Antonio Spadaros intervju med påven Franciskus ha med rätta väckt uppmärksamhet. Inte oväntat är det framför allt påvens utsagor om kyrkans inställning till homosexuella, frånskilda och kvinnor som begått abort som apostroferas i svenska medier. Påvens utgångspunkt är att varje människa skall behandlas med respekt och kärlek. Förebilden är givetvis Jesus själv, vars omtanke om den störste syndare på ett markant sätt skilde sig från inställningen i hans omgivning. Det räcker med att påminna om Jesu möte med äktenskapsbryterskan i Joh. 8:1-11 eller hans samtal med den samariska kvinnan i Joh. 4 för att inse detta. Också kvinnan som smorde Jesu fötter i Luk. 7:16-50 hör till dem som fick möta Jesu omtanke och kärlek, vare sig man identifierar henne med Maria från Magdala i Luk. 8:2 eller inte.
Det finns alltid en risk att påvens utsagor vantolkas eller omtolkas i en riktning som passar den egna läsförståelsen. Man har svårt att inse att kärleken och omsorgen om en person inte samtidigt måste innebära ett accepterande av den personens livsföring. Också i det avseendet är Jesu inställning förebildande. Äktenskapsbryterskan i Joh. 8 uppmanas att ändra sin livsföring. Både den samariska kvinnan i Joh. 4 och kvinnan i Luk. 7 visar på olika sätt att de kommit till tro på Jesus och vill vittna om honom.
Den som förväntar sig att påvens utsagor om kyrkans handlande mot marginaliserade människor samtidigt skulle innebära en förändring av kyrkans lära i moralfrågor har ännu inte förstått den avgörande skillnaden mellan människan som person och hennes handlande eller mellan hur hon handlar nu och vem hon är avsedd att bli.
Se vidare: http://www.eppc.org/publications/the-christ-centered-pope/
och: http://www.thecatholicthing.org/columns/2013/the-spirit-of-bergoglio.html
samt Dagen:Unik påveintervju ändrar inte Kyrkans lära
fredag 20 september 2013
söndag 15 september 2013
Korset eller månskäran?
I lördagens Sv.D. försöker Carl Rudbeck att via två nyutkomna böcker om islam övertyga oss om att tanken på ett muslimskt övertagande av Europa bara är en myt. Problemet är bara att eftersom varje utsaga om framtiden med nödvändighet är osäker och kan betecknas som en "myt", så kan också denna utsaga om ett ett icke-muslimskt övertagande betecknas som en myt. Det är med andra ord tämligen ofruktbart att sia om framtiden eftersom många olika faktorer bestämmer dess utveckling.
I stället borde vi ägna oss åt en jämförelse i nutid mellan islam och den religion som den europeiska kulturen i stor utsträckning är ett resultat av, nämligen kristendomen. Det första man kan ifrågasätta i Rudbecks understreckare är påståendet att islam bara är en religion. "Det är inget särskilt med islam, den är en religion, en världsåskådning, bland många andra." Så enkelt är det tyvärr inte. Islam är visserligen en religion, en världsåskådning om man så vill, men den är en religion med anspråk på världsherravälde, med hjälp av våld och makt om så skulle behövas. Det finns visserligen grenar av islam som mer eller mindre uttalat tar avstånd från våldet som metod, men för den i arabvärlden rådande formen, nämligen sunnimuslimerna, är våldet en livsform, det kan knappast förnekas. Själva ordet islam betyder ju också underkastelse, så det finns fog för att inte vara alltför godtrogen.
För kristendomen är våldet en principiellt omöjlig väg. Till grund för detta ligger inte bara bergspredikans etik om att vända andra kinden till utan framför allt uttalanden av Jesus om en bestämd åtskillnad mellan Guds rike och denna världens härskare. På frågan om nödvändigheten att betala skatt svarar han "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud" och inför Pilatus svarar han på anklagelsen om maktmissbruk med orden "Mitt rike hör icke till denna världen… Nu är mitt rike av annat slag", ett uttalande som går på kollisionskurs med varje försök att sammanblanda politik och kristendom, något som bl.a. borde vara ett memento i kyrkovalstider.
En oerhört viktig skillnad mellan kristendomen och islam ligger i inställningen till den fria viljan. För kristendomen är det en grundbult att Gud har skapat människan med en fri vilja, en möjlighet att säga ja eller nej till Gud. I denna fria vilja ligger människans adelsmärke, kännetecknet på att hon är skapad till Guds avbild och med möjlighet att växa till allt större likhet med Gud men också med risken att ta avstånd från Gud. För islam är en sådan frihet en omöjlighet eftersom det är Allah som i varje ögonblick bestämmer vad som är gott eller ont. Den frihet som den europeiska kulturen bygger på grundar sig på den kristna människosynen om människan som Guds avbild. En sådan frihet är otänkbar inom islam.
Det är ingen tvekan om att det har funnits tider då islam precis som kristendomen haft teologer som försökt att förena tron med förnuftet, men det är heller ingen tvekan om att en sådan fredsälskande islam i dagens läge har oerhört svårt att göra sig gällande. Ingen kan sia om framtiden, men i brist på en sådan förmåga är det viktigt att slå vakt om den frihet som är den kristna trons signum och den enda möjligheten för att bygga en hållbar framtid.
I stället borde vi ägna oss åt en jämförelse i nutid mellan islam och den religion som den europeiska kulturen i stor utsträckning är ett resultat av, nämligen kristendomen. Det första man kan ifrågasätta i Rudbecks understreckare är påståendet att islam bara är en religion. "Det är inget särskilt med islam, den är en religion, en världsåskådning, bland många andra." Så enkelt är det tyvärr inte. Islam är visserligen en religion, en världsåskådning om man så vill, men den är en religion med anspråk på världsherravälde, med hjälp av våld och makt om så skulle behövas. Det finns visserligen grenar av islam som mer eller mindre uttalat tar avstånd från våldet som metod, men för den i arabvärlden rådande formen, nämligen sunnimuslimerna, är våldet en livsform, det kan knappast förnekas. Själva ordet islam betyder ju också underkastelse, så det finns fog för att inte vara alltför godtrogen.
För kristendomen är våldet en principiellt omöjlig väg. Till grund för detta ligger inte bara bergspredikans etik om att vända andra kinden till utan framför allt uttalanden av Jesus om en bestämd åtskillnad mellan Guds rike och denna världens härskare. På frågan om nödvändigheten att betala skatt svarar han "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud" och inför Pilatus svarar han på anklagelsen om maktmissbruk med orden "Mitt rike hör icke till denna världen… Nu är mitt rike av annat slag", ett uttalande som går på kollisionskurs med varje försök att sammanblanda politik och kristendom, något som bl.a. borde vara ett memento i kyrkovalstider.
En oerhört viktig skillnad mellan kristendomen och islam ligger i inställningen till den fria viljan. För kristendomen är det en grundbult att Gud har skapat människan med en fri vilja, en möjlighet att säga ja eller nej till Gud. I denna fria vilja ligger människans adelsmärke, kännetecknet på att hon är skapad till Guds avbild och med möjlighet att växa till allt större likhet med Gud men också med risken att ta avstånd från Gud. För islam är en sådan frihet en omöjlighet eftersom det är Allah som i varje ögonblick bestämmer vad som är gott eller ont. Den frihet som den europeiska kulturen bygger på grundar sig på den kristna människosynen om människan som Guds avbild. En sådan frihet är otänkbar inom islam.
