Extremism eller kärlek?

Villrådigheten tycks stor när det gäller frågan om hur man skall förhindra unga människor från att ansluta sig till IS och andra terrororganisationer. Man brukar skilja mellan repressiva åtgärder och förebyggande åtgärder. Till de repressiva åtgärderna hör allt – från att beslagta vederbörandes pass eller medborgarskap till fängelsestraff för terrorhandlingar (inrikesministern om mötet i Washington). Att dessa repressiva åtgärder skulle avhålla en blivande terrorist från att förverkliga sina drömmar är det väl inte många som tror. Bland förebyggande åtgärder nämner man utbildning, upplysning, föreningsliv och sociala insatser (Mona Sahlin som sitt arbete som nationell samordnare mot extremism). Ofta betraktas det som ett axiom att anslutningen till terrorgrupper beror på ett större eller mindre socialt utanförskap. På så sätt kan man göra terrorismen till en politisk fråga och  desarmera dess farlighet.

Vän av ordning frågar sig emellertid vad det är som positivt driver en människa att ansluta sig till en terrororganisation så att hon till och med är villig att ge sitt liv? Det är ju knappast någon tvekan om att ungdomstiden är den period av livet då man söker efter en mening med livet. Kan den västerländska kulturen i dag ge en sådan mening med livet som ungdomar söker och frågar efter? Många menar att den västerländska demokratin i sig själv borde utgöra ett hinder för tendenser till terrorism, men så är det uppenbarligen inte. Många har också påpekat att en s.k. ren majoritetsdemokrati inte utgör något hinder för utveckling av diktatur och terror (nazismens framväxt som ett resultat av majoritetsdemokrati eller förekomsten av diktatoriska demokratier i Arabvärlden Sofia Karlsson). Så vad är det som fattas?

Den västerländska demokratin vilar i dag på en vacklande grund. Det som utgör själva grundbulten för en hållbar demokrati, nämligen människovärdet, ifrågasätts både vid livets början och vid dess slut. Familjen och det monogama äktenskapet mellan man och kvinna betraktas inte längre som samhällets urcell utan bara som en samlevnadsform bland många andra. Individualismen har upphöjts till ett stjärnstatus som inte får ifrågasättas. Yttrandefriheten utgör ett oförytterligt värde under vilket döljer sig ett hav av mörka dunster från hat och förakt (Kallifatides om yttrandefrihetens gränser). Materialism, konsumism, exhibitionism och obegränsade vinstintressen tycks vara det enda som människor efterfrågar. Vem kan finna ideal och förebilder att leva efter i en värld som saknar andlighet och bestående värden och som alltmer tycks gå mot sin upplösning? Är det egentligen konstigt om ungdomar i dag revolterar mot den västerländska kulturens nivellering av alla värden genom att ansluta sig till extremistiska rörelser som utlovar ett hav av sexuell tillfredsställelse som belöning för obrottslig lydnad?

Vad västvärlden i dag behöver som ett försvar mot terrorism och extremism är ett uppvaknande och en besinning på sina egna andliga och religiösa rötter. Mot den voluntaristiska gudsbild som förklarar allt, ont som gott, som Guds godtyckliga vilja och människans öde som en underkastelse under denna, står den kristna gudsbild som identifierar Gud med kärleken och gör människan till en fri varelse som i kärlek besvarar Guds kärlek eller förkastar den.

Att förlora sin själ – och att vinna den

 ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” Så frågar Jesus sina lärjungar i samband med sin första lidandesförutsägelse (Matt. 16:26). Bibel 2000 översätter: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?” – som om det i första hand vore fråga om det biologiska livet. Det är sant att det grekiska ordet psyche ibland kan användas för det biologiska livet (som i den föregående versen 16:25), men i allmänhet har det en vidare syftning och innefattar dels en människas psykiska utrustning men också personlighetens innersta kärna, det som ligger innanför en människas psykiska utrustning, hennes identitet som människa. "Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ", skriver Paulus I 1 Kor. 15:45 och tänker på hur Gud inblåste livsande i hennes näsa (1 Mos. 2:7). En människas själ är det dyrbaraste hon äger. Teologiskt kan en människas ”själ” sägas vara hennes förmåga att söka, finna och älska Gud, ty Gud har skapat människans till sin avbild för att återspegla Gud, och till sin likhet, för att hon skall växa till allt större likhet med Gud (jfr. Augustinus: ”Ty du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”). Så uppfattar också evangelisten Lukas saken när han förmedlar vad Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad” (Luk. 9:25 i 1917 års översättning).

Att förlora sin själ är alltså en högst allvarlig sak. Själen är visserligen odödlig, men att förlora den betyder att förlora den till ondskans andemakter. Därmed förlorar man också den moraliska styrförmågan. Man förlorar sig själv och blir ett offer för ombytlighetens alla vindar. Man förlorar inte bara den moraliska styrförmågan, d.v.s kompassen, utan man förlorar själva kompassinriktningen mot det rätta målet. Det kan ske på många sätt. Jesus berättar en liknelse om en rik man som inte bara förlorar allt vad han samlat utan också sin själ, som han satt en så stor tilltro till (Luk. 12:13-21). "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud". Det gemensamma för dem som förlorar sin själ är att de likt Adam vänt ryggen åt Gud för att fästa sitt intresse vid världen och dess lockelser.

Som väl är är själens irrande inte obotlig. Fastetiden är en tid för bot. Hela Jesu verksamhet riktar sig mot själens omvändelse: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet”! (Mark. 1:15). Också Jesus blev utsatt för världens frestelser (Matt. 4:1-11) men övervann dem till förmån för oss. ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som prövats på alla sätt och varit som vi – men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp” (Hebr. 4:15f.).

Ljuset som lyser i mörkret

I dag firar vi den helige Ansgars minnesdag. Han var den som  först förde evangeliets flämtande låga till vårt nordliga, kalla och hedniska land. Med rätta kallas han nordens apostel och kyrkogrundare. När jag upptogs i katolska kyrkan valde jag honom till mitt skyddshelgon.

I dag skall jag genomgå en starrroperation i mitt högra öga. Det blir under den helige Ansgars beskydd och med hopp om att jag efter operationen skall kunna instämma i den gamle Simeons lovsång, som det berättas om på Kyndelsmässodagen. Han hade säkert grå och dimmiga ögon av ålder men utan hopp om någon starroperation. Men han hade fått se vad inte många andra fått se: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel” (Luk. 2:29-32). Det var det ljuset som Ansgar kom med till oss och som vi får fortsätta att sprida alldeles oavsett hur vi har det med ögonen.

