I nöd och lust

Olaus Petri-kapellet – då det begav sig

I sommar firar jag och min hustru vår 60-åriga bröllopsdag. Vigseln ägde rum i Olaus-Petri kapellet på Sigtunastiftelsen och vigselförrättare var min svärfar, Olov Hartman. I vigselringen lät vi gravera in orden "Non nobis, domine", inledningsorden till den 115 psalmen i Psaltaren: "Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran". Vigseln var sakramentalt präglad så till vida som den firades med mässa och med den medeltida brudprefationen. Samma år – 1957 – gav min svärfar ut en essäsamling, "Jordiska ting". Dess titel var hämtad från Joh. 3:12, där Jesus säger till Nikodemus, en av judarnas rådsherrar: "Tror ni inte när jag talar till er om jordiska ting, hur skall ni då kunna tro om jag talar till er om himmelska ting?" I denna bok pläderade min svärfar för en teologisk materialism, en sådan som Anders Piltz i lördagens understreckare menar skiljer den katolska kyrkan från reformationens "ordet allena".

Att leva i äktenskap handlar i hög grad om jordiska ting, om ekonomi, barnuppfostran, tvätt, städning, relationer i stort och smått. När man i nutida sammanhang talar om kärlek rör det sig som bekant nästan uteslutande om känslor. Kärleken betraktas som en naturkraft som kan komma och gå. I kärv motsättning till denna moderna uppfattning konstaterade vigselordningen år 1957: "Det är äkta makars plikt (kurs. här) att älska och ära varandra". Här handlar det inte i första hand om känslor utan om handling. Dagens variant av Svenska kyrkans vigselordning har devalverat "plikt" till "uppgift" och därmed försvagat tanken på nödvändig handling till en mer eller mindre osäker förhoppning – så länge skutan kan gå. När äktenskapet inte längre står under pliktuppfyllelsens beskydd – att älska i nöd och lust – är äktenskapet mer att betrakta som ett ovisst äventyr med osäker utgång.

I skarp motsättning till de protestantiska kyrkornas uppfattning av äktenskapet som en världslig ordning står den katolska kyrkan uppfattning av äktenskapet som ett oupplösligt sakrament. Om detta har det som bekant under de sista åren uppstått stridiga meningar med anledning av påven Franciskus uttalanden i Amoris laetitia och då i synnerhet om frånskildas och omgiftas möjlighet till kommunion. Diskussionen har framför allt gällt utsagor i det åttonde kapitlet, som ansetts stå i strid med den katolska bekännelsen om äktenskapets oupplöslighet. Fyra tyska kardinaler har genom en formell dubia ställt frågor till påven, som denne ännu inte besvarat.

Det kan tyckas övermodigt att ge sig in i en diskussion om dessa intrikata frågor. En grundläggande filosofisk fråga tycks mig dock vara med vilken innebörd och på vilket sätt ett äktenskap kan sägas vara oupplösligt. Av Katolska Kyrkans Katekes framgår följande om äktenskapets sakrament:

1. Samtycket mellan makarna är det som "skapar äktenskapet". KKK 1626

2. Samtycket ... beseglas av Gud själv. KKK 1639

3. Äktenskapet knyts alltså av Gud själv, så att ett äktenskap som ingåtts och fullbordats av kristna människor aldrig kan upplösas. KKK 1640

Det är inte glasklart vilket samband som råder mellan skapa - besegla - knyta, framför allt inte vilket moment som är det grundläggande, om det är makarnas samtycke eller Guds "knytande". Man frestas citera Shakespeare: "Upp flyga orden tanken stilla står, ord utan mening himlen aldrig når" (Hamlet). Slutsatsen – att äktenskapet aldrig kan upplösas tycks tyda på en ontologisk och statisk uppfattning, där Guds instiftelse är det grundläggande som gör äktenskapet oupplösligt. Men går man till den grundläggande äktenskapstexten i Matt. 19 kan man läsa följande: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött. Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman (eg. okat samman) får människan alltså inte skilja åt".

Två iakttagelser kan göras om detta. Att de två skall bli (εσονται) ett kött antyder en organisk framväxt mer än ett statiskt förhållande. Det som Gud har fogat samman får människan inte skilja åt visar på ett moraliskt bud snarare än på en ontologisk oupplöslighet (som KKK 1640 påstår). Att ett äktenskap under vissa omständigheter kan upplösas framgår av Jesu ord i fortsättningen, där "otukt" anföres som skäl för skilsmässa.

Jag menar att den motsättning som många tycker sig finna mellan vissa utsagor i kap. 8 av Amoris laetitia och den katolska kyrkans lära om äktenskapet kan sammanhänga med två olika uppfattningar om sakramentets innebörd, en statisk och en mer dynamisk. För en mer dynamisk uppfattning av äktenskapet talar inte minst Paulus ord i Efesierbrevet 5:32, f.ö. det enda ord i nya testamentet där äktenskapet uttryckligen sammankopplas med begreppet "sakrament" (lat.) = mysterium (grek.) = hemlighet (sv.). Paulus uppmanar där männen att älska sina hustrur "såsom Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet... Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan" (Ef. 5:26f., 31f.). Hemligheten, d.v.s. sakramentet i äktenskapet består i att äktenskapet skall avbilda och efterlikna kärleken mellan Kristus och kyrkan.

Jag kallar detta för en dynamisk sakramentssyn eftersom detta avbildande och efterliknande kan vara ett mer eller mindre, men där strävan alltid måste vara att äktenskapet i så hög grad som möjligt skall efterlikna kärleken i den heliga Treenigheten. Däri skiljer sig äktenskapet inte från dopet, till vilket Paulus också uttryckligen hänvisar. Dopet är inte bara en engångshandling, utan varje kristen är förpliktigad till att leva i sitt dop och förverkliga sin samhörighet med Kristus. Den stora skillnaden är att en döpt människa alltid kan återvända till sitt dop genom ånger, omvändelse och tro medan den frånskilde icke alltid kan återvända till sitt äktenskap eftersom det alltid involverar ytterligare en människa. Äktenskapet kan med andra ord vara dött och omöjligt att återvända till precis som vid den naturliga döden. Det som står kvar är äktenskapet som instiftelse, så som Gud har tänkt det. Som instiftelse är det oupplösligt enligt Guds vilja även om människor i praktiken inte förmår att hålla det. Man behöver därför inte se en motsättning mellan en statisk och en dynamisk äktenskapssyn utan snarare betrakta dem som komplement till varandra. Eller som Amor laetitia uttrycker saken i § 243 beträffande de frånskilda och omgifta: "Den kristna församlingens omsorg om sådana personer skall inte betraktas som en försvagning av dess tro och vittnesbörd om äktenskapets oupplöslighet; snarare är en sådan omsorg ett särskilt uttryck för dess kärlek".

Till sist: äktenskapets mål är inte som vigselordningen påstår "den högsta lycka på jorden". Det är både för mycket och för lite sagt. Det är för mycket sagt därför att den jordiska lyckan alltid är skör och förgänglig, och det är för lite sagt därför att den högsta lyckan inte gäller vår jordiska tillvaro utan himlen. I det avseendet skiljer sig inte äktenskapet från dopet. För övrigt gäller det inte bara äktenskapet utan också celibatet, änkeståndet och många andra mänskliga relationer. En som på ett utomordentligt sätt har skrivit om detta är vår biskop och numera även kardinal Anders Arborelius i sin bok om Spiritualitet och andligt liv. Allt det som möter oss, gott och ont, glädje och sorg, hälsa och lidande har ett och samma mål: att föra oss närmare Gud. Det ligger större mening i det som vi lät gravera in i vår vigselring än vi då kunde ana: "Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran".

Falska profeter

 

"Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar". Det är en händelse som ser ut som en tanke att läsningen av onsdagens evangelium (Mark. 7:15-20) sammanfaller med firandet av minnesdagen för kyrkofadern Irenaeus av Lyon (c:a 140-200 e. Kr.). Hela hans liv präglades av kampen mot andra århundradets mest spridda villolära, gnosticismen, och hans mest berömda arbete bär beteckningen Adversus haereses, Mot villolärorna, eller mera fullständigt: Framställning och vederläggning av den falskeligen så kallade kunskapen.

Gnosticismens innersta väsen var dess dualism, dess åtskillnad mellan den onda, skapade världen och ett gudomligt väsen bortom allt skapat. Som kroppslig varelse är människan bunden vid den onda, fysiska världen. För att nå gud måste människan befrias från sin jordiska tillvaro genom en särskild "gnosis", kunskap. Denna hänvisning till kunskapen som en särskild frälsningsväg förenar gnosticismen med vår egen tids sekulariserade uppfattning av vetenskapen som den enda möjliga källan till kunskap.

