkring honom. Trots att Jesus förbjuder människorna att säga något (återigen en Markus-markering av att Jesus inte ville uppträda som någon vanlig undergörare) öppnas inte bara den stummes öron och tunga utan också de omkringståendes. ”Ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala’ ”.

”Effata – öppna dig” är ett ”magiskt” ord som verkligen förtjänar att återges på Jesu egen arameiska dialekt. Hela Jesu verksamhet präglas av hans vilja att öppna människors öron och tungor för det glada budskapet: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er”, d.v.s. öppna era öron, ”och tro på budskapet” (Mark. 1:15). Det betyder: ta emot budskapet – men förkunna det också för andra. Eller som Jesus säger till sina lärjungar i Matt. 28:19: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”.

Vid Haraldsboskolan i Falun, alldeles ovanför där vi bor, finns en sten med ett inhugget öra, en skulptur av Barbro Hedström. Varje gång jag går förbi den stenen påminner den mig om Jesu ord: ”Effata” – öppna dig”. Öppna dina öron för Ordet! Tag emot Jesus i ditt hjärta! Öppna din hand för din broder! Låt din tunga förkunna hans ära!

Jesus, en SD-propagandist?

I dagens evangelium berättar Markus (7:24-30) om hur Jesus vandrar från norra sidan av Gennesarets sjö till trakterna kring den fenikiska staden Tyros vid medelhavet. Syftet är – som ofta hos Markus – att visa hur Jesus genom att dra sig tillbaka från folkmängden vill undvika att bli misstolkad som en ren undergörare eller som en politisk Messias och maktpredentent. Som vid tidigare tillfällen lyckas han inte hålla sig undan, utan en kvinna från trakten får ryktesvis höra talas om honom, söker upp honom, kastar sig för hans fötter och ber för sin demonbesatta dotter. Markus betonar särskilt att hon inte var judinna utan ”av syrofenikisk härkomst”, d.v.s. av judarna betraktad som hedning.

Jesus avvisar henne med de till synes bryska orden: ”Låt barnen (d.v.s. judarna, Guds egendomsfolk) äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna”. ”Hundar” var hos judarna en vanlig beteckning för hedningar, d.v.s. icke-judar. Jesu svar låter onekligen i våra öron som SD-propaganda: ”Det är inte rätt att vi skall offra vår välfärd till förmån för främlingar”. Den syrofenikiska kvinnan får emellertid som hon vill genom sitt slagfärdiga svar som uttryck för hennes tro. ”Nej, herre”, svarade hon, ”men hundarna under bordet äter smulorna som barnen lämnar kvar”.

Berättelsen om den syrofenikiska kvinnan är inte den enda som visar hur Jesus bryter gränser och öppnar dörrar. Hans avvisande svar till den syrofenikiska kvinnan är inte principiellt utan för att pröva kvinnans vilja till tro. Jesus var inte obekant med vad Moses hade sagt i sitt avskedstal till Israels folk på väg mot det utlovade landet: ”Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” (5 Mos. 10:17-19). I själva verket är hela Jesu verksamhet inställd på att inte vara begränsad till Israels folk utan att sträcka sig mot världen som Guds skapelse och Guds egendom. ”Tiden är inne. Guds rike är nära”. Men budskapet kräver också ett svar: ”Omvänd er och tro på det glada budskapet!”

Jag tänker så här: hundarna – det är ju faktiskt vi i de nordiska länderna, för vilka Ansgar och hans efterföljare vågade livet för att ge oss del av Kristus, det eviga livets bröd. Vi har inte bara fått smulor från den rike mannens bord utan hela rikedomen. Så mycket större anledning har vi att ta hand om både faderlösa och främlingar. Vi kan aldrig urskulda oss med att inte ha råd. Vi kan inte hjälpa alla men alltid någon. Det behöver inte alltid ske med pengar utan också med tid och omsorg. Det kan ske med politisk påtryckning, nog så viktig.

Grubbelboa på Kaplaberget

När tanken på en retreatgård på Kaplaberget i Rättvik började ta fasta former i början av 1960-talet reste dåvarande stiftsadjunkten Nils-Hugo Ahlstedt omkring med en modell av gården under ena armen för att samla in pengar till bygget. För att väcka förståelse och göra reklam för den verksamhet som skulle bedrivas där hänvisade han ständigt till det bibelord som utgör en del av evangelieläsningen i dagens kalendarium för den katolska kyrkan, Mark. 6:30-34: Jesus sade till sina lärjungar: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.”

Att gården och verksamheten redan från början omgavs av misstro och misstänksamhet kan illustreras av att S:t Davidsgården i folkmun kallades för ”grubbelboa på Kaplaberget”. Den engelska beteckningen ”retreat” för verksamheten visade också att inspirationen för verksamheten närmast kom från den anglikanska kyrkan. Misstänksamheten och motståndet från Svenska kyrkans sida ledde till att gården och dess verksamhet så småningom kom att bedrivas som en fristående stiftelse. Trots all misstänksamhet och allt motstånd har tusentals människor under den gångna femtio åren funnit ett andligt hem på S:t Davidsgården och Berget.