Det är ingen tvekan om att det har funnits tider då islam precis som kristendomen haft teologer som försökt att förena tron med förnuftet, men det är heller ingen tvekan om att en sådan fredsälskande islam i dagens läge har oerhört svårt att göra sig gällande. Ingen kan sia om framtiden, men i brist på en sådan förmåga är det viktigt att slå vakt om den frihet som är den kristna trons signum och den enda möjligheten för att bygga en hållbar framtid.
onsdag 11 september 2013
I världen – men icke av världen
"Mitt rike är icke av denna världen" – få citat från Jesus känns så otidsenliga och ändock så angelägna att anföra som när Svenska kyrkan anordnar val för sina medlemmar. Tidningar och brevlådor svämmar över av partipolitiska och opolitiska gruppers reklam som i stort sett utan undantag går ut på att göra den egna gruppens idéer om kyrkans roll i samhället till det mest angelägna alternativet. Ändock är de förvånansvärt lika. Också när man tar avstånd från det partipolitiska engagemanget, som när Erik Eckerdal skriver i tidningen Dagen om Svenska kyrkans demokratiska fångenskap, så är målet likväl "en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka", alltså i grunden en kyrkan som utgår från "folket" och bygger på "folket", inte den Kyrka som Kristus själv har grundlagt för att låta Guds rike bli en verklighet i världen – i världen men icke av världen.
För att riktigt förstå det revolutionerande i Jesu "program" måste man göra klart för sig vad som ligger i "Guds rike". När Jesus yttrar de citerade orden inför Pilatus så konstaterar han bara att hans rike icke är ett våldets och maktens rike – annars skulle hans följeslagare ha gripit till svärd – utan ett rike "av annat slag" (Joh. 18:36). Det är alltså icke ett politiskt rike. På en fråga från fariséerna om Guds rikes ankomst svarar Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 18:20f.). Det är ett inre rike. Guds rike kan bara förverkligas i en människas hjärta och det kan bara förverkligas genom att man tar emot det glada budskapet om Jesus: "Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark. 1:15).
När Paulus tar upp frågan om Guds rike bygger han på Jesu egna ord och säger: "Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet, frid och glädje i den heliga anden" (Rom. 14:17). Man skulle också kunna exemplifiera det med vad han säger i Gal. 5:22f. om Andens frukter: "Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning". Sådant är Guds rike – i världen, men icke av världen. Det är för att förverkliga det riket som Jesus har grundlagt sin Kyrka och sänt den i världen.
Varje "kyrkligt" program måste ha dessa grundfakta som utgångspunkt, annars hamnar det i något som enbart är "av världen". Det är bara genom att vi själva låter oss förvandlas som vi som Kyrka kan förändra världen. Det är om detta Jesus ber i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17: "Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina… Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen." Kyrkan kan inte förändra världen genom politiska program, endast genom omvändelse och tro.
För att riktigt förstå det revolutionerande i Jesu "program" måste man göra klart för sig vad som ligger i "Guds rike". När Jesus yttrar de citerade orden inför Pilatus så konstaterar han bara att hans rike icke är ett våldets och maktens rike – annars skulle hans följeslagare ha gripit till svärd – utan ett rike "av annat slag" (Joh. 18:36). Det är alltså icke ett politiskt rike. På en fråga från fariséerna om Guds rikes ankomst svarar Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 18:20f.). Det är ett inre rike. Guds rike kan bara förverkligas i en människas hjärta och det kan bara förverkligas genom att man tar emot det glada budskapet om Jesus: "Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark. 1:15).
När Paulus tar upp frågan om Guds rike bygger han på Jesu egna ord och säger: "Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet, frid och glädje i den heliga anden" (Rom. 14:17). Man skulle också kunna exemplifiera det med vad han säger i Gal. 5:22f. om Andens frukter: "Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning". Sådant är Guds rike – i världen, men icke av världen. Det är för att förverkliga det riket som Jesus har grundlagt sin Kyrka och sänt den i världen.
Varje "kyrkligt" program måste ha dessa grundfakta som utgångspunkt, annars hamnar det i något som enbart är "av världen". Det är bara genom att vi själva låter oss förvandlas som vi som Kyrka kan förändra världen. Det är om detta Jesus ber i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17: "Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina… Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen." Kyrkan kan inte förändra världen genom politiska program, endast genom omvändelse och tro.
torsdag 5 september 2013
Världens mäktigaste man
"Mitt rike är icke av denna världen…". Man kommer att tänka på dessa Jesu ord till Pilatus, maktens representant, när man hör talas om att "världens mäktigaste man", d.v.s. president Obama, har besökt Sverige, detta självförhärligande lilleputtland med ambitionen att fungera som världens samvete. Det må vara att "världens mäktigaste man" har möjlighet att trycka på knappen till något som är avsett som en begränsad straffåtgärd och likväl kan vara knappen till ett världskrig – men makten att skapa fred på jorden, mänsklighetens ödesfråga, dess överlevnad – den makten äger han inte. Så begränsad är "maktens" representant när det gäller. Han har makten att göra ont, men inte makten till det verkligt goda.
Den makten, makten att göra det goda, har bara vanmaktens representant, han som står inför Pilatus, anklagad som en förbrytare, som svarar på alla anklagelser om maktmissbruk med orden: "Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag icke skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." Det är icke ett maktens och våldets rike utan ett kärlekens, där man ber för sina förföljare och älskar dem som hatar.
Det riket och den makten kan aldrig vinnas på politisk väg eller genom att köpas, bara genom att man överlämnar sig till honom, som inte har kommit för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst, räddad genom honom. Inte Pilatus, inte Obama är världens mäktigaste man, utan han som säger "Guds rike är inom er", ty han råder med kärlekens makt över ett människohjärta.
Den makten, makten att göra det goda, har bara vanmaktens representant, han som står inför Pilatus, anklagad som en förbrytare, som svarar på alla anklagelser om maktmissbruk med orden: "Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag icke skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." Det är icke ett maktens och våldets rike utan ett kärlekens, där man ber för sina förföljare och älskar dem som hatar.
Det riket och den makten kan aldrig vinnas på politisk väg eller genom att köpas, bara genom att man överlämnar sig till honom, som inte har kommit för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst, räddad genom honom. Inte Pilatus, inte Obama är världens mäktigaste man, utan han som säger "Guds rike är inom er", ty han råder med kärlekens makt över ett människohjärta.
lördag 31 augusti 2013
Lydnad eller lidande?
Harry Amster konstaterar i Sv.D. att stödet för för feministisk aktivism är ojämnt och beroende av i vilket religiöst sammanhang den utövas. När Pussy Riot stormar in i Kristus Frälsarens katedral i Moskva och blir dömd till två års fängelse, då reser sig hela världen med alla dess kändisar för att försvara yttrandefriheten. När femen utövar samma barbröstade demonstration i Stockholms moské och grips av polis för förargelseväckande beteende, då tystnar ropen på yttrandefrihet, och den som försvarar femens rätt att kritisera anklagas i stället för islamofobi.
Jag har redan i ett tidigare blogginlägg berört den grundläggande skillnad som finns mellan olika religioner med hänsyn till deras inställning till hädelse. Medan Islam i lydnad för Allahs suveränitet bemöter varje form av hädelse med våldsaktioner, vägrar kristendomen inlåta sig på hämnd för Guds skull eller för hämndens egen skull. I medvetande om Jesu egna ord "Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom", så lider en kristen hellre än att gripa till våld. Sådan undfallenhet ledde filosofen Friedrich Nietzsche till att kalla kristendomen för en slavmoral. Vägran att inlåta sig på en moral styrd av hämnd har emellertid en djupare motivering. Aposteln Petrus skriver: "Kristus led för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår… Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten" (1 Petr. 2:21-24).
Det är givetvis en svår uppgift att i alla lägen avstå från att "ge igen". Inte heller innebär det att i alla lägen "hålla tyst". "Att leva för rättfärdigheten" betyder snarare att när rätt och sanning står på spel, när människovärdet trampas under fötterna, så är det en kristens plikt att reagera med en frimodig och öppen bekännelse. Då gäller Petrus ord i Apg. 5:29: "Man måste lyda Gud mer än människor". Alltså: både lida och lyda. Våldet är en alltför enkel utväg.