Gnosticismen lockade med en gränslös andlighet utan moraliska förpliktelser. Ireneus konstaterar torrt: "Gott och ont, säger de [gnostikerna] är bara en fråga om personliga åsikter... Ingenting är ont i sig själv". Också här finns tydliga förbindelselinjer mellan 200-talets gnosticism och vår egen tids subjektivistiskt grundade moral. Biskop Anders Nygren hade mer rätt än någon kunde ana, när han vid kyrkomötet 1960 anförde att dess beslut om kvinnliga präster visade hur Svenska kyrkan slagit in på gnosticismens väg.

Mot dessa gnostiska heresier med deras förakt för det materiella och jordiska ställer Ireneus en skapelseteologi på kristen grund. Gud är den som har skapat himmel och jord. Även den i synd fallna skapelsen står under Guds beskydd. Det var mycket tack vare gnosticismen som Kyrkan tvingades att utforma en skapelseteologi som såg positivt på skapelsen och på vad det innebär att vara människa.

Gnostikernas hänvisning till hemliga kunskapskällor tvingade också kyrkan att redogöra för sina egna kunskapskällor i form av apostoliska skrifter. Endast sådana skrifter som var allmänt erkända och via biskopslängder kunde återföras på apostlarna kunde erkännas. Ireneus var den förste som på denna grund sammanställde de fyra nuvarande evangelierna och avvisade alla andra spekulativa "evangelier". Det var med andra ord traditionen som fastställde skriften, inte tvärtom, som man inbland kan få höra.

I motsats till gnostikernas utläggning av frälsningen som en frälsning från jorden, kroppen och den materiella världen förkunnar Ireneus en recapitulatio, en återupprättelse. "Hela skapelsen skall återfå sin ursprungliga skönhet, och människan, Guds avbild, skall – med sin kropp! – förnyas till Guds likhet" (Halldorf, 21 kyrkofäder, s. 46).

I sin bok Bevis för den apostoliska förkunnelsen (Artos bokförlag) ger Ireneus omfattande skriftbevis ur gamla testamentet för centrala kristna trossatser. Många av dessa typologiska bilder används fortfarande i den kristna förkunnelsen och framstår som relevanta och talande som t.ex. följande:

"Liksom människan blev slagen, föll och dog genom en jungfru som var olydig [Eva] så var det på samma sät som människan tog emot livet genom en jungfru som lydde Guds ord [Maria] efter att ha blivit förd till livet genom Livet" (a.a. s. 37).

Överträdelsen som skett vid [paradis-]trädet undanröjdes genom lydnaden på trädet [korset]. Människosonen var lydig mot Gud, spikades på trädet, omintetgjorde kunskapen om det onda och förde in och skänkte kunskap om det goda... genom lydnaden som han genomförde ända till döden, då han hängde på trädet, upplöste han alltså den gamla olydnaden som kom genom trädet (a.a. s. 38).

Kärlekens teokrati

Jag märker att många av mina vänner inom Svenska kyrkan oroar sig inför höstens kyrkoval. Många är besvikna över att Svenska kyrkans frigörelse från staten inte har lett till någon större frihet för kyrkan. I själva verket tycks de politiska partiernas inflytande över Svenska kyrkan snarare ha ökat och för många som arbetar för kyrkans frihet medför det att man ansluter sig till någon "opolitisk" gruppering. En svenskkyrklig präst, Björn Helgesson i Olaus Petri församling i Örebro, hoppas att höstens kyrkoval skall bli det sista med partipolitiska inslag.

Hoppas kan man ju alltid, även om det är föga troligt att så sker, och framför allt: även om de politiska partiernas intresse för Svenska kyrkan skulle upphöra kommer uppdelningen i partier inte att försvinna. Det slår mig att man ständigt försöker hitta på nya syndabockar bakom Svenska kyrkans problem. Är det inte staten så är det partipolitiken. Men lika litet som frigörelsen från staten har lett till någon egentlig frihet för Svenska kyrkan, lika litet kommer en eventuell frigörelse från partipolitiken att leda till den hett efterlängtade friheten. Så länge som man ser på kyrkan som en mänsklig inrättning kommer det att vara så. Paulus brottas med detta faktum i hela första korintierbrevet. "Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper, när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant. Det måste till och med finnas olika partier ibland er, så att det visar sig vilka av er som är att lita på..." (1. Kor. 11:18f.).

Paulus lösning på frågan om enhet och mångfald är dubbel. Först och främst en hänvisning till Kristus och vad han har bestämt: "Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er" (1 Kor. 11:23). Här handlar det inte om någon visionär uppenbarelse eller drömsyn utan om en hänvisning till den tradition som Paulus mottagit genom de övriga apostlarna. Inte heller handlar det bara om nattvardens firande utan om kyrkans väsen, om kyrkan som Kristi kropp. Kyrkan är inte bara en andlig inrättning utan i högsta grad kroppslig. Lemmarna kan inte vara utan varandra och icke utan en högsta ledning (1 Kor. 12). För att denna kropp skall fungera måste den styras av den nådegåva som är allra störst, nämligen kärleken (1 Kor. 13).

Om man jämför detta med de föreställningar som i dag existerar om Svenska kyrkans uppbyggnad och nuvarande funktion märker man en djupgående skillnad. Den allmänt rådande uppfattningen om kyrkans struktur och funktion är att man i grunden accepterar att kyrkan skall vara uppbyggd på samma sätt som samhället i övrigt. Den demokratiska folkkyrkotanken har ett djupt grepp också om dem som allra flitigast talar om och arbetar för kyrkans frihet. Den episkopala linjen inom Svenska kyrkan har förvandlats till oigenkännlighet och helt och hållet underordnats den demokratiska linjen. Var det verkligen så som Jesus hade tänkt när han grundade sin Kyrka?

Att man accepterar den demokratiska folkkyrkotanken betyder också att man accepterar kyrkan som en maktfaktor. Mot detta sätt att organisera världen ställer Jesus sitt eget rike. "Mitt rike är icke av denna världen", säger han när han står inför Pilatus. "Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen" (Joh. 18:36). Kyrkans frihet är inte bara en frihet från statlig överhöghet och partipolitiskt käbbel. Den är också en frihet från alla maktanspråk, inte bara andras utan också de egna. Kanske är det i känslan av suget från maktens korridorer som så många har svårt att frigöra sig från de band som binder Svenska kyrkan vid hennes historiskt förflutna.

Maktanspråken fanns redan hos de första lärjungarna. När de båda "åskbröderna", Jakob och Johannes bad Jesus om hedersplatserna i hans rike, väckte det också de övriga lärjungarnas avund och vrede. Men Jesus svarade med ord som tål att upprepas hur många gånger som helst: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk, och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:42-45).

Kanske var det i medvetande om risken för mänskliga maktanspråk som Jesus inrättade sin kyrka på det sätt han gjorde, inte som en demokrati (= folkvälde) utan som en teokrati (= gudsherravälde) med ett apostlakollegium under ledning av en enda apostel. Det är till Petrus, som i prövningens stund minst av allt skulle visa sig vara någon klippa (Joh. 18), som Jesus vänder sig med orden: "Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den" (Matt. 16:18). Teokratin förmedlas i första hand till Petrus till vilken Jesus tre gånger upprepar "Var en herde för mina får. För mina får på bete". Till skillnad från alla andra "kratier" bygger den inte på makt utan på självutgivande och lidande. Herden måste vara beredd att ge sitt liv för fåren. "När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill" (Joh. 21:18). Det är inte en teokrati som bygger på makt utan på självutgivande kärlek, en kärlekens teokrati. Efter sin uppståndelse vänder sig Jesus till Petrus med sin trefaldiga fråga: "Simon, Johannes son, älskar du mig?". Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade "Har du mig kär?" Och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär" (Joh. 21:17).

Evangeliet slutar som det börjar, på en strand vid en sjö, mötesplatsen för himmel och jord, där Jesus överlämnar sitt rike till sina lärjungar. "Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark. 1:14-19).

Marie besökelses dag

Här kommer en hymn för Marie besökelses dag (31 maj):

Dansen kring guldkalven

Terrordådet i Manchester väcker vår fasa, inte minst därför att det i så hög grad drabbat barn och unga. Samhällets svar på terrordåden är i stort sett tvåfaldigt. Det ena är: strängare lagar, högre murar, mera övervakning. Det andra är: Vi håller ihop. Ingen skall kunna ta ifrån oss den frihet vi äger.

Djupare analyser om terrorismens orsaker stannar som regel vid socioekonomiska orsaker, samtidigt som man kan konstatera att många terrorister kommer också från välbärgade förhållanden och högskoleutbildade miljöer (se t.ex. Sv.D. ledare: Manchesters sorg är också vår). Ett försök till djupare analys möter hos islamforskaren Mohammad Fazlhashemi (DN. kultur) som menar att terroristernas måltavlor i stor utsträckning utgörs av olika kulturevenamang som symboliserar den dekadens som präglar det västerländska samhället. Kampen mot dessa är en kamp mot hedningar och otrogna och målet för denna kamp är upprättandet av ett kalifat under sharia-lagar.