Det är inte alltid det går som man tänkt sig. Det som Nils-Hugo Ahlstedt brukade beteckna som retreatens ”instiftelseord”, nämligen Mark. 6:31 ingår – som framgår av dagens evangelieläsning –  i ett större sammanhang. Det visar sig att den tilltänkta vilopausen för Jesus och hans lärjungar går om intet. När de i båt beger sig till den öde trakten för att vila, blir de iakttagna av en stor mängd människor som landvägen skyndar sig för att hinna före. När Jesus stiger i land får han se en stor skara människor. ”Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge” (Mark. 6:34). Det goda som Jesus hade tänkt sig – en vilopaus för lärjungarna – förvandlades till något ännu bättre.

När föreståndaren  för Berget tillsammans med ett flertal medarbetare konverterade till katolska kyrkan kom det som en chock för många. Svenska kyrkan och i synnerhet Västerås stift ansåg sig plötsligt bestulna på något som de inte ägt på många år. Till dessa skulle jag vilja säga: Det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk. Svårare har det varit att iaktta hur många av Bergets trogna besökare, förebedjare och understödjare plötsligt känt sig hemlösa. Till dem skulle jag vilja säga: Låt oss vänta och se. Det goda som vi tänkt kan förvandlas till något ännu bättre. Kanske har vi varit för blåögda när det gällt Bergets möjligheter att överleva i en kyrka som alldeles uppenbart inte velat veta av den.

Min farfar, som var en enkel folkskollärare och kantor i Jämtland, kunde inget latin. Men han hade ett latinskt ordspråk, som han ofta citerade: Per aspera att astra – genom svårigheterna mot stjärnorna. Han skulle också – ty han var bibelkunnig – ha kunnat citera aposteln Paulus, som i ett anfall av svårmod hörde Herren säga: ”Min nåd är allt du behöver” (2 Kor. 12:9). Eller varför inte profeten Jesajas välkända ord: ”Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer”. Lå oss vänta och se. Låt oss framför allt vänta och be: ”Låt Ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen.”

Hedningarnas Galileen

Ansgar, målning av Siegfried Detlev Bendixen

Dagens evangelium (Matt. 4:13-17) i det katolska kalendariet handlar om hur Jesus flyttar från sin hemstad Nasaret till Kafarnaum, en stad på norra stranden av sjön Genesaret, detta för att – enligt Matteus – Jesajas profetia skulle uppfyllas: ”Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp”. Kafarnaum var en viktig gränsstad med en blandad befolkning. Där fanns en romersk tullstation (Matt. 9:9 parr.), en judisk synagoga (Mark. 1:21) och en romersk garnison (Matt. 8:5-13). Det var alltså tydligt att Jesus i sin verksamhet redan från början var öppen mot en icke-judisk befolkning. Från den tiden började Jesus förkunna: ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”

Texten är väl vald för den 3 febr., i det katolska kalendariet minnesdag för S:t Ansgar, som med rätta brukar kallas för nordens apostel. (I den svenska namnkalendern den 4 febr.). Hans liv är känt genom den levnadsbeskrivning som Rimbert, hans medarbetare och efterföljare, har givit i Vita Ansgarii. Ansgar var den som enligt traditionen först förde den kristna tron till norden, ett område som på Ansgars tid med rätta kunde betraktas som ett ”hedningarnas Galileen”. Som kyrkobyggare och församlingsgrundare kom han 829 till Birka i Mälaren, där han under stora svårigheter lade grunden för en kristen församling. Det tog ytterligare tvåhundra år innan kristendomen fick ordentligt fäste i vårt land.

Det är inte obefogat att i vår tid på nytt se vårt land som ett ”hedningarnas Galileen”. Här har under tusen år funnits en kristen kultur, som alltfort lever vidare i kyrkobyggnader och kalendarium, men hur mycket lever kvar under ytan av kristen tro och lära? Svenska kyrkan tappar medlemmar i rasande fart men gör allt för att upprätthålla skenet av att vara någon slags allomfattande folkkyrka. Så utgår t.ex. helgsmålsbönerna i tv alltid från Svenska kyrkans kyrkoår och texter. Varför?

Allvarligare än dess yttre ting är de förändringar som äger rum i folksjälen i form av nya värderingar och seder. Livets värde hotas redan vid livets begynnelse och dess slut. Människovärdet ersätts av den ekonomiska nytta en människa kan göra. Bristen på samvetsfrihet är påtaglig. Äktenskapet ringaktas och töms på innehåll. Individualismens jag-centrering träder i stället för samhällets och det gemensammas bästa. Dörrar stängs och gränser dras i stället för den öppenhet som Jesus visade när han valde att förlägga sin verksamhet till gränsstationen Kafarnaum.

I dag kan ”hedningarnas Galileen” inte pekas ut på kartan. Det finns överallt, tätt inpå oss. Det är så nära att det hotar att tränga in och besätta vårt eget hjärta. Det är viktigare än någonsin att alla vi som vill att kristen tro och kristet liv skall få leva vidare inte bara i tysthet slår vakt om vårt eget utan blir vittnen i ord och handling om det Guds rike som Jesus kom för att förkunna och förverkliga. Rimbert skriver i sin bok om Ansgar: ”Det finns två slag av martyrskap, det ena fördolt, när kyrkan har fred, det andra uppenbart, när förföljelser utbryter. Ansgar strävade efter båda, men uppnådde endast det ena… Ansgar var martyr, därför att han mitt ibland djävulens frestelser,  köttets lockelser, hedniska förföljare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubblig och oövervinnelig och höll fast vid Kristi bekännelse ända till sin död. Han var martyr, därför att han alltid var ett vittne (martyr betyder ju vittne) om Guds ord och Kristi namn”.