Jag har redan i ett tidigare blogginlägg berört den grundläggande skillnad som finns mellan olika religioner med hänsyn till deras inställning till hädelse. Medan Islam i lydnad för Allahs suveränitet bemöter varje form av hädelse med våldsaktioner, vägrar kristendomen inlåta sig på hämnd för Guds skull eller för hämndens egen skull. I medvetande om Jesu egna ord "Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom", så lider en kristen hellre än att gripa till våld. Sådan undfallenhet ledde filosofen Friedrich Nietzsche till att kalla kristendomen för en slavmoral. Vägran att inlåta sig på en moral styrd av hämnd har emellertid en djupare motivering. Aposteln Petrus skriver: "Kristus led för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår… Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten" (1 Petr. 2:21-24).
Det är givetvis en svår uppgift att i alla lägen avstå från att "ge igen". Inte heller innebär det att i alla lägen "hålla tyst". "Att leva för rättfärdigheten" betyder snarare att när rätt och sanning står på spel, när människovärdet trampas under fötterna, så är det en kristens plikt att reagera med en frimodig och öppen bekännelse. Då gäller Petrus ord i Apg. 5:29: "Man måste lyda Gud mer än människor". Alltså: både lida och lyda. Våldet är en alltför enkel utväg.
måndag 26 augusti 2013
Låt ditt rike komma
"Guds rike består inte i mat och dryck", säger aposteln Paulus (Rom 14:17) och – skulle man kunna tillägga – inte heller består Guds rike i någonting annat av alla de ting som vi omger oss med. Apostelns ord står i överensstämmelse med Jesu egna ord, när han i Bergspredikan (Matt. 5-7) säger: "Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter." Att samla skatter på jorden är en sysselsättning som leder till samma resultat som den rike kornbondens samlande i lador: "Du dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?" (Luk. 12:13-21). "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud." "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet", säger Jesus. Det finns någonting som är viktigare än att samla skatter på jorden och det är att samla skatter i himlen (Matt. 6:19-21).
Vad betyder det att samla skatter i himlen? När Jesus på en fråga om Guds rikes synlighet svarar: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er", så handlar det inte om någon slags mystisk inre upplevelse utan om att låta Guds rike ta gestalt inom oss genom att söka Guds rättfärdighet, sälja allt för att vinna den himmelska pärlan (Matt. 13:45f.). "Vill du bli fullkomlig", säger Jesus till den rike ynglingen, "så sälj allt du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig" (Matt. 19:21). "Att sälja allt" betyder att inte vara bunden av någon av sina jordiska egendomar eller intressen, så att de står i vägen för Guds rike. Guds rike inom oss är det trons rike som upprättas i oss när vi tar vara på och lever av Kyrkans tro på Jesus Kristus, som möter oss i Kyrkans förkunnelse och sakrament. "Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden", säger Paulus. Så förverkligas Guds rike, som inte är ett jordiskt framgångs- eller lyckorike utan en hjärtats hängivelse åt Guds kärleksvilja.
Man kan alltså inte förvänta sig att Guds rike skall ta gestalt som ett jordiskt rike. I det avseendet skiljer sig kristendomen på ett markant sätt inte bara från Islam som kräver alla människors underkastelse under Allahs outgrundliga vilja utan också från den sekulära liberalismen, som kräver alla människors underkastelse under den politiska folkviljan.
Vad betyder det att samla skatter i himlen? När Jesus på en fråga om Guds rikes synlighet svarar: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er", så handlar det inte om någon slags mystisk inre upplevelse utan om att låta Guds rike ta gestalt inom oss genom att söka Guds rättfärdighet, sälja allt för att vinna den himmelska pärlan (Matt. 13:45f.). "Vill du bli fullkomlig", säger Jesus till den rike ynglingen, "så sälj allt du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig" (Matt. 19:21). "Att sälja allt" betyder att inte vara bunden av någon av sina jordiska egendomar eller intressen, så att de står i vägen för Guds rike. Guds rike inom oss är det trons rike som upprättas i oss när vi tar vara på och lever av Kyrkans tro på Jesus Kristus, som möter oss i Kyrkans förkunnelse och sakrament. "Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden", säger Paulus. Så förverkligas Guds rike, som inte är ett jordiskt framgångs- eller lyckorike utan en hjärtats hängivelse åt Guds kärleksvilja.
Man kan alltså inte förvänta sig att Guds rike skall ta gestalt som ett jordiskt rike. I det avseendet skiljer sig kristendomen på ett markant sätt inte bara från Islam som kräver alla människors underkastelse under Allahs outgrundliga vilja utan också från den sekulära liberalismen, som kräver alla människors underkastelse under den politiska folkviljan.
fredag 23 augusti 2013
Öppenhetens riddare eller dödgrävare?
I dagens Sv.D. recenseras en dokumentär om Wikileaks och dess grundare Julian Assange. Där påpekas bl.a. hur svårt sådana "visselblåsare" som Assange har att tåla öppenhet kring sin egen person. Assange har kraftfullt reagerat mot att hans egna polisförhör i samband med de påstådda sexövergreppen i Stockholm har läckt från Åklagarmyndigheten till Expressen. "Det kan ofta vara knepigt att leva som man lär", konstaterar recensenten Jan Söderqvist.
Öppenheten har alltså sina gränser, även om dess förespråkare hävdar motsatsen och gärna vill framställa sig själva som sanningens riddare. Utan tanke på öppenhetens konsekvenser för tredje person är de beredda att gå över lik. Öppenhetens riddare kan på så sätt bli dess dödgrävare genom att tvinga fram motattacker. Under sådana förhållanden kan man fundera över vad som är den egentliga drivkraften bakom kravet på den totala öppenheten. Jan Söderqvist tycker sig kunna konstatera att det övergripande syftet med Wikileaks verksamhet har blivit ett "egosmek", eller mera rakt på sak: uttryck för ett självhävdelsebehov. Ett liknande behov kan man – enligt min mening – också finna hos Bradley Manning, som nu – efter sin dom – "kommer ut" som transsexuell.
Självhävdelsebehovet är ofta omedvetet hos de personer som framträder med anspråk på den absoluta sanningen och öppenheten, och man kan fundera över om de bottnar i bakomliggande mindervärdighetskänslor. En sådan självhävdelse möter inte bara i prideparader och gruppdemonstrationer utan också i mera subtil form i politikers snabba påhäng på diverse populistiska upptåg – för att inte tala om uppmaningen till att bära slöja. Varje människa som driver kravet på öppenhet behöver rannsaka sig själv om vad som är den egentliga drivkraften.
Öppenheten har alltså sina gränser, även om dess förespråkare hävdar motsatsen och gärna vill framställa sig själva som sanningens riddare. Utan tanke på öppenhetens konsekvenser för tredje person är de beredda att gå över lik. Öppenhetens riddare kan på så sätt bli dess dödgrävare genom att tvinga fram motattacker. Under sådana förhållanden kan man fundera över vad som är den egentliga drivkraften bakom kravet på den totala öppenheten. Jan Söderqvist tycker sig kunna konstatera att det övergripande syftet med Wikileaks verksamhet har blivit ett "egosmek", eller mera rakt på sak: uttryck för ett självhävdelsebehov. Ett liknande behov kan man – enligt min mening – också finna hos Bradley Manning, som nu – efter sin dom – "kommer ut" som transsexuell.