Rembrandt: Simeons lovsång

Kärleken är stark som döden

Per Hartman: Begränsad hållning

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Matt. 7:7).

Vem öppnar dörren? Vad finns därinne?

”Kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket”. Höga visans ord (H.V. 8:6). handlar inte bara om kärleken mellan man och kvinna utan djupast sett om den mänskliga själens kärlek till och längtan efter Gud. Ingen har mer vältaligt talat om denna människans obetvingliga längtan efter Gud än Augustinus, sammanfattat i hans ofta citerade ord: ”Ty du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.”

”Dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den”. Mose fick bokstavligt talat erfara detta när han mötte Gud i den brinnande busken. Herrens ängel visar sig i en eldslåga som slår upp ur en törnbuske (2 Mos. 3). Det är en eld som bränner, ty den bränner synden och människans alla tillkortakommanden: ”Drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark”. Det heliga gudsnamnet "Jag är" eller "Jag är den jag är" slår vakt om mysteriet, den outsäglige. Gud kan inte utforskas, men han kan uppenbara sig. När han gör det, är det som en eld som inte bara bränner utan också värmer. Gud säger: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud”. Det innehåller ett löfte. Gud är trofast – ”Jag är den  jag är” – den som håller vad han lovat fäderna Abraham, Isak och Jakob, ett löfte som i sin förlängning innehåller löftet om den kommande Messias, han som är den ende som kan tillämpa det heliga gudsnamnet ”Jag är” på sig själv: ”Jag är och jag var innan Abraham var till” (Joh. 8:58).

Mose såg hur busken – med törnen som en gång skulle kröna den korsfäste – stod i låga utan att brinna upp. Sådan är kärleken. Den brinner utan att förminskas. Det gäller först och främst om Guds kärlek men också om människans svar, framför allt Marias, när hon besvarar ängeln Gabriels budskap om att hon skall föda Jesus: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”. Hon är fylld av nåd, tänd och brinnande av Guds kärleks eld, som hon besvarar med en fullkomlig överlåtelse. ”Kärleken är stark som döden, dess längtan obeveklig som dödsriket.”

Den gamle Simeon vet hur hon i framtiden skall prövas: ”Också genom din själ skall det gå ett svärd” (Luk. 2:35). När törnena från Jesu törnekrans genomtränger henne som glödande pilar står hon fast vid sitt ”fiat”, ”må det ske med mig som du har sagt”. ”De största vatten förmår inte utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den” (H.V. 8:7). Kaosmakterna är besegrade, segern är vunnen, genom den makt som ”bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt” (1 Kor. 13:7).

Per Hartman: Först därefter

Journalist eller humanist?

Ur TV-serien "Fosterland"

På SvD KULTUR har Erica Treijs kommenterat journalisten Fredrik Önnevalls handling att under inspelningen av ”Fosterland” hjälpa en 15-årig syrisk pojke att fly från Grekland till Sverige. Hon hävdar att sådana handlingar undergräver journalisters oberoende och ökar rädslan bland alla journalister som arbetar där krig, katastrofer och terror är vardagsmat.

Till detta kan jag konstatera följande: Journalister är aldrig oberoende, även om de tror sig vara oberoende. I synnerhet gäller detta i muslimska länder. För IS och liknande organisationer är journalister redan per definition fiender eftersom de inte bekänner islam, d.v.s. Allah och Muhammed som hans profet. De är inga neutrala eller oberoende funktionärer utan representerar västvärlden och blir därmed också legitima mål för jihad. Varför skulle rädslan öka för att en journalist följer sitt samvete? Man kan lika gärna hävda att risken och faran blir högre om en journalist inte någon gång visar prov på civilkurage och kan bryta mot det förväntade mönstret. "Fosterland" visar att en journalist också kan vara en humanist och att empati kan besegra rädsla. Humanism och regelverk står inte i motsats till varandra utan är varandras förutsättning. Inte heller står empati och rädsla i motsats till varandra utan kan följas åt i en och samma handling.

F.ö. har som bekant också Sveriges dåvarande utrikesminister Carld Bildt år 2009 hjälpt en dödsdömd afghansk student att fly till Sverige (SvD: Bildt hjälpte dödsdömd att fly).

Följ mig!

"Apostlarna Petrus och Andreas kallelse" (1308-11) av Duccio [WikiArt.org]

Att Mona Sahlin skulle nappa på Örebrokommunens förslag om att möta hemkommande jihadister med jobb och psykologihjälp var väl väntat (Sv.D. 19/1). Men förslaget har också väckt kritik för att man behandlar terrorister som offer. Vad man kan säga är att förslaget visar en övertro på att sociala insatser kan förhindra terrorism och mer vittnar om handlingsförlamning inför ett komplicerat fenomen än om förståelse för något som till sitt djupaste väsen är ett existentiellt problem snarare än ett socialt. Samhällets sekularisering och undanskuffandet av religionen till det privata området har gjort samhället oförmöget att förstå fenomen som inte bara handlar om välfärd eller brist på välfärd. Saken tas upp i en välskriven opinionsyttring av Annika Borg (se vidare tidningen Dagen 19/1).

Om religionens betydelse för den mänskliga existensen blir man påmind inte bara genom terroristernas framfart i Syrien och hot mot Europa utan också genom Bibelns berättelser om hur Jesus kallar lärjungar. Det som i evangelierna ser tämligen enkelt och okomplicerat ut kan ha sin nog så utmanande bakgrund. Vad tvingar en människa att så hastigt lämna sin jordiska utkomst för att bege sig ut på osäker vandring tillsammans med en för honom tidigare okänd profet?

Den som kanske kommer närmast en förklaring är evangelisten Lukas som i 5:1-11 berättar om hur Jesus uppmanar Simon att ro ut på djupt vatten och kasta ut sina nät till fångst. Simon invänder: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten”. Kontrasten mellan det nattliga fiskets fruktlösa arbete och den överväldigande fångsten medför att Simon och hans fiskelag grips av fruktan inför en anad gudomlig närvaro, en fruktan som bryts först av Jesu ord till Simon: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” Och Lukas konstaterar: ”Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.”

Religionen har en särskild förmåga att oberoende av den sociala situationen föra en människa från tröstlöshet och missmod till hopp och framtidstro. Men all religion fungerar inte på samma sätt och leder inte till samma resultat. Det är skillnad på religion och religion, något som återspeglar sig också i de skilda tolkningarna av ordet ”religio” som ”ordning” eller ”vördnad”. Vad som skulle behövas och som Annika Borg  efterlyser är en ordentlig genomlysning av vad olika religioner har för inställning till företeelser som ”våld” och ”makt”. En sådan jämförelse av olika religionsurkunder skulle knappast utfalla till kristendomens nackdel.