Fazlhashemi har onekligen en poäng i detta. Det västerländska samhället är i stor utsträckning ett sekulariserat samhälle som saknar inre motståndskraft mot terrorismens ideologi. Det enda man kan förlita sig på är strängare lagar och en sammanhållning kring det liv som man har vant sig vid att leva i, kommersialismens, individualismens och livsnjutningens liv. Det västerländska samhället har i stor utsträckning förlorat kontakten med de rötter ur vilka det växt fram och blivit självgående utan tanke på gudomligt liv, gudomliga lagar och gudomlig försyn. Därför är det också ett i hög grad sårbart samhälle.

Jag kommer att tänka på en berättelse ur Gamla testamentet, den om guldkalven. Sedan Gud befriat Israel ur fångenskapen i Egypten vandrar de under Moses ledning genom Sinai öken. Där uppenbarar sig Gud för Mose på Sinai berg och ger honom lagens tavlor med de tio budorden. När Mose dröjer med att komma ned från berget blir folket otåligt och ber Mose bror Aron att han skall göra en ny gud som kan leda dem vidare. Aron samlar då ihop allt guld som finns i lägret och gjuter av detta en tjurkalv av guld som skall bli deras nya ledare. När Mose så småningom kommer ned från berget med lagens tavlor får han se den gjutna guldkalven. Han krossar sönder tavlorna, eldar upp kalven och mal den till stoft som han strör i vattnet och låter israeliterna dricka. De får m.a.o. dricka sina egna gärningars verk ( 2 Mos. 32).

Berättelsen om guldkalven skulle mycket väl kunna tolkas som en bild för vårt västerländska  samhälles förvandling från ett samhälle  präglat av kristna värderingar och kristen tro till förmån för ett eget bygge med kommersialism, egoism, individualism och nöjeslystnad som högsta värden. Därför njuter vi också frukterna av detta i ett samhälle som är präglat präglat av oro, sårbarhet, meningslöshet och vilsenhet.

Mot detta finns bara ett botemedel: omvändelse och tro. Som Jesus säger i sin inledningsförkunnelse: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet” (Mark. 1:15). Här är Guds rike inte ett inomvärldsligt kalifat eller en yttre maktinstitution. ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er” Luk. 17:21). Varje terrorattack, varje dramatisk händelse måste i första hand återföras på oss själva, vi behöver besinna oss på vårt eget sätt att leva och låta det leda oss till omvändelse och tro (Luk. 13:1-5).

Se också mitt tidigare blogginlägg "Det gamla vinet är bättre". Se också Marcus Birro om det ofattbara som icke är ofattbart.

Det gamla vinet är bättre

Efter det brutala terrordådet på Drottninggatan i Stockholm intervjuades TV:s politiske kommentator Mats Knutson om dådet, varvid han – på frågan om dådets politiska följder – bl.a. yttrade ”I morgon kommer vi att vakna upp till ett helt nytt Sverige”. Saken är bara den, att samma yttrande fälldes också vid mordet på Olof Palme. Mordet ansågs vara så chockerande att Sverige aldrig någonsin skulle kunna bli detsamma som förr. Frånsett de följder av djupt ingripande art som dessa händelser haft för de närmast berörda, nämligen offrens familjer, är yttrandet antingen en truism – ingenting är sig lika från dag till dag – eller en hyperbol, d.v.s en stark överdrift. Sanningen är väl snarast den att  – efter chockerande händelser som mordet på Olof Palme eller terrordådet på Drottninggatan – återgår det mesta till det gamla vanliga, det som präglas av utbredd nivellering av alla traditionella värden, en utbredd materialism, hög konsumtion och människans ofattbara tro på sina egna möjligheter. Politikernas  utsagor om hur man skall komma till rätta med otryggheten i samhället visar en häpnadsväckande fantasilöshet. Genom lagar och förordningar hoppas man kunna skapa ett tryggare samhälle, där ingen skall behöva känna rädsla. Men tror någon verkligen att vi kan skapa ett tryggare samhälle med strängare lagar, mera övervakning och utökat gränsskydd? Är inte risken att vi hamnar i ett storebrorssamhälle, där ingen riktigt kan känna sig trygg?

Två bildord av Jesus kommer för mig. Det första bildordet lyder så: ”Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig en bit av det gamla och det blir en värre reva”, Mark. 2:21. Många av politikernas yttranden tycks mig handla  just om detta, om hur man försöker att sy nya lappar på ett gammalt plagg. Det gamla plagget är den kristet humanistiska värdegrund, som inte bara vårt land utan hela den europeiska kulturen är uppbyggd på. Vi blir påminda om den varje gång vi ser en svensk flagga med det gula korset mot en himmelsblå bakgrund. Också den europeiska unionens flagga påminner om den gemensamma värdegrunden. De tolv stjärnorna  är inte bara ett tecken för enhet utan ger också associationer till Uppenbarelseboken 12:1: ”Ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Enligt  Europarådets presstalesman 1949–66, Paul Lévy, skulle upphovsmannen till flaggan (Heitz) ha fått inspiration från en bild på ”Den mirakulösa medaljen”. I dag är det inte många som ägnar sin tankemöda åt det gamla plaggets ändamålsenlighet. Till slut ser plagget ut som ett lapptäcke, som döljer det ursprungliga plaggets skönhet. Felet med det nya tygets påsydda lappar är att de är ”okrympta”, det har aldrig prövats av livets stormar, av väder och vind, utan är utslag av politikers snabba men ogenomtänkta vilja ”att göra något” för att visa handlingskraft: flera lagar, mera övervakning, större gränskontroll o.s.v.

Också den andra delen av Jesu liknelse om att inte hälla nytt, d.v.s. ojäst, vin i gamla vinsäckar handlar om detta, att ta vara på det gamla och inte låta det förstöras av det ojästa och nya. Det nya vinet är ett vin som inte har fått jäsa färdigt. Det är därför som det inte kan förvaras i gamla vinsäckar som har torkat och förlorat sin spänst. Vad som sker under jäsprocessen är att döda jästceller och andra orenheter sjunker till botten som en drägg och måste avskiljas från vinet för att inte skada detsamma. Vinet behöver mogna för att dess bouquet och aromer skall komma till sin rätt. Någonting liknande kan sägas om en människas andliga utveckling. Dräggen av individualism,  självcentrering och egenkärlek måste avskiljas för att en människa skall kunna utvecklas till den människa som hon är avsedd att vara.

Vem tänker i detta ögonblick på gärningsmannen annat än just som en gärningsman? Enligt många förtjänar han att sitta bakom lås och bom under resten av sitt liv. Men bakom gärningen finns en människa, skapad till Guds avbild, som från sin födelse inte är annorlunda än någon av oss andra, men som genom olika omständigheter hamnat i villfarelse om livets innebörd och mening. Den bakomliggande verkligheten, det gamla plagget, måste finnas i politikers medvetande när de stiftar nya lagar och förordningar. Det är ur demokratisk synvinkel inte likgiltigt om islam med dess våldsbejakande och politiskt inriktade lära eller kristendomen med dess självutgivande kärlek och hinsides inriktade målsättning får prägla samhället.

Varpå beror denna bristande insikt om och erkännande av den europeiska värdegrundens kristna rötter? En viktig orsak är naturligtvis rädslan för att framstå som islamfientlig. Den viktigaste orsaken torde dock vara samhällsideologins bristande förankring i en andlig verklighet. ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”, står det i Ordspråksboken 1:7. Där gudstron försvinner, försvinner också visheten och därmed möjligheten för människan att förankra sina beslut i en högre verklighet. Människan blir hänvisad till sina egna, ofta kortsiktiga beslut, som framför allt går ut på att försäkra henne själv ett ”lyckat” och framgångsrikt liv.

Jesus tar vid ett tillfälle terrordåd och olyckshändelser till utgångspunkt för ett yttrande om offren för dessa händelser: ”Tror ni [att dessa människor som miste livet] var större syndare än alla andra människor? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet precis som de.”
Vägen till ett nytt Sverige går därför inte genom politiken utan genom människors omvändelse. Som det står i Ords. 1:7: Herrens fruktan är vishetens begynnelse. Hur viktigt det är att bygga på andlig erfarenhet och gudomlig uppenbarelse antyder Jesus i Lukasevangeliets variant av de båda liknelserna: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre” (Luk. 5:39).

S:t Josef

Dagen till ära publicerar jag en melodi till en tidegärdshymn om den helige Josef, kompletterad med en vers (v.4) om timmermannen och arbetaren Josef (Orgelsats finns).

