Gläd er i Herren – alltid!

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er…  Herren är nära”. Som en trumpetfanfar i adventstidens mörker ljuder orden ur Paulus brev till församlingen i Filippi (Fil. 4:4). Brevet är skrivet när Paulus befinner sig i fångenskap (Fil. 1:12-14) men är trots detta genomsyrat av den djupaste glädje. Gång på gång upprepar han: Gläd er i Herren! (Fil. 3:1). Det är alltså inte utan orsak som Filipperbrevet brukar kallas för glädjens brev, skrivet ur den djupaste ovisshet om framtiden (Fil. 1:19-25). Glädjen vilar nämligen inte på fromma förhoppningar om frigivning utan är en glädje som vilar på föreningen med Kristus i både liv och död.

Hur skall man kunna nå fram till en sådan obruten glädje? Stinissen pekar i sin bok om Andens frukter på att kungsvägen till glädje går genom tacksamhet (Det nya vinet, s. 64). Också i det djupaste mörker finns det alltid något att vara tacksam för. När detta gäller redan vårt jordiska liv, hur mycket mer måste det då inte gälla för vårt liv ”i Herren”. ”Gläd er alltid i Herren”. Det lilla ordet ”alltid” är viktigt. ”Gläd er i Herren – alltid!”, d.v.s. under alla omständigheter. Också under prövningar, motgångar, sorger och lidanden får vi överlämna oss åt honom som har givit sitt liv för oss. Det leder till en stor tacksamhet och därmed också till en stor glädje.

Paulus påminner oss om detta i ett annat av sina fångenskapsbrev (Kol. 4), Kolosserbrevet: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan” (Kol. 1:24). Vi är inte ensamma i våra lidanden, det är till och med så att vi i våra lidanden får ta del i Kristi lidanden och vi får göra det för hans kropp, som är kyrkan. Genom att våra lidanden får vara en del av Kristi lidande och genom att vi får lida ställföreträdande för kyrkan, som är Kristi kropp kan lidandet leda till både tacksamhet och glädje.

"Gläd er!" Det grekiska ordet χαι'ρετε är detsamma som möter i ängeln Gabriels hälsning till Maria: "Gläd dig, du högt benådade". Det är också beteckningen för Herrens måltid, eukaristin, tacksägelsens och glädjens måltid. "Herren är nära" – inte bara i den betydelse som kanske låg närmast till hands för Paulus, nämligen Herrens återkomst, inte heller bara i det julfirande som ligger framför oss utan också i Guds ord, eukaristin, bönen  och i hjärtats fördolda rum.

Att höra på lärjungesätt

Högtidlighållandet (eller borde man säga återerinringningen?) av reformationen i Lunds domkyrka den 31 oktober präglades av stor yttre festivitas i närvaro av både påven och svenska kyrkans ärkebiskop. Ett litet steg mot större förståelse för varandras ståndpunkter har tagits genom dokumentet ”Från konflikt till gemenskap”, där man enats om gemensamma skrivningar om rättfärdiggörelsen samtidigt som man pekat på nödvändigheten av fortsatta samtal kring återstående frågor om nattvard och kyrkosyn.

När påven Franciskus inför resan till Sverige tillfrågades av Ulf Jonsson om vad den katolska kyrkan kan lära sig av den lutherska traditionen (Signum nr. 7, s. 12) svarade påven med de två orden reform och Bibeln. Eftersom det är lätt att se vad som skiljer katolska kyrkan från de reformatoriska kyrkorna och samfunden men svårt att se hur man skulle kunna mötas, vill jag som konvertit och f.d. präst i Svenska kyrkan säga något om vad jag fortfarande bär med mig som ett svenskkyrkligt arv som utan större svårighet har kunnat inkorporeras i min nuvarande situation som katolik. Jag tar det i tre steg:

Som barn växte jag bokstavligen talat upp i kyrkans hägn, gick under många år i söndagsskola och tillbringade söndagarna uppe på orgelläktaren, där pappa tjänstgjorde som skolkantor. Uppe på läktaren fanns små häften med mässmelodier för de olika kyrkoårstiderna, avsedda främst för körens skolning. Där grundlades mitt intresse för gudstjänstens utformning. Enligt 1942 års handbok var gudstjänsten strukturellt utformad helt enligt flertusenårig tradition, den som alltid varit också den katolska kyrkans ordning.

Under studieåren i Uppsala mötte jag den högkyrkliga rörelsen utan att dock påverkas nämnvärt. Vad som däremot påverkade mig var mötet med min blivande svärfar, Olov Hartman, som vid den tiden var direktor för Sigtunastiftelsen. Det var han som förde mig in i tidebönernas värld och när jag och min hustru vigdes i Sigtunastiftelsens kapell blev det också inledningen till ett livslångt gemensamt bedjande av framför allt completoriet. Teologiskt stod jag dock kvar på gammalkyrklig och biblisk grund. Min farfar hade vid sidan av sin skolkantorstjänst varit lekmannapredikant inom Evangeliska fosterlandsstiftelen.