Den sanna friheten

Kristus befriar Adam och Eva ur dödsriket

Det har varit mycket tal om ”frihet” i spåren av terroristattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Försvaret för tryckfriheten har nått stratosfäriska höjder genom massdemonstrationer under devisen ”Je suis Charlie” – inte bara i Paris utan också i andra städer i Europa. Men som många har påpekat ekar slagorden tomma, när det kommer till ett handgripligt försvar, som kostar någonting mer än hejaramsor. Andra har med rätta invänt att varje slag av frihet också medför ett ansvar. Tryckfriheten är inte utan moraliska implikationer.

Vad menas med frihet? En kort beskrivning skulle kunna vara: att få handla – eller i varje fall tycka, tänka, skriva och tala som man vill. Det är en frihet som utgår från den enskilda individens perspektiv. Det är den enskilda individens behov som måste få tillfredsställas. Friheten definieras utifrån liberalismens tankevärld.

Är den människa fri som får tycka, tänka, tala, skriva och – inom begränsade ramar – handla som hon vill? Nej, naturligtvis inte. Den enskilda människan begränsas inte bara i sin handlingsfrihet av samhällets lagar utan också i sitt tänkande, talande, skrivande av det idégods som präglar den tid och det samhälle som hon lever i. Ingen skall tro att någon människa kan leva isolerad från det som rör sig i tiden. Varje människa är begränsad och därmed slav under sin egen mänskliga begränsning. Fri är bara den människa som kan se på sin egen mänskliga begränsning utifrån, och det torde vara få, om ens någon, förunnat.

Om detta nödvändiga utifrån-perspektiv blir man medveten när man läser Jesu samtal med sina judiska samtida i Johannesevangeliet kap. 8:12-59. Jesus säger: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria” (v. 31f.). Judarna försvarar sig med att de aldrig har varit slavar under någon och att de härstammar från Abraham. Men det slaveri som Jesus åsyftar är just det slaveri som hör ihop med den mänskliga tillvarons begränsning: syndens slaveri, som består i att man avskärmar sig från Gud. Endast genom att befrias från detta slaveri kan en människa nå fram till den frihet som hon ursprungligen är tänkt för.

Den sanning som kan göra en människa verkligt fri, existentiellt fri, är inte den vi kallar vetenskaplig sanning, ty också den är en i tid och rum högst begränsad sanning, utan det är den sanning om Gud och om människan som uppenbaras utifrån och som Jesus kommit för att uppenbara: ”Jag har inte kommit av mig själv” (v.42). ”Han som har sänt mig talar sanning, och det jag har hört av honom, förkunnar jag för världen” (v.28).

Frihet är det bästa ting (II)

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring…”  Så skaldade en gång den katolske biskopen Thomas Simonsson av Strängnäs (1429-1433). Det kan tyckas passande att citera denna s.k. frihetssång med anledning av de massdemonstrationer för tryckfrihet som hållits i olika länder under den gångna helgen. Friheten tycks hotad och för dem som vill begränsa den ger den holländske statsvetaren Cas Mudde ett antal skäl till att vi inte bör begränsa tryckfriheten och satiren utan snarare utöka den (”Nej, vi är inte Charlie”, Sv.D. 12/1). Mot försöken att begränsa tryckfriheten kan bl.a. anföras de svåra gränsdragningar som måste göras.

Att tryckfriheten inte på laglig väg varken kan eller bör begränsas betyder inte att den är omöjlig att begänsa. Man har talat om ”självcensur”, och även om många kritiserar en sådan och menar att den innebär ett svek mot frihetstanken, så är det utan tvekan så att sådan självcensur förekommer – av olika skäl. Mudde pekar själv på rädslan som ett sådant skäl. I de fall där det riktas hot mot skribenten och i synnerhet hans/hennes familj är det lätt att förstå om vederbörande iakttar återhållsamhet i sitt skrivande.

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring för den frihet väl kan bära”. Frihetssången slutar inte med de först citerade orden utan har en fortsättning. Friheten är villkorad, och alldeles bortsett från vad biskop Thomas avsåg med detta villkor, så måste man konstatera att med frihet följer också ansvar. Det må vara att friheten varken kan eller skall begränsas på laglig väg, men den innehåller ett moraliskt imperativ: att inte missbruka den så att andra människor kommer till skada. Friheten måste stundom begränsas av hänsyn till medmänniskan, av det som i kristet språkbruk kallas för kärleken till nästan. (Se också Ann Heberleins inlägg i DN.Kultur)

Det må vara att många människor idag förnekar sådana moraliska imperativ eller över huvud taget förekomsten av ett samvete. De finns där ändå och de utövar sin viktiga påverkan, annars skulle vår medmänskliga samvaro resultera i ett allas krig mot alla och ett fullständigt moraliskt kaos.

Se också mitt blogginlägg under samma rubrik 2013/05/18.

Med terrorn som vapen

Reaktionerna efter terrorangreppet mot Charlie Hebdo har varit tämligen enahanda. ”Ett angrepp på tryckfriheten” skanderar de flesta. Sådana uttalanden säger emellertid mer om hur journalister och författare uppfattar saken, än om vilka inre drivkrafter som finns hos angriparna. Det nästan samtidiga gisslantagandet i en judisk kosher-butik kan knappas sägas vara riktat mot tryckfriheten. Själv har jag i mitt föregående blogginlägg hävdat att terrorangreppet inte enbart är ett angrepp på tryckfriheten utan också på religionsfriheten och människovärdet. 

Men vilka är de djupaste, inre drivkrafterna hos terroristerna? Den vänsterorienterade Åsa Linderborg har i Aftonbladet Kultur skrivit en artikel där hon hävdar att terrorn är ett resultat av västvärldens förtryck. Enligt henne är det västvärldens aggressioner som ligger bakom de muslimska extremisterna. Samtidigt minimerar hon religionens inflytande och påstår att våldet ”saknar stöd i urkunderna”. Den tolkningen är hon inte ensam om utan delar med den stora majoriteten muslimer i Europa som ofta deklarerar att våldet är ”främmande för islam”. Om detta kan man säga att det är en naturlig och nödvändig inställning från muslimers sida så länge som de är i minoritet och åtnjuter västvärldens sympati, demokrati, frihet och religionsfrihet. I själva verket finns det åtskilligt i Koranen som talar om krig mot de otrogna och som utgör en grogrund för våldet som en väg till makt.