Som nyfödda barn

1. Hur frikostigt strör han inte ut sitt ord!. Liknelsen om fyrahanda sädesåker påminner oss om den frikostighet med vilken Gud söker oss människor. Alldeles oberoende av jordmånen låter han ordets säd falla än här, än där. Somligt faller vid vägkanten, annat på berghällen, åter annat bland törnen. Endast en fjärdedel faller i god jord.

2. Hur snålt tar vi inte emot ordet! En del lyssnar till ordet utan att ens försöka förstå det (Matt. 18:19). De använder inte sitt förnuft. De trampar på ordet (Luk. 8:5). De blir ett lätt byte för Satan som snappar bort ordet (Matt. 13:18) ”för att de inte skall tro och bli räddade” (Luk. 8:12). Andra tar emot ordet med glädje, men de har inget rotfäste i sig, utan i prövningens stund, när lidande och förföljelser inträffar, överger de ordet och kommer på fall. Åter andra hör ordet, men världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär förkväver ordet så att det aldrig ger någon skörd. Endast en ynka fjärdedel tar emot ordet och förstår, tar det till sig, tar vara på det i ett gott och rent hjärta och bär frukt genom uthållighet.

3. Hur rik är inte den frukt som ordet bär i den goda jorden! Inte bara dubbelt utan trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt, ofta utan att vi märker det. I dag på söndagen Dominica in albis, De vita klädernas söndag, påminns vi om att de under påsknatten döpta bar sina vita dopdräkter under hela veckan efter påsk. Till dopet hänvisar också ingångsantifonen Quasimodogeniti med dess citat från 1 Petr. 2:2: ”Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade.”

Ovanstående glasmålning från Grytnäs församlingshem visar samtidigt både den korsfäste och uppståndne Kristus mot bakgrund av livets träd, som sträcker ut sina grenar på omgivande sidostycken, som kan bytas alltefter årstidernas växlingar (f.n. vårens blommor). Glad påsk! God växt!

Vänskapens sakrament

Det händer allt som oftast att människor säger till min handarbetande hustru: "Tänk vad du skulle tjäna pengar på om du sålde dina handarbetade alster!" Svaret blir varje gång detsamma: "Varför skulle jag sälja, när det finns så många som blir glada av att få!" Pengar förgår – men vänskap består. I vår penningbesatta tid finns det ingenting som är mer förgängligt än pengar. Vänskap däremot – en vänskap som inte bygger på pengar och rikedom – är sällsynt och dyrbar mer än något annat.

Jesus berättar en liknelse som brukar kallas för "den ohederlige förvaltaren" (Luk. 16:1-13), han som förskingrade sin herres ägodelar och som därför blev avsatt från sin tjänst. Eftersom han var för orkeslös för att gräva och för blyg för att tigga beslöt han sig för att använda sig av det enda han var duktig på: att förskingra. Han skaffar sig vänner genom att skriva ner skulderna för sin herres gäldenärer.

Liknelsen brukar uppfattas som ett crux interpretum, d.v.s. ett svårtolkat ställe, eftersom det ser ut som om Jesus prisar ohederligheten hos förvaltaren. Men i själva verket står det inte att förvaltaren är ohederlig utan att han är ohederlighetens förvaltare. Det är "mammon", d.v.s. rikedomen, som personifieras och kallas ohederlig eller orättrådig och som lockar människor i fördärvet. Mammon kallas ohederlig eller orättrådig därför att han så ofta sviker våra förhoppningar, "han lämnar er i sticket", som Jesus säger (Luk. 16:9). "De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång", skriver Paulus i 1 Tim. 6:9f. "Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande". Det är habegäret som är förvaltarens egentliga onda och som för honom in på förskingringens väg.

"Akta er för allt habegär", säger Jesus i Luk. 12:15. "En människas liv beror inte på överflöd av ägodelar". Och Paulus förtydligar i 1 Tim. 6:8: "Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda." Att vara den ohederlige mammons förvaltare innebär inte nödvändigtvis att man måste falla för habegärets frestelser. Förvaltning innebär ansvar och att vara den ohederlige mammons förvaltare kan också innebära att hålla den ohederlige mammon under kontroll. Jesus uppmanar oss att vara kloka och trogna i fråga om den ohederlige mammons förvaltning. "Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde?"

Vad är det då som har verkligt värde? Om detta säger Jesus: "Bruka den ohederlige mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket". "Vänner som tar emot er i evighetens hyddor" låter ana att den mänskliga vänskapen är innesluten i en så mycket större vänskap: Guds vänskap. "Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er", säger Jesus i sitt avskedstal. "Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader... Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra" (Joh. 15:11-17). Att skaffa sig vänner genom den orättrådige mammon betyder  därför inte att köpa sig vänner utan att vinna vänner genom det sinnelag som också fanns hos Kristus Jesus (Fil. 2:1-10), att avstå från allt "för att vinna så många som möjligt" (1 Kor. 9:19), att vara allt för alla "för att åtminstone vinna några" (1 kor. 9:22). "Ingen är god utom Gud", säger Jesus till den rike ynglingen som frågade honom om vad han skulle göra för att vinna evigt liv. Guds vänskap är det som har verkligt värde, och vår mänskliga vänskap skall vara en återspegling av den vänskap och kärlek som finns i den heliga Treenigheten och som får sitt konkreta uttryck i Kyrkans gemenskap.

"Vad äger du som du inte har fått?" frågar Paulus i 1 Kor. 4:7. Det är en berättigad fråga. Allt har vi fått, vår existens, våra själsförmögenheter (vilken förmögenhet!) vår begåvning (vilken gåva!), vår uppfostran, våra föräldrar och syskon, vår skolgång, vår personlighet, allt det som är betydelsefullt och riktningsgivande för livet är sådant som vi har fått ta emot som gåva. Det gäller också vårt liv i Kyrkan. Allt har vi fått, vårt dop, trosundervisningen, konfirmationen, bikten, eukaristin, äktenskapets sakrament, de sjukas smörjelse, predikan, Guds ord, bönen, vigningens sakrament (Hans Urs von Balthasar i Kärlekens cirkel). Allt är gåvor. Också lidandet är en gåva när det infogas i Kristi lidande. "Vad som fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan", skriver Paulus i Kol. 1;24. Ingenting av allt detta som vi får ta emot som gåva ger oss någon särställning. "Ge som gåva vad ni har fått som gåva" säger Jesus till sina lärjungar när han sänder ut dem på ett begränsat missionsuppdrag (Matt. 10:8). Bättre kan det inte sägas vad Egied van Broeckhoven kallar för vänskapens sakrament.  

Se törnet slår ut sina rosor

och livet slår upp ur ökensand.

I eld som var gömd under taggar och bark

bryter skaparordet fram.

Den elden i ödenas öken

blev själv en förtryckt i trettio år

och brann i hans liv och till sist på hans kors

och hans namn är GUD MED OSS.

Den lågan, den skall inte slockna.

O heliga träd av eld och bröd

som omsluter jorden med himmelens bön

och som aldrig, aldrig dör.

(O. Hartman)

Rik inför Gud

Matisse: Apollon, Moderna museet

För någon vecka sedan kunde man i Tv2 se en dokumentär om konstsamlaren Theodor "Teto" Ahrenberg. Under åren närmast efter andra världskriget lade han grunden för en enastående samling av modern konst genom att resa genom det krigsdrabbade Europa och köpa in konst för i princip "två bananer" som hans hustru uttryckte saken. Ahrenberg var också pesonligen bekant med flera av tidens stora konstnärer som Picasso, Chagall och Matisse. Hans mål var att bygga upp ett svenskt konstmuseum och han anlitade tidens ledande arkitekt Le Corbusier, som gjorde ritningar och modell för ett museum som var tänkt att ligga i vattnet vid Norr Mälarstrand.

Planerna gick emellertid om intet och Ahrenberg hamnade i händerna på kronofogden p.g.a. utförsel av aktier och införsel av svenska pengar från utlandet, något som vid denna tid var föbjudet. Skulden till kronofogden på 800.000 kronor kunde inte betalas på annat sätt än genom utmätning, och en stor del av Ahrenbergs konstsamling gick under klubban och kunde inköpas för mycket rimliga priser på en auktion. På omvägar hamnade Matisses stora collage "Apollon" på Moderna museet, där det fortfarande kan betraktas.

Berättelsen om Teto Ahrenberg är tragisk, inte bara p.g.a. hans motgångar utan framför allt p.g.a. hans passionerade behov av att samla modern konst. Hans hustru beskriver honom som en manisk person, som inte kunde låta bli att samla. Även om Teto Ahrenbergs mål – att förse Sverige med ett modernt konstmuseum – kan tyckas nog så ädelt, kan man inte bortse från att det kan finnas andra motiv bakom hans samlande. Insamlandet av modern konst fortsätter nämligen efter katastrofen, men nu inte längre på svensk mark utan i Schweiz.