Självhävdelsebehovet är ofta omedvetet hos de personer som framträder med anspråk på den absoluta sanningen och öppenheten, och man kan fundera över om de bottnar i bakomliggande mindervärdighetskänslor. En sådan självhävdelse möter inte bara i prideparader och gruppdemonstrationer utan också i mera subtil form i politikers snabba påhäng på diverse populistiska upptåg – för att inte tala om uppmaningen till att bära slöja. Varje människa som driver kravet på öppenhet behöver rannsaka sig själv om vad som är den egentliga drivkraften.
onsdag 21 augusti 2013
Regnbågsfärgade naglar
Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer har fått mycket stöd för sina regnbågsfärgade naglar. Som "demonstration" är handlingen verkningslös och i huvudsak ett spel för gallerierna även om den är buren av ett äkta engagemang. Det som är politiskt korrekt och medietillvänt löser fördenskull icke hbtq-personernas problem. Hbtq-personers problem är nämligen att de inte bara vill bli erkända som individer utan också att bli erkända i par, d.v.s. likställda med heterosexuella familjer. Denna likställdhet är en omöjlighet eftersom den icke bara är beroende av omgivningens inställning utan också av deras fysiska och biologiska begränsning: de icke kan avla barn med varandra. De kommer ur denna synvinkel alltid att känna sig i underläge i förhållande till heterosexuella par. Familjebildningen med mamma, pappa och barn är och förblir en grundsten i samhällsbyggandet, vilket också var innebörden av Jelena Isinbajevas yttrande. I det avseendet är och förblir parbildningar mellan hbtq-personer ett främmande och ofruktbart inslag.
Hntq-personers problem är främst deras eget individuella problem och kan icke lösas med demonstrationer, pride-parader, statlig äktenskapslagstiftning eller något annat ingripande utifrån. Det kan endast lösas genom att dessa personer accepterar sin egen begränsning, precis som alla andra människor måste acceptera sina begränsningar. Hbtq-personer kan vinna andras erkännande först och främst genom att acceptera sin egen begränsning.
Se vidare Röda naglar för Green Tregar
Om ännu en ytlig och därför verkningslös demonstration kan man läsa här: Uppropet med slöja stöttar kvinnoförtryck
Hntq-personers problem är främst deras eget individuella problem och kan icke lösas med demonstrationer, pride-parader, statlig äktenskapslagstiftning eller något annat ingripande utifrån. Det kan endast lösas genom att dessa personer accepterar sin egen begränsning, precis som alla andra människor måste acceptera sina begränsningar. Hbtq-personer kan vinna andras erkännande först och främst genom att acceptera sin egen begränsning.
Se vidare Röda naglar för Green Tregar
Om ännu en ytlig och därför verkningslös demonstration kan man läsa här: Uppropet med slöja stöttar kvinnoförtryck
onsdag 14 augusti 2013
Forskare tror
Det handlar om nära-dödenupplevelser hos råttor. "Några sekunder innan en råtta dör ökar den elektriska aktiviteten i dess hjärna, enligt en studie i USA. Forskarna tror att det är sådan aktivitet som är grunden för så kallade nära-dödenupplevelser hos människor."
Forskare tror. Det ligger ingenting exceptionellt i detta. Många gånger måste forskare söka sig fram nästan som i blindo efter vägar som till att börja med bara är hypoteser, vaga antaganden. Sådana är vetenskapers villkor, och det ligger ingenting underligt i det. Inte heller är det någonting som strider mot den kristna tron, som på ett grundläggande sätt – åtminstone sin katolska utformning – ger rum för utförliga förnuftsresonemang. Det underliga är att det offentligt erkänns: "forskare tror" – utan att det fördenskull behöver vara fråga om en religiös tro. Forskare "vet" inte allt. Ibland måste de "tro", ställa upp hypoteser, för att komma vidare.
Fortsätter man att läsa finner man många förbehåll men också många antaganden på grundval av sambandet råttor-däggdjur-människor. "Det är 'rimligt' att tänka sig att det är den ökade elektriska aktiviteten som ger oss nära-dödenupplevelser." Sådana upplevelser har stundom uppfattats som ett slags gudsbevis, inte minst av dem som själva varit med om det. Bevisvärdet är dock ringa i jämförelse med de klassiska gudsbevisen, som inte när några bevis i egentlig mening utan snarare rimligheter för Guds existens. "Själen" – denna för individen så påtagliga men för vetenskapens så undflyende entitet, låter sig dock sällan fångas i vetenskapens nät. Vad man når är fysiologiska processer i hjärnan, tankeprocesser men inte tanken, känslans plats i hjärnan men inte känsloupplevelsen, viljans nervbanor men inte viljans styrförmåga. Med förnuftet ställer själen frågor som bara religionen kan besvara, och religionen ger svar som inte kan vara undandragna förnuftets omdöme.
Forskare tror. Det ligger ingenting exceptionellt i detta. Många gånger måste forskare söka sig fram nästan som i blindo efter vägar som till att börja med bara är hypoteser, vaga antaganden. Sådana är vetenskapers villkor, och det ligger ingenting underligt i det. Inte heller är det någonting som strider mot den kristna tron, som på ett grundläggande sätt – åtminstone sin katolska utformning – ger rum för utförliga förnuftsresonemang. Det underliga är att det offentligt erkänns: "forskare tror" – utan att det fördenskull behöver vara fråga om en religiös tro. Forskare "vet" inte allt. Ibland måste de "tro", ställa upp hypoteser, för att komma vidare.
Fortsätter man att läsa finner man många förbehåll men också många antaganden på grundval av sambandet råttor-däggdjur-människor. "Det är 'rimligt' att tänka sig att det är den ökade elektriska aktiviteten som ger oss nära-dödenupplevelser." Sådana upplevelser har stundom uppfattats som ett slags gudsbevis, inte minst av dem som själva varit med om det. Bevisvärdet är dock ringa i jämförelse med de klassiska gudsbevisen, som inte när några bevis i egentlig mening utan snarare rimligheter för Guds existens. "Själen" – denna för individen så påtagliga men för vetenskapens så undflyende entitet, låter sig dock sällan fångas i vetenskapens nät. Vad man når är fysiologiska processer i hjärnan, tankeprocesser men inte tanken, känslans plats i hjärnan men inte känsloupplevelsen, viljans nervbanor men inte viljans styrförmåga. Med förnuftet ställer själen frågor som bara religionen kan besvara, och religionen ger svar som inte kan vara undandragna förnuftets omdöme.
måndag 12 augusti 2013
Välfärdsinstitution eller vägvisare?
I söndagens Svenska Dagbladet skriver Anna Ardin och Miriam Holmer om "Svenska kyrkan vid ett vägskäl". Det handlar om Svenska kyrkans roll i välfärdssamhället, och vägskälet påstås vara ett val mellan vinstintresse och barmhärtighetsmotiv, det senare exemplifierat med värden som "att mildra lidande, att inge hopp eller att bygga en social sammanhållning".
Man tror knappt sina ögon och öron. Är det verkligen detta som är Svenska kyrkans framtid, att välja mellan olika – i och för sig inte nödvändigtvis motsatta – former av samhällsinsatser? Är det för att grunda ett gudsrike på jorden som Jesus har sänt ut sina apostlar med uppdraget "Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er"? Har Svenska kyrkan alldeles tappat bort sin Herres grundläggande missionsuppdrag? Eller är hon så fången av den socialliberala tankeapparaten att hon tror att missionsuppdraget kan fullgöras enbart genom att hon anpassar sig till vad som är gångbart i de politiska sammanhangen?
Svenska kyrkan befinner sig i kris. Om detta vittnar inte bara ett sjunkande medlemsantal utan vad värre är – ett sjunkande antal deltagare i gudstjänsten. Och det är inte underligt. Där kyrkan försöker anpassa sig till krisen genom att göra gudstjänsterna mindre liturgiska, predikan mindre läromässig, musiken mera folklig och kyrkan mer samhällstillvänd, där förlorar människor tilltron till kyrkan som en vägvisare och andlig ledare till Guds rike. Det är inte underligt om människor lämnar Svenska kyrkan. Jag är själv en av dem som av brist på andlig näring tvingats lämna den för att finna ett nytt hem i den Katolska kyrkan.