I en artikel i Vatikanens nyhetstidning L´Osservatore Romano har Dario Fertillo hävdat att det terroristiska våldet måste tillskrivas en totalitär ideologi av samma slag som kommunismen och nazismen. Han menar att denna ideologi har sin rot i nihilismen, d.v.s. i förnekandet av alla värden och därmed också i förnekandet av Gud. Det är emellertid tveksamt om Fertillos tolkning håller. Är det inte snarare så att nihilismen är västvärldens sjukdom och att terrorn är ett visserligen ohållbart men fullt förståeligt angrepp på vår ytliga livsstil? Varför riktades terrorn denna gång just mot den satiriska tidningen Charlie Hebdo, som inte erkänner några som helst gränser för sina många gånger smaklösa och obegripliga angrepp? Terrorn kan ha många ansikten.

Att terrorn i längden är ohållbar som vapen är en insikt som droppvis börjar sippra in också hos muslimer, inte bara som en påverkan från den demokratiska omgivningen utan också på ett inre plan. Tecken på detta är inte bara det uttalande som Vatikanen tillsammans med två franska imamer gjort med anledning av de franska terrorhandlingarna utan också det tal som den nuvarande egyptiske presidenten höll för landets religiösa ledare i december 2014. Men också satiren är trubbigt och meningslöst som vapen. För alla – muslimer, kristna, judar eller ateister – för terrorister och satiriker – gäller att söka det som är förnuftigt och gott för för mänskligheten och att lämna det som är ont och förkastligt därhän. "Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er:... den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet..." (Matt. 5:21f.)

Det fria ordet eller den fria människan?

Det fruktansvärda terrorattentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo upprör med rätta en hel värld. Den amerikanske utrikesministern kallar det för ett angrepp på den civiliserade världen, medan författare och journalister av alla politiska kulörer av naturliga skäl pekar på hotet mot yttrandefriheten och det fria ordet (se t.ex. Sam Sundbergs krönika Ett massmord riktat mot det fria ordet). Samtidigt är man noga med att varna för islamofobi och stryker gärna under att det stora flertalet muslimer är fredliga människor, som aldrig någonsin skulle komma på tanken att gripa till vapen. 

Dock finns det en djupare aspekt på problemet med islam som man av fruktan för att bli kallad islamofob sällan vågar beröra. Ofta saknar man helt enkelt kunskap om islam och betraktar alla religioner på samma sätt,  som utflöden av privata religiösa känslor som visserligen tar sig olika uttryck i vardagen men som ytterst härstammar från en och samma källa, nämligen människan själv. Samtidigt är det uppenbart att medan man av fruktan för att bli kallad islamofob ogärna kritiserar islam eller andra ”främmande” religioner så har man inga svårigheter med att kritisera kristna kyrkor. Till Charlie Hebdos försvar kan man konstatera att den i lika hög grad vågar satirisera Muhammed som påven (se Rushdie: Religion måste tåla satir). Till skillnad från islam är kristendomen tämligen immun mot satir eftersom den själv bygger på något som i högsta grad måste uppfattas som en satir av Gud, nämligen en korsfäst Gud.

(Alexamenos tillber sin Gud
Graffiti från 200-talets Rom)

Vad är det som står på spel? Efter vilket mått kan man i lika grad kritisera islam som kristendomen och andra religioner? Att bara försvara det fria ordet är att göra det för enkelt för sig och är knappast begripligt för muslimer. Det grundläggande hotet är ett hot mot den fria människan, mot människosynen och människans frihet. Här finns den klyfta som i grunden skiljer islam från kristendomen och som påven Benedikt XVI vidrörde i sin beryktade Regensburgföreläsning från år 2009. För kristendomen, särskilt i dess katolska tappning, och för hela den västliga civilisation som vuxit upp i dess skugga är det en grundbult att människan äger en fri vilja att välja mellan gott och ont och att frivilligt välja för eller emot Gud. För islam är Gud ren vilja, som står över allt det som vi kallar gott eller ont. Människan saknar fri vilja och skall i allt underkasta sig Guds obönhörliga vilja. Jag tror att också den mest liberale imam skulle hålla med om detta. En underkastelse under islam är därför inte ett godtyckligt val av en religion bland andra utan ett farväl till den fria viljan och den människosyn som präglas av Gud som förnuft och kärlek.

För att världen skall tro

Är det verkligen möjligt att kyrkan på nytt skulle kunna bli en enda? Ibland kan yttre omständigheter, vikande medlemstal eller sviktande ekonomisk bärkraft tvinga mindre samfund att gå samman till större enheter. Sådana sammanslagningar sker ofta under nya namn som inte längre får säga någonting om det historiskt förgångna eller om splittrande teologiska stridsfrågor utan i stället skall rikta blicken mot framtiden. Att en sådan sammanslagning under galgen skulle kunna leda till bestående enhet är nog ett önsketänkande. Utan tvivel kommer det med tiden att uppstå nya kontroversfrågor, som inte bara kan sopas under mattan utan tvingar till nya ställningstaganden, sekterism och i slutänden samfundssplittring.

Om det råder en stor samsyn mellan kristna kyrkor och samfund i frågor som rör Gud och Jesus Kristus, så kan motsatsen sägas gälla i fråga om den tredje trosartikeln, den som rör Anden och Kyrkan. Man kan gott säga att om man inte är överens i fråga om synen på Kyrkan så kan det heller aldrig bli någon Kyrkans enhet.  Synen på Kyrkan har gett upphov till de mest grundläggande kyrkosplittringarna, den mellan öst och väst och den mellan katolicism och protestantism. Den sistnämnda splittringen växte fram under påverkan av ett nytt  filosofiskt klimat som framför allt betonade individens roll i kontrast till kollektivets betydelse.

Kortfattat kan man säga att två kyrkosyner står mot varandra, kyrkan som en förening av individer, en organisation av troende eller kyrkan som ett organism för de troende. Den sociologiska synen på kyrkan som en organisation av troende karakteriserar framför allt de protestantiska samfunden. Den har mycket gemensamt med den demokratiska synen på staten, påverkas av dess utveckling och värderingar och kan i sin utrerade form identifieras med staten i form av en demokratisk folkkyrkosyn. Inför denna anpassning kan man påminna sig aposteln Johannes ord: ”Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom” (1 Joh. 1:15).