En verklig nyorientering kom till stånd först under Sven Siléns tid som biskop i Västerås stift. Jag hade under min gymnasietid haft Sven Silén som rektor, och när nu bekantskapen återknöts ville han ha mig med som ledamot i domkapitlets arbetsgrupp för liturgiska frågor. Sven Silén hade som observatör varit med vid Andra Vatikankonciliet och kom tillbaka hem uppfylld av hänförelse över den katolska kyrkans nyorientering och dess vilja att sträcka ut handen mot andra kyrkor och samfund. Arbetet i den liturgiska arbetsgruppen resulterade i en förnyelse av nattvardsbönens epikles, d.v.s. åkallandet av den helige Ande före instiftelseorden och dess anamnes, d.v.s. åminnelsen av Kristi och Kyrkans gärningar efter instiftelseorden. Den s.k. Västeråsmässan kom sedan att ligga till grund för 1986 års ännu gällande mässordning för Svenska kyrkan, även om det f.n. görs allvarliga försök att bryta med traditionell struktur och traditionellt innehåll. För min personliga del kom arbetet i den liturgiska arbetsgruppen att medföra en större förståelse för nattvardens offermotiv, inte bara som tacksägelseoffer utan också som en aktualisering av Kristi offer. Att det också skulle bereda väg för min konversion hade jag ännu inte klart för mig.

Jag går nu över till det andra steget i betraktelsen av mitt svenskkyrkliga arv och dess plats i den katolska kyrkan. Jag har redan nämnt att min teologiska grund var genuint låg- och gammalkyrklig på ”biblisk” grund. Jag sätter ”biblisk” med citationstecken eftersom jag knappast hade klart för mig att det kunde finnas någon annan grund. Under gymnasieåren i Härnösand kom KGF, d.v.s. Kristliga gymnasistförbundet att bli någonting av ett andra hem för mig liksom för många andra. Sommarmötena på Munkviken och vintermötena på Hampnäs var i hög grad präglade av denna ”biblicism”. Till grund för de gemensamma bibelstudierna låg den s.k. Västeråsmetoden, d.v.s. man läste i tur och ordning ett antal bibelverser med penna i hand. För det man inte förstod skulle man sätta ett frågetecken, för det man plötsligt förstod skulle man rita ett ljus och för det som träffade hjärtat eller samvetet en pil.

Det var en effektiv metod, och jag kan ännu minnas vilket ljus som tändes, när jag vid läsningen av Romarbrevet plötsligt insåg innebörden av den lutherska läran ”simul justus ett peccator”, d.v.s. samtidigt rättfärdig och syndare.  För det ungdomliga, av lagen förslavade, samvetet var det naturligtvis en befrielse att höra att man samtidigt kunde vara både rättfärdig och syndare. Vad jag däremot inte insåg var att detta bara var början på den kristna vägen och att ”simul justus et peccator” är en förträngd tolkning av något som i grunden är mycket rikare.

Inget bibelstudium är förutsättningslöst. Varje bibelstudium är på ett eller annat sätt styrt av den omgivning man tillhör. Nya testamentet har sitt upphov i apostlarnas undervisning och deras tolkning av Gamla testamentet. Det har sammanställts av kyrkan under de tre första århundradena och vilar i kyrkan som i en vagga. ”Att höra på lärjungesätt” (Jes. 50:4) är att studera Bibeln medveten om det kyrkliga sammanhang man tillhör, men gärna i dialog med andra. Ur detta skulle det kunna växa en mera jordnära ekumenik av inbördes förståelse.

Det viktigaste med dessa bibelstudier var att man fick gå i närkamp med bibeltexten. Upphovsman till Västeråsmetoden visade sig vara komministern i Malung, sedermera prosten i Folkärna, David Berglund. Som styrt av en högre makt kom han att bli min handledare under mina första sex veckor som präst. Därigenom knöts ett livsvaraktigt band. Han blev min själasörjare och mentor. Så småningom kom jag att inneha samma komministertjänst i Malung som han hade haft och jag slutade min aktiva tid som präst i Folkärna.

Det tredje steget i betraktelsen gäller vår gemensamma och möjliga psalmskatt. Redan nu finns ett stort antal kyrkovisor gemensamma för Svenska kyrkan och det katolska stiftet i Sverige. Det finns få saker som genom seklerna har burit den gemensamma kyrkliga bekännelsen och fromheten som denna skatt av kyrkovisor. Cecilia är en utmärkt katolsk gudstjänstbok, men som konvertit upptäcker man allt som oftast hur många psalmer man saknar, som utan vidare skulle passa också i den svenska katolska kyrkan. Som konvertit är jag dock oerhört tacksam för vad jag bär med mig också från Svenska kyrkan, och jag gläds över att som orgelspelare i Den gode herdens kyrka i Falun få dela med mig av denna rika skatt.

Summan av kardemumman blir denna: Svenska kyrkan borde i högre grad än vad hon gör slå vakt om och fördjupa det liturgiska arv som hon har gemensamt med den katolska kyrkan och inte ständigt sträva efter att framstå som modern. Den katolska kyrkan borde i högre grad slå vakt om det allmänna prästadömet i form av bibelstudier i medvetande om att varje bibelstudium ändock sker i kyrkans gemenskap. Båda parter skulle må väl av att i allt högre utsträckning ta del av varandras psalmskatt. Där klappar det hjärta som tror allt, hoppas allt och övervinner allt. ”Herren, Herren…väcker var morgon mitt öra. Han väcker det till att höra på lärjungasätt”.

Se på dyngbaggen!

I det senaste programmet av TV-serien Mitt i naturen fick vi följa forskares undersökningar av vad som driver olika djurarter att navigera sig fram på till synes förutbestämda vägar. Det gäller inte bara älgar och fåglar utan också obetydliga kryp som dyngbaggar. Dyngbaggens förmåga att rulla sin boll av dynga i en alldeles bestämd riktning visar sig vara beroende av en inbyggd kompass som rättar sig efter solens eller – på natten – stjärnornas strålning. När man experimentellt försåg dygnbaggen med en mössa över huvudet upphörde dess förmåga till orientering och den rullade sin dyngboll planlöst i alla möjliga riktningar. Den målmedvetenhet med vilken olika djurarter söker sig efter en utstakad led förklaras evolutionärt som ett led i deras strävan efter överlevnad.

