Svenska kyrkans kris

"Svenska kyrkans kris har bara börjat" förtäljer en artikel i tidningen Dagen. Oron gäller det minskade medlemstalet, som dels beror på att färre döps än som dör, dels på en ökad invandring, som därmed förutsätts vara av icke-kristen natur. Problemet för den kyrkokommunala organisationen är att kyrkan har ett för stort fastighetsbestånd i förhållande till sitt medlemstal  och därför måste avyttra ett stort antal byggnader. Krisen betraktas därför som ett i första hand som en ekonomisk kris. Kyrkans kris beror på organisationen, inte på innehåll eller ideologi, konstaterar man.

Hur kan man vara så blind för att Svenska kyrkans kris i första hand är ett ideologiskt problem? Genom sin historiska förbindelse med staten har Svenska kyrkans kris alltid bestått i att göra sig fri från denna överrock. Också sedan den formella förbindelsen med staten har upphört befinner sig Svenska kyrkan i stark symbios med det demokratiskt styrda samhället. Också när de politiska partierna omsider upphör med sitt intresse för Svenska kyrkan, kommer hon att sitta som en fånge i samhällsburen. Svenska kyrkans värderingar är samhällets värderingar, om detta vittnar inte bara införandet av kvinnliga präster och vigsel av frånskilda utan också synen på abort och vigsel av samkönade par samt inte minst den nivellering av trosläran som i stigande takt ägt rum under 1900-talets senare hälft och under 2000-talet.

Vem intresserar sig för en kyrka som bara säger det samhället säger? Svenska kyrkan saknar förmåga att framstå som ett attraktivt alternativ till den allmänna meningen. Hon äger inte längre de fyra kännetecken som enligt trosbekännelsen måste känneteckna varje kyrka som vill åberopa sig på att vara en kristen kyrka: att vara en enda, helig, katolsk och apostolisk. När Svenska kyrkans ärkebiskop i TV:s helgsmålsbön under devisen "Gud har många namn" likställer muslimernas Allah med den Gud som uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken som "Jag är" eller "Jag är den jag är" och sedan blir kött i Jesus Kristus, då är det inte många som höjer på ögonbrynen. Ändock är skillnaden ofantlig och borde leda till omvändelse och bot.

När biskop Bertil Gärtner 1971 gav ut sitt herdabrev under titeln "Kris leder till Kristus" handlade det om den andliga kris som Svenska kyrkan reda då genomlevde. För Gärtner var det inte fråga om en anpassning till världen och samhällets värderingar utan om en omvändelse till honom som är kyrkans grund och Herre, Jesus Kristus, han som säger "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Det finns ingen annan väg  ur Svenska kyrkans kris än omvändelsen till Kristus.

Byggmästare och timmerman

Denna illumination från en medeltida bibelhandskrift framställer Gud som världens store byggmästare, han, som enligt Thomas av Aquino kan jämföras med allt som skapats på samma sätt som arkitekten förhåller sig till allt som byggts (ut artifex ad artificata). Bilden bygger på centrala bibliska utsagor. Runt den ännu formlösa jorden, som är öde och tom, råder närmast ett stort mörker (1 Mos. 1:2). Gud skiljer vattnet ovan fästet från vattnet under fästet (på bilden det blå vatten som omger jorden på ömse sidor) och skapar de två stora ljusen, sol och måne  till att råda över dag och natt. Också stjärnorna (eller planeterna) har sin plats inom samma område för att lysa upp mörkret. Enligt Thomas av Aquino är Gud  inte bara den första orsaken utan också den förste röraren (primus motor). På bilden tycks han sätta universum i rörelse med sin vänstra hand. Det mest intressanta med denna bild av Gud som världens store byggmästare är inte bara att Gud står utanför det universum han skapat med sin vänsterfot, utanför tid och rum, något som vi hjälpligt kan föreställa oss, men också utanför ramen till bilden med sin högra fot. Gud står utanför alla våra föreställningar om honom, och vi kan aldrig få grepp om honom med våra vetenskapliga instrument och teorier.

Högerfoten antyder måhända något mer. Han som är universums Skapare och Herre är med sin högra fot på väg ut ur bilden, till oss, till betraktaren. I tidens fullbordan sänder han sin högra hands man, Ordet – genom vilken han skapat allt – för att rädda världen. Världens byggmästare  blir själv för en kort tid timmermannens son, själv en timmerman, underkastad skapelsens lagar och ordningar.

Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder

”Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder”. Så börjar en grekisk bön från 200-talet,  en påminnelse om att jungfru Maria kallas Guds moder långt innan saken fastställdes som kyrklig trossats vid det tredje ekumeniska konciliet i Efesus år 431. På latin lyder bönens inledning ”Sub tuum praesidium confugimus sancta Dei Genitrix”. ”Praesidium” kommer från ”praesideo”, som bokstavligt talat betyder ”sitta framför” och innebär inte bara ”skydda”, ”försvara”, utan också ”ha uppsikt över” eller ha ledning över”.  I politiska sammanhang är det ett viktigt låneord också i svenska språket.

I sitt brev till Magnesierna skriver Ignatios av Antiochia: ”Låt ingenting splittra er, utan håll er till biskopen och till dem som presiderar och som avbildar och framställer odödligheten”. Presidium är ett viktigt, synligt uttryck för kyrkans enhet och avbildar den inre, andliga enheten. ”Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör”, skriver Ignatios till efesierna, ”ty ert ansedda presbyterium är förbundet med biskopen som strängarna vid en cittra. Därför blir Jesus Kristus en sång genom er endräkt och samstämmiga kärlek. Måtte ni också alla bli en kör så att ni är samstämmiga i endräkt, tar tonen från Gud tillsammans och sjunger med en enda röst genom Jesus Kristus till Fadern”.