Mot denna kyrkosyn står den katolska synen på kyrkan som en organism. Den grundar sig på Jesu kallelse av de tolv apostlarna (Luk. 6:12-16) men också på hans utsaga om Petrus som den klippa på vilken han vill bygga sin kyrka (Matt. 6:13-19). När Jesus frågar apostlarna vem folket anser honom vara, får han diverse svar, men när Jesus frågar dem vem de själva anser honom vara, svarar Petrus i apostlarnas namn: ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Berättelsen i sin helhet visar att Petrus som apostlarnas företrädare utövar sin funktion just som en lärofunktion mot villfarelser och missuppfattningar. En enad kyrka måste med nödvändighet utöva sitt vittnesbörd genom ett enat läroämbete. Att det inte handlar om Petrus personligen visar både hans förebråelse (Matt. 16:21-23) och hans förnekelse av Jesus (Matt. 26:69-75).

Hur viktig denna lärofunktion än är, är den aldrig tillräcklig för en enad kyrka. När Jesus i sin översteprästerliga förbön ber om kyrkans enhet ”för att världen skall tro på att du har sänt mig” (Joh. 17:21) handlar det inte bara om den yttre enheten utan också om den inre enheten, den som råder mellan Fadern och Sonen, d.v.s. kärlekens enhet. ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss”. Aposteln Johannes har lämnat oss viktiga vittnesbörd om denna kärlek i sitt första brev, särskilt i 1 Joh. 4:16-21. ”Se hur de älskar varandra” var enligt Tertullianus det viktigaste intryck som hedningarna fick från kyrkans första tid. Så måste det vara än i dag.

Paulus utsagor om kyrkan som den kropp i vilken alla kristna är lemmar under huvudet Kristus (1 Kor. 12:4-13:13) ger oss en viktig tillämpning av kärleksbudet. Mot församlingens splittring ställer han kroppens enhet. De försök till en universell kyrkosyn som görs inom protestantiska kyrkosamfund bygger alla på tanken att kyrkans enhet skulle vara en osynlig enhet, som bara finns i idéernas värld. Därmed är tanken på kyrkans synliga enhet övergiven redan från början (se mitt blogginlägg: Kyrkans enhet – synlig eller osynlig?).  Men kroppens enhet måste vara en synlig enhet som tar sig uttryck i lemmarnas sammanhållning under ett huvud som också måste vara ett synligt huvud. Först så kan kyrkan genom sin enhet leda andra människor till tro (Joh. 17:21).

En utsträckt hand

Det har varit mycket tal om utsträckta händer under den gångna veckan. Händer som inte har tagits emot enligt den som säger sig ha sträckt ut sina händer. Vad betyder en utsträckt hand? Saken är inte utan vidare given. Allt beror på från vilken position som handen sträcks ut. Tiggaren som sitter utanför Ica Maxi sträcker ut sin hand från den nedersta positionen både bokstavligt och bildligt. Hon har själv ingenting att komma med utan är helt beroende av om vi svarar på hennes utsträckta hand med en gåva. Den som sträcker ut sin hand från en maktposition borde ha mycket att komma med, men om handen är tom, vad finns det då för anledning att gripa om handen eller att ge den en gåva? En förutsättning för att den utsträckta handen skall få något svar är att dess bärare stiger ned från sin maktposition, sväljer sin stolthet och befinner sig på samma plan som den som han sträcker ut handen mot.  Så länge som stoltheten lägger hinder i vägen för förödmjukelsen kan det inte utväxlas gåvor.

Ett annat modeord som präglat den gångna veckans politiska stormvind har varit ordet ”ansvar”. I sig självt är detta ord lika tomt och innehållslöst som den utsträckta handen. Ansvar för vad och ansvar mot vem? Ansvar för den egna positionen eller ansvar för det gemensamma bästa? Kan ansvar för det gemensamma bästa uppnås utan att offra egna maktpositioner? 

Det finns en utsträckt hand som inte kan missförstås: den genomborrade handen, Kristi på korset utsträckta och genomborrade hand. Även om Kristus är upphöjd på korset, så intar han ingen maktposition. Han har utgivit sig själv för oss, för vårt bästa. Detta måste också vara vår inställning som kristna, som människor och som samhällsmedborgare. Ingen har bättre formulerat detta än Paulus i Filipperbrevets andra kapitel: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors”. Den utsträckta handen säger mer om hur våra utsträckta händer skall fungera än vad mänskliga ord kan göra.

Sanna Kyrkans son, fader Chavara

Äktenskapet som sakrament

På vilket sätt är äktenskapet ett sakrament?

Grundläggande för uppfattningen av äktenskapet som sakrament är Paulus ord i Efesierbrevet 5:25-33: ”Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara. På samma sätt är också mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin avskytt sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den såsom Kristus gör med kyrkan – vi är ju delarna som bildar hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan. Men dessutom skall var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa respekt för sin man”.

Det första man kan lägga märker till är att denna förmaning riktar sig till en kristen församling, till kristna människor som själva blivit infogade i Kristi kropp ”genom reningsbadet i vatten och genom dopordet”, d.v.s genom dopet i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn (Matt. 28:19). Genom dopet har de förpliktigats till att leva heliga och fläckfria, utan minsta fläck eller skrynkla. Detta gäller också i det kristna äktenskapet. Äktenskapet skall förverkligas med Kristus och kyrkan som förebild. Så som Kristus har älskat kyrkan och utgivit sig själv för henne, så skall också mannen älska sin egen hustru och hustrun å sin sida visa respekt för sin man. De skall underordna sig varandra i kärlek. Därmed gäller också det motsatta förhållandet, att relationen mellan man och hustru både kan och skall återspegla kärleken mellan Kristus och kyrkan, detta som Paulus kallar för ”en stor hemlighet” (grek. mysterion, lat. sacramentum). Äktenskapets sakramentalitet ligger i dess förmåga att återspegla kärleken mellan Kristus och kyrkan. Äktenskapet pekar m.a.o. ut över sig själv mot någonting högre. När man ser på äktenskapet mellan en man och en kvinna skall man kunna sluta sig till förhållandet mellan Kristus och kyrkan. Denna sakramentalitet är grundlagd redan i skapelsen – ”därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru” – men först i det nya förbundet blir det klart vad sammanhållningen syftar till: att visa på kärleken mellan Kristus och kyrkan.