Det går lätt att dra paralleller till mänskliga förhållanden. Eftersom programmet vid flera tillfällen använde ordet ”migration” om djurens förflyttningar kommer man att tänka på de flyktingströmmar från såväl Afrika som från Mellersta östern som för närvarande söker sig till Europa. Också här är det fråga om en strävan efter överlevnad och den inbyggda kompassen heter hunger, fattigdom och längtan efter fred. Det är inte precis fråga om några nöjestrippar när man ger sig ut på medelhavet i överfyllda gummibåtar utan en fråga om liv eller död.

I vår del av Europa ligger det annorlunda till. Här har vi stort sett allt vad vi behöver för vår överlevnad om man med överlevnad menar att leva tills man dör en naturlig död. Vi försöker också bevara – inte bara vår överlevnad utan vår välfärd – med id-kontroller och stängsel. På djupet saknar dock de flesta människor en mening med livet och beter sig som den dyngbagge som fått ett mössa över huvudet: de irrar omkring utan mening och mål och söker sin andliga tillfredsställelse i än det ena och än det andra utan att någonsin bli riktigt nöjd. Det är till sådana människor som Jesus riktar uppmaningen att betrakta naturens gång och inte göra sig onödiga bekymmer utan i första hand söka Guds rike och hans rättfärdighet (Matt. 6:25-34). Det finns en mening med livet och ett mål för vår strävan som går långt utöver våra materiella behov. Människan är skapad av Gud och programmerad för att söka vägen tillbaka till sin Skapare. Hon har en inbyggd kompass i sitt samvete och en karta hos honom som säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Om vi med samma uthållighet som dyngbaggen sökte oss fram på den vägen skulle mycket se annorlunda ut inte bara hos oss själva utan också i vår omvärld.

Ekumenik i en liten ask

Det nyligen avhållna firandet av reformationsminnet i Lund och i Malmö ger onekligen stoff till reflektion. Det är väl inte utan betydelse att man säger sig ha kommit överens om den s.k. rättfädiggörelsen, även om det bakom det centrala begreppet ”nåd” döljer sig en viktig åtskillnad. För Luther och reformatorerna var ”nåden” uteslutande en attityd hos Gud, medan katolska kyrkan hållit fast vid att nåden också kan ingjutas. Så vitt jag förstår är det en åtskillnad som består trots det gemensamma uttalandet i ”Från reformation till gemenskap”. Det har också från båda håll konstaterats att de svåraste frågorna ännu återstår, nämligen de om kyrkosyn, ämbetssyn och nattvardsuppfattning.

Jag minns ännu hur jag som svenskkyrklig präst införskaffade en liten ask, en s.k. pyxis, till den kyrka där jag då tjänstgjorde för att däri förvara de konsekrerade oblater som blivit över efter nattvardsgången. Det var ett brott mot den lutherska nattvardsuppfattningen, som i korta drag innebär att Kristi närvaro i nattvardsbrödet, den s.k. realpresensen, är bunden bara till själva bruket i gudstjänsten och försvinner i och med gudstjänstens avslutning. Jag fann det helt och hållet ologiskt att Kristi närvaro skulle försvinna av sig själv. För mig själv innebar denna insikt ett litet men viktigt steg mot den katolska kyrkan. Den katolska kyrkans uppfattning innebär att Kristi närvaro förblir i de redan konsekrerade oblaterna, som därför kan användas till sjukkommunion och för kommunion vid en lekmannaledd ”Ordets gudstjänst” utan att behöva konsekreras på nytt och att de också kan användas för sakramental tillbedjan vid särskilda gudstjänster. Alla dessa möjligheter försvann vid reformationen och gjorde därmed de reformerade kyrkorna och i synnerhet folkfromheten mycket fattigare. Om detta och mycket annat kan man läsa i den nyutkomna boken ”Doften av rykande vekar” (Artos bokförlag). Den reformatoriska gudstjänsten blev i hög grad en hörandets gudstjänst medan den katolska mässan engagerar alla sinnen, syn, hörsel, lukt, smak och känsel.

En annan viktig skillnad i fråga om synen på nattvarden är att nattvarden i de reformerade kyrkorna i huvudsak uppfattas som en gemenskapsmåltid medan den i katolska kyrkan bevarat dess innebörd av offermåltid. Kristus är närvarande inte bara för att konsumeras utan för att själv aktualisera sitt eget offer. Han är närvarande både som präst och offerlamm. Han utsåg själv sina tolv apostlar inte bara för att förkunna utan också för att företräda honom själv vid nattvardsfirandet, eukaristin. Det var vid nattvardens instiftande som Jesus riktade sitt uppdrag till apostlarna att företräda honom i eukaristin: ”Gör detta till minne (eg. aktualisering, anamnesis) av mig”. Kristus är själv närvarande i prästens person. Detta har naturligtvis i högsta grad bäring på ämbetsfrågan och på frågan om kvinnliga präster, vilka Svenska kyrkans nuvarande ärkebiskop försvarar med Paulus ord i Gal. 3:28, som inte alls handlar om ämbetet utan om dopet. Påven Franciskus förklarade också som ett sista ord vid sin avfärd från Sverige som svar på en fråga om kvinnliga präster i katolska kyrkan att någon sådan reform inte var möjlig – inte ens i framtiden.

