Rik inför Gud

Matisse: Apollon, Moderna museet

För någon vecka sedan kunde man i Tv2 se en dokumentär om konstsamlaren Theodor "Teto" Ahrenberg. Under åren närmast efter andra världskriget lade han grunden för en enastående samling av modern konst genom att resa genom det krigsdrabbade Europa och köpa in konst för i princip "två bananer" som hans hustru uttryckte saken. Ahrenberg var också pesonligen bekant med flera av tidens stora konstnärer som Picasso, Chagall och Matisse. Hans mål var att bygga upp ett svenskt konstmuseum och han anlitade tidens ledande arkitekt Le Corbusier, som gjorde ritningar och modell för ett museum som var tänkt att ligga i vattnet vid Norr Mälarstrand.

Planerna gick emellertid om intet och Ahrenberg hamnade i händerna på kronofogden p.g.a. utförsel av aktier och införsel av svenska pengar från utlandet, något som vid denna tid var föbjudet. Skulden till kronofogden på 800.000 kronor kunde inte betalas på annat sätt än genom utmätning, och en stor del av Ahrenbergs konstsamling gick under klubban och kunde inköpas för mycket rimliga priser på en auktion. På omvägar hamnade Matisses stora collage "Apollon" på Moderna museet, där det fortfarande kan betraktas.

Berättelsen om Teto Ahrenberg är tragisk, inte bara p.g.a. hans motgångar utan framför allt p.g.a. hans passionerade behov av att samla modern konst. Hans hustru beskriver honom som en manisk person, som inte kunde låta bli att samla. Även om Teto Ahrenbergs mål – att förse Sverige med ett modernt konstmuseum – kan tyckas nog så ädelt, kan man inte bortse från att det kan finnas andra motiv bakom hans samlande. Insamlandet av modern konst fortsätter nämligen efter katastrofen, men nu inte längre på svensk mark utan i Schweiz.

Vad är det som gör att en människa ägnar sig så intensivt åt att samla? Jag ställer frågan inte med tanke på Teto Ahrenberg, vars grunder för det intensiva samlandet jag inte har möjlighet att bedöma. Men det finns hos varje människa en drift till att samla, inte bara för sitt livsuppehälle utan för att fylla sitt liv med någon slags mening. Bland alla dessa meningar kan man urskilja olika typer.

1. Man samlar av ekonomiska motiv, ser samlandet som en penningsplacering, för den händelse att någonting oförutsett skulle inträffa. Jesus ger ett exempel på detta i sin liknelse om den rike mannen och hans lador. För att få plats med skörden river han sina lador och bygger större. Sedan säger han till sig själv: "Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät. drick och roa dig". Men Gud säger till honom: "Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt vad du har lagt på hög, vem skall få det?" Och Jesus konstaterar: "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv, men inte är rik inför Gud" (Luk. 12:13-21).

2. Tillsammans med det ekonomiska motivet finns ofta ett maktmotiv, kanske ett kompensationsbehov för att visa att man verkligen är något. Kompensations- eller maktmotivet kan ta sig uttryck i att man vill hävda sig gentemot andra människor. I extrema fall kan det leda till hat som drivkraft för att förtrycka andra, till revolution och krig. Det är sådant som vi möter i nutida rörelser som Daesh eller i framväxten av diktaturer. Inte ens lärjungakretsen kring Jesus var befriad från maktanspråk. De båda Sebedaiossönerna Jakob och Johannes kallades av Jesus för Boanerges, d.v.s. åskans söner (Mark. 3:17), kanske p.g.a. deras heta humör. När Jesus och lärjungarna en gång var på vandring genom Samarien och folket där inte ville ta emot dem, frågade Jakob och Johannes: "Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?" Men Jesus tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by (Luk. 9:51-54). På väg upp mot Jerusalem drar sig inte Sebedaiossönerna för att be Jesus om hedersplatserna till höger och vänster om honom i hans rike. Det leder till uppror bland de övriga lärjungarna, men Jesus konstaterar: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:35-45).

3. Det finns också ett samlande av mera "ädelt" slag, ett samlande som har sina rötter i människans evighetslängtan. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas" (Matt. 7:7-8). Evangeliet berättar om en man som kommer fram till Jesus och frågar: "Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?". Jesus, som "med kärlek" ser på mannens längtan efter att "göra" något, hänvisar till de tio budordens "andra" tavla om kärleken till nästan men indirekt också till den "första" om att älska Gud över allt annat. "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud". När mannen säger att han hållit alla buden ända sedan han var ung ställer Jesus honom inför ultimatum: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig" (Mark. 10:17-22).

Jesusordet om att sälja allt för att följa Jesus har haft ett oerhört inflytande under hela den kristna kyrkans historia, inte bara för ökenfädernas flykt ut i ensamheten och för munkväsendets famväxt, utan också för enskilda kristnas kallelse i alla tider. Det skall inte uppfattas som ett ord bara för "elitkristna" utan gäller alla utan undantag. När lärjungarna blir bestörta över Jesu krav för att komma in i Guds rike – vilket de inte borde bli eftersom de själva redan lämnat allt för att följa honom – svarar Jesus: "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt" (Mark. 10:27).