Vad är det som gör att en människa ägnar sig så intensivt åt att samla? Jag ställer frågan inte med tanke på Teto Ahrenberg, vars grunder för det intensiva samlandet jag inte har möjlighet att bedöma. Men det finns hos varje människa en drift till att samla, inte bara för sitt livsuppehälle utan för att fylla sitt liv med någon slags mening. Bland alla dessa meningar kan man urskilja olika typer.

1. Man samlar av ekonomiska motiv, ser samlandet som en penningsplacering, för den händelse att någonting oförutsett skulle inträffa. Jesus ger ett exempel på detta i sin liknelse om den rike mannen och hans lador. För att få plats med skörden river han sina lador och bygger större. Sedan säger han till sig själv: "Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät. drick och roa dig". Men Gud säger till honom: "Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt vad du har lagt på hög, vem skall få det?" Och Jesus konstaterar: "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv, men inte är rik inför Gud" (Luk. 12:13-21).

2. Tillsammans med det ekonomiska motivet finns ofta ett maktmotiv, kanske ett kompensationsbehov för att visa att man verkligen är något. Kompensations- eller maktmotivet kan ta sig uttryck i att man vill hävda sig gentemot andra människor. I extrema fall kan det leda till hat som drivkraft för att förtrycka andra, till revolution och krig. Det är sådant som vi möter i nutida rörelser som Daesh eller i framväxten av diktaturer. Inte ens lärjungakretsen kring Jesus var befriad från maktanspråk. De båda Sebedaiossönerna Jakob och Johannes kallades av Jesus för Boanerges, d.v.s. åskans söner (Mark. 3:17), kanske p.g.a. deras heta humör. När Jesus och lärjungarna en gång var på vandring genom Samarien och folket där inte ville ta emot dem, frågade Jakob och Johannes: "Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?" Men Jesus tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by (Luk. 9:51-54). På väg upp mot Jerusalem drar sig inte Sebedaiossönerna för att be Jesus om hedersplatserna till höger och vänster om honom i hans rike. Det leder till uppror bland de övriga lärjungarna, men Jesus konstaterar: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:35-45).

3. Det finns också ett samlande av mera "ädelt" slag, ett samlande som har sina rötter i människans evighetslängtan. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas" (Matt. 7:7-8). Evangeliet berättar om en man som kommer fram till Jesus och frågar: "Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?". Jesus, som "med kärlek" ser på mannens längtan efter att "göra" något, hänvisar till de tio budordens "andra" tavla om kärleken till nästan men indirekt också till den "första" om att älska Gud över allt annat. "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud". När mannen säger att han hållit alla buden ända sedan han var ung ställer Jesus honom inför ultimatum: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig" (Mark. 10:17-22).

Jesusordet om att sälja allt för att följa Jesus har haft ett oerhört inflytande under hela den kristna kyrkans historia, inte bara för ökenfädernas flykt ut i ensamheten och för munkväsendets famväxt, utan också för enskilda kristnas kallelse i alla tider. Det skall inte uppfattas som ett ord bara för "elitkristna" utan gäller alla utan undantag. När lärjungarna blir bestörta över Jesu krav för att komma in i Guds rike – vilket de inte borde bli eftersom de själva redan lämnat allt för att följa honom – svarar Jesus: "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt" (Mark. 10:27).

Vad Jesus vill befria oss från är inte egendomen som sådan utan "ägandets tyranni" (korsvägsandaktens tionde station om hur Jesus blir berövad sina egna kläder). Denna befrielse från ägandets tyranni är en absolut förutsättning för att komma vidare på den kristna vägen. Den befrielsen är möjlig endast genom en överlåtelse åt Guds eget verk. Det är tänkvärt att "Teto" Ahrenbergs egentliga namn var Theodor – Guds gåva. Vi har alla fått vårt liv som gåva av Gud med dess längtan efter det fullödiga livet. Men också frälsningen, räddningen är en Guds gåva, som vi måste söka för att finna. Rik inför Gud blir man genom att samla de rikedomar som Gud ger oss i sin Kyrka.

Erik Olson, Jesus berövas sina kläder, Marie Beb. kyrka, Stockholm

Laetare!

Niccolò di Tommaso, Kristi födelse

Laetare – Gläd er! Vilket fantastiskt ord mitt i fastan. Söndagens namn, Laetare, är hämtat ur ingångsantifonen på den fjärde söndagen i fastan: ”Gläd dig, Jerusalem, och fröjdas över henne, alla ni som  har henne kär. Jubla högt över henne, alla ni som har sörjt över henne. Ni skall få tröst och skall få mätta er vid hennes bröst”. Orden är hämtade från profeten Jesajas sista kapitel och handlar om tre slags glädje.

1.”Gläd dig Jerusalem” är en uppmaning till Kyrkan själv att leva av glädje och i glädje över vad hon fått motta. ”Det nuvarande Jerusalem lever i slaveri tillsammans med sina barn” skriver Paulus i Galaterbrevet, ”men det som finns i himlen är fritt, det är vår moder” (Gal. 4:25f.).  En anledning till att Kyrkan får leva i glädje är alltså hennes frihet från det gamla förbundet, som var ett lagens förbund, för att i stället få leva i det nya förbundet, som är nådens och frihetens förbund. ”Till den friheten har Kristus befriat oss” (Gal. 5:1).

En annan orsak till Kyrkans glädje finns hos Maria. ”Gläd dig Maria, full av nåd, Herren är med dig” säger ängeln Gabriel till Maria. Det tycks som om profetian hos Jesaja förebådar Kristi födelse på ett sätt som överensstämmer med den heliga Birgittas vision: ”Innan värkarna kommer, föder hon, innan smärtorna börjat, får hon en son. Vem har hört något sådant, vem har sett något liknande?”, Jes. 66:7f. Sedan den heliga Birgittas tid framställs därför Kristi födelse i konsten inte längre med Maria liggande på sin bädd utan knäböjande inför barnet som hon fött  på ett så smärtfritt sätt. Kyrkan firar Maria som ”Heliga Guds moder…  Kyrkans moder, Den gudomliga nådens moder…  Orsak till vår glädje” (Den lauretanska litanian).

2. Laetare – Jubla högt över henne, alla ni som har sörjt över henne!  Visst finns det många gånger anledning till att sörja över Kyrkan, henne mänskliga brister, hennes instängdhet i sina egna problem, henne oförmåga att mätta människors andliga hunger, hennes brist på att vara ett salt och ett ljus i världen. Men trots allt detta – Laetare! – ”Dela hennes glädje, alla som har sörjt över henne”, Jes. 66:10 b.

3. Laetare – ”Gläds med Jerusalem, jubla över henne, alla som älskar henne”, Jes. 66:10 a.  Mitt i jublet gör ingångsantifonen en häftig inbromsning, som om den tvekat inför profetens realistiska beskrivning av dibarnets glädje: ”Då kan ni dia er mätta och finna tröst i hennes famn, suga och njuta hennes tunga bröst”, Jes. 66:11. Redan hos profeten Jesaja är det fråga om ett bildspråk som också gäller för Kyrkan. Kyrkans andliga rikedomar är ingenting som hon behåller för sig själv. Hon är den Kyrkans moder som tvår sina barn i dopets vatten, innesluter dem i bönens famn, låter dem finna tröst i bikten, fostrar dem med livets ord och mättar dem med livets bröd. Det är inte utan orsak som Kyrkan kallar den heliga måltiden för eukaristi – tacksägelsens och glädjens måltid. 

”Gläd er alltid i Herren! Än en gång vill jag säga: gläd er!” (Fil. 4:4) – också nu mitt i fastans tid.

Bokstavsanfang P ur Graduale av Matteo di Terranova, omkr. 1516

Tranan bär ljus i säng

Få vårtecken är väl så påtagliga som tranornas ankomst. På väg mot sina nordliga häckningsplatser annonserar de sin närvaro med ljudliga trumpetstötar. Talesättet att ”tranan bär ljus i säng” sammanhänger med att man nu kan gå och lägga sig medan det ännu är ljust ute. Trandagen har därför ofta firats i anslutning till vårdagjämningen den 21 mars eller till Marie Bebådelsedag den 25 mars. Sambandet mellan tranan och ljusets återkomst illustreras i Olaus Magnus  ”De nordiska folkens historia” från mitten av 1500-talet  där man kan se ett ett par tranor som flyger med ljus i sina näbbar (se nedan).

När våra barn var små firade vi trandagen den 25 mars enligt gammal sed: medan barnen sov hängde vi upp deras strumpor vid sängarna med små enkla gåvor. Det var alltid en överraskning för barnen att vakna på trandagen och upptäcka strumporna, eftersom de aldrig kunde hålla reda på när trandagen inträffade.