Därmed är vi framme vid den sista och kanske viktigaste skillnaden mellan de reformerade kyrkorna och den katolska kyrkan, nämligen synen på kyrkan. För den katolska kyrkan är det en grundbult att Kristus själv har instiftat sin kyrka och även givit den dess yttre form i form av en ledare när han säger till aposteln Petrus: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt. 16:18). Därmed är enheten given redan från början. Ärkebiskop  Jackelen är naturligtvis medveten om omöjligheten i att övervinna en sådan kyrkosyn och talar därför hellre om en osynlig enhet i form av ”försonad mångfald”.

Trots allt kan det ekumeniska firandet av reformationen ha en viktig betydelse i fråga om de attityder som vi som kristna i olika kyrkor och samfund behöver inta till varandra: att mötas i gemensamt arbete och i dialog med varandra med respekt för varandras olika ståndpunkter. Det kanske inte låter så mycket men är för framtiden viktigare än att det kan rymmas i en liten ask. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra såsom jag har älskat er” , Joh. 15:12.

Bob Dylan, nobelpriset och Jesus

Det lär inte ha undgått någon att årets nobelpris i litteratur tilldelats den amerikanske låtskrivaren och sångaren Bob Dylan. Ännu större uppmärksamhet har det väckt att Bob Dylan inte med ett ord har kommenterat saken, ännu mindre låtit sig intervjuas, och i skrivande stund förefaller det högst osäkert om han över huvud taget kommer till nobelfestligheterna. Per Wästberg, ledamot av Svenska Akademin har kommenterat Bob Dylans tystnad med att kalla den ”oartig och arrogant”,  http://www.svt.se/kultur/bok/bob-dylan-raderar-info-om-nobelpriset. Min första reaktion är att Svenska Akademin tilldelat honom priset just för att väcka uppståndelse och visa att Akademin inte är någon mossig tillställning utan kan gå utanför ramarna för det förväntade.

Jag är ingen Bob Dylan-fan, känner knappast till honom annat än till namnet, men kan inte låta bli att fundera över hans tystnad beträffande nobelpriset. Mig förefaller valet av Bob Dylan var lika intelligent som om man lät Alfred Nobels fredspris tillfalla Jesus. Skulle han komma? Skulle han låta sig intervjuas? Naturligtvis inte, inte därför att priset då skulle ha utdelats så att säga postumt –  men han kan ju alltid komma tillbaka – utan därför att ett sådant accepterande från Jesu sida skulle gå stick i stäv med hans egen kallelse och sändning.

Evangelierna har åtskilligt att berätta om hur Jesus drog sig undan från folkskarorna, och i synnerhet undvek han att låta sig identifieras med en jordisk, politisk Messias. Hans fredsbudskap var nära förknippat med hans uppmaning till omvändelse och det rike han förkunnade var icke av denna världen. Han uppfyllde inte det förväntade och åtskilliga tog anstöt och drog sig undan ifrån honom. Han kunde t.o.m. uttala sig ganska krasst om vad som skulle hända dem som följde honom: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender” (Matt. 10:34-36).

Jag tror inte att Jesus skulle ha tackat ja till något nobelpris, inte ens till fredspriset, och han skulle ha goda skäl för det. Han vill inte bli missuppfattad. Bob Dylan har säkert också goda skäl för sin tystnad, men det är inte så säkert av arrogans eller oartighet. Snarare vill han inte bli missuppfattad med någonting som han inte kan identifiera sig med. Han har sin egen kallelse. Hur han än kommer att göra visar han genom sin tystnad att han är en ovanligt klok människa, som inte låter sig imponeras av denna världens fåfänglighet.

Skarpkusen i lärarbostaden

I min barndom bodde vi i en lärarbostad på övervåningen till en gammal nedlagd skola i Sveg. Byggnaden var försedd med ett torn och en tornveranda till vilken man kunde komma upp via en mycket brant trappa. Från trappan kunde man ta sig upp på plåttaket till huset och via en taklucka ned till vinden. Tornverandan var kanske tänkt för avkoppling och kaffestunder, men vad jag kan minnas användes den aldrig till detta, dels p.g.a. den branta trappan, dels p.g.a. att verandan kryllade av ”skarpkusar”, den lokala benämningen för vad som allmänt kallas snytbaggar (hylobius abietis). När jag goglar på ”skarpkuse” får jag till min förvåning som första förslag upp en artikel ur tidningen Östersundposten, som förmäler att vårdcentralen i Sveg invaderats av något som i folkmun kallas ”skarptroll”, http://www.op.se/jamtland/harjedalen/krypinvasion-pa-halsocentralen . Både skarpkusen och benämningen har överlevt i över 70 år!

Skarpkusar var roliga att handskas med. När man samlade dem i en plåtburk med lock kunde man höra hur de kröp omkring där inne i sitt sökande efter frihet. När man stack ner ett finger i burken var det alltid någon skarpkuse som kramlade sig fast vid fingret med sina skarpa klor för att komma ut. Att det var fråga om skadeinsekter, som långsamt åt sig igenom lärarbostaden, hade jag givetvis ingen tanke på. (Huset revs  f.ö. på 1970-talet för att ge plats för moderna hyresbostäder). Kanske är det också ett hälsotecken att skarpkusen sökt sig från lärarbostaden till vårdcentralen!

När jag nu på ålderns höst tänker tillbaka på min barndoms skarpkusar slår det mig hur väl dessa skarpkusar i sin plåtburk illustrerar vår mänskliga tillvaro. Vi kryper omkring i vår slutna tillvaro trots alla mänskliga försök att spränga dess gränser med både elektronteleskop och rymdraketer. Men så händer det att Någon gläntar på locket och släpper in det profetiska ljuset, och vi kan ana att det finns en annan och bättre tillvaro än den där vi befinner oss nu.  Men också när locket tas bort för gott och det himmelska ljuset från Jesus Kristus strömmar ner över vår tillvaro är vi oförmögna att själva ta oss upp – till dess att någon sträcker ner nådens finger på vilket vi kan klamra oss fast för att lyftas upp till den utlovad friheten. Se där, vad en skarpkuse kan lära oss!