Vad Jesus vill befria oss från är inte egendomen som sådan utan "ägandets tyranni" (korsvägsandaktens tionde station om hur Jesus blir berövad sina egna kläder). Denna befrielse från ägandets tyranni är en absolut förutsättning för att komma vidare på den kristna vägen. Den befrielsen är möjlig endast genom en överlåtelse åt Guds eget verk. Det är tänkvärt att "Teto" Ahrenbergs egentliga namn var Theodor – Guds gåva. Vi har alla fått vårt liv som gåva av Gud med dess längtan efter det fullödiga livet. Men också frälsningen, räddningen är en Guds gåva, som vi måste söka för att finna. Rik inför Gud blir man genom att samla de rikedomar som Gud ger oss i sin Kyrka.

Erik Olson, Jesus berövas sina kläder, Marie Beb. kyrka, Stockholm

Laetare!

Niccolò di Tommaso, Kristi födelse

Laetare – Gläd er! Vilket fantastiskt ord mitt i fastan. Söndagens namn, Laetare, är hämtat ur ingångsantifonen på den fjärde söndagen i fastan: ”Gläd dig, Jerusalem, och fröjdas över henne, alla ni som  har henne kär. Jubla högt över henne, alla ni som har sörjt över henne. Ni skall få tröst och skall få mätta er vid hennes bröst”. Orden är hämtade från profeten Jesajas sista kapitel och handlar om tre slags glädje.

1.”Gläd dig Jerusalem” är en uppmaning till Kyrkan själv att leva av glädje och i glädje över vad hon fått motta. ”Det nuvarande Jerusalem lever i slaveri tillsammans med sina barn” skriver Paulus i Galaterbrevet, ”men det som finns i himlen är fritt, det är vår moder” (Gal. 4:25f.).  En anledning till att Kyrkan får leva i glädje är alltså hennes frihet från det gamla förbundet, som var ett lagens förbund, för att i stället få leva i det nya förbundet, som är nådens och frihetens förbund. ”Till den friheten har Kristus befriat oss” (Gal. 5:1).

En annan orsak till Kyrkans glädje finns hos Maria. ”Gläd dig Maria, full av nåd, Herren är med dig” säger ängeln Gabriel till Maria. Det tycks som om profetian hos Jesaja förebådar Kristi födelse på ett sätt som överensstämmer med den heliga Birgittas vision: ”Innan värkarna kommer, föder hon, innan smärtorna börjat, får hon en son. Vem har hört något sådant, vem har sett något liknande?”, Jes. 66:7f. Sedan den heliga Birgittas tid framställs därför Kristi födelse i konsten inte längre med Maria liggande på sin bädd utan knäböjande inför barnet som hon fött  på ett så smärtfritt sätt. Kyrkan firar Maria som ”Heliga Guds moder…  Kyrkans moder, Den gudomliga nådens moder…  Orsak till vår glädje” (Den lauretanska litanian).

2. Laetare – Jubla högt över henne, alla ni som har sörjt över henne!  Visst finns det många gånger anledning till att sörja över Kyrkan, henne mänskliga brister, hennes instängdhet i sina egna problem, henne oförmåga att mätta människors andliga hunger, hennes brist på att vara ett salt och ett ljus i världen. Men trots allt detta – Laetare! – ”Dela hennes glädje, alla som har sörjt över henne”, Jes. 66:10 b.

3. Laetare – ”Gläds med Jerusalem, jubla över henne, alla som älskar henne”, Jes. 66:10 a.  Mitt i jublet gör ingångsantifonen en häftig inbromsning, som om den tvekat inför profetens realistiska beskrivning av dibarnets glädje: ”Då kan ni dia er mätta och finna tröst i hennes famn, suga och njuta hennes tunga bröst”, Jes. 66:11. Redan hos profeten Jesaja är det fråga om ett bildspråk som också gäller för Kyrkan. Kyrkans andliga rikedomar är ingenting som hon behåller för sig själv. Hon är den Kyrkans moder som tvår sina barn i dopets vatten, innesluter dem i bönens famn, låter dem finna tröst i bikten, fostrar dem med livets ord och mättar dem med livets bröd. Det är inte utan orsak som Kyrkan kallar den heliga måltiden för eukaristi – tacksägelsens och glädjens måltid. 

”Gläd er alltid i Herren! Än en gång vill jag säga: gläd er!” (Fil. 4:4) – också nu mitt i fastans tid.

Bokstavsanfang P ur Graduale av Matteo di Terranova, omkr. 1516

Tranan bär ljus i säng

Få vårtecken är väl så påtagliga som tranornas ankomst. På väg mot sina nordliga häckningsplatser annonserar de sin närvaro med ljudliga trumpetstötar. Talesättet att ”tranan bär ljus i säng” sammanhänger med att man nu kan gå och lägga sig medan det ännu är ljust ute. Trandagen har därför ofta firats i anslutning till vårdagjämningen den 21 mars eller till Marie Bebådelsedag den 25 mars. Sambandet mellan tranan och ljusets återkomst illustreras i Olaus Magnus  ”De nordiska folkens historia” från mitten av 1500-talet  där man kan se ett ett par tranor som flyger med ljus i sina näbbar (se nedan).