Att vi skall ta vår tillflykt under Marias ”praesidium” innebär därför inte bara att vi skall ta vår tillflykt till hennes beskydd utan också till hennes ledning. Maria är ett av de viktigaste uttrycken för kyrkans enhet, hon som genom sitt ”fiat” (må det ske) i allt ställde sig under Guds och Jesu Kristi vilja. ”Under ditt beskydd (din ledning) tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder” kan ha varit och är en viktig bön om Kyrkans enhet i synnerhet under förföljelsetider, något som antyds av bönens fortsättning: ”Försmå icke våra ödmjuka böner i vår nöd (necessitatibus = tvingande omständigheter) utan befria oss alltid från alla faror (periculis = prövningar), du ärorika och välsignade jungfru”.

I sjungen form:https://www.youtube.com/watch?v=gSmykQ9DLOg

O eviga Vishet

Per Hartman: Först därefter

I en understreckare i Sv.D, ”Inte lätt att bli klok på vishet”, har Carl Rudbeck recenserat historikern Trevor Curnows bok ”Visdom. A history”. Han konstaterar där – i likhet med författaren – att vishet är ett mångtydigt begrepp, som knappast låter sig fångas i en enkel formel, och att det enda gemensamma tycks vara att visheten vanligen förläggs till avlägsna platser och till forna tider. Visheten skulle m.a.o. vara ett omodernt begrepp, som knappast har någon betydelse för vår egen tid och för vår egen verklighet. Det framgår inte om Curnow i sin genomgång ägnat något intresse åt den judiska vishetslitteratur, som blomstrade under århundradena närmast före vår tideräknings början. Den har fått sitt nedslag i den katolska kyrkans kanon och återfinns också i moderna bibelutgåvor som Bibel 2000. Där finns en guldgruva för den som vill fördjupa sig i vishetens väsen.

”Att frukta Herren är vishetens begynnelse, insikt vinner de som gör hans vilja” läser vi i Psalt. 111:10. Vishet är inte bara en fråga om teoretisk kunskap utan om praktisk erfarenhet, en ”insikt” som följer av att göra Guds vilja. Därför är det i sin ordning när psalmisten konstaterar: ”Dårarna säger: Det finns ingen Gud” (Psalt. 10:4, 14:1, 53:2). Vishet hör oundgängligen samman med tron på Gud. Utan Gud är allt sökande efter vishet en dårskap. Kanske är det därför som Rudbeck säger sig aldrig någonsin ha mött någon vis människa. ”Vishet” är i våra dagar så sällsynt att man riskerar att aldrig möta den.

I Salomos vishet och än mer i Jesu Syraks bok personifieras visheten på ett sätt som gör att identifikationen av Visheten med Sonen, Jesus Kristus, ligger nära till hands. ”Ge mig visheten som delar tronen med dig” (Vish. 9:4). ”Hos dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen och som vet vad dina ögon finner glädje i och vad som är rätt enligt dina bud” (Vish. 9:9). Till och med kyrkan som räddningens ark förebildas i Vish. 10:4: ”När jorden sedan översvämmades för hans skull blev visheten den rättfärdiges lots och räddade världen med hjälp av ett simpelt träskrov” (se ovanstående konstverk). Jesus själv beskriver lärjungarnas svar på hans kallelse med hjälp av samma bildspråk: ”Alla Vishetens barn har gett Visheten rätt” (Luk. 7:35). Verkligt vis är den som svarar ja på Jesu kallelse och låter sig ledas av honom.

I magnificatantifonen för den 17 dec. sjunger Kyrkan: ” O eviga Vishet, du som har utgått från den Högstes mun och sträcker dig i full glans från världens ena ände till den andra, du som styr allting med ditt blotta ord, kom för att lära oss salighetens väg”.

Salige Josef, du

Sången om törnet

Tala är silver, tiga är guld

Ingen har kunnat undgå att lägga märke till det rabalder som Sveriges utrikesminister Margot Wallström åstadkommit genom sitt uttalande om Saudiarabiens brist på mänskliga rättigheter. Av somliga – inte minst av Mona Sahlin – har hon utnämnts till hjälte, till en förkämpe för mänskliga rättigheter och för en feminism, som inte får låta sig hejdas av ekonomiska hänsyn. Av andra, inte minst av företrädare för svenskt näringsliv, har hon betraktats som en belastning för framtida samarbete med de viktiga arabländerna. Teologen Annika Borg påpekar på sin blogg, att utrikesministerns agerande ”som en elefanthjord i en glasbutik” sannolikt inte med ett enda uns bidrar till att förbättra förhållandena i den teokratiskt styrda diktaturen Saudiarabien. Till detta fordras ett helt annat långsiktigt och inte minst diplomatiskt arbete. Den åtskillnad som Margot Wallström försöker upprätthålla mellan saudiskt statsskick och religionen islam är dessutom ohållbar ur arabiskt perspektiv. Borg menar att utrikesministern med stora delar av befolkningen i Sverige  delar en djup okunskap om det intima sambandet mellan islam och arabisk rättsskipning.

För egen del har jag funnit det fruktbart att reflektera över den ställning som bruket av yttrandefriheten har som en särskild vår tids ”dygd”. Det kan visserligen förefalla omodernt att över huvud taget tala om dygder, men faktum kvarstår, att bruket av yttrandefriheten i dess obegränsade form framstår som ett moraliskt unikum, som i dag över huvud taget inte får ifrågasättas.