Skarpkuse - hylobius abietis

Geni eller helgon?

S:t Augustinus

Att kämpa för att bli bäst, störst, snabbast, starkast – och nu också mest intelligent – det är vad "genikampen" i TV går ut på. Aposteln Paulus har en annan uppfattning om vad som är "den goda kampen". "Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet" skriver han i sitt brev till sin gode vän och medarbetare Thimotheos. "Kämpa trons god kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den goda bekännelsen inför många vittnen" (1. Tim. 6:11-12)  Det är tur att det finns alternativ – helgon att efterfölja och efterlikna!

Kors om halsen – eller halsen avskuren?

Med anledning av facebookgruppen #mittkors, grundad efter mordet på den franske prästen Jacques Hamel, har ett mindre storbråk brutit ut inom Svenska kyrkan. Kommunkiationschefen Gunnar Sjöberg på kyrkokansliet i Uppsala har kritiserat initiativet och kallat det för ”okristligt” och ”uppviglande” och menar att korset blir en distanserande markör mellan ett vi och ett dom. Helena Edlund, grundaren av facebookgruppen har svarat med att påpeka att ”korset används inte emot någon. Det används för att visa på hopp och kärlek och solidaritet i en värld av mörker och våld.”

Det finns anledning att påminna om vad Paulus skriver i 1 Kor. 1:18-25: ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.” Och i 1 Tim. 1:18: ”Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig som är en fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud.”

Det finns alltså ett vittnesbörd som talar starkare än att bära sitt kors om halsen, nämligen att lida för evangeliet, att bära sitt kors i vardagen. Jacques Hamel fick halsen havskuren. Inte alla drabbas så påtagligt av martyriet, vittnesbördet för Kristus, men alla får någon gång anledning att bära vittnesbörd om Kristus i lidande eller i ord och handling med risk för motstånd och fiendskap.

Se också inlägg från Åke Bonnier.

Ingen skall höra hans röst på gatorna

Matthias Grünewald, Isenheimsaltaret

 ”Han skall icke träta eller ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna”. Detta citat ur Jes. 42 i dagens evangelium (Matt 12:14-21) förefaller ovanligt aktuellt. Är det någonting som karakteriserar vår tid så är det den kakafoni av röster som på olika sätt – ofta högljutt och ihärdigt – pockar på vår uppmärksamhet. I detta rösternas brus är det nästan omöjligt att urskilja någon gudomlig röst och i synnerhet någon röst som kan identifieras med Jesu röst.

Men det är inte bara vår upptagenhet som gör det svårt att urskilja Jesu röst. Jesus själv är inte den som slår på trumman för sig. I synnerhet Markusevangeliet framställer Jesus som den som ofta drar sig undan från människorna (Mark. 1:35-37, 45; 3:7; 6:31; 7:24) eller som förbjuder människorna att säga någonting om vad de varit med om (Mark. 1:44; 3:12; 5:43; 7:36; 8:26; 9:30; 10:9). Draget är så genomgående att det måste ha varit avsiktligt. Det kulminerar också mycket riktigt i Jesu samtal med sina lärjungar efter det att de båda Sebedaiossönerna har bett honom om att få sitta på ömse sidor i hans rike. ”Ni vet att de som räknas som härskare över folken är herrar över dem och att de stora bland dem utövar makt bland dem” (Mark. 10:42). ”Makt” är ett nyckelbegrepp i Markus skildring av Jesus. Jesus framställes som den som har ”makt” över orena och onda andar, men den makt han utövar är inte en världslig makt utan en ”fullmakt”. Den makten är annorlunda än den världsliga makten och förklarar varför Jesus ideligen drar sig undan från människor och ofta förbjuder människor att tala om för andra vad de varit med om. Makten kan nämligen missförstås. Makten är en fullmakt från Gud som inte bara innesluter makt över orena andar och en fullmakt att förlåta synder utan också en fullmakt att utföra det slutgiltiga verk som Gud har givit honom att utföra: att ge sitt liv till lösen för många. Fullmakten att ge sitt liv innesluter också lärjungarna själva:  ”Så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste, skall vara allas slav” (Mark. 10:43-44).

”Han skall icke träta eller ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna”. Citatet från Jes. 42 i dagens evangelium har en fortsättning  ”Han skall icke bryta det knäckta strået eller släcka den rykande veken”. Det är ord som står helt i överensstämmelse med Jesu ord i Markus 10:45: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Citatet ur Jes. 42 i dagens evangelietext är – andligen läst – också en profetia över Jesu uppståndelse: ”Han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp” (Matt. 12:20f.).

O.k. till ett ok

(Ur Nordiska museets samlingar)

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” Dagens evangelium är ett verkligt evangelium, ett glädjebudskap för alla människor som i olika avseenden är tyngda av bördor, fysiska bördor i form av sjukdom och trötthet eller psykiska bördor i form av ensamhet och utsatthet. ”Kom till mig, jag skall skänka er vila”. Alla som någon gång har använt ett ok vet att okets uppgift är att lätta bördan, att föra över lyftkraften från en plats till en annan. Med oket på sina axlar bär man två hinkar vatten med en helt annan lätthet än om man tvingas att bära dem i händerna. Det är bara genom att omvända sig till Jesus, genom att bekänna sina synder och få dem förlåtna, som bördan kan lyftas från våra axlar och läggas på Jesu axlar. Det ok som Jesus bär är hans kors, och genom att bära det oket befriar han oss från vårt ok.