Inte alla orkar med en konversion. De flesta ger upp, försöker leva på den egna skafferinivån eller försvinner ut i det tomma intet. Kvar står den Svenska kyrkan och stampar, ägnar sig åt inre strider som på vilken nivå man skall engagera sig i välfärdssamhället i stället för att i bot och bättring återvända till den Herre som är Kyrkans grund. Är det inte detta som är Svenska kyrkans verkliga vägskäl: att fortsätta på den inslagna välfärdsvägen eller att i omvändelse och tro vända åter till Honom som är Kyrkans huvud och uppdragsgivare?
Man tror knappt sina ögon och öron. Är det verkligen detta som är Svenska kyrkans framtid, att välja mellan olika – i och för sig inte nödvändigtvis motsatta – former av samhällsinsatser? Är det för att grunda ett gudsrike på jorden som Jesus har sänt ut sina apostlar med uppdraget "Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er"? Har Svenska kyrkan alldeles tappat bort sin Herres grundläggande missionsuppdrag? Eller är hon så fången av den socialliberala tankeapparaten att hon tror att missionsuppdraget kan fullgöras enbart genom att hon anpassar sig till vad som är gångbart i de politiska sammanhangen?
Svenska kyrkan befinner sig i kris. Om detta vittnar inte bara ett sjunkande medlemsantal utan vad värre är – ett sjunkande antal deltagare i gudstjänsten. Och det är inte underligt. Där kyrkan försöker anpassa sig till krisen genom att göra gudstjänsterna mindre liturgiska, predikan mindre läromässig, musiken mera folklig och kyrkan mer samhällstillvänd, där förlorar människor tilltron till kyrkan som en vägvisare och andlig ledare till Guds rike. Det är inte underligt om människor lämnar Svenska kyrkan. Jag är själv en av dem som av brist på andlig näring tvingats lämna den för att finna ett nytt hem i den Katolska kyrkan.
Inte alla orkar med en konversion. De flesta ger upp, försöker leva på den egna skafferinivån eller försvinner ut i det tomma intet. Kvar står den Svenska kyrkan och stampar, ägnar sig åt inre strider som på vilken nivå man skall engagera sig i välfärdssamhället i stället för att i bot och bättring återvända till den Herre som är Kyrkans grund. Är det inte detta som är Svenska kyrkans verkliga vägskäl: att fortsätta på den inslagna välfärdsvägen eller att i omvändelse och tro vända åter till Honom som är Kyrkans huvud och uppdragsgivare?
fredag 9 augusti 2013
Viljan till makt
Imamen Ahmed Akkari ångrar sin kritik mot Jyllandspostens publicering av Muhammedkaraktyrerna, meddelar bl.a. tidningen Dagen. Detta är naturligtvis välkommet, något som också konstateras av Ivar Arpi i Sv. D. samt flera andra debattörer. "Han har gått från att vara en hårdför islamist till att bli en vanlig mjuk och tolerant humanist", säger Kurt Westergaard till Jyllandsposten.
Man skall nog vara försiktig med att dra alltför hastiga slutsatser av enskilda muslimers "omvändelse". Även om man inte utan vidare skall misstro deras utsagor, skall man vara medveten om att en förändrad attityd i de yttre handlingarna och utsagorna inte alltid återspeglar en verklig inre förändring. De yttre handlingarna och utsagorna kan också vara uttryck för en medveten "politik", att anpassa sig till de yttre förutsättningarna så länge någonting annat inte är möjligt, för att på ett senare stadium, när makten tillåter det, låta de verkliga motiven komma till tals.
Det viktigaste skälet för att vara försiktig i omdömet är att Islam i sin traditionella utformning med sitt dominerande sunnimuslimska inflytande inte har förändrats och inte heller kommer att förändras om man inte låter förnuftet få spelrum. Islam styrs av ett envetet förnekande av förnuftets betydelse till förmån för Allahs absoluta och outgrundliga vilja. Resultatet är att den enda kraft man har att räkna med är viljan till makt inte bara hos Allah utan också hos alla som underkastar sig hans vilja. Islams filosofiska grund är densamma som hos Friedrich Nietzsche, som i viljan till makt ser tillvarons drivande kraft.
För den som vill veta mer om detta rekommenderar jag
Robert R. Reilly, The Closing of the Muslim Mind.
Man skall nog vara försiktig med att dra alltför hastiga slutsatser av enskilda muslimers "omvändelse". Även om man inte utan vidare skall misstro deras utsagor, skall man vara medveten om att en förändrad attityd i de yttre handlingarna och utsagorna inte alltid återspeglar en verklig inre förändring. De yttre handlingarna och utsagorna kan också vara uttryck för en medveten "politik", att anpassa sig till de yttre förutsättningarna så länge någonting annat inte är möjligt, för att på ett senare stadium, när makten tillåter det, låta de verkliga motiven komma till tals.
Det viktigaste skälet för att vara försiktig i omdömet är att Islam i sin traditionella utformning med sitt dominerande sunnimuslimska inflytande inte har förändrats och inte heller kommer att förändras om man inte låter förnuftet få spelrum. Islam styrs av ett envetet förnekande av förnuftets betydelse till förmån för Allahs absoluta och outgrundliga vilja. Resultatet är att den enda kraft man har att räkna med är viljan till makt inte bara hos Allah utan också hos alla som underkastar sig hans vilja. Islams filosofiska grund är densamma som hos Friedrich Nietzsche, som i viljan till makt ser tillvarons drivande kraft.
För den som vill veta mer om detta rekommenderar jag
Robert R. Reilly, The Closing of the Muslim Mind.
fredag 2 augusti 2013
Att få bestämma över sin egen kropp
"Man måste få bestämma över sin egen kropp". Nu senast gällde det ett ärende i försäkringskassan, där Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att en enskild person skall kunna vägra att genomföra en operation eller rehabilitering och ändock under vissa betingelser ha rätt till sjukersättning. Annars har utsagan "att ha rätt till sin egen kropp" företrädesvis använts av feministiska rörelser i upproret mot det mansdominerade sexistiska våldsutövande som i så hög grad präglar vår värld och vår tid. Man kan förstå Pussy Riots och femen-rörelsens ursinne när de tillgriper det enda vapen de tycker sig kunna uppbringa för att väcka uppmärksamhet: genom att uppträda med nakna överkroppar, målade med slagord.
"Att ha rätt till sin egen kropp" kan tyckas vara den mest självklara regel som man kan formulera. Men trots detta är den kontraproduktiv. Den utgår från det enda kvarvarande moralfundament som tycks oemotsägligt: det egna jaget, det egna subjektet. Rätt och gott är det som gagnar det egna jaget, det vari jag själv finner tillfredsställelse, det som framför allt gagnar min egen kropp – den enda återstående verkligheten.
"Att ha rätt till sin egen kropp" är med andra ord en kapitulation för samma subjektivism mot vilken man demonstrerar. Man finner inga andra medel att tillgripa. Det är samma subjektivism som ligger bakom hbtq-rörelsernas högljudda demonstrationer, deras krav inte bara på individuella rättigheter utan också på kollektiva förmåner. (Se tidningen Dagens ledare: Pridefestivalen blir alltmer av paradox.) Det ursinniga raseri med vilket man går till verket är ett tecken så gott som något på den moraliska bankrutt som drabbat västvärlden och försatt oss i den pinsamma situation som gör att vi inte vet vart vi skall ta vägen annat än till vårt eget jag.