Vad var det då som karakteriserade den klassiska och – i dess efterföljd – medeltida dygdeläran? Dygden kan definieras som den goda vanan, som driver oss att göra de goda och rätta handlingarna. De fyra kardinaldygderna, klokhet, måttfullhet, rättrådighet och mod kännetecknas alla av att utgöra en gyllene medelväg mellan brister och överdrifter. Så utgör t.ex. klokheten en gyllene medelväg mellan dårskapens ofullkomlighet och slughetens överdrift, måttfullheten den gyllene medelvägen mellan okänslighetens brist och omåttlighetens överdrift o.s.v. Eftersom utrikesministerns insats av flera debattörer betecknats som ”modigt”, kan det i detta sammanhang ha sitt särskilda intresse att undersöka modets dygd.

Också modets dygd framställs i den klassiska dygdeläran som en gyllene medelväg mellan feghetens ofullkomlighet och våghalsighetens överdrift. Lika sant som det är att det kan vara ”brott att tiga”, lika sant är att det finns tillfällen då  det är nödvändigt att tiga hellre än att tala. Allt beror på vilka konsekvenser det har. Modets dygd måste därför kompletteras med klokhetens övervägande och klokhetens måtta. De politiska ideologierna har emellertid en märklig förmåga att förvandla klokhetens måtta till dumdristighet i tron på ideologins förmåga att ordna allt. Yttrandefriheten har sina inbyggda begränsningar oavsett vad dess ivrigaste förespråkare hävdar. En yttrandefrihet som inte står i dygdens och det godas tjänst riskerar att i stället stå i människofientlighetens och det ondas tjänst.

Pengar som gräs

Svenska Dagbladets Näringsliv presenterar i dag en lista över de bäst betalda finanschefernas topplöner. Varför detta ihärdiga intresse för människor som tjänar pengar som gräs? Ingen blir lycklig av att tjäna så mycket pengar som övergår vanliga människors erfarenhet och förstånd. Men ingen blir heller lycklig av att avundsjukt kritisera dem. I stället för att kritisera dem borde man beklaga dem. ”Penningbegäret är roten till allt ont”, skriver aposteln Paulus (1 Tim. 6:10). Den som har gott om pengar vill ha mer. ”De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång (som kanske jaktresor och privat utnyttjande av affärsflyg). Kan det verkligen vara något att avundas? Värst av allt: ”Genom kärleken till pengar har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande”.

För att ingen  skall missförstå saken. Det är inte pengarna som är roten till allt ont, utan begäret efter pengar. Det kan finnas också hos medelsvensson och hos den fattige. Problemet för den rike ynglingen som ville följa Jesus (Mark. 10:17-31) var egentligen inte att han ägde mycket utan att han hade ett sådant begär till det han ägde att han inte kunde släppa taget. Han älskade pengarna mer än Jesus. Den fattiga änkan (Mark. 12:41-44) däremot ”hon gav i sin fattigdom allt hon ägde (två kopparslantar), allt hon hade att leva på”. Och den kortväxte Sackaios (Luk. 19:1-10) gav i sin glädje över att ha fått möta Jesus hälften av alla sina ägodelar åt de fattiga och betalade fyrdubbelt tillbaka vad han orättfärdigt hade snott åt sig.

”Ge mig ej fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd mig tillkommer” läser vi i Ordspråksboken 30:8, en samling som tillskrivs kung Salomo. Det är en bön som också kan tänkas ligga bakom formuleringen av den fjärde bönen i Fader vår  ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag” och som innesluter både vårt dagliga, beskärda bröd och det eskatologiska och eukaristiska brödet. När Israels folk under ökenvandringen fick samla in manna, skulle man inte samla in mer än vad man behövde för den innevarande dagen. Det som sparades till följande morgon drabbades av mask och luktade illa.

Själv bad kung Salomo inte om rikedom utan om vishet till att skilja mellan gott och ont (1 Kung. 3:9). ”Detta, att kung Salomo bad om sådant, behagade Herren. Och Gud sade…  ”Se jag ger dig ett så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits före dig och att din like inte heller skall framträda efter dig”. Vishet är långt mer än vanlig kunskap. Det är en praktisk förmåga att skilja mellan gott och ont, rätt och orätt, en förmåga långt viktigare än pengar på banken. Den kan man inte förtjäna och den kan man inte förvärva på egen hand. Därför konstaterar  den hårt prövade Job: ”Se, Herrens fruktan det är vishet, och att fly det onda är förstånd” (Job 28:28).

Skönhetens källa

På en blogg med ett liknande namn som min egen, Views from the Choir Loft, har fr. David Friel tagit upp ett ovanligt ämne, nämligen skönhetens problem. Det sker med hänvisning till en artikel av Joe Heschmeyer, som jag här kort refererar.

Vi är vana vid att tackla ondskans problem utifrån frågeställningen: Om Gud är allsmäktig och kärleksfull, hur kan det finnas så mycket ondska i världen? Som svar brukar man anföra att tanken på en kärleksfull Gud med nödvändighet innesluter föreställningen om att människan har en fri vilja och därför alltid löper risk att välja det onda i stället för det goda. I Bibelns berättelse om syndafallet skildras hur ondskan kommit in i världen genom de första människornas uppror mot Gud. I Jobs bok besvaras frågan om den rättfärdiges lidande med Guds outgrundlighet. Först i Kristus får frågan om ondskan ett mer handgripligt svar. Gud inte bara tillåter ondskan, han tar den själv på sig, och genom korset får vi insikt i den hemlighetsfulla relationen mellan kärlek, sårbarhet och lidande.