När våra barn var små firade vi trandagen den 25 mars enligt gammal sed: medan barnen sov hängde vi upp deras strumpor vid sängarna med små enkla gåvor. Det var alltid en överraskning för barnen att vakna på trandagen och upptäcka strumporna, eftersom de aldrig kunde hålla reda på när trandagen inträffade.

Hos Erik Axel Karlfeldt finns en dikt, ”Tranbrev”, med anknytning till en annan sed för trandagen. ”Tranbrev” eller påskbrev med godis eller teckningar var någonting som man delade ut inför den kommande helgen. Hos Karlfeldt står brevet i evangeliets tjänst för att förmedla ”den himmelska tankens ord”. Jesus låter en trana få agera brevbärare. Den springer över träsk och flyger över berg, ”stolt och förveten, stöter se´n dess i trumpeten, far med ståt i sin purpurhatt som kurir mellan himmel och jord.” Här uppe i nord med ”sitt kärr, sina frostiga bär”, står en nordisk (och – får man förmoda – en dalarnas) Maria och väntar. ”Hör du tranan skria, öppna ditt fönster, Maria, lyssna och tänk en bebådelsenatt på den som dig rätt har kär.”

Bakom de folkliga föreställningarna om tranan kan man ana den bibliska bakgrunden till Marie Bebådelsedag. Där är det ingen trana utan ängeln Gabriel som kommer med bud till Maria. Hon skall få ta emot den största gåva som Gud har tänkt ut och hon skall själv med sin kropp få vara dess tabernakel under nio månader. När Jesus efter sin födelse bärs fram i Jerusalems tempel tar den gamle Symeon barnet i sin famn och sjunger en lovsång till Gud om den frälsning ”som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel” (Luk. 2:31f.).

Det ljuset har det blivit oss förunnat att få möta. Genom en lång rad av budbärare under nästan tvåtusen år har ”den himmelska tankens ord” förmedlats till oss i Europa och norden, på många håll under stort motstånd och lidande. Träsnittet ur Olaus Magnus ”De nordiska folkens historia” nedan kan illustrera den kampen. De skyddslösa tranorna som evangeliets budbärare möter den nordiska hedendomens vapendragare, en kamp som efter Ansgars första försök i Birka kom att vara i tvåhundra år och som på sitt sätt varar än i dag. Nu är det inte längre "mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna”, skriver aposteln Paulus i Ef. 6:12. Tranan som bär ljus i säng kan påminna oss om den kampen. Dess trumpeter i skyn är en revelj för den andliga vaksamheten men också en påminnelse om Anden som ”stöder oss i vår svaghet” och ”vädjar för oss med ordlösa rop”, Rom. 8:26.

Vid Sykars brunn

Ur berättelsen om Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:1-42) kan man hämta åtskilliga lärdomar om Guds uppenbarelse. Jag delar in dem under tre rubriker: Bergen, Brunnen och Bönen.

1. Bergen

”Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma?” Psalmisten frågar och svarar själv: ”Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord” (Psalt. 121).

Det heliga berget framstår redan tidigt i den bibliska historien som en plats där Gud kan uppenbara sig. När Abraham vandrar till Moria berg för att offra sin son Isak, hindras han av en Herrens ängel, som ropar till honom från himlen: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör honom intet ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte har vägrat mig din egen son”. Abraham gav platsen namnet ”Herren utser”. I traditionen däremot har den fått namnet ”på berget där Herren blir sedd” (1 Mos. 22:14). Gud skonade Abraham från att offra sin son, men ”sin egen Son har han inte skonat, utan utgivit honom för oss alla”, skriver Paulus i Rom. 8:32.

Mose möter Gud vid berget Horeb . Ur en törnbuske som brinner utan att brinna upp, avslöjar Gud sitt namn för Mose: ”Jag är den jag är” – den oföränderlige – eller: ”Jag är den som är” – själva existensen i tillvaron – (2 Mos.3). Men törnebusken är också en förebild till den törnekrönte, som av brinnande kärlek till oss människor utgav sig själv till försoning för våra synder.
 
Efter uttåget från Egypten lovar Gud att uppenbara sin härlighet för Mose: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se” (2 Mos. 33:21-23). Gudsuppenbarelsen i naturen har sina gränser. Hur stor Guds härlighet i naturen än kan synas (Psalt. 104!) så förmår den inte avslöja Guds ansikte, hans innersta väsen.

Framför allt är det på Sinai berg som Gud uppenbarar sin härlighet för Mose och ger honom lagens tavlor med de tio budorden. Varje gång som Mose talat med Gud utgår en strålglans från hans ansikte, som gör att han måste skyla det för människorna så snart han framfört de befallningar som Gud har givit. ”Ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp” skriver Paulus, ”och den lyfts inte bort, eftersom det är genom Kristus den försvinner” (2 Kor. 3:14). Uppenbarelsen genom lagen ger oss en begränsad bild av vem Gud är. Först i Kristus får vi den sanna bilden.