”Ta på er mitt ok”, säger Jesus. Det låter som en ny börda,  som man motvilligt skulle behöva säga ”o.k.” till, men med Jesu ok är det annorlunda. Det är att  lära av Jesus, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Det betyder att vi kan säga o.k. men inte på ett uppgivet och motvilligt sätt utan på ett frivilligt och helhjärtat sätt, därför att Jesus har burit och bär våra bördor. Det är att säga som Maria, när hon får möta ängeln Gabriel – ”må det ske med mig som du har sagt” eller som Jesus själv i Getsemane – ”dock icke så som jag vill utan som du vill”. Det består i att bli som Jesus, att ha ett milt och ödmjukt hjärta, något som är möjligt bara med Andens bistånd.

”Så skall ni finna vila för er själ”. Vila för själen – det är att överlämna allt åt Jesus och åt den heliga Anden. Det är att inse att Jesu ok är skonsamt och att hans börda – den som han vill att vi skall bära – är lätt.

I min boning på jorden

”I min boning på jorden” har jag sovit en stund. Egentligen står det i tisdagens middagsbön: ”I min boning på jorden tar jag dina stadgar i akt” och ”Dina stadgar blir mig till lovsång i min boning på jorden”. Men vare sig det är fråga om min dagliga middagsslummer eller min dagliga lovsång över Guds bud så sker det ”i min boning på jorden”, vilket är både mitt hem och min kropp. I båda fallen är ”min boning på jorden” en påminnelse om min jordiska bonings förgängelse och en påminnelse om att vi har en himmelsk boning som väntar på oss, en sådan som aposteln Paulus beskriver i 2 Kor. 5: ”Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner, har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand. Medan vi är här, ropar vi av längtan efter att få ikläda oss vår himmelska boning. Ty har vi väl klätt oss i den, skall vi inte stå där nakna. Vi som ännu bor i tältet ropar i vårt betryck; vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. Gud har själv skapat oss för just detta, och som en borgen har han gett oss Anden.”

”I min boning på jorden” framlever jag mitt liv. Men Gud har skapat oss för något större, för en himmelsk boning, och som en bekräftelse på detta har han gett oss sin Ande, i vilken vi ropar ”Abba! Fader!” I denna Ande ”längtar och trängtar min själ efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud” (Psalt. 84). I väntan på vår himmelska boning får jag göra som sparven och svalan, som har funnit ett hus där de kan lägga sina ungar: ”dina altaren, Herren Sebaot, min konung och min Gud… Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vakta dörren i Guds hus än dväljas i de ogudaktigas hyddor.”

"I min kropp på jorden" betyder därför både i min kropp, i mitt hem och i min församling. Där vill jag ta dina stadgar i akt, där skall dina stadgar bli mig till lovsång.

Hyddor vi ville här åt himlen bygga,
fasthålla synen, ägande och trygga.
Ett är nödvändigt nu och för beständigt:
Jesus allena. (O. Hartman, Cecilia 368)

Vila i Guds tystnad

Profeten Elia i bön på Karmel (1 Kon. 18:42)

"När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp, svingade sig Ditt Allsmäktiga Ord från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas..." Vish. 18:14

För de flesta människor är tystnad någonting hotfullt, kanske så som den beskrivs i fortsättningen av Vishetens bok, "en hotfull krigare med din obönhörliga befallnings skarpa svärd". Man gör allt för att till varje pris undkomma tystnaden. Människor fyller sin tid, inte bara med nödvändigt arbete utan också med det som man med ett talande ord kallar för "tidsfördriv", fritidssysselsättningar, sport, nöjen o.s.v. Det får inte finnas någon tid för tystnad, för eftertanke, utan praktiskt taget överallt möter en miljö fylld av ljud, bilder, dofter etc., som pockar på människors uppmärksamhet och intresse. Människor hastar fram genom livet med ögonen fästade vid sina mobiler, öronen fyllda av musik och tankarna upptagna av det som för stunden känns mest aktuellt. Tystnad är i dag en oerhörd bristvara. Därför saknar man också möjlighet att höra Gud tala. Gud uppfattas som en tigande, tyst och frånvarande Gud – om han över huvud taget finns.

Men det finns också en god tystnad, en sådan tystnad som gör det möjligt för Gud att uppenbara sig och tala till oss människor. I gamla testamentet möter vi ofta berättelser där Gud talar med patriarker, profeter och helt vanliga människor. Det var människor vana vid tystnad och eftertanke. Guds tystnad är inte total. Eftersom den i sig innesluter hans kärlek och barmhärtighet kan den i längden inte tiga. Kärleken måste få tala. Det är därför som Gud i Gamla testamentet vid alldeles speciella tillfällen talar till utvalda personer, som alla har det gemensamt att de själva befinner sig i ökentrakter eller i tystnad. Patriarken Abraham vilar i sin siesta – när det var som hetast på dagen – då han får besök av tre änglar, de som brukar kallas för den gammaltestamentliga Treenigheten, och får löftet om sin son Isak (1 Mos. 18). Patriarken Jakob är på flykt undan sin bror Esau, när han vid Betel lägger sig att sova med en sten som huvudgärd. Han har en dröm, där Guds änglar stiger upp och ner på en stege som räcker till himlen. Då står Herren framför honom i drömmen och talar till honom. När Jakob vaknar, utbrister han: "Herren är sannerligen på denna plats och jag visste det inte" (1 Mos. 28:16). Mose vaktar får åt sin svärfar Jetro och är på väg genom ökentrakter när han vid berget Horeb möter Gud i en brinnande buske och får höra Gud tala – men honom själv vågar han inte se på (2 Mos. 3). Den unge Samuel ligger och sover i Herrens tempel, då han vaknar av att Herren inte mindre än tre gånger ropar på honom. På prästen Elis inrådan svarar han till sist: "Tala, Herre, din tjänare hör" (1 Sam. 3). Profeten Elia flyr för sitt liv ut i öknen och går fyrtio dagar och fyrtio nätter till Guds berg Horeb och övernattar i en grotta när han få höra Herren tala, inte i en storm, inte i en jordbävning, inte i en eld utan i ljudet av en sakta susning (1 Kung. 19). Också Elia döljer sitt ansikte i manteln när han får höra Gud tala. I alla dessa fall är tystnaden en god tystnad som inte utgör ett hot utan en förutsätning för att få höra Gud tala.