"Att få bestämma över sin egen kropp" är raka motsatsen till det som påven Johannes Paulus II beskriver i sin berömda "Kroppens teologi". Att få bestämma över sin egen kropp är möjligt först när man inser hur man står i beroende av honom som skapat både kropp och själ, när man inser att kropp och själ är en gåva från Gud och att "bestämmandet" inte är självständigt och ovillkorligt utan en förvaltning under ansvar. "Vet ni då inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp", skriver Paulus i 1 Kor. 6:19-20.
"Att ha rätt till sin egen kropp" kan tyckas vara den mest självklara regel som man kan formulera. Men trots detta är den kontraproduktiv. Den utgår från det enda kvarvarande moralfundament som tycks oemotsägligt: det egna jaget, det egna subjektet. Rätt och gott är det som gagnar det egna jaget, det vari jag själv finner tillfredsställelse, det som framför allt gagnar min egen kropp – den enda återstående verkligheten.
"Att ha rätt till sin egen kropp" är med andra ord en kapitulation för samma subjektivism mot vilken man demonstrerar. Man finner inga andra medel att tillgripa. Det är samma subjektivism som ligger bakom hbtq-rörelsernas högljudda demonstrationer, deras krav inte bara på individuella rättigheter utan också på kollektiva förmåner. (Se tidningen Dagens ledare: Pridefestivalen blir alltmer av paradox.) Det ursinniga raseri med vilket man går till verket är ett tecken så gott som något på den moraliska bankrutt som drabbat västvärlden och försatt oss i den pinsamma situation som gör att vi inte vet vart vi skall ta vägen annat än till vårt eget jag.
"Att få bestämma över sin egen kropp" är raka motsatsen till det som påven Johannes Paulus II beskriver i sin berömda "Kroppens teologi". Att få bestämma över sin egen kropp är möjligt först när man inser hur man står i beroende av honom som skapat både kropp och själ, när man inser att kropp och själ är en gåva från Gud och att "bestämmandet" inte är självständigt och ovillkorligt utan en förvaltning under ansvar. "Vet ni då inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp", skriver Paulus i 1 Kor. 6:19-20.
Människooffer i Sverige?
Under rubriken "Människooffer i Sverige?" skriver Dick Harrison om äldre medeltida seder som omvittnas både i historiska skildringar hos Adam av Bremen och genom utgrävningar av förkristna medeltida gravar. Trälar betraktades som egendomar som via halshuggning fick följa sina herrar i graven.
Dessvärre är detta icke bara ett historiskt kuriosum utan också ett nutida faktum. Genom aborter offras i dag levande men ofödda barn till förmån för sina föräldrars välgång, framgång och lycka. Fostret betraktas som en egendom utan värde. Genom eufemistiska omskrivningar kallar man det ofödda barnet för "cellklump" eller "liv i vardande", trots att det är ett ofrånkomligt faktum att fostret redan från början äger hela den biologiska och psykiska utrustning som den vuxna människan är försedd med. Det går icke att blunda för att abort är ett människooffer, ett offer man gör till förmån för någon annan – i detta fall till förmån för föräldrarna – eller kanske t.o.m. för samhället?
Man kan fundera över hur ett välfärdssamhälle som det moderna svenska samhället så till den grad lyckas förtränga det som i andra sammanhang betraktas som ett väletablerat vetenskapligt faktum, nämligen att fostret äger hela den uppsättning gener som också den vuxne är utrustad med. Det är icke en del av kvinnans kropp utan en självständig, levande individ. Denna förträngning sammanfaller i tiden men den förvandling av moraluppfattningen som ägt rum när moralen inte längre bygger på en människas handlingar gentemot andra (dygdemoral) utan på hennes egen individuella och känslomässiga tillfredsställelse (lyckomoral).
En tänkbar mot-maxim för vår tid skulle kunna vara: Det är viktigare att göra gott än att må gott.
Dessvärre är detta icke bara ett historiskt kuriosum utan också ett nutida faktum. Genom aborter offras i dag levande men ofödda barn till förmån för sina föräldrars välgång, framgång och lycka. Fostret betraktas som en egendom utan värde. Genom eufemistiska omskrivningar kallar man det ofödda barnet för "cellklump" eller "liv i vardande", trots att det är ett ofrånkomligt faktum att fostret redan från början äger hela den biologiska och psykiska utrustning som den vuxna människan är försedd med. Det går icke att blunda för att abort är ett människooffer, ett offer man gör till förmån för någon annan – i detta fall till förmån för föräldrarna – eller kanske t.o.m. för samhället?
Man kan fundera över hur ett välfärdssamhälle som det moderna svenska samhället så till den grad lyckas förtränga det som i andra sammanhang betraktas som ett väletablerat vetenskapligt faktum, nämligen att fostret äger hela den uppsättning gener som också den vuxne är utrustad med. Det är icke en del av kvinnans kropp utan en självständig, levande individ. Denna förträngning sammanfaller i tiden men den förvandling av moraluppfattningen som ägt rum när moralen inte längre bygger på en människas handlingar gentemot andra (dygdemoral) utan på hennes egen individuella och känslomässiga tillfredsställelse (lyckomoral).
En tänkbar mot-maxim för vår tid skulle kunna vara: Det är viktigare att göra gott än att må gott.
lördag 27 juli 2013
Vad finns det för gemensamt mellan gay-rörelsen och Islam?
Två ledare i Sv.D. under den gångna veckan berör samma problem fast på två helt olika områden. Ivar Arpi beskriver den inflation av de mänskliga rättigheterna som uppstår när diktaturer och totalitära regimer försöker omdefiniera innebörden av de mänskliga rättigheterna bl.a. genom att kräva ett ökat antal tillägg. Med alla tillägg är antalet mänskliga rättigheter nu uppe i 1377. Redan antalet av dessa rättigheter låter oss ana att talet om mänskliga rättigheter är på väg att förlora sin ursprungliga mening. I stället för att slå vakt om individens rättigheter mot kollektivt förtryck via ett begränsat antal teser har de mänskliga rättigheterna i stor utsträckning förvandlats till grupprivilegier, som redan genom sin existens kränker den fundamentala principen om mänsklighetens enhet. Den radikala utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna, att alla människor har samma värde och lika rättigheter, sätts ur spel när olika grupper kräver särskilda privilegier.
Redan en hastig blick på deklarationens första artikel ger vid handen att det finns en inbyggd konflikt mellan deklarationen om de mänskliga rättigheterna och den muslimska tankevärlden. Första artikeln stadgar: "Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap". Tanken att människan skulle kunna ha ett förnuft och ett inbyggt samvete och ha möjlighet att handla i enlighet med detta förnuft och detta samvete är inom den traditionella utformningen av Islam en omöjlig tanke. Gud är allsmäktig vilja och människans uppgift är att underkasta sig denna vilja, kodifierad i Koranen, som är lika helig och oskapad som Gud själv. Någon mänsklig fri vilja kan det inte vara tal om, inte heller samvete, utan endast lydnad och underkastelse under den gudomliga viljan. Den gemenskap som Koranen talar om är inte en gemenskap på grund av ett gemensamt människovärde utan endast en gemenskap muslimer emellan i underkastelsen under Guds outgrundliga vilja. Den som inte är muslim är en fiende, en otrogen.
Samma problem, om de mänskliga rättigheternas konflikt med gruppintressen, berör Maria Ludvigsson i sin ledare om pridefestivalen. Hon påpekar där att det finns en konflikt i varje rörelse som inte bara verkar för enskilda människors rättigheter utan också för en särskild grupps rättigheter. När fokus flyttas från individen till kollektivet verkar det lockande att kräva särlagstiftning, särskilda rättigheter eller förmåner. Ett sådant krav på särbehandling inkräktar i själva verket på alla människors likabehandling.
Det finns skäl att i detta sammanhang påminna om att "pride"inte bara kan betyda stolhet utan också högmod. Gränsen mellan stolthet och högmod kan synas hårfin, men överskrids ofta just när intresset övergår från individ till ett kollektiv. Man kan också påminna om Islams krav på införande av sharialagar, ett gruppintresse som står i direkt konflikt med det för alla gemensamma människovärdet.