Ett problem som väckt mindre uppmärksamhet är ”skönhetens problem”, som också är godhetens problem. Det är inte ett problem främst för troende utan snarare ett problem för gudsförnekare. Om det inte finns någon Gud, hur kan man då förklara den upplevelse av glädje och skönhet som vi kan känna i tillvaron, i synnerhet som den inte tycks ha någon evolutionär funktion? Välkända är filosofen Immanuel Kants ord: ”Två ting fyller själen med ständigt ny och tilldragande beundran och vördnad, ju oftare och intensivare tanken sysslar med dem: den stjärnbeströdda himlen över mig och den moraliska lagen inom mig”. Hur skall man förklara denna alldeles onyttiga beundran över och vördnad inför naturens skönhet och ordning?

Vid närmare eftertanke finner man att problemen med ondskan resp. godheten, skönheten och ordningen inte kan vara alldeles ekvivalenta. Just det faktum att vi beklagar livets korthet trots all dess ondska pekar på att livet grundläggande är någonting gott. Döden berövar oss livet och vi uppfattar den som en fiende därför att livet förefaller oss värdefullt. Vi lägger märke till ondskan därför att den kontrasterar så skarpt mot den vackra bakgrund som livet är och som vi så ofta förbiser och tar för given.

För det andra är ondskan metafysiskt helt beroende av det goda. Precis som mörker förutsätter ljus och inte kan förklaras annat än som frånvaro av ljus och precis som kyla förutsätter värme och inte kan förklaras annat än som en brist på energi, så förutsätter ondskan godhet och kan uppfattas först mot en bakgrund av godhet. Däremot gäller inte det omvända. Det är ju talande att Gud i skapelseberättelsen låter ljuset bli till som det första i skapelseverket och att sådana signalord som "ljus" och "liv" intar en så framträdande plats i Johannesevangeliet, så t.ex. i prologen, Joh. 1:1-5.

Skönhet, godhet och ordnade strukturer pekar inte i första hand mot sina motsatser, mörker, ondska och kaos, utan ut över sig själva mot någonting högre. Johan Olof Wallin uttryckte sig så:  ”Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!”

Lyckan kommer, lyckan går

Albrecht Dürer: Bedjande händer

Så länge jag kan minnas har bönen varit min följeslagare. Mitt första minne av bön var när mamma  på sängkanten lärde mig den bön som också för många andra har fått vara en inkörsport till bönens rike: ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får”. Med den förvissningen var det lätt att somna – också under krigsåren när det stora mörkret hotade vårt land.

Så småningom förstod jag att inte alla uppfattade lyckan som ett säkert resultat av tron på Gud. Det var fortfarande visserligen sant att lyckan både kunde komma och gå, men det ansågs mindre säkert om alla som älskade Gud eller om alla som Gud älskade verkligen skulle nå framgång och lycka här i livet. Så resonerades det bland präster och teologer och så ändrade man slutet i barnabönen till ”Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader vår”. Det kunde man vara viss om. Så var man på den säkra sidan. Ett slags rationaliserande av bönen, skulle jag vilja påstå.

Så var det ännu när jag blivit vuxen och fått egna barn. Det fanns något framgångsteologiskt i ”Gud som haver” som gjorde bönen misstänkt, åtminstone för den som funderat på saken. Så vi lärde våra egna barn en annan gammal bön: ”Det går en ängel kring vårt hus…”. Den hade också sina problem, fast av mera handgriplig karaktär. Hur kunde ängeln både bära på två förgyllda ljus och samtidigt ha en bok i sin hand? Att somna i Jesu namn var i alla fall ett odiskutabelt slut.

Först många år senare – sedan jag blivit katolik – har jag insett att det inte är tabubelagt att tala om lyckan. För Augustinus var strävan efter lycka själva drivkraften i människans sökande. Men målet – saligheten – ligger inte i människans ägande eller njutningar av jordiska ägodelar utan i att finna Gud själv. Att finna Gud är den stora lyckan. Den som genom Guds kärlek drivs att själv älska Gud har  redan uppnått lyckan. Den gamla barnabönen ”Gud som haver” behöver inte ursäktas för sitt "lyckliga" slut. Lyckan kommer, lyckan går, men den som älskar Gud har fått den verkliga lyckan.

Extremism eller kärlek?

Villrådigheten tycks stor när det gäller frågan om hur man skall förhindra unga människor från att ansluta sig till IS och andra terrororganisationer. Man brukar skilja mellan repressiva åtgärder och förebyggande åtgärder. Till de repressiva åtgärderna hör allt – från att beslagta vederbörandes pass eller medborgarskap till fängelsestraff för terrorhandlingar (inrikesministern om mötet i Washington). Att dessa repressiva åtgärder skulle avhålla en blivande terrorist från att förverkliga sina drömmar är det väl inte många som tror. Bland förebyggande åtgärder nämner man utbildning, upplysning, föreningsliv och sociala insatser (Mona Sahlin som sitt arbete som nationell samordnare mot extremism). Ofta betraktas det som ett axiom att anslutningen till terrorgrupper beror på ett större eller mindre socialt utanförskap. På så sätt kan man göra terrorismen till en politisk fråga och  desarmera dess farlighet.

Vän av ordning frågar sig emellertid vad det är som positivt driver en människa att ansluta sig till en terrororganisation så att hon till och med är villig att ge sitt liv? Det är ju knappast någon tvekan om att ungdomstiden är den period av livet då man söker efter en mening med livet. Kan den västerländska kulturen i dag ge en sådan mening med livet som ungdomar söker och frågar efter? Många menar att den västerländska demokratin i sig själv borde utgöra ett hinder för tendenser till terrorism, men så är det uppenbarligen inte. Många har också påpekat att en s.k. ren majoritetsdemokrati inte utgör något hinder för utveckling av diktatur och terror (nazismens framväxt som ett resultat av majoritetsdemokrati eller förekomsten av diktatoriska demokratier i Arabvärlden Sofia Karlsson). Så vad är det som fattas?