Kvinnan vid Sykars brunn är medveten om bergens betydelse när hon talar med Jesus: ”Våra fäder har tillbett Gud på det här berget [Gerissim], men ni säger att platsen där man skall tillbe honom ligger i Jerusalem”, men Jesus svarar: ”Tro mig kvinna, den tid kommer, då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern…  den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning” (Joh. 4:21-24). Gud är inte längre bunden till tid eller plats. Sykars brunn är en vändpunkt i Gudsuppenbarelsens historia.

2. Brunnen

”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig o Gud” (Psalt. 42:1)

Detta ord ur Psalt. 42:1 fanns broderat på antependiet i min barndoms kyrka. Det handlar om människans ständiga längtan efter Gud. Under uttåget från Egypten i solens brännande hetta förebildas denna längtan av folkets klagan mot Mose: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?” (2 Mos. 17:3). Som svar på detta får Mose i uppdrag att slå på klippan vid Horeb med den påföljd att vatten strömmar ur klippan. Paulus konstaterar: ”Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus” (1 Kor. 10:3-4).

Det är detta sökande efter en andlig dryck som också driver den samariska kvinnan till att inte bara fylla sin kruka med vatten ur brunnen utan också inlåta sig på samtal med Jesus. När Jesus frågar efter hennes man svarar hon: ”Jag har ingen man”. Jesus säger: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Det är då som kvinnan förstår att han är en profet, kanske t.o.m Profeten, som skulle komma till världen (Joh. 6:14).

Det som ser ut som en äktenskapsmoralisk fråga kan därför också ses som en symbol för konflikten mellan samariernas religionsutövning och kvinnans missnöje med denna. Det karakteristiska för samarierna var deras begränsning av den bibliska uppenbarelsen till de fem moseböckerna, alltså det som brukar kallas för ”lagen”. Kvinnans fem män, som hon har haft, står då för den samariska religionsutövningen med de fem moseböckerna,  medan hennes nuvarande man, som inte är hennes lagvigde man, står för hennes sökande efter profeternas budskap, det som tydligare än ”lagen” talar om den kommande Messias: ”Jag vet att Messias kommer (alltså den Smorde) och när han kommer skall han låta oss veta allt”. Ur samariernas synpunkt är kvinnan i sitt sökande att betrakta som en äktenskapsbryterska genom att hon bryter mot den samariska religionsuppfattningen. I Jesus ser hon en profet men får snart klart för sig att han är långt mer än så. Han är den Messias som hon kanske  innerst inne söker.

3.Bönen

”Under sång och dans skall man säga: Alla mina källor är i dig” (Psalt 87:7, 1917 års övers.).

När Jesus förklarar för den samariska kvinnan att han har ett ”levande” vatten att ge, förstår hon först inte vidden av hans utsaga utan frågar: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån får du då det levande vattnet?” (Joh. 4:11). Det behövs en hink för att hämta vatten ur brunnen och det behövs en skopa för att dricka. Men det behövs verktyg också för att ta emot det levande vatten som Jesus ger. Jesus förklarar: ”Den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning” (Joh. 4:24). Anden, förespråkaren och hjälparen, stöder oss i vår svaghet och vädjar för oss med ordlösa suckar, "och han [Fadern] som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill" (Rom. 8:26f.). Sanningens ande är den Hjälpare som skall leda lärjungarna fram till hela sanningen (Joh. 16:13). Ur sanningens källa hämtar bönen sin kraft. Man kan säga att bönen är den skopa som behövs för att dricka ur sanningens källa. Den som dricker det vattnet behöver aldrig bli törstig igen. ”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig” (Joh. 16:24).

Men Sanningens Ande väcker också nya källflöden till liv hos den som dricker. "Den som dricker av det vatten jag ger honom... blir en källa i honom med ett flöde som ger evigt liv (Joh. 4:14). ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger” (Joh. 7:37f.). Det ultimata tecknet för detta är när den samariska kvinnan låter sin vattenkruka stå för att gå in till staden och säga till folket: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” (Joh. 4:29). När folket kommer ut säger Jesus till sina lärjungar: ”Lyft blicken och se att fälten redan har vitnat till skörd… Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda”. Många kommer till tro genom kvinnans ord. Ännu fler kommer till tro genom hans egna ord och de säger till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare” (Joh. 4:42).

Det finnes en profetisk skrift i alla varelser och ting
i havets vågor, himlens sol och i ett vetekorn.
Guds rike göms i vad som sker som när en törstig främling ber
om livets vatten från ditt krus och bär ett hemligt bud.

Tror du det vatten finns som kan ta bort den törst som bor i allt?
Och finns en enda brunn så djup att den når ner till Gud?
Men han som talar nu med dig han säger: "Den som tror på mig
och dricker vattnet som jag ger blir aldrig törstig mer.

Dyrt köper världen dålig tröst emot en aldrig stillad törst.
Och köpmän finns som lovar allt men tar din själ i pant.
Hör Anden och hans älskade som säger: "Kom du törstige
och drick av Livet som du vill. Det kostar ingenting."