Detta innebär att sakramentaliteten inte bara är given som ett ömsesidigt löfte om trohet intill döden utan också genom sakramentets förverkligande i ömsesidig trohet. Det är inte annorlunda än för de övriga sakramenten, som också de måste tas emot i tro. Där den mottagande tron inte finns, där kan sakramenten inte förverkligas. Relationen mellan man och kvinna är inte fix och färdig en gång för alla. Svårigheter och prövningar möter i alla äktenskap. Där de övervinns i bot och tro stärks banden och därmed också sakramentaliteten, d.v.s. äktenskapets förmåga att visa ut över sig själv till föreningen mellan Kristus och kyrkan. Där svårigheterna i stället leder till uppbrott, där förlorar också äktenskapet sin sakramentalitet, sin förmåga att visa på Kristus och kyrkan. Kanske kan man säga att den mottagande sidan av äktenskapets sakrament är känsligare och svårare än i fråga om övriga sakrament eftersom det alltid är två parter som är mottagare av det gemensamma sakramentet.

Kan ett äktenskap som förlorat sin sakramentala funktion fortfarande sägas vara ett kristet äktenskap? Kan det i ontologisk mening fortfarande betraktas som oupplösligt? Visar inte Paulus resonemang i 1 Kor. 7:12-16 att tron spelar en väsentlig roll för äktenskapets oupplöslighet? Den troende brodern eller systern är inte längre bunden om den icke-troende parten i äktenskapet vill skilja sig. Vad betyder det i den pågående diskussionen om äktenskap och familj? Hur många äktenskap är verkligen sakramentala vid ingåendet?

Se också följande länk: http://www.firstthings.com/web-exclusives/2014/11/why-i-changed-my-mind-on-marriage

Bulta, så skall dörren öppnas

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Matt. 7:7).

Vem öppnar dörren?

När Mose en gång vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, drev han dem genom öknen och kom till Guds berg Horeb, där han fick se en märklig syn. En ängel visade sig för honom i en eldslåga som slog upp ur en törnbuske, en buske som brann utan att brinna upp (2 Mos. 3).  När Mose närmade sig busken, ropade Gud till honom ur busken: ”Mose! Mose! … Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” När Mose hörde detta skylde han sitt ansikte, ty han vågade inte se på Gud.

”Du står på helig mark”.  Guds namn är heligt redan i sig självt. Det heliga gudsnamnet,  de fyra bokstäverna JHWH, har hållits så heligt av det judiska folket att ingen med säkerhet vet hur det skall uttalas. I stället har man använt sig av namnet HERREN.  ”Säg israeliterna att HERREN, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte” (2 Mos. 3:15). Därför låter kyrkan det heliga gudsnamnet HERREN gälla inte bara Fadern utan också Sonen, Kristus. När vi i bönen Fader vår ber bönen ”låt ditt namn bli helgat” är det en bön om att vi själva skall hålla och bevara gudsnamnet HERREN heligt både för oss själva och för våra efterkommande – ”från släkte till släkte”.

Mose uppmanas att ta av sig sina skor. Att gå in genom bönens dörr är att stå på helig mark. Där skyler man sitt ansikte, man sluter sina ögon, man iakttar den respekt och vördnad som Guds närvaro kräver, ty ingen människa kan se Gud och leva (2 Mos. 33:20). Gud låter sig inte ses, ”han… som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, och som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim. 6:16). Men själv är han ”seendets Gud” ( 1 Mos. 16:13), som ser också i det fördolda och som i bönens fördolda rum uppenbarar sig för oss i sitt eviga Ord. ”När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och bed sedan till din fader, som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig” (Matt. 6:6).

Busken som brinner utan att brinna upp är en bild för Guds närvaro. Han är oföränderligt densamme, från evighet till evighet. För Mose uppenbarar Gud sitt namn: ”Jag är den jag är” eller helt enkelt ”Jag är”. Han är själva existensen i tillvaron, den ende som både var och är och som skall vara från evighet till evighet – medan allting annat förgår och försvinner i tidens malström.  ”I himmelen” finns inte kategorierna tid och rum som är så viktiga för vår jordiska tillvaro. Hos Gud finns ”ingen förändring… och ingen växling mellan ljus och mörker” (Jak. 1:17). Hos honom är allting närvarande i ett enda nu – forntid, nutid, framtid.  När vi inleder Herrens bön med orden ”Vår fader, du som är i himmelen”, lyfts vi in i Guds egen existens. Himmelen är inte någon i rummet definierbar plats utan Guds eviga tillvaro, hans eviga existens, där Gud är ”allt i alla” (1 Kor. 15:28), från vilken allt gott kommer (Jak. 1:17).

Men när Gud säger ”Jag är den jag är” betyder det någonting mer. Han är den som står vid sina löften. De är eviga och skall bestå. De löften som givits åt fäderna Abraham, Isak och Jakob skall bestå, så också det löfte som givits i syndafallsberättelsen om hur kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud, en utsaga som kyrkan alltid tolkat som Kristi seger över ondskan. Att busken som brinner är en törnbuske är ett vittnesbörd inte bara om hur syndafallet medfört törne och tistel, arbete och möda för människan (1 Mos. 3:17-19) utan också om hur frälsningen skall komma genom den törnekrönte, som bära våra synder i sin kropp på korsets trä. Guds brinnande kärlek är oföränderligt densamma. 

Vem öppnar bönens dörr? Gud själv öppnar den för att vi skall få möta hans kärleks eld och lära oss att älska honom "av hela vårt hjärta, av hela vår själ, av hela vår kraft och av hela vårt förstånd" (jfr. Mark. 12:30).

Som en brinnande buske

Nyponen glöder i den första frosten – som en brinnande buske. Den fuktiga dimman lägger sig som en grå filt kring de huttrande träden, vars löv sakta singlar till marken ett efter ett. Tranorna har för länge sedan lämnat sin nordliga utpost för sydliga nejder. Allting talar om livets förgängelse och död.

År efter år upprepas samma scenario fast i olika takt och vid olika tidpunkt. Endast människan tycks opåverkad skynda vidare till sitt värv utan rast eller vila – som skulle hon leva för evigt. Men också i henne gör sig förgängelsen påmind, till att börja med bara som en svag olust inför tanken på att allt kanske inte varar för evigt, en tanke som hon skjuter ifrån sig därför att hon inte har något alternativ. Men förgängelsen väntar på henne. Innan hon vet ordet av står hon inför det oundvikliga slutet.