Det är inte bara det för alla människor gemensamma människovärdet som står på spel. Genom olika gruppintressen hotas den för alla människor gemensamma naturliga lagen. Rättighetstänkandet är i grunden ett utflöde av en subjektivistisk lyckomoral där rätt och fel bestäms av individens önskningar. Moralen står i relation till individen i stället för att vara en för alla människor given norm. Det viktiga är inte längre att vara god utan att må gott. Kampen för mänsklighetens framtid måste därför föras på flera fronter, mot gruppintressen som ställs emot varandra i en aldrig sinande ström och mot en individcentrerad lyckomoral, som ställer människors önskningar mot varandra och leder till ett allas krig mot alla, en konflikt som till sist hotar förtrycka och förinta individen.
Redan en hastig blick på deklarationens första artikel ger vid handen att det finns en inbyggd konflikt mellan deklarationen om de mänskliga rättigheterna och den muslimska tankevärlden. Första artikeln stadgar: "Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap". Tanken att människan skulle kunna ha ett förnuft och ett inbyggt samvete och ha möjlighet att handla i enlighet med detta förnuft och detta samvete är inom den traditionella utformningen av Islam en omöjlig tanke. Gud är allsmäktig vilja och människans uppgift är att underkasta sig denna vilja, kodifierad i Koranen, som är lika helig och oskapad som Gud själv. Någon mänsklig fri vilja kan det inte vara tal om, inte heller samvete, utan endast lydnad och underkastelse under den gudomliga viljan. Den gemenskap som Koranen talar om är inte en gemenskap på grund av ett gemensamt människovärde utan endast en gemenskap muslimer emellan i underkastelsen under Guds outgrundliga vilja. Den som inte är muslim är en fiende, en otrogen.
Samma problem, om de mänskliga rättigheternas konflikt med gruppintressen, berör Maria Ludvigsson i sin ledare om pridefestivalen. Hon påpekar där att det finns en konflikt i varje rörelse som inte bara verkar för enskilda människors rättigheter utan också för en särskild grupps rättigheter. När fokus flyttas från individen till kollektivet verkar det lockande att kräva särlagstiftning, särskilda rättigheter eller förmåner. Ett sådant krav på särbehandling inkräktar i själva verket på alla människors likabehandling.
Det finns skäl att i detta sammanhang påminna om att "pride"inte bara kan betyda stolhet utan också högmod. Gränsen mellan stolthet och högmod kan synas hårfin, men överskrids ofta just när intresset övergår från individ till ett kollektiv. Man kan också påminna om Islams krav på införande av sharialagar, ett gruppintresse som står i direkt konflikt med det för alla gemensamma människovärdet.
Det är inte bara det för alla människor gemensamma människovärdet som står på spel. Genom olika gruppintressen hotas den för alla människor gemensamma naturliga lagen. Rättighetstänkandet är i grunden ett utflöde av en subjektivistisk lyckomoral där rätt och fel bestäms av individens önskningar. Moralen står i relation till individen i stället för att vara en för alla människor given norm. Det viktiga är inte längre att vara god utan att må gott. Kampen för mänsklighetens framtid måste därför föras på flera fronter, mot gruppintressen som ställs emot varandra i en aldrig sinande ström och mot en individcentrerad lyckomoral, som ställer människors önskningar mot varandra och leder till ett allas krig mot alla, en konflikt som till sist hotar förtrycka och förinta individen.
söndag 21 juli 2013
Femen missar målet
Den feministiska rörelsen Femen med dess ryska variant Pussy Riot försöker väcka uppmärksamhet för kvinnans utsatta situation genom att låta kvinnor uppträda med nakna överkroppar, på vilka de målat slagord. Se t.ex. Sv.D.:s intervju med Aliaa Elmahdy och efterföljande artikel. Man kan sympatisera med rörelsens mål utan att fördenskull sympatisera med de medel den använder. Det finns en risk för att den i själva verket missar målet genom sina provocerande framträdanden. De negativa reaktionerna visar att den riskerar att hetsa till ännu mera övervåld.
De slagord med vilka man uppträder, "kvinnans rätt till sin egen kropp", bygger dessutom på det rättighetstänkande som genomsyrar den moderna världen och som möter också i många andra mer eller mindre relevanta sammanhang. Grunden för detta rättighetstänkande är en subjektivistisk moraluppfattning som utgår från att "rätt för mig" endast är vad som är rätt för mig och "rätt för dig" endast är vad som är rätt för dig. Detta subjektivistiska rättighetstänkande river upp grunden för all objektiv moral och riskerar att i längden leda till ett allas krig mot alla. Man kan nämligen inte utöva sin egen "rätt" utan att komma i konflikt med andras "rätt".
I en objektiv moraluppfattning är det inte den egna rätten som står i förgrunden utan omsorgen om andras bästa. Grundläggande bud som "du skall icke dräpa", "du skall icke stjäla" och "du skall icke begå äktenskapsbrott" syftar inte i första hand till ens eget bästa utan till omsorgen om andra. Att utgå från ett subjektivistiskt rättighetstänkande, som syftar endast till egen lycka och eget välbefinnande, är att bygga på lösan sand och att bedriva en i längden samhällsnedbrytande verksamhet. En fast grund för både individer och samhälle kan endast uppnås genom en objektiv moraluppfattning som bygger på omsorgen om det gemensamma bästa.
De slagord med vilka man uppträder, "kvinnans rätt till sin egen kropp", bygger dessutom på det rättighetstänkande som genomsyrar den moderna världen och som möter också i många andra mer eller mindre relevanta sammanhang. Grunden för detta rättighetstänkande är en subjektivistisk moraluppfattning som utgår från att "rätt för mig" endast är vad som är rätt för mig och "rätt för dig" endast är vad som är rätt för dig. Detta subjektivistiska rättighetstänkande river upp grunden för all objektiv moral och riskerar att i längden leda till ett allas krig mot alla. Man kan nämligen inte utöva sin egen "rätt" utan att komma i konflikt med andras "rätt".
I en objektiv moraluppfattning är det inte den egna rätten som står i förgrunden utan omsorgen om andras bästa. Grundläggande bud som "du skall icke dräpa", "du skall icke stjäla" och "du skall icke begå äktenskapsbrott" syftar inte i första hand till ens eget bästa utan till omsorgen om andra. Att utgå från ett subjektivistiskt rättighetstänkande, som syftar endast till egen lycka och eget välbefinnande, är att bygga på lösan sand och att bedriva en i längden samhällsnedbrytande verksamhet. En fast grund för både individer och samhälle kan endast uppnås genom en objektiv moraluppfattning som bygger på omsorgen om det gemensamma bästa.
lördag 20 juli 2013
Fundamentalismens grogrund
Svenska Dagbladet har påbörjat en serie om olika författares relation till det fundamentala i livet, det som man på gott och ont inte kan leva utan. Förste man på plan är Qaisar Mahmood, som berättar om sin tid som motvillig fundamentalist. Orsaken till att han sökte sig till fundamentalismen var den behandling som han fick på flygplatsen Heathrow i skuggan av 11 september-attacken i New York. Den behandling som säkerhetspolisen där utsatte honom för drev honom att söka sig till muslimska kretsar. I fredagsbönen fann han den gemenskap han för tillfället behövde för att kunna identifiera sig med andra likasinnade. Den bar och gav honom en enorm kraft.
Den fundamentalistiska inriktningen blev kortvarig. Varför? Av två orsaker: dels p.g.a. hans individuella behov av att hävda sig och dels p.g.a. hans intellektuella behov av att ställa frågan "varför". Mahmood säger att han har ett inre behov att komplicera saker och ting. Fundamentalismen ger ett förenklat svar på en komplicerad verklighet.