Den västerländska demokratin vilar i dag på en vacklande grund. Det som utgör själva grundbulten för en hållbar demokrati, nämligen människovärdet, ifrågasätts både vid livets början och vid dess slut. Familjen och det monogama äktenskapet mellan man och kvinna betraktas inte längre som samhällets urcell utan bara som en samlevnadsform bland många andra. Individualismen har upphöjts till ett stjärnstatus som inte får ifrågasättas. Yttrandefriheten utgör ett oförytterligt värde under vilket döljer sig ett hav av mörka dunster från hat och förakt (Kallifatides om yttrandefrihetens gränser). Materialism, konsumism, exhibitionism och obegränsade vinstintressen tycks vara det enda som människor efterfrågar. Vem kan finna ideal och förebilder att leva efter i en värld som saknar andlighet och bestående värden och som alltmer tycks gå mot sin upplösning? Är det egentligen konstigt om ungdomar i dag revolterar mot den västerländska kulturens nivellering av alla värden genom att ansluta sig till extremistiska rörelser som utlovar ett hav av sexuell tillfredsställelse som belöning för obrottslig lydnad?

Vad västvärlden i dag behöver som ett försvar mot terrorism och extremism är ett uppvaknande och en besinning på sina egna andliga och religiösa rötter. Mot den voluntaristiska gudsbild som förklarar allt, ont som gott, som Guds godtyckliga vilja och människans öde som en underkastelse under denna, står den kristna gudsbild som identifierar Gud med kärleken och gör människan till en fri varelse som i kärlek besvarar Guds kärlek eller förkastar den.

Att förlora sin själ – och att vinna den

 ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” Så frågar Jesus sina lärjungar i samband med sin första lidandesförutsägelse (Matt. 16:26). Bibel 2000 översätter: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?” – som om det i första hand vore fråga om det biologiska livet. Det är sant att det grekiska ordet psyche ibland kan användas för det biologiska livet (som i den föregående versen 16:25), men i allmänhet har det en vidare syftning och innefattar dels en människas psykiska utrustning men också personlighetens innersta kärna, det som ligger innanför en människas psykiska utrustning, hennes identitet som människa. "Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ", skriver Paulus I 1 Kor. 15:45 och tänker på hur Gud inblåste livsande i hennes näsa (1 Mos. 2:7). En människas själ är det dyrbaraste hon äger. Teologiskt kan en människas ”själ” sägas vara hennes förmåga att söka, finna och älska Gud, ty Gud har skapat människans till sin avbild för att återspegla Gud, och till sin likhet, för att hon skall växa till allt större likhet med Gud (jfr. Augustinus: ”Ty du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”). Så uppfattar också evangelisten Lukas saken när han förmedlar vad Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad” (Luk. 9:25 i 1917 års översättning).

Att förlora sin själ är alltså en högst allvarlig sak. Själen är visserligen odödlig, men att förlora den betyder att förlora den till ondskans andemakter. Därmed förlorar man också den moraliska styrförmågan. Man förlorar sig själv och blir ett offer för ombytlighetens alla vindar. Man förlorar inte bara den moraliska styrförmågan, d.v.s kompassen, utan man förlorar själva kompassinriktningen mot det rätta målet. Det kan ske på många sätt. Jesus berättar en liknelse om en rik man som inte bara förlorar allt vad han samlat utan också sin själ, som han satt en så stor tilltro till (Luk. 12:13-21). "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud". Det gemensamma för dem som förlorar sin själ är att de likt Adam vänt ryggen åt Gud för att fästa sitt intresse vid världen och dess lockelser.

Som väl är är själens irrande inte obotlig. Fastetiden är en tid för bot. Hela Jesu verksamhet riktar sig mot själens omvändelse: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet”! (Mark. 1:15). Också Jesus blev utsatt för världens frestelser (Matt. 4:1-11) men övervann dem till förmån för oss. ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som prövats på alla sätt och varit som vi – men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp” (Hebr. 4:15f.).

Ljuset som lyser i mörkret

I dag firar vi den helige Ansgars minnesdag. Han var den som  först förde evangeliets flämtande låga till vårt nordliga, kalla och hedniska land. Med rätta kallas han nordens apostel och kyrkogrundare. När jag upptogs i katolska kyrkan valde jag honom till mitt skyddshelgon.

I dag skall jag genomgå en starrroperation i mitt högra öga. Det blir under den helige Ansgars beskydd och med hopp om att jag efter operationen skall kunna instämma i den gamle Simeons lovsång, som det berättas om på Kyndelsmässodagen. Han hade säkert grå och dimmiga ögon av ålder men utan hopp om någon starroperation. Men han hade fått se vad inte många andra fått se: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel” (Luk. 2:29-32). Det var det ljuset som Ansgar kom med till oss och som vi får fortsätta att sprida alldeles oavsett hur vi har det med ögonen.

Rembrandt: Simeons lovsång

Kärleken är stark som döden

Per Hartman: Begränsad hållning

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Matt. 7:7).

Vem öppnar dörren? Vad finns därinne?

”Kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket”. Höga visans ord (H.V. 8:6). handlar inte bara om kärleken mellan man och kvinna utan djupast sett om den mänskliga själens kärlek till och längtan efter Gud. Ingen har mer vältaligt talat om denna människans obetvingliga längtan efter Gud än Augustinus, sammanfattat i hans ofta citerade ord: ”Ty du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.”

”Dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den”. Mose fick bokstavligt talat erfara detta när han mötte Gud i den brinnande busken. Herrens ängel visar sig i en eldslåga som slår upp ur en törnbuske (2 Mos. 3). Det är en eld som bränner, ty den bränner synden och människans alla tillkortakommanden: ”Drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark”. Det heliga gudsnamnet "Jag är" eller "Jag är den jag är" slår vakt om mysteriet, den outsäglige. Gud kan inte utforskas, men han kan uppenbara sig. När han gör det, är det som en eld som inte bara bränner utan också värmer. Gud säger: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud”. Det innehåller ett löfte. Gud är trofast – ”Jag är den  jag är” – den som håller vad han lovat fäderna Abraham, Isak och Jakob, ett löfte som i sin förlängning innehåller löftet om den kommande Messias, han som är den ende som kan tillämpa det heliga gudsnamnet ”Jag är” på sig själv: ”Jag är och jag var innan Abraham var till” (Joh. 8:58).

Mose såg hur busken – med törnen som en gång skulle kröna den korsfäste – stod i låga utan att brinna upp. Sådan är kärleken. Den brinner utan att förminskas. Det gäller först och främst om Guds kärlek men också om människans svar, framför allt Marias, när hon besvarar ängeln Gabriels budskap om att hon skall föda Jesus: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”. Hon är fylld av nåd, tänd och brinnande av Guds kärleks eld, som hon besvarar med en fullkomlig överlåtelse. ”Kärleken är stark som döden, dess längtan obeveklig som dödsriket.”

Den gamle Simeon vet hur hon i framtiden skall prövas: ”Också genom din själ skall det gå ett svärd” (Luk. 2:35). När törnena från Jesu törnekrans genomtränger henne som glödande pilar står hon fast vid sitt ”fiat”, ”må det ske med mig som du har sagt”. ”De största vatten förmår inte utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den” (H.V. 8:7). Kaosmakterna är besegrade, segern är vunnen, genom den makt som ”bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt” (1 Kor. 13:7).

Per Hartman: Först därefter

Journalist eller humanist?

Ur TV-serien "Fosterland"

På SvD KULTUR har Erica Treijs kommenterat journalisten Fredrik Önnevalls handling att under inspelningen av ”Fosterland” hjälpa en 15-årig syrisk pojke att fly från Grekland till Sverige. Hon hävdar att sådana handlingar undergräver journalisters oberoende och ökar rädslan bland alla journalister som arbetar där krig, katastrofer och terror är vardagsmat.

Till detta kan jag konstatera följande: Journalister är aldrig oberoende, även om de tror sig vara oberoende. I synnerhet gäller detta i muslimska länder. För IS och liknande organisationer är journalister redan per definition fiender eftersom de inte bekänner islam, d.v.s. Allah och Muhammed som hans profet. De är inga neutrala eller oberoende funktionärer utan representerar västvärlden och blir därmed också legitima mål för jihad. Varför skulle rädslan öka för att en journalist följer sitt samvete? Man kan lika gärna hävda att risken och faran blir högre om en journalist inte någon gång visar prov på civilkurage och kan bryta mot det förväntade mönstret. "Fosterland" visar att en journalist också kan vara en humanist och att empati kan besegra rädsla. Humanism och regelverk står inte i motsats till varandra utan är varandras förutsättning. Inte heller står empati och rädsla i motsats till varandra utan kan följas åt i en och samma handling.

F.ö. har som bekant också Sveriges dåvarande utrikesminister Carld Bildt år 2009 hjälpt en dödsdömd afghansk student att fly till Sverige (SvD: Bildt hjälpte dödsdömd att fly).

Följ mig!

"Apostlarna Petrus och Andreas kallelse" (1308-11) av Duccio [WikiArt.org]

Att Mona Sahlin skulle nappa på Örebrokommunens förslag om att möta hemkommande jihadister med jobb och psykologihjälp var väl väntat (Sv.D. 19/1). Men förslaget har också väckt kritik för att man behandlar terrorister som offer. Vad man kan säga är att förslaget visar en övertro på att sociala insatser kan förhindra terrorism och mer vittnar om handlingsförlamning inför ett komplicerat fenomen än om förståelse för något som till sitt djupaste väsen är ett existentiellt problem snarare än ett socialt. Samhällets sekularisering och undanskuffandet av religionen till det privata området har gjort samhället oförmöget att förstå fenomen som inte bara handlar om välfärd eller brist på välfärd. Saken tas upp i en välskriven opinionsyttring av Annika Borg (se vidare tidningen Dagen 19/1).

Om religionens betydelse för den mänskliga existensen blir man påmind inte bara genom terroristernas framfart i Syrien och hot mot Europa utan också genom Bibelns berättelser om hur Jesus kallar lärjungar. Det som i evangelierna ser tämligen enkelt och okomplicerat ut kan ha sin nog så utmanande bakgrund. Vad tvingar en människa att så hastigt lämna sin jordiska utkomst för att bege sig ut på osäker vandring tillsammans med en för honom tidigare okänd profet?

Den som kanske kommer närmast en förklaring är evangelisten Lukas som i 5:1-11 berättar om hur Jesus uppmanar Simon att ro ut på djupt vatten och kasta ut sina nät till fångst. Simon invänder: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten”. Kontrasten mellan det nattliga fiskets fruktlösa arbete och den överväldigande fångsten medför att Simon och hans fiskelag grips av fruktan inför en anad gudomlig närvaro, en fruktan som bryts först av Jesu ord till Simon: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” Och Lukas konstaterar: ”Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.”