Endast Gud är den som är. ”Jag är den jag är” säger Gud till Mose ur den brinnande busken (2 Mos. 3:14). Det låter som en ursäkt, som när människor säger ”jag kan inte rå för att jag är som jag är”, men i själva verket talar Gud om sin oföränderlighet och sin trofasthet. Han är oföränderligt densamme – från evighet till evighet, d.v.s. både före tidens början, under dess gång och efter dess slut. ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud” säger Gud till Mose, en utsaga som Jesus hänvisar till när han talar om uppståndelsens verklighet. ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande” (Luk. 20:38). Hos Gud finns inte tiden eller rummet som särskilda kategorier, hos honom är allting samtidigt närvarande, det som varit, det som är och det som skall komma. Han finns före världens och tidens skapelse och han kommer att finnas också efter världens och tidens undergång. Han är den som är, ”himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker”, skriver aposteln Jakob (1:17). Det finns ingenting som är utom just Gud. Allting annat förgår och tar slut.

Det betyder också att allt är planlagt hos Gud redan före världens skapelse. Gud är ingen nyckfull gud som inom islam, där allt som sker, gott som ont, sägs vara uttryck för Guds vilja, som var och en skall underkasta sig. Gud är ingen tyrann som inte lämnar utrymme för människans egen vilja. Det viktigaste som kan sägas om Gud är att han är kärlek (1 Joh. 4:8), och om det är något som karakteriserar kärleken så är det att den väntar på  människans eget svar.

Det som väckte Mose uppmärksamhet var att busken brann utan att brinna upp. Sådan är Guds kärlek, den brinner ständigt, den tar aldrig slut. Som törnbuske är den en förebild till honom som skulle komma för att bokstavligen förkroppsliga Guds kärlek när han krönt av törnen utgav sig själv på korset till försoning för våra synder. Gud uppenbarar också sitt nya namn "Herren" för Mose, det namn som i tidens fullbordan skulle användas också om Sonen, Kristus. "Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte" (2 Mos. 3:15).

Brödet för dagen som kommer

”Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer”. Så lyder den fjärde bönen i Fader vår enligt översättningen i Bibel 2000 (Matt. 6:11). Översättningen har haft svårt att slå igenom i gudstjänstlivet och därmed förmodligen också i det personliga bönelivet, sannolikt därför att ”dagen som kommer” upplevs som en alltför svårbegriplig och svävande tidsangivelse. Vad är det för dag, är det morgondagen eller alla dagar i livet eller kanske den yttersta dagen? I den mån man inte håller fast vid den traditionella formuleringen ”vårt dagliga bröd” har många samfund därför valt en högst allmän formulering ”det bröd vi behöver” som saknar stöd i grundtexten, men som man förmodar kan accepteras av många människor.

Problemet är att den traditionella översättningen dels innehåller en obehövlig tautologi,  ”dagligt bröd – i dag”, dels har låst fast tanken vid att bönen handlar om det bröd vi behöver för att leva vårt biologiska liv här på jorden – detta trots att Jesus i bergspredikan strax efter sin undervisning om bönen uppmanar oss att inte göra oss bekymmer för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen (Matt. 6:25-34). Varför skulle Jesus uppmana oss att be om det som han strax efteråt uttryckligen uppmanar oss att inte bekymra oss för?

Utan att gå in på alltför invecklade språkliga diskussioner kan man konstatera att det grekiska ordet ”epioúsios”, som förekommer på detta enda ställe i nya testamentet, i varje fall inte betyder ”daglig” utan sannolikt just ”kommande”, d.v.s. för dagen som kommer. Men vilken dag är det fråga om? Som så ofta i Nya testamentet kan det löna sig att söka en lösning i Gamla testamentet. Ett av de ställen som kan komma i fråga är det som berättas om ökenvandringen, då Israels folk knotar över att inte ha mat för dagen. Herren låter då manna falla över lägret och alla samlar in vad de behöver för dagen – men inte mer. Dock finns det några som knotar och samlar in för mycket, vilket leder till obehagliga konsekvenser. På sjätte dagen får man emellertid samla in den dubbla ransonen – ty på sjunde dagen råder sabbatsvila. ”Tänk på att det är Herren som ger er sabbaten – därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar” ( 2 Mos. 16:29).

Som så ofta är det som händer och berättas i gamla testamentet en förebild till det som skall komma. Sabbaten är en förebild till den slutliga sabbatsvila som ännu återstår för Guds folk. ”Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta… Låt oss därför göra allt vad vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet” skriver Hebreerbrevets författare (Hebr. 4:9-11) och syftar på den ohörsamhet som Israels folk visat mot Gud under ökenvandringen. ”Vårt bröd för dagen som kommer” handlar då inte om brödet för vårt biologiska liv utan om det bröd för vårt andliga liv som skall föra oss till Guds folks slutliga sabbatsvila. Genom sabbatsvilans bröd skall vi stå vakande och beredda inför den tyttersta dagens inbrott. Då blir det också naturligt att redan i dag be om det brödet för dagen som kommer.  Denna tolkning av den fjärde bönen i Fader vår bringar den dessutom i större överensstämmelse med de övriga bönerna, som handlar om andliga realiteter i vår väntan på Herrens dag.

Nattvard för odöpta?

Om nattvard för odöpta skall det diskuteras på Svenska kyrkans kyrkomöte enl. tidningen Dagen. Det påminner i någon mån om det krav på kommunion för frånskilda som förs i den katolska kyrkan. Man erinrar sig också den diskussion om glutenfria oblater och alkoholfritt vin som förts och alltjämt förs i protestantiska samfund. Alla dessa diskussioner har det gemensamt att själva ätandet och drickandet anses som det väsentliga. Vad Paulus ansåg om sådana diskussioner framgår klart av 1 Kor. 11:17-34. Också i församlingen i Korinth hade själva ätandet och drickandet kommit i centrum. Vid sådana diskussioner har man förlorat själva centrum i nattvardsfirandet ur sikte.

Alla diskussioner om ätandet och drickandet utgår från en missuppfattning om eukaristifirandet. Eukaristin är ingen ”rättighet” för oss kristna, inte heller är den i första hand ett ätande och drickande. Eukaristin är som namnet antyder i första hand en tacksägelse, en offerhandling, där Kristi en gång för alla framburna offer på nytt aktualiseras och görs närvarande i Kristi kropp och blod. Som framgår särskilt av 1 Kor. 11:23-26, som är det äldsta vittnesbördet i nya testamentet om eukaristifirandet, så är ”åminnelse” eller ”till minne av mig” inte en uppmaning till kommunion utan en uppmaning till att vid firandet av eukaristin göra det till minne av Kristi död. Detta kan man göra även när man inte kommunicerar. Hela diskussionen om nattvardselementens ”materia” eller kommunikantens ”status” missar målet med eukaristins innebörd: att vara ett tacksägelsens offer till minne av Kristi offer för oss.