Hos Erik Axel Karlfeldt finns en dikt, ”Tranbrev”, med anknytning till en annan sed för trandagen. ”Tranbrev” eller påskbrev med godis eller teckningar var någonting som man delade ut inför den kommande helgen. Hos Karlfeldt står brevet i evangeliets tjänst för att förmedla ”den himmelska tankens ord”. Jesus låter en trana få agera brevbärare. Den springer över träsk och flyger över berg, ”stolt och förveten, stöter se´n dess i trumpeten, far med ståt i sin purpurhatt som kurir mellan himmel och jord.” Här uppe i nord med ”sitt kärr, sina frostiga bär”, står en nordisk (och – får man förmoda – en dalarnas) Maria och väntar. ”Hör du tranan skria, öppna ditt fönster, Maria, lyssna och tänk en bebådelsenatt på den som dig rätt har kär.”

Bakom de folkliga föreställningarna om tranan kan man ana den bibliska bakgrunden till Marie Bebådelsedag. Där är det ingen trana utan ängeln Gabriel som kommer med bud till Maria. Hon skall få ta emot den största gåva som Gud har tänkt ut och hon skall själv med sin kropp få vara dess tabernakel under nio månader. När Jesus efter sin födelse bärs fram i Jerusalems tempel tar den gamle Symeon barnet i sin famn och sjunger en lovsång till Gud om den frälsning ”som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel” (Luk. 2:31f.).

Det ljuset har det blivit oss förunnat att få möta. Genom en lång rad av budbärare under nästan tvåtusen år har ”den himmelska tankens ord” förmedlats till oss i Europa och norden, på många håll under stort motstånd och lidande. Träsnittet ur Olaus Magnus ”De nordiska folkens historia” nedan kan illustrera den kampen. De skyddslösa tranorna som evangeliets budbärare möter den nordiska hedendomens vapendragare, en kamp som efter Ansgars första försök i Birka kom att vara i tvåhundra år och som på sitt sätt varar än i dag. Nu är det inte längre "mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna”, skriver aposteln Paulus i Ef. 6:12. Tranan som bär ljus i säng kan påminna oss om den kampen. Dess trumpeter i skyn är en revelj för den andliga vaksamheten men också en påminnelse om Anden som ”stöder oss i vår svaghet” och ”vädjar för oss med ordlösa rop”, Rom. 8:26.

Vid Sykars brunn

Ur berättelsen om Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:1-42) kan man hämta åtskilliga lärdomar om Guds uppenbarelse. Jag delar in dem under tre rubriker: Bergen, Brunnen och Bönen.

1. Bergen

”Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma?” Psalmisten frågar och svarar själv: ”Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord” (Psalt. 121).

Det heliga berget framstår redan tidigt i den bibliska historien som en plats där Gud kan uppenbara sig. När Abraham vandrar till Moria berg för att offra sin son Isak, hindras han av en Herrens ängel, som ropar till honom från himlen: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör honom intet ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte har vägrat mig din egen son”. Abraham gav platsen namnet ”Herren utser”. I traditionen däremot har den fått namnet ”på berget där Herren blir sedd” (1 Mos. 22:14). Gud skonade Abraham från att offra sin son, men ”sin egen Son har han inte skonat, utan utgivit honom för oss alla”, skriver Paulus i Rom. 8:32.

Mose möter Gud vid berget Horeb . Ur en törnbuske som brinner utan att brinna upp, avslöjar Gud sitt namn för Mose: ”Jag är den jag är” – den oföränderlige – eller: ”Jag är den som är” – själva existensen i tillvaron – (2 Mos.3). Men törnebusken är också en förebild till den törnekrönte, som av brinnande kärlek till oss människor utgav sig själv till försoning för våra synder.
 
Efter uttåget från Egypten lovar Gud att uppenbara sin härlighet för Mose: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se” (2 Mos. 33:21-23). Gudsuppenbarelsen i naturen har sina gränser. Hur stor Guds härlighet i naturen än kan synas (Psalt. 104!) så förmår den inte avslöja Guds ansikte, hans innersta väsen.

Framför allt är det på Sinai berg som Gud uppenbarar sin härlighet för Mose och ger honom lagens tavlor med de tio budorden. Varje gång som Mose talat med Gud utgår en strålglans från hans ansikte, som gör att han måste skyla det för människorna så snart han framfört de befallningar som Gud har givit. ”Ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp” skriver Paulus, ”och den lyfts inte bort, eftersom det är genom Kristus den försvinner” (2 Kor. 3:14). Uppenbarelsen genom lagen ger oss en begränsad bild av vem Gud är. Först i Kristus får vi den sanna bilden.

Kvinnan vid Sykars brunn är medveten om bergens betydelse när hon talar med Jesus: ”Våra fäder har tillbett Gud på det här berget [Gerissim], men ni säger att platsen där man skall tillbe honom ligger i Jerusalem”, men Jesus svarar: ”Tro mig kvinna, den tid kommer, då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern…  den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning” (Joh. 4:21-24). Gud är inte längre bunden till tid eller plats. Sykars brunn är en vändpunkt i Gudsuppenbarelsens historia.

2. Brunnen

”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig o Gud” (Psalt. 42:1)

Detta ord ur Psalt. 42:1 fanns broderat på antependiet i min barndoms kyrka. Det handlar om människans ständiga längtan efter Gud. Under uttåget från Egypten i solens brännande hetta förebildas denna längtan av folkets klagan mot Mose: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?” (2 Mos. 17:3). Som svar på detta får Mose i uppdrag att slå på klippan vid Horeb med den påföljd att vatten strömmar ur klippan. Paulus konstaterar: ”Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus” (1 Kor. 10:3-4).

Det är detta sökande efter en andlig dryck som också driver den samariska kvinnan till att inte bara fylla sin kruka med vatten ur brunnen utan också inlåta sig på samtal med Jesus. När Jesus frågar efter hennes man svarar hon: ”Jag har ingen man”. Jesus säger: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Det är då som kvinnan förstår att han är en profet, kanske t.o.m Profeten, som skulle komma till världen (Joh. 6:14).

Det som ser ut som en äktenskapsmoralisk fråga kan därför också ses som en symbol för konflikten mellan samariernas religionsutövning och kvinnans missnöje med denna. Det karakteristiska för samarierna var deras begränsning av den bibliska uppenbarelsen till de fem moseböckerna, alltså det som brukar kallas för ”lagen”. Kvinnans fem män, som hon har haft, står då för den samariska religionsutövningen med de fem moseböckerna,  medan hennes nuvarande man, som inte är hennes lagvigde man, står för hennes sökande efter profeternas budskap, det som tydligare än ”lagen” talar om den kommande Messias: ”Jag vet att Messias kommer (alltså den Smorde) och när han kommer skall han låta oss veta allt”. Ur samariernas synpunkt är kvinnan i sitt sökande att betrakta som en äktenskapsbryterska genom att hon bryter mot den samariska religionsuppfattningen. I Jesus ser hon en profet men får snart klart för sig att han är långt mer än så. Han är den Messias som hon kanske  innerst inne söker.

3.Bönen

”Under sång och dans skall man säga: Alla mina källor är i dig” (Psalt 87:7, 1917 års övers.).

När Jesus förklarar för den samariska kvinnan att han har ett ”levande” vatten att ge, förstår hon först inte vidden av hans utsaga utan frågar: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån får du då det levande vattnet?” (Joh. 4:11). Det behövs en hink för att hämta vatten ur brunnen och det behövs en skopa för att dricka. Men det behövs verktyg också för att ta emot det levande vatten som Jesus ger. Jesus förklarar: ”Den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning” (Joh. 4:24). Anden, förespråkaren och hjälparen, stöder oss i vår svaghet och vädjar för oss med ordlösa suckar, "och han [Fadern] som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill" (Rom. 8:26f.). Sanningens ande är den Hjälpare som skall leda lärjungarna fram till hela sanningen (Joh. 16:13). Ur sanningens källa hämtar bönen sin kraft. Man kan säga att bönen är den skopa som behövs för att dricka ur sanningens källa. Den som dricker det vattnet behöver aldrig bli törstig igen. ”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig” (Joh. 16:24).

Men Sanningens Ande väcker också nya källflöden till liv hos den som dricker. "Den som dricker av det vatten jag ger honom... blir en källa i honom med ett flöde som ger evigt liv (Joh. 4:14). ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger” (Joh. 7:37f.). Det ultimata tecknet för detta är när den samariska kvinnan låter sin vattenkruka stå för att gå in till staden och säga till folket: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” (Joh. 4:29). När folket kommer ut säger Jesus till sina lärjungar: ”Lyft blicken och se att fälten redan har vitnat till skörd… Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda”. Många kommer till tro genom kvinnans ord. Ännu fler kommer till tro genom hans egna ord och de säger till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare” (Joh. 4:42).

Det finnes en profetisk skrift i alla varelser och ting
i havets vågor, himlens sol och i ett vetekorn.
Guds rike göms i vad som sker som när en törstig främling ber
om livets vatten från ditt krus och bär ett hemligt bud.