(Olov Hartman)

I den stora fiskens buk

Albertus Pictors målning i Härkeberga kyrka

Profeten Jona i valfiskens buk har varit ett omtyckt motiv både i den medeltida kyrkokonsten och i de folkliga dalmålningarna. Jonas bok talar endast om ”en stor fisk” (Jona kap. 2) och så gör också anspelningarna på Jona i Jesu svar till dem som begär ett tecken på hans  makt . För profeten Jona själv stod det fullt klart att vistelsen i den stora fiskens buk var en symbol för dödsriket. Under de tre dygnen i den stora fiskens buk ropade Jona till Gud: ”Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst…  Jag sjönk till det land, vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. Men du gav mig liv, o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven.”

Profeten Jonas räddning ur den stora fiskens buk ledde till hans omvändelse. I stället för att fly bort från Guds uppdrag att predika straffet för Nineve beger han sig till den stora staden för att förkunna dess undergång. Hans straffpredikan leder både till omvändelse och räddning, men Jona blir missnöjd med resultatet. Hans rättspatos kommer på skam: "Herre, var det inte det jag trodde redan därhemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek" (Job 4:1-2). Jona önskar sig döden. Ett kurbitsträd som ger honom skugga mot den brännande solen vissnar ner på ett dygn och förökar hans vrede, men Gud svarar: ”Du bekymrar dig för ett träd, som du inte har lagt ner något arbete på och som du själv inte har fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle jag då inte bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120.000 människor, som inte kan skilja på höger och vänster?”

När Jesus i dagens evangelium (Luk. 11:29-32) avvisar fariséernas och de skriftlärdas begäran om att få se ett tecken, så beror det på deras ovilja att tro. Han påminner dem om vad som skedde i Nineve vid profeten Jonas predikan: De omvände sig, trots att de inte hörde till det utvalda folket Israel. Och söderns drottning kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till kung Salomos vishet, trots att inte heller hon hörde till Guds utvalda folk. ”Detta onda och trolösa släkte” säger Jesus, ”det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” Evangelisten Matteus ger ett förklarande tillägg: ”Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk tre dagar och tre nätter, skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter”. Det enda tecken som ges är Jesu person och förkunnelse.

Vi är alla inneslutna i den stora fiskens buk, oförmögna till vår egen räddning. Genom dopets vatten har vi räddats till en nytt liv, ett trons och den dagliga omvändelsens liv, ett liv där vi kallas att följa Guds vilja och att inte – som profeten Jona – klaga över att våra egna planer går i stöpet. Något annat tecken än Jesus själv kommer vi inte att få. Det är han som kallar oss att följa honom i självutgivande kärlek, i liv och i död. Fastetiden ger oss oanade möjligheter att få leva med i detta. "Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud", skriver Paulus. "Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig"(Gal. 2:19-20).

Mitt i livet råder död, mitt i glädjen plåga.
Nogsamt vet vi syndens lön. Vem ger livets gåva?
Du själv och ingen annan.
Dig bröt vi dock var dag emot,
slog när vi varandra slog.
Låt oss inte falla i den bittra dödens nöd.
Kyrie eleison.

Mitt i dagens bråda lopp rister dödens ängslan
som en feber i vår kropp. Vem kan då oss frälsa?

Du, Herre, ingen annan
förstod vår nöd och ensamhet,
kom till vårt Getsemane.
Låt oss ej förtvivla när vi går i själens natt.
Kyrie eleison.

Vem ger oss i döden liv, jubel i vår klagan?
Du, Kriste, ingen annan.
I dödens riken steg du ned,
fyllde dem med liv och fred.
Helige, Herre Gud.
Helige, starke Gud.
Helige barmhärtige Frälsare,
låt oss inte mista tron som ger oss liv i dig.
Kyrie eleison.

(Olov Hartman)

Kampen mot ondskan

I det första avsnittet av Planet Earth 2 (TV2 söndagar kl. 19) finns en utdragen scen om hur en unge till en havsleguan på Galapagosöarna kläcks i sanden för att försöka ta sig till modern som befinner sig bortom klipporna vid havsstranden. Den möter oanade faror i form av ormar, som försöker fånga leguanen. Så länge ungen befinner sig på slät mark har den en fantastisk förmåga att fly undan, men bland de vassa klipporna går det sämre. Där lurar de listiga ormarna som på ett givet tecken kastar sig över leguanen och klämmer den till döds.

Det är kanske inte så underligt om ondskans makt i Bibeln ofta framställs i en orms gestalt. Redan i skapelseberättelsen heter det: ”Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort” (1 Mos. 3:1). När Gud hade förbjudit de första människorna att äta av kunskapens träd på gott och ont för att de skulle få leva för evigt i paradiset, visar sig ormens list i att han förvränger Guds ord: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont”.

Djävulens list visar sig i att han kan använda Guds ord men i ett ont syfte. När Jesus i frestelseberättelsen förs ut i öknen för att prövas under fyrtio dagar och fyrtio nätter (förebilden till fastetidens 40 dagar – söndagarna oräknade) tar djävulen honom till slut med sig upp på tempelmuren runt Jerusalem och säger:  ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: ”Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer, så att du inte stöter foten mot någon sten” (Matt. 4:5-6 med citat från Psalt. 91:11-12). Frestelsen för Jesus ligger i att använda sin ställning som Guds Son för en maktdemonstration, något som Jesus avvisar med ett ord från 5 Mos. 6:16: ”Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov”.