Religionen har en särskild förmåga att oberoende av den sociala situationen föra en människa från tröstlöshet och missmod till hopp och framtidstro. Men all religion fungerar inte på samma sätt och leder inte till samma resultat. Det är skillnad på religion och religion, något som återspeglar sig också i de skilda tolkningarna av ordet ”religio” som ”ordning” eller ”vördnad”. Vad som skulle behövas och som Annika Borg  efterlyser är en ordentlig genomlysning av vad olika religioner har för inställning till företeelser som ”våld” och ”makt”. En sådan jämförelse av olika religionsurkunder skulle knappast utfalla till kristendomens nackdel.

Den sanna friheten

Kristus befriar Adam och Eva ur dödsriket

Det har varit mycket tal om ”frihet” i spåren av terroristattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Försvaret för tryckfriheten har nått stratosfäriska höjder genom massdemonstrationer under devisen ”Je suis Charlie” – inte bara i Paris utan också i andra städer i Europa. Men som många har påpekat ekar slagorden tomma, när det kommer till ett handgripligt försvar, som kostar någonting mer än hejaramsor. Andra har med rätta invänt att varje slag av frihet också medför ett ansvar. Tryckfriheten är inte utan moraliska implikationer.

Vad menas med frihet? En kort beskrivning skulle kunna vara: att få handla – eller i varje fall tycka, tänka, skriva och tala som man vill. Det är en frihet som utgår från den enskilda individens perspektiv. Det är den enskilda individens behov som måste få tillfredsställas. Friheten definieras utifrån liberalismens tankevärld.

Är den människa fri som får tycka, tänka, tala, skriva och – inom begränsade ramar – handla som hon vill? Nej, naturligtvis inte. Den enskilda människan begränsas inte bara i sin handlingsfrihet av samhällets lagar utan också i sitt tänkande, talande, skrivande av det idégods som präglar den tid och det samhälle som hon lever i. Ingen skall tro att någon människa kan leva isolerad från det som rör sig i tiden. Varje människa är begränsad och därmed slav under sin egen mänskliga begränsning. Fri är bara den människa som kan se på sin egen mänskliga begränsning utifrån, och det torde vara få, om ens någon, förunnat.

Om detta nödvändiga utifrån-perspektiv blir man medveten när man läser Jesu samtal med sina judiska samtida i Johannesevangeliet kap. 8:12-59. Jesus säger: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria” (v. 31f.). Judarna försvarar sig med att de aldrig har varit slavar under någon och att de härstammar från Abraham. Men det slaveri som Jesus åsyftar är just det slaveri som hör ihop med den mänskliga tillvarons begränsning: syndens slaveri, som består i att man avskärmar sig från Gud. Endast genom att befrias från detta slaveri kan en människa nå fram till den frihet som hon ursprungligen är tänkt för.

Den sanning som kan göra en människa verkligt fri, existentiellt fri, är inte den vi kallar vetenskaplig sanning, ty också den är en i tid och rum högst begränsad sanning, utan det är den sanning om Gud och om människan som uppenbaras utifrån och som Jesus kommit för att uppenbara: ”Jag har inte kommit av mig själv” (v.42). ”Han som har sänt mig talar sanning, och det jag har hört av honom, förkunnar jag för världen” (v.28).

Frihet är det bästa ting (II)

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring…”  Så skaldade en gång den katolske biskopen Thomas Simonsson av Strängnäs (1429-1433). Det kan tyckas passande att citera denna s.k. frihetssång med anledning av de massdemonstrationer för tryckfrihet som hållits i olika länder under den gångna helgen. Friheten tycks hotad och för dem som vill begränsa den ger den holländske statsvetaren Cas Mudde ett antal skäl till att vi inte bör begränsa tryckfriheten och satiren utan snarare utöka den (”Nej, vi är inte Charlie”, Sv.D. 12/1). Mot försöken att begränsa tryckfriheten kan bl.a. anföras de svåra gränsdragningar som måste göras.

Att tryckfriheten inte på laglig väg varken kan eller bör begränsas betyder inte att den är omöjlig att begänsa. Man har talat om ”självcensur”, och även om många kritiserar en sådan och menar att den innebär ett svek mot frihetstanken, så är det utan tvekan så att sådan självcensur förekommer – av olika skäl. Mudde pekar själv på rädslan som ett sådant skäl. I de fall där det riktas hot mot skribenten och i synnerhet hans/hennes familj är det lätt att förstå om vederbörande iakttar återhållsamhet i sitt skrivande.

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring för den frihet väl kan bära”. Frihetssången slutar inte med de först citerade orden utan har en fortsättning. Friheten är villkorad, och alldeles bortsett från vad biskop Thomas avsåg med detta villkor, så måste man konstatera att med frihet följer också ansvar. Det må vara att friheten varken kan eller skall begränsas på laglig väg, men den innehåller ett moraliskt imperativ: att inte missbruka den så att andra människor kommer till skada. Friheten måste stundom begränsas av hänsyn till medmänniskan, av det som i kristet språkbruk kallas för kärleken till nästan. (Se också Ann Heberleins inlägg i DN.Kultur)

Det må vara att många människor idag förnekar sådana moraliska imperativ eller över huvud taget förekomsten av ett samvete. De finns där ändå och de utövar sin viktiga påverkan, annars skulle vår medmänskliga samvaro resultera i ett allas krig mot alla och ett fullständigt moraliskt kaos.

Se också mitt blogginlägg under samma rubrik 2013/05/18.