Om vi återvänder till Vishetens skildring av uttåget ur Egypten så ser vi att det allsmäktiga ord som svingar sig från Guds tystnad ned till Egypten inte bara är ett ord till dom och förödelse utan också till frälsning och befrielse: "Inte heller de rättfärdiga undgick dödens beröring. Många blev utplånade i öknen, men vreden dröjde inte kvar länge. En oförvitlig man skyndade fram till försvar med vapen från sin heliga tjänst: bönen och rökelsens soningsmedel. Han gick till strids mot vredens raseri och satte en gräns för olyckan; så visade han att han var din tjänare. Men det var inte med kroppsstyrka som han besegrade raseriet och inte heller med vapenmakt, utan med ord betvang han hämnaren, med en påminnelse om det edsvurna förbundet med fäderna. När de döda redan låg fallna över varandra i högar ställde han sig emellan och hejdade anloppet och spärrade vägen till dem som ännu levde. Ty på hans fotsida dräkt fanns hela världen att se, fädernas ärorika namn var graverade på fyra rader av ädelstenar, och ditt majestät fanns på diademet kring hans huvud. För detta måste Förgöraren vika, det var detta som skrämde honom. Att de hade fått känna av vreden var redan nog"(Vish. 18:20-25). Dessa ord, som historiskt sett handlar om hur Mose framträder som folkets frälsare, är samtidigt – andligt sett – en profetia om honom om vilken evangelisten Johannes förkunnar: "Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin Fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh. 1:14).

Därför kan Hebreerbrevets författare konstatera: "Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son..." (Hebr. 1:1). Jesus Kristus är Guds slutgiltiga Ord och därmed också Guds slutgiltiga uppenbarelse av sig själv, av vem han är. Den som vill veta något om Gud kan inte gå någon annan stans än till en person, Jesus Kristus, som säger: "Jag och Fadern är ett" (Joh. 10:30), "Den som har sett mig har sett Fadern" (Joh. 14:9). Också Sonens människoblivande är omgivet av tystnad. När ängeln Gabriel kommer till Maria för att förkunna avlelsen sker det i en undanskymd vrå av det stora Romarriket, så obetydlig att det kom att heta "Kan något gott komma från Nasaret? (Joh. 1;46). Hans födelse äger rum om natten i Betlehem, bland djuren i stallet, "eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget". I Nasaret växer Jesus upp under de s.k. "tysta åren" fram till dess att han söker sig ut till Juda öken och floden Jordan för att låta sig döpas avJohannes döparen.

Efter dopet drivs Jesus av Anden ut i öknen för att prövas. Där tillbringar han fyrtio dagar och fyrtio nätter för att till sist prövas av djävulen, prov som han övervinner med ord ur skriften. Men också under sin offentliga verksamhet drar sig Jesus ofta tillbaka för att be (Mark. 1:35). Innan de tolv apostlarna utses, tillbringar han hela natten i bön (Luk. 6:12f.). När de tolv apostlarna efter en kortare missionsfärd kommer tillbaka till Jesus, säger han: "Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite" (Mark. 6:30). Omedelbart före sitt lidande drar sig Jesus tillbaka till Getsemane för att tillbringa sina sista timmar i frihet under bön till sin himmelske Fader. På korset grips Jesus, i det mörker som varade från den sjätte till den nionde timmen, av den svåra tystnaden, när han bär hela mänsklighetens synd och i sin övergivenhet ber ur Psaltarens 22 psalm: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro." Men bönen övergår i förtröstan, och de sista orden på korset hämtar Jesus ur Psaltaren 31:6: "Fader, i dina händer befaller jag min ande" (Luk. 23:46).

Jesus har lärt oss den goda tystnadens betydelse, inte bara genom sitt exempel utan också genom sina ord: "När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din Fader, som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig" (Matt. 6:6). Att gå in i sin kammare handlar inte bara om den yttre, fysiska tystnaden utan också om den inre tystnaden, att avskärma sig från alla bullranden tankar, alla flygande fantasier, som så ofta upptar vårt inre, och i stället överlämna oss åt den goda tystnaden, åt Guds tystnad, så fylld av kärlek och värme.

Kyrkans enhet – Andens enhet – Kärlekens enhet

Den enhet som Jesus ber om i sin översteprästerliga förbön (Joh. 17) är ingen annan enhet än kärlekens enhet. Hur mycket man än tillskriver sitt eget samfund eller sig själv trons fullhet, så är denna fullhet inte fullkomlig om man inte också äger kärlekens enhet till sina bröder och systrar i andra samfund. "Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro, så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting" (1 Kor. 13:2).