I den tredje frestelsen (enl. Matteus sätt att räkna) avvisar Jesus djävulen med orden: ”Gå din väg Satan. Det står ju skrivet: Herren din Gud skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Den stora synden, ursynden, är att vända sig bort från Gud och Guds vilja, att själv vilja bli Gud. I Matteus 16:21-23 möter  frestelsen i vännens gestalt. Petrus försöker att få Jesus att avvika från den väg som Gud har bestämt. Då får Petrus höra samma hårda ord som djävulen i Matt. 4: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors”.

Kampen mellan Gud och Satan når sin kulmen när Jesus dör på korset. Med en hänvisning till 4 Mos. 21:9 säger Jesus redan i förväg: "Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv" (Joh. 3:14f.) Ondskans makt bryts på ett avgörande sätt genom Jesu självutgivande kärleks makt.

Till sist möter vi draken, "ormen från urtiden", i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Hans tid är ute. Samtidigt som Jesus dör på korset äger en kosmisk strid rum i himlen, då Mikael och hans änglar ger sig i strid med draken. "Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen", störtas ner på jorden tillsammans med sina änglar. Han har besegrats genom Lammets blod, "och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort". På jorden förföljer han kvinnan, som har fött sin son, d.v.s. jungfru Maria, och hennes andra barn, "dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd", d.v.s. de kristna. Till sist ställer han sig på havsstranden, hans sista bastion för hans försvinnande välde. Men också havet skall försvinna, när den nya himlen och den nya jorden skapas (Upp. 21:1).

Låt oss återvända till leguanen. Den nykläckta leguanungen har två överlevnadsknep inför den hotande faran. Det ena är att hålla sig blick stilla. Ormarna har dålig syn och kan därför gå miste om sitt byte, också på nära håll. Det andra är att fly för sitt liv och att fly i rätt riktning mot den väntande modern på havsstranden, som kan ge den all den hjälp den behöver inför livets faror och stormar.  Leguanens beteende kan vara en förebild också för den kristne: den första strategin är att inför hotande frestelser och faror hålla sig lugn, att inte leka med elden: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren” (Klag. 3:26) och: ”Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka” (Jes. 30:15). Den andra möjligheten är att fly till modern, Kyrkan, för att upptas i gemenskapen, återfinna sitt ursprung och där hämta kraft och hjälp inför livets rasande stormar.

Se gärna leguanungens flykt undan ormarna på följande länk: http://www.newsner.com/havsleguanens-otroliga-flykt-fran-ormflocken-fascinerar-tusentals/om/djur-2
eller ännu hellre på http://www.svtplay.se/varldens-natur-planet-earth-2
Varning: ingenting för ormrädda!

I fablernas värld

I somras fick vi besök på vår stenhäll bakom sommarhuset, först av en snigel som var lätt att fotografera eftersom den rörde sig långsamt, sedan av en harpalt som vi bara kunde ta kort på genom fönstret. Den satt alldeles stilla under en lång stund och väntade på sin mamma. När jag på nytt fick korten i min hand, kom jag att tänka på en fabel om en hare och en snigel, som man i min barndom kunde läsa i läsebok för folkskolan. Haren utmanade snigeln. ”Så långsamt du kryper, snigel! Vilken eländig varelse är du icke!”. Snigeln svarade genom att slå vad med haren genom en kapplöpning till ett träd uppe på en kulle.

Sagt och gjort. Haren sprang ett stycke framåt, vände tillbaka till snigeln, hoppade några varv omkring honom och gjorde många krumbukter för att driva gäck med sin medtävlare. Efter halva vägen hade haren blivit trött av sina många sidosprång och tänkte: ”Jag vill ta mig en lur. När jag vilat en stund kan jag lätt springa om den långsamma snigeln”. Snigeln fortsatte sitt krypande. Till slut hade han hunnit upp till trädet uppe på kullen. Då ropade han till haren: ”Här är jag. Var är du?” Med skam såg haren att snigeln redan hade hunnit fram målet och därmed vunnit vadet. Sens moral: Den som ihärdigt strävar mot målet kommer fortare fram än den som hoppar hit och dit och tar sig en lur.

”Kämpa trons goda kamp”, skriver Paulus till sin gode vän och medarbetare Timotheos ( 1 Tim. 6:12), ”sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.” Och för att konkretisera den goda kampen påminner han om de rika, som låter sig snärjas av frestelser och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. ”Håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.”

I morse läste jag dagens evangelium om Människosonens återkomst och den yttersta domen (Matt. 25:31-46). Det är en svår text, omöjlig att komma ifrån genom sin konkretisering på våra gärningar eller brist på  goda gärningar gentemot de hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och fängslade. Hur tillämpar man det i dag? Ja, de fattiga möter vi kanske där de sitter utanför dörrarna  till våra butiker och sträcker fram sin mugg. De sjuka kan vi besöka och kanske också de som sitter i fängelse. Men ändå – de flesta fattiga, hungriga, sjuka och behövande befinner sig på ljusårs avstånd från det välfärdssamhälle där vi lever och som tycks ta hand om det mesta, som tidigare var lämnat till privata initiativ. Vi kan visserligen skänka pengar till olika fasteinsamlingar, ”men vad förslår det för så många”, som lärjungarna frågade Jesus, när han skulle mätta femtusen människor med fem kornbröd och två fiskar.