Med terrorn som vapen

Reaktionerna efter terrorangreppet mot Charlie Hebdo har varit tämligen enahanda. ”Ett angrepp på tryckfriheten” skanderar de flesta. Sådana uttalanden säger emellertid mer om hur journalister och författare uppfattar saken, än om vilka inre drivkrafter som finns hos angriparna. Det nästan samtidiga gisslantagandet i en judisk kosher-butik kan knappas sägas vara riktat mot tryckfriheten. Själv har jag i mitt föregående blogginlägg hävdat att terrorangreppet inte enbart är ett angrepp på tryckfriheten utan också på religionsfriheten och människovärdet. 

Men vilka är de djupaste, inre drivkrafterna hos terroristerna? Den vänsterorienterade Åsa Linderborg har i Aftonbladet Kultur skrivit en artikel där hon hävdar att terrorn är ett resultat av västvärldens förtryck. Enligt henne är det västvärldens aggressioner som ligger bakom de muslimska extremisterna. Samtidigt minimerar hon religionens inflytande och påstår att våldet ”saknar stöd i urkunderna”. Den tolkningen är hon inte ensam om utan delar med den stora majoriteten muslimer i Europa som ofta deklarerar att våldet är ”främmande för islam”. Om detta kan man säga att det är en naturlig och nödvändig inställning från muslimers sida så länge som de är i minoritet och åtnjuter västvärldens sympati, demokrati, frihet och religionsfrihet. I själva verket finns det åtskilligt i Koranen som talar om krig mot de otrogna och som utgör en grogrund för våldet som en väg till makt.

I en artikel i Vatikanens nyhetstidning L´Osservatore Romano har Dario Fertillo hävdat att det terroristiska våldet måste tillskrivas en totalitär ideologi av samma slag som kommunismen och nazismen. Han menar att denna ideologi har sin rot i nihilismen, d.v.s. i förnekandet av alla värden och därmed också i förnekandet av Gud. Det är emellertid tveksamt om Fertillos tolkning håller. Är det inte snarare så att nihilismen är västvärldens sjukdom och att terrorn är ett visserligen ohållbart men fullt förståeligt angrepp på vår ytliga livsstil? Varför riktades terrorn denna gång just mot den satiriska tidningen Charlie Hebdo, som inte erkänner några som helst gränser för sina många gånger smaklösa och obegripliga angrepp? Terrorn kan ha många ansikten.

Att terrorn i längden är ohållbar som vapen är en insikt som droppvis börjar sippra in också hos muslimer, inte bara som en påverkan från den demokratiska omgivningen utan också på ett inre plan. Tecken på detta är inte bara det uttalande som Vatikanen tillsammans med två franska imamer gjort med anledning av de franska terrorhandlingarna utan också det tal som den nuvarande egyptiske presidenten höll för landets religiösa ledare i december 2014. Men också satiren är trubbigt och meningslöst som vapen. För alla – muslimer, kristna, judar eller ateister – för terrorister och satiriker – gäller att söka det som är förnuftigt och gott för för mänskligheten och att lämna det som är ont och förkastligt därhän. "Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er:... den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet..." (Matt. 5:21f.)

Det fria ordet eller den fria människan?

Det fruktansvärda terrorattentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo upprör med rätta en hel värld. Den amerikanske utrikesministern kallar det för ett angrepp på den civiliserade världen, medan författare och journalister av alla politiska kulörer av naturliga skäl pekar på hotet mot yttrandefriheten och det fria ordet (se t.ex. Sam Sundbergs krönika Ett massmord riktat mot det fria ordet). Samtidigt är man noga med att varna för islamofobi och stryker gärna under att det stora flertalet muslimer är fredliga människor, som aldrig någonsin skulle komma på tanken att gripa till vapen. 

Dock finns det en djupare aspekt på problemet med islam som man av fruktan för att bli kallad islamofob sällan vågar beröra. Ofta saknar man helt enkelt kunskap om islam och betraktar alla religioner på samma sätt,  som utflöden av privata religiösa känslor som visserligen tar sig olika uttryck i vardagen men som ytterst härstammar från en och samma källa, nämligen människan själv. Samtidigt är det uppenbart att medan man av fruktan för att bli kallad islamofob ogärna kritiserar islam eller andra ”främmande” religioner så har man inga svårigheter med att kritisera kristna kyrkor. Till Charlie Hebdos försvar kan man konstatera att den i lika hög grad vågar satirisera Muhammed som påven (se Rushdie: Religion måste tåla satir). Till skillnad från islam är kristendomen tämligen immun mot satir eftersom den själv bygger på något som i högsta grad måste uppfattas som en satir av Gud, nämligen en korsfäst Gud.

(Alexamenos tillber sin Gud
Graffiti från 200-talets Rom)

Vad är det som står på spel? Efter vilket mått kan man i lika grad kritisera islam som kristendomen och andra religioner? Att bara försvara det fria ordet är att göra det för enkelt för sig och är knappast begripligt för muslimer. Det grundläggande hotet är ett hot mot den fria människan, mot människosynen och människans frihet. Här finns den klyfta som i grunden skiljer islam från kristendomen och som påven Benedikt XVI vidrörde i sin beryktade Regensburgföreläsning från år 2009. För kristendomen, särskilt i dess katolska tappning, och för hela den västliga civilisation som vuxit upp i dess skugga är det en grundbult att människan äger en fri vilja att välja mellan gott och ont och att frivilligt välja för eller emot Gud. För islam är Gud ren vilja, som står över allt det som vi kallar gott eller ont. Människan saknar fri vilja och skall i allt underkasta sig Guds obönhörliga vilja. Jag tror att också den mest liberale imam skulle hålla med om detta. En underkastelse under islam är därför inte ett godtyckligt val av en religion bland andra utan ett farväl till den fria viljan och den människosyn som präglas av Gud som förnuft och kärlek.