Tror du det vatten finns som kan ta bort den törst som bor i allt?
Och finns en enda brunn så djup att den når ner till Gud?
Men han som talar nu med dig han säger: "Den som tror på mig
och dricker vattnet som jag ger blir aldrig törstig mer.

Dyrt köper världen dålig tröst emot en aldrig stillad törst.
Och köpmän finns som lovar allt men tar din själ i pant.
Hör Anden och hans älskade som säger: "Kom du törstige
och drick av Livet som du vill. Det kostar ingenting."

(Olov Hartman)

I den stora fiskens buk

Albertus Pictors målning i Härkeberga kyrka

Profeten Jona i valfiskens buk har varit ett omtyckt motiv både i den medeltida kyrkokonsten och i de folkliga dalmålningarna. Jonas bok talar endast om ”en stor fisk” (Jona kap. 2) och så gör också anspelningarna på Jona i Jesu svar till dem som begär ett tecken på hans  makt . För profeten Jona själv stod det fullt klart att vistelsen i den stora fiskens buk var en symbol för dödsriket. Under de tre dygnen i den stora fiskens buk ropade Jona till Gud: ”Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst…  Jag sjönk till det land, vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. Men du gav mig liv, o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven.”

Profeten Jonas räddning ur den stora fiskens buk ledde till hans omvändelse. I stället för att fly bort från Guds uppdrag att predika straffet för Nineve beger han sig till den stora staden för att förkunna dess undergång. Hans straffpredikan leder både till omvändelse och räddning, men Jona blir missnöjd med resultatet. Hans rättspatos kommer på skam: "Herre, var det inte det jag trodde redan därhemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek" (Job 4:1-2). Jona önskar sig döden. Ett kurbitsträd som ger honom skugga mot den brännande solen vissnar ner på ett dygn och förökar hans vrede, men Gud svarar: ”Du bekymrar dig för ett träd, som du inte har lagt ner något arbete på och som du själv inte har fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle jag då inte bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120.000 människor, som inte kan skilja på höger och vänster?”

När Jesus i dagens evangelium (Luk. 11:29-32) avvisar fariséernas och de skriftlärdas begäran om att få se ett tecken, så beror det på deras ovilja att tro. Han påminner dem om vad som skedde i Nineve vid profeten Jonas predikan: De omvände sig, trots att de inte hörde till det utvalda folket Israel. Och söderns drottning kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till kung Salomos vishet, trots att inte heller hon hörde till Guds utvalda folk. ”Detta onda och trolösa släkte” säger Jesus, ”det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” Evangelisten Matteus ger ett förklarande tillägg: ”Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk tre dagar och tre nätter, skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter”. Det enda tecken som ges är Jesu person och förkunnelse.

Vi är alla inneslutna i den stora fiskens buk, oförmögna till vår egen räddning. Genom dopets vatten har vi räddats till en nytt liv, ett trons och den dagliga omvändelsens liv, ett liv där vi kallas att följa Guds vilja och att inte – som profeten Jona – klaga över att våra egna planer går i stöpet. Något annat tecken än Jesus själv kommer vi inte att få. Det är han som kallar oss att följa honom i självutgivande kärlek, i liv och i död. Fastetiden ger oss oanade möjligheter att få leva med i detta. "Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud", skriver Paulus. "Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig"(Gal. 2:19-20).

Mitt i livet råder död, mitt i glädjen plåga.
Nogsamt vet vi syndens lön. Vem ger livets gåva?
Du själv och ingen annan.
Dig bröt vi dock var dag emot,
slog när vi varandra slog.
Låt oss inte falla i den bittra dödens nöd.
Kyrie eleison.

Mitt i dagens bråda lopp rister dödens ängslan
som en feber i vår kropp. Vem kan då oss frälsa?

Du, Herre, ingen annan
förstod vår nöd och ensamhet,
kom till vårt Getsemane.
Låt oss ej förtvivla när vi går i själens natt.
Kyrie eleison.

Vem ger oss i döden liv, jubel i vår klagan?
Du, Kriste, ingen annan.
I dödens riken steg du ned,
fyllde dem med liv och fred.
Helige, Herre Gud.
Helige, starke Gud.
Helige barmhärtige Frälsare,
låt oss inte mista tron som ger oss liv i dig.
Kyrie eleison.

(Olov Hartman)

Kampen mot ondskan

I det första avsnittet av Planet Earth 2 (TV2 söndagar kl. 19) finns en utdragen scen om hur en unge till en havsleguan på Galapagosöarna kläcks i sanden för att försöka ta sig till modern som befinner sig bortom klipporna vid havsstranden. Den möter oanade faror i form av ormar, som försöker fånga leguanen. Så länge ungen befinner sig på slät mark har den en fantastisk förmåga att fly undan, men bland de vassa klipporna går det sämre. Där lurar de listiga ormarna som på ett givet tecken kastar sig över leguanen och klämmer den till döds.

Det är kanske inte så underligt om ondskans makt i Bibeln ofta framställs i en orms gestalt. Redan i skapelseberättelsen heter det: ”Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort” (1 Mos. 3:1). När Gud hade förbjudit de första människorna att äta av kunskapens träd på gott och ont för att de skulle få leva för evigt i paradiset, visar sig ormens list i att han förvränger Guds ord: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont”.

Djävulens list visar sig i att han kan använda Guds ord men i ett ont syfte. När Jesus i frestelseberättelsen förs ut i öknen för att prövas under fyrtio dagar och fyrtio nätter (förebilden till fastetidens 40 dagar – söndagarna oräknade) tar djävulen honom till slut med sig upp på tempelmuren runt Jerusalem och säger:  ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: ”Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer, så att du inte stöter foten mot någon sten” (Matt. 4:5-6 med citat från Psalt. 91:11-12). Frestelsen för Jesus ligger i att använda sin ställning som Guds Son för en maktdemonstration, något som Jesus avvisar med ett ord från 5 Mos. 6:16: ”Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov”.

I den tredje frestelsen (enl. Matteus sätt att räkna) avvisar Jesus djävulen med orden: ”Gå din väg Satan. Det står ju skrivet: Herren din Gud skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Den stora synden, ursynden, är att vända sig bort från Gud och Guds vilja, att själv vilja bli Gud. I Matteus 16:21-23 möter  frestelsen i vännens gestalt. Petrus försöker att få Jesus att avvika från den väg som Gud har bestämt. Då får Petrus höra samma hårda ord som djävulen i Matt. 4: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors”.

Kampen mellan Gud och Satan når sin kulmen när Jesus dör på korset. Med en hänvisning till 4 Mos. 21:9 säger Jesus redan i förväg: "Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv" (Joh. 3:14f.) Ondskans makt bryts på ett avgörande sätt genom Jesu självutgivande kärleks makt.

Till sist möter vi draken, "ormen från urtiden", i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Hans tid är ute. Samtidigt som Jesus dör på korset äger en kosmisk strid rum i himlen, då Mikael och hans änglar ger sig i strid med draken. "Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen", störtas ner på jorden tillsammans med sina änglar. Han har besegrats genom Lammets blod, "och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort". På jorden förföljer han kvinnan, som har fött sin son, d.v.s. jungfru Maria, och hennes andra barn, "dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd", d.v.s. de kristna. Till sist ställer han sig på havsstranden, hans sista bastion för hans försvinnande välde. Men också havet skall försvinna, när den nya himlen och den nya jorden skapas (Upp. 21:1).

Låt oss återvända till leguanen. Den nykläckta leguanungen har två överlevnadsknep inför den hotande faran. Det ena är att hålla sig blick stilla. Ormarna har dålig syn och kan därför gå miste om sitt byte, också på nära håll. Det andra är att fly för sitt liv och att fly i rätt riktning mot den väntande modern på havsstranden, som kan ge den all den hjälp den behöver inför livets faror och stormar.  Leguanens beteende kan vara en förebild också för den kristne: den första strategin är att inför hotande frestelser och faror hålla sig lugn, att inte leka med elden: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren” (Klag. 3:26) och: ”Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka” (Jes. 30:15). Den andra möjligheten är att fly till modern, Kyrkan, för att upptas i gemenskapen, återfinna sitt ursprung och där hämta kraft och hjälp inför livets rasande stormar.

Se gärna leguanungens flykt undan ormarna på följande länk: http://www.newsner.com/havsleguanens-otroliga-flykt-fran-ormflocken-fascinerar-tusentals/om/djur-2
eller ännu hellre på http://www.svtplay.se/varldens-natur-planet-earth-2
Varning: ingenting för ormrädda!