Var finns den nyckel som låser upp texten om Människosonens återkomst och den yttersta domen? Säkert i texten själv, när Jesus säger: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Det handlar om människovärdet. Människovärdet i livets början och i livets slut, i migrationspolitik och integrationspolitik, men också människovärdet i varje människa som vi över huvud taget möter, var vi än befinner oss. Varje människa vi möter är en Kristus och skall bemötas och behandlas därefter. Det är en befriande insikt men också en uppfordrande.

Vi skall inte leva i fablernas värld, d.v.s. i en förljugen värld som vi konstruerar åt oss själva, utan vi skall leva i verkligheten med alla dess problem och svårigheter, men vi kan lära av fablernas värld att ha målet i sikte och inte krumbukta oss fram genom livet.

Att mista sitt liv för att finna det

”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” ( Luk. 17:33). Detta Jesusord har med lite olika formuleringar och i lite olika sammanhang bevarats i alla fyra evangelierna. Hos Matteus bildar ordet avslutning på det s.k. utsändningstalet  i Matt. 10 och lyder på följande sätt: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig, är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt. 10:38-39). Här är det fråga om en lärjungaundervisning inför den begränsade utsändning som Jesus låter ”de tolv” företa till ”de förlorade fåren i Israels folk” (Matt. 10:5).

Hos Markus är ordet infogat i det tal som Jesus håller till lärjungarna och folket efter det att Petrus på väg till Caesarea bekänt honom vara Messias och Jesus gjort sin första lidandesförutsägelse: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det” (Mark. 8:34-35). Jesus varnar sina lärjungar  för att hänge sig åt falska storhetsdrömmar. Den lidandets väg som gäller för Jesus själv gäller också för dem som vill följa honom.

Hos Lukas möter ordet i den undervisning som Jesus på väg till Jerusalem ger sina lärjungar om vaksamhet inför Människosonens återkomst: ”Kom ihåg Lots hustru. Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” (Luk. 17:33). Ordet har fått en eskatologisk innebörd. Det gäller att vara beredd inför Jesu återkomst.

Hos Johannes slutligen förekommer ordet i det tal som Jesus håller efter sitt intåg i Jerusalem med anledning av att några greker sökt upp lärjungarna för att få se Jesus: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv” (Joh. 12:24-25). I motsats till det begränsade perspektiv som vi möter hos Matteus inkluderas nu hedningarna. Blickarna riktas mot den rika skörd som vetekornet skall ge genom att falla i jorden och dö. Men det är en väg som inte bara gäller för Jesus själv utan också för hans lärjungar. ”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv”.

Man kan säga att det gemensamma för alla fyra formuleringarna ligger i att ”mista sitt liv för att finna (eller rädda) det”. Att mista sitt liv för att rädda det låter som en paradox. Kan man samtidigt mista och rädda det? Vem vill inte rädda sitt liv? Men vad betyder det att mista det? Paradoxen ligger i att ”liv” kan betyda två saker. Dels kan det syfta på det liv som vi lever här på jorden med alla dess ofullkomligheter och brister, dess mödor och lidanden, allt det som Paulus säger vara lagt under syndens och dödens välde (Rom. 5:21). Men liv kan också betyda det liv som Gud har skapat med dess skönhet och glädje och med den längtan efter det fullkomliga livet som Gud har lagt ner i våra hjärtan. Dessa två former av liv ligger i strid med varandra och kommer att göra så till vårt sista andetag. Det är om dessa två former av liv som Paulus skriver i Galaterbrevet 5:17: ”Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill”. Och så räknar han upp vad som är köttets gärningar resp. andens frukter.

Att mista sitt liv är att säga nej till det liv som håller oss borta från Gud, ett liv som är fyllt av mängder av surrogat för Gud. Människan är en konsumerande människa. Hon fyller inte bara sin buk utan också sin själ, inte bara med materiella ting utan också med sinnliga njutningar, allt i hopp om att därigenom kunna mätta sin hunger efter det fullkomliga livet, ett liv som hon innerst inne anar att det finns, men som hon inte riktigt vet var hon skall söka och därför heller inte kan finna.

 ”Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv”, frågade en ung man Jesus. Han svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.” Det goda livet som vi söker eller borde söka finns bara hos Gud. Det är för att söka och finna det livet som vi först måste mista vårt liv. När den rike ynglingen räknat upp budorden som en möjlig väg till Gud, konstaterar Jesus: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt himlen. Kom sedan och följ mig”. Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket (Mark. 10:17-31).