Diskussioner om kommunionen, d.v.s. ätandet och drickandet, är ett typexempel på den subjektivitet som kännetecknar det religiösa livet i dagens samhälle. Religionen betraktas inte bara som en privatsak utan också som ett fält för allmänt tyckande och som den enskildes rättighet. Men Paulus konstaterar: ”Den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig”. Eukaristin, tacksägelsens måltid, gäller inte i första hand den enskilde utan Kristi kropp, som är hans kyrka. Det är som en del av Kyrkan man firar tacksägelsens offer minne av Kristi försoningsgärning till dess han kommer, vare sig man som enskild medlem kommunicerar eller ej. Ovärdigt nattvardsfirande handlar inte om kommunikantens status utan om kommunikantens oförmåga att kunna urskilja centrum, Kristi kropp som är kyrkan.

Det viktigaste valet av alla

Vi står inför ett av de mest osäkra valen på länge. De olika partierna försöker övertrumfa varandra i att locka med vallöften. Man kan konstatera att politik i hög grad bygger på tro mer än på vetenskap. Särskilt tydligt blir det beträffande komplicerade frågor som  miljö och ekonomi. Man tror något om framtiden, man tror på den egna politiken, de egna metoderna, de egna möjligheterna. Man tror på att kunna förverkliga det man lovar – eller? I själva verket är det i hög grad en fråga om makt. Vallöftena är ett sätt att förskaffa sig makt. Om man sedan kan förverkliga något av vad man lovar tycks ibland vara en underordnad fråga.

Tankar som dessa aktualiseras inte bara av närheten till valet. De föranleds också av dagens evangelium i Luk. 12:12-16, där det berättas om hur Jesus bad under en hel natt innan han på morgonen samlade sina lärjungar och bland dem utvalde tolv, som han kallade apostlar. Det var ett val av oerhörd betydelse, först och främst genom att det över huvud taget kom till stånd, något som inte var självklart. Jesus kunder ju ha nöjt sig med att kalla lärjungar, och många kristna menar nog att det inte är någon större skillnad mellan apostlar och lärjungar.

Varför utvalde Jesus de tolv och kallade dem för apostlar, d.v.s. utsända? Det viktigaste svaret måste vara att det var Faderns vilja. Varför skulle Jesus annars ha tillbringat hela natten i bön till sin himmelske Fader innan han företog detta val? Jesus visste vad som väntade honom själv. Han hade en begränsad tid här på jorden. Det verk han var utsänd till skulle inte vara slutfört i och med hans egen död och uppståndelse. I sitt ställe utsåg han de tolv, som skulle representera honom. Själv hade han sin exousia, sin fullmakt, av Fadern. Nu gav han den vidare till de tolv, som så småningom skulle ge den vidare till andra utsända.

Vad innebar denna fullmakt? Jesus klargör det själv i sitt samtal med apostlarna i Mark. 10:35-45: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjäna utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”.  Alltså: inte utöva makt och herravälde utan tjäna, vara slav, t.o.m. ge sitt liv som Jesus själv. Det blev blodig verklighet för alla apostlarna utom Johannes när de så småningom fick lida martyrdöden.

Det ligger ett oerhört och till synes omöjligt uppdrag i detta. Ändock är det så som apostlarna och deras efterföljare skall representera och efterlikna Kristus som förebilder och som herdar för alla dem som de fått sig anförtrodda. På söndag, valdagen, firar katolska kyrkan Det heliga korsets upphöjelse, en händelse som ser ut som en tanke. När andra höjer sina fanor och standar får vi som kristna göra det viktigaste valet av alla: lyfta korset i Kristi efterföljd.

Vårt andliga GPS

GPS har – som så många andra mer eller mindre nyttiga moderniteter – fullkomligt revolutionerat vår tillvaro. Där man tidigare fick lov att fråga sig fram eller i bästa fall kunde hitta vägen med hjälp av karta och kompass, där kan man nu med några få knapptryck mata in målet för resan i sitt GPS, luta sig tillbaka och höra en en vänlig röst beskriva vägens alla finurligheter, avståndet till nästa vägkorsning, om man skall svänga till höger eller vänster och när det är dags att ta sig ur den rondell man befinner sig i. I bästa fall förkunnar det också när det är dags för en fika-paus. GPS, eller Global Positioning System som förkortningen egentligen betyder, håller reda på oss var vi än befinner oss på jorden. Ett satellitsystem leder oss dit vi vill och talar också om för oss när vi är framme, så att vi inte skall missa målet för vår färd.

Det finns också ett andligt GPS, mindre omtalat som sådant, men ingalunda mindre betydelsefullt. Också det talar om för oss hur färden skall gå, var vi befinner oss, vilka hinder vi möter och hur vi skall bära oss åt för att komma till det utstakade målet. Här handlar det emellertid inte om någon begränsad resa i tid och rum utan om själva livsresan, från dess begynnelse i moderlivet till dess döden sluter sig kring oss och för oss till det mål som finns för varje människoliv. Detta GPS är den heliga, katolska och apostoliska kyrkan som med sin ledning vill omsluta oss från vaggan till graven. Inte alla har omedelbar tillgång till detta GPS, men det finns dock tillgängligt i stort sett var vi än befinner oss på jorden.

Till skillnad från vårt vanliga GPS är detta andliga GPS redan från början inställt på sitt bestämda mål: att leda oss till Gud. Det är givet av Gud själv och har sina bestämda parametrar. Färden kan te sig mycket olika och visa på alternativa vägar, men målet är detsamma. GPS kan uttydas: Gud På Sikt, och då inte bara på lång sikt utan också på kort sikt. Ty målet som är oss givet är inte att i största allmänhet komma till himlen, utan först av allt att älska Gud av hela vår själ, av hela vårt hjärta, av hela vår kraft och av hela vårt förstånd. Det är ett mål som så att säga kan uppnås redan under färden. Man skulle kunna citera Karin Boye, som säger: ”Nog finns det mål och mening för vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Till det målet kan ingen annan än Gud själv hjälpa oss. Ingen människa kan färdas länge utan uppehåll. Det gäller också om livsresan. Vårt andliga GPS har sina bestämda rastplatser, kyrkans sakrament, där vi får hämta kraft och ledning för den fortsatta färden.  För att än en gång citera Karin Boye: ”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast”.