 Kärlekens enhet har sin grund i Faderns och Sonens enhet i den helige Ande redan före världens skapelse, denna enhet som Jesus också kallar för ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till, ”Joh. 17:4). Andens enhet är att älska alla kristna bröder och systrar, också dem som genom deras vittnesbörd kommer till tro.  Ja, i slutänden är också "världen" innesluten i denna förbönens omfattande rörelse. "Led alla själar till himmelen, också dem som allra mest behöver din barmhärtighet" (Fatima-bönen).

När Jesus talar om att han har uppenbarat Faderns namn och när han ber Fadern om att bevara de troende i detta namn så är detta ”namn” inte heller något annat än namnet kärlek. När Gud uppenbarar sitt namn för Moses i den brinnande busken ”Jag är den jag är” så är det en uppenbarelse av Guds trofasta kärlek till sina barn. Det är denna kärlek som de troende skall föra vidare till ”världen”. ”Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig” (Joh. 17:22f.).

Varför?

Dannemora kyrka.: Jesus vid tolv års ålder i Jerusalems tempel. Maria och Josef längst till höger.

”Varför?”, frågar det lilla barnet och kan nästan trötta ut oss med sina ständiga frågor - varför? Bakom frågorna ligger inte bara nyfikenhet i fråga om hur saker och ting förhåller sig utan också ett behov av att lära sig språket när man själv inte kan tala så mycket. Framför allt avslöjar frågan ”varför” ett kontaktbehov och blir ett medel att upprätthålla den viktiga kontakten med den vuxne. Så sluta aldrig att lyssna på barnet eller svara på barnets frågor, även om man ibland måste säga ”jag vet inte”.

Så småningom avtar de upprepade varför-frågorna men kvar står ändock den viktiga frågan: ”Varför?” Då är den inte längre bara en fråga om orsak och verkan utan också en fråga om målet. För tonåringen blir den ett medel till att ifrågasätta och opponera sig, inte minst i fråga om hur man skall leva, men också ett medel till att fördjupa sig i det som vi brukar kallar för de viktiga livsfrågorna: ”vem är jag?”, ”varför finns jag?”, ”vad är egentligen meningen med livet?” Om sådana frågor aldrig får något svar kan de leda till ett allvarligt ifrågasättande av om det över huvud taget finns någon mening med livet.

Också den vuxne fortsätter att fråga ”varför?”, tyst eller öppet, särskilt vid livets kriser, vid sjukdom och död. Varför drabbas också unga människor av cancer, lidande och död? Under många år var det vanligt att finna frågan ”Varför?” i dödsannonser, men jag tycker mig ha märkt att frågan i det sammanhanget har försvunnit, på sitt sätt ett oroande tecken på att människan kanske har resignerat eller alldeles slutat att fråga om livets mening. Det vore tragiskt.

Ty frågan är viktig och alldeles nödvändig om vi skall kunna få svar och komma vidare i livet. Den har förföljt människan sedan hennes begynnelse. Första gången en människa ställer sig frågan ”vem är jag?” är när hon skapas som människa. Syndafallsberättelsen är full av frågor och ifrågasättanden som leder människan till fördärvet men också svar som leder till frälsning beroende på vem man lyssnar till. Men utan frågor blir det inget svar över huvud taget.

Till och med den fullkomligt rena jungfru Maria ställde en gång en ”varför-fråga” till Jesus när han vid tolv års ålder hade dröjt sig kvar i Jerusalems tempel medan Josef och Maria under tre dagar sökte efter honom på alla möjliga andra ställen. Slutligen – efter tre dagar – hittade de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Han ställde inte bara frågor utan gav själv också svar, så att ”alla häpnade över hans förstånd och de svar han gav”. Händelsen visar hur viktig dialogen och samtalet är inte minst i fråga om livets verkliga varför-fråga.

När Josef och Maria äntligen hittar Jesus utbrister Maria uppgivet: ”Barn, varför gjorde du oss detta? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga”. Det är trösterikt att också den alltid rena jungfru Maria visar sådana mänskliga drag att hon – ganska upprörd – ställer en varför-fråga till Jesus. Det är aldrig fel att ställa en varför-fråga. Man kan inte begripa allt. Det kan till och med vara nödvändigt att ställa en varför-fråga för att komma vidare och komma till klarhet. Men det viktiga är till vem man ställer sin fråga. Eva i paradiset riktade sin fråga fel, när hon lyssnade till ormens lockelser, men Maria riktade den rätt när hon vände sig till Jesus. I en medeltida hymn sjunger vi: ”All den skam som Eva/ samlat över släktet/ blev till frid förvandlad /genom ängelns ”Ave”. Strofen är en lek med bokstäverna för Eva som blir ”Ave” och inleder ängeln Gabriels hälsning till Maria: ”Ave Maria – Var hälsad Maria, full av nåd. Herren är med dig”. Maria är den nya Eva.

Jesus svarar Maria med en motfråga: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Svaret visar vem alla till sist måste vända sig till med sina frågor: till Fadern. Det är han som är livets mening och mål. Från honom har allting utgått. Till honom skall allt vända åter. Det är inte alltid så lätt att begripa. Inte ens Josef och Maria begrep. ”De förstod inte vad Jesus menade med sina ord”. Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta. Snart nog skulle hon förstå vad som var meningen med allt och att också hon måste gå lidandets väg.

Så måste vi också göra. Rikta våra frågor till Jesus. Lyssna till honom som är Ordet, Ordet som blivit kött, människa. Han som är vägen, sanningen och livet. Det är inte säkert att vi förstår allt. Men vi får göra som Maria, bevara, begrunda, tänka över vad han sagt och vad han säger. Bevara det i våra hjärtan, inte bara i tanken.