I fablernas värld

I somras fick vi besök på vår stenhäll bakom sommarhuset, först av en snigel som var lätt att fotografera eftersom den rörde sig långsamt, sedan av en harpalt som vi bara kunde ta kort på genom fönstret. Den satt alldeles stilla under en lång stund och väntade på sin mamma. När jag på nytt fick korten i min hand, kom jag att tänka på en fabel om en hare och en snigel, som man i min barndom kunde läsa i läsebok för folkskolan. Haren utmanade snigeln. ”Så långsamt du kryper, snigel! Vilken eländig varelse är du icke!”. Snigeln svarade genom att slå vad med haren genom en kapplöpning till ett träd uppe på en kulle.

Sagt och gjort. Haren sprang ett stycke framåt, vände tillbaka till snigeln, hoppade några varv omkring honom och gjorde många krumbukter för att driva gäck med sin medtävlare. Efter halva vägen hade haren blivit trött av sina många sidosprång och tänkte: ”Jag vill ta mig en lur. När jag vilat en stund kan jag lätt springa om den långsamma snigeln”. Snigeln fortsatte sitt krypande. Till slut hade han hunnit upp till trädet uppe på kullen. Då ropade han till haren: ”Här är jag. Var är du?” Med skam såg haren att snigeln redan hade hunnit fram målet och därmed vunnit vadet. Sens moral: Den som ihärdigt strävar mot målet kommer fortare fram än den som hoppar hit och dit och tar sig en lur.

”Kämpa trons goda kamp”, skriver Paulus till sin gode vän och medarbetare Timotheos ( 1 Tim. 6:12), ”sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.” Och för att konkretisera den goda kampen påminner han om de rika, som låter sig snärjas av frestelser och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. ”Håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.”

I morse läste jag dagens evangelium om Människosonens återkomst och den yttersta domen (Matt. 25:31-46). Det är en svår text, omöjlig att komma ifrån genom sin konkretisering på våra gärningar eller brist på  goda gärningar gentemot de hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och fängslade. Hur tillämpar man det i dag? Ja, de fattiga möter vi kanske där de sitter utanför dörrarna  till våra butiker och sträcker fram sin mugg. De sjuka kan vi besöka och kanske också de som sitter i fängelse. Men ändå – de flesta fattiga, hungriga, sjuka och behövande befinner sig på ljusårs avstånd från det välfärdssamhälle där vi lever och som tycks ta hand om det mesta, som tidigare var lämnat till privata initiativ. Vi kan visserligen skänka pengar till olika fasteinsamlingar, ”men vad förslår det för så många”, som lärjungarna frågade Jesus, när han skulle mätta femtusen människor med fem kornbröd och två fiskar.

Var finns den nyckel som låser upp texten om Människosonens återkomst och den yttersta domen? Säkert i texten själv, när Jesus säger: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Det handlar om människovärdet. Människovärdet i livets början och i livets slut, i migrationspolitik och integrationspolitik, men också människovärdet i varje människa som vi över huvud taget möter, var vi än befinner oss. Varje människa vi möter är en Kristus och skall bemötas och behandlas därefter. Det är en befriande insikt men också en uppfordrande.

Vi skall inte leva i fablernas värld, d.v.s. i en förljugen värld som vi konstruerar åt oss själva, utan vi skall leva i verkligheten med alla dess problem och svårigheter, men vi kan lära av fablernas värld att ha målet i sikte och inte krumbukta oss fram genom livet.

Att mista sitt liv för att finna det

”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” ( Luk. 17:33). Detta Jesusord har med lite olika formuleringar och i lite olika sammanhang bevarats i alla fyra evangelierna. Hos Matteus bildar ordet avslutning på det s.k. utsändningstalet  i Matt. 10 och lyder på följande sätt: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig, är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt. 10:38-39). Här är det fråga om en lärjungaundervisning inför den begränsade utsändning som Jesus låter ”de tolv” företa till ”de förlorade fåren i Israels folk” (Matt. 10:5).

Hos Markus är ordet infogat i det tal som Jesus håller till lärjungarna och folket efter det att Petrus på väg till Caesarea bekänt honom vara Messias och Jesus gjort sin första lidandesförutsägelse: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det” (Mark. 8:34-35). Jesus varnar sina lärjungar  för att hänge sig åt falska storhetsdrömmar. Den lidandets väg som gäller för Jesus själv gäller också för dem som vill följa honom.

Hos Lukas möter ordet i den undervisning som Jesus på väg till Jerusalem ger sina lärjungar om vaksamhet inför Människosonens återkomst: ”Kom ihåg Lots hustru. Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” (Luk. 17:33). Ordet har fått en eskatologisk innebörd. Det gäller att vara beredd inför Jesu återkomst.

Hos Johannes slutligen förekommer ordet i det tal som Jesus håller efter sitt intåg i Jerusalem med anledning av att några greker sökt upp lärjungarna för att få se Jesus: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv” (Joh. 12:24-25). I motsats till det begränsade perspektiv som vi möter hos Matteus inkluderas nu hedningarna. Blickarna riktas mot den rika skörd som vetekornet skall ge genom att falla i jorden och dö. Men det är en väg som inte bara gäller för Jesus själv utan också för hans lärjungar. ”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv”.

Man kan säga att det gemensamma för alla fyra formuleringarna ligger i att ”mista sitt liv för att finna (eller rädda) det”. Att mista sitt liv för att rädda det låter som en paradox. Kan man samtidigt mista och rädda det? Vem vill inte rädda sitt liv? Men vad betyder det att mista det? Paradoxen ligger i att ”liv” kan betyda två saker. Dels kan det syfta på det liv som vi lever här på jorden med alla dess ofullkomligheter och brister, dess mödor och lidanden, allt det som Paulus säger vara lagt under syndens och dödens välde (Rom. 5:21). Men liv kan också betyda det liv som Gud har skapat med dess skönhet och glädje och med den längtan efter det fullkomliga livet som Gud har lagt ner i våra hjärtan. Dessa två former av liv ligger i strid med varandra och kommer att göra så till vårt sista andetag. Det är om dessa två former av liv som Paulus skriver i Galaterbrevet 5:17: ”Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill”. Och så räknar han upp vad som är köttets gärningar resp. andens frukter.

Att mista sitt liv är att säga nej till det liv som håller oss borta från Gud, ett liv som är fyllt av mängder av surrogat för Gud. Människan är en konsumerande människa. Hon fyller inte bara sin buk utan också sin själ, inte bara med materiella ting utan också med sinnliga njutningar, allt i hopp om att därigenom kunna mätta sin hunger efter det fullkomliga livet, ett liv som hon innerst inne anar att det finns, men som hon inte riktigt vet var hon skall söka och därför heller inte kan finna.

 ”Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv”, frågade en ung man Jesus. Han svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.” Det goda livet som vi söker eller borde söka finns bara hos Gud. Det är för att söka och finna det livet som vi först måste mista vårt liv. När den rike ynglingen räknat upp budorden som en möjlig väg till Gud, konstaterar Jesus: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt himlen. Kom sedan och följ mig”. Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket (Mark. 10:17-31).

Egentligen är det inte ägodelarna som sådana som utgör problemet utan begäret som ligger till grund för samlandet. Att mista sitt liv är att göra upp med begäret efter att fylla livet med allt det som vill föra oss bort från Gud. I Luk. 12:11-21 säger Jesus till några som blivit osams om sitt arv: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar”. Därefter ger han dem en liknelse om en rik man som fick så stora skördar att han måste riva sina lador för att bygga större. Sedan sa den rike till sig själv ”Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.” Då säger Gud till honom: ”Du dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?” Och Jesus tillägger: ”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

”Rik inför Gud”. ”Ingen är god utom Gud”. Att söka det goda livet innebär inte bara att säga nej till det konstruerade liv som håller oss borta från Gud. Det innebär också att  man måste säga ja till och acceptera den del av livet som inte kan tas bort men måste bäras. Hos både Matteus och Markus är ordet om att mista sitt liv förenat med ett annat ord: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig”. Att bära sitt kors för att följa Jesus är inte möjligt utan Kyrkans hjälp. Genom sin förkunnelse, sin själavård och sina sakrament hjälper hon oss att bära vårt kors, att mista vårt liv och att finna det goda liv för vilket vi alla är skapade. Ja, Kyrkan själv måste leva i bot under fastans tid. Det som Herren själv säger genom sin profet Hosea får sin andliga innebörd när det tolkas på Kyrkan:

”Därför skall jag locka ut henne i öknen
och söka vinna hennes hjärta.
Där lovar jag att återge henne vingårdarna,
jag gör Akors dal till en hoppets port…
Den dagen, säger Herren,
skall du kalla mig ”min man”
och inte längre ”min Baal”…
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.
Den dagen skall jag svara, säger Herren,
jag skall svara himlen,
och himlen skall svara jorden,
och jorden skall svara säden och vinet och oljan…
Jag skall plantera henne åt mig i landet
och förbarma mig över Lo Ruchama
och säga till Lo Ammi: ”Du är mitt folk”,
och han skall svara: ”Min Gud.”
(Hosea 2:14-23)