Egentligen är det inte ägodelarna som sådana som utgör problemet utan begäret som ligger till grund för samlandet. Att mista sitt liv är att göra upp med begäret efter att fylla livet med allt det som vill föra oss bort från Gud. I Luk. 12:11-21 säger Jesus till några som blivit osams om sitt arv: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar”. Därefter ger han dem en liknelse om en rik man som fick så stora skördar att han måste riva sina lador för att bygga större. Sedan sa den rike till sig själv ”Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.” Då säger Gud till honom: ”Du dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?” Och Jesus tillägger: ”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

”Rik inför Gud”. ”Ingen är god utom Gud”. Att söka det goda livet innebär inte bara att säga nej till det konstruerade liv som håller oss borta från Gud. Det innebär också att  man måste säga ja till och acceptera den del av livet som inte kan tas bort men måste bäras. Hos både Matteus och Markus är ordet om att mista sitt liv förenat med ett annat ord: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig”. Att bära sitt kors för att följa Jesus är inte möjligt utan Kyrkans hjälp. Genom sin förkunnelse, sin själavård och sina sakrament hjälper hon oss att bära vårt kors, att mista vårt liv och att finna det goda liv för vilket vi alla är skapade. Ja, Kyrkan själv måste leva i bot under fastans tid. Det som Herren själv säger genom sin profet Hosea får sin andliga innebörd när det tolkas på Kyrkan:

”Därför skall jag locka ut henne i öknen
och söka vinna hennes hjärta.
Där lovar jag att återge henne vingårdarna,
jag gör Akors dal till en hoppets port…
Den dagen, säger Herren,
skall du kalla mig ”min man”
och inte längre ”min Baal”…
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.
Den dagen skall jag svara, säger Herren,
jag skall svara himlen,
och himlen skall svara jorden,
och jorden skall svara säden och vinet och oljan…
Jag skall plantera henne åt mig i landet
och förbarma mig över Lo Ruchama
och säga till Lo Ammi: ”Du är mitt folk”,
och han skall svara: ”Min Gud.”
(Hosea 2:14-23)

I det fördolda

Askonsdagens evangelium ur Bergspredikan, Matt. 6:1-6, 16-18, handlar inte bara om fasta utan också om andra "fromma gärningar" som allmosa och bön. Det sammanhållande bandet är "i det fördolda". Om du söker Gud i det fördolda, "då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig." Det är lätt att de fromma gärningarna blir ett utanverk "i männniskornas åsyn" utan samband med en inre hållning, som måste kännetecknas av vad som sker "i det fördolda".

Mystikern och skomakaren Hjalmar Ekström skrev en bok om vad som sker "I den fördolda verkstaden". Johannes av Korset ägnar halva det första kapitlet i sin utläggning av "Andlig sång" åt Guds fördoldhet med utgångspunkt från den första versradens "Var har du dolt dig, Älskade?" Om Gud är den fördolde Guden, var finns då den plats, där man kan finna honom? På detta svarar Johannes: "Man bör sålunda veta att Ordet, Guds Son, tillsammans med Fadern och den Helige Ande med själva sitt väsen och sin närvaro fördolt bor i själens innersta. Därför måste den själ som vill finna honom, med känslor och vilja dra sig tillbaka från alla ting och träda in i en djup inre samling inom sig själv, och låta allting för sig bli som om det inte fanns". En bättre formulering av fastans mening står knappast att finna.

Med hänvisning till Jesusordet "Guds rike är inom er" (Luk. 17:21) säger Johannes vidare: "Du själv är den boning där han vistas och den inre kammare och det gömställe där han är dold... Där skall du åstunda honom och tillbe honom... En sak bör du dock veta: fastän han är inom dig, så är han dold". Men om han fortfarande är dold, hur skall man då kunna finna honom? Endast genom att själv dölja sig och bli som den fördolde. "Du måste så gömma dig i din själs inre kammare och stänga dörren om dig, det vill säga stänga viljans dörr för alla ting och "be till din Fader i det fördolda" ... då skall du erfara honom i det fördolda, och du skall älska och njuta av honom i det fördolda, och i det fördolda skall du glädjas med honom, det vill sägas på ett sätt som övergår allt det som kan sägas eller kännas".

Ändock förblir Gud den fördolde, så länge vi är i detta livet. Vi får göra som Mose, dölja oss i bergets klyfta (2 Mos. 33:22) och få skydd av Guds högra hand så att vi får skåda Gud på ryggen (2 Mos. 33:22-23). Att få möta honom "ansikte mot ansikte" (1 Kor. 13:12) är förbehållet det eviga livet. Här lever vi i tro utan att se (2 Kor. 5:7). "Tron och kärleken är de blindledsagare som på okända vägar skall leda dig till den fördolde Guden. Tron, den hemlighet som vi har talat om, är nämligen de fötter med vilka själen går till Gud, och kärleken är vägvisaren som leder henne rätt" skriver Johannes av Korset till sist i sin betraktelse om den fördolde Guden.

Vila i Guds tystnad,

hör du vindens sus?

Tystnaden dig leder

bort från tidens brus.

Vila i Guds tystnad,

helighetens ort.

Änglar dig beskyddar

här är himlens port

Vila i Guds tystnad,

vänta på hans ord.

Ordet ur Guds tystnad

möter vid sitt bord.

Vila i Guds tystnad,

öppna för din gäst.

Herren Gud Treenig

vardag gör till fest.

(S.-B. R.)