Mahmoods väg till fundamentalism och hans väg därifrån ger en viktig aspekt på det som är Islams stora problem: att inte kunna ge en intellektuell tolkning som gör den användbar i en nutida verklighet. All fundamentalism är reducerande och förenklande till sin karaktär.
Om Islams problem i det avseendet och om en möjlig utväg ur det skriver Robert R. Reilly i The Closing of the Muslim Mind – How Intellectual Suicide Created the Modern Islamist Crisis.
Den fundamentalistiska inriktningen blev kortvarig. Varför? Av två orsaker: dels p.g.a. hans individuella behov av att hävda sig och dels p.g.a. hans intellektuella behov av att ställa frågan "varför". Mahmood säger att han har ett inre behov att komplicera saker och ting. Fundamentalismen ger ett förenklat svar på en komplicerad verklighet.
Mahmoods väg till fundamentalism och hans väg därifrån ger en viktig aspekt på det som är Islams stora problem: att inte kunna ge en intellektuell tolkning som gör den användbar i en nutida verklighet. All fundamentalism är reducerande och förenklande till sin karaktär.
Om Islams problem i det avseendet och om en möjlig utväg ur det skriver Robert R. Reilly i The Closing of the Muslim Mind – How Intellectual Suicide Created the Modern Islamist Crisis.
söndag 14 juli 2013
Sekularismen – en religion med anspråk
"Sekulära vindar blåser i USA" – knappast något att förvåna sig över. Mer förvånande då att man basunerar ut det som en nyhet. Den som något följt debatten i USA angående president Obamas HCR-program (Health Care Reform) har inte kunnat undgå att lägga märke till hur det traditionella motståndet mot preventivmedel, för- och utomäktenskapliga sexuella förbindelser, aborter, eutanasi och enkönade äktenskap fått allt svårare att få genomslag i samhället. Att USA i detta avseende släpar efter Europa får tillskrivas det starka evangelikala inslaget i amerikanskt kyrkoliv samt den starka ställning som religionsfriheten haft alltsedan bildandet av Förenta Staterna.
Sekularismen som sådan är emellertid en gammal företeelse, något som man blir medveten om när man läser Benjamin Wiker, "Worshipping the State – How Liberalism became our State Religion". Vad man inte så ofta reflekterar över är att också sekularismen faktiskt är en religion med starka inslag av trosövertygelser. Man tror visserligen inte på Gud men desto mer på Människan. Wiker gör i sin bok en intressant sammanfattning av skillnaderna mellan kristen tro och sekularism, som jag inte vill undanhålla läsaren:
Kristna bekänner att det finns bara en Gud, som har skapat himmel och jord. Sekulära liberaler försäkrar att det inte finns någon Gud och att naturen är resultatet av blinda lagar och slumpmässiga tillfälligheter.
Kristna tror att världen är meningsfull eftersom den skapats av en vis och kärleksfull Gud. Sekulära liberaler tror att universum och livet självt är ytterst meningslöst. "Mening" är i sig bara en mänsklig och artificiell konstruktion.
Kristna tror att människan skapats till Guds avbild som skapelsens krona (målinriktad evolution som skapelse över tiden är förenlig med kristen tro). Liberaler tror att en människa bara är ett djur, en tillfällig produkt av den blinda evolutionen.
Kristna tror på ett syndafall och att synden infekterar och förstör varje mänskligt företag. Liberaler tror att människan är av naturen god och att "ondska" bara är ett resultat av en dålig miljö (d.v.s. en olycklig uppsättning av närliggande materiella orsaker).
Kristna tror att Guds nåd är nödvändig för att hela mänsklig ondska. Liberaler tror att människor måste förändra sin materiella omgivning och till och med själva den mänskliga naturen för att åstadkomma sin egen räddning genom sina egna gärningar.
Kristna tror att Gud inkarnerades (blev människa) i Jesus Kristus, som är helt och hållet av både gudomlig och mänsklig natur, den enda föreningen av Gud och människa i historien. Liberaler förnekar Kristi gudomlighet och förkunnar att han bara var människa och att det inte finns någon Gud; de tror att människan kan vara sin egen gud.
Kristna tror att det politiska livet är smittat av syndens verklighet så att vi inte kan ställa vårt yttersta hopp till ett rike av denna världen. Liberaler tror att den här världen är det enda vi har och att vi kan åstadkomma ett jordiskt paradis genom att förena politisk och teknisk makt.
För kristna är Kyrkan den grundläggande institutionen – Kristi kropp med Kristus som huvud. Denna världens riken, nationer och stater, som syftar till att upprätthålla den kroppsliga existensen och den sociala ordningen, är sekundära. Kyrka och stat är komplementära men helt åtskilda i fråga om institutionell form och funktion. Liberaler, som förnekar existensen av något andligt rike, gör denna världens riken, nationer och stater till de primära och enda makterna. Om de tillåter Kyrkan att existera måste den underkasta sig den politiska makten och framstå som en menlös sångförening.
Vid en sådan jämförelse framstår den sekulära liberalismen i dess ohöljda upphöjelse av människan utan tvivel som en trosövertygelse med starka krav på att människan skall underkasta sig dess dogmer. Exempel på en sådan underkastelse är när människor mot sitt samvete tvingas medverka i aborter, vigsel av enkönade par och aktiv dödshjälp. Sekularismen är en religion med anspråk på underkastelse – däri liknar den Islam.
Se också Det behövs mer Gud i kyrkan
samt tidningen Dagen Sekularisering – en ny religiositet
Sekularismen som sådan är emellertid en gammal företeelse, något som man blir medveten om när man läser Benjamin Wiker, "Worshipping the State – How Liberalism became our State Religion". Vad man inte så ofta reflekterar över är att också sekularismen faktiskt är en religion med starka inslag av trosövertygelser. Man tror visserligen inte på Gud men desto mer på Människan. Wiker gör i sin bok en intressant sammanfattning av skillnaderna mellan kristen tro och sekularism, som jag inte vill undanhålla läsaren:
Kristna bekänner att det finns bara en Gud, som har skapat himmel och jord. Sekulära liberaler försäkrar att det inte finns någon Gud och att naturen är resultatet av blinda lagar och slumpmässiga tillfälligheter.
Kristna tror att världen är meningsfull eftersom den skapats av en vis och kärleksfull Gud. Sekulära liberaler tror att universum och livet självt är ytterst meningslöst. "Mening" är i sig bara en mänsklig och artificiell konstruktion.
Kristna tror att människan skapats till Guds avbild som skapelsens krona (målinriktad evolution som skapelse över tiden är förenlig med kristen tro). Liberaler tror att en människa bara är ett djur, en tillfällig produkt av den blinda evolutionen.
Kristna tror på ett syndafall och att synden infekterar och förstör varje mänskligt företag. Liberaler tror att människan är av naturen god och att "ondska" bara är ett resultat av en dålig miljö (d.v.s. en olycklig uppsättning av närliggande materiella orsaker).
Kristna tror att Guds nåd är nödvändig för att hela mänsklig ondska. Liberaler tror att människor måste förändra sin materiella omgivning och till och med själva den mänskliga naturen för att åstadkomma sin egen räddning genom sina egna gärningar.
Kristna tror att Gud inkarnerades (blev människa) i Jesus Kristus, som är helt och hållet av både gudomlig och mänsklig natur, den enda föreningen av Gud och människa i historien. Liberaler förnekar Kristi gudomlighet och förkunnar att han bara var människa och att det inte finns någon Gud; de tror att människan kan vara sin egen gud.
Kristna tror att det politiska livet är smittat av syndens verklighet så att vi inte kan ställa vårt yttersta hopp till ett rike av denna världen. Liberaler tror att den här världen är det enda vi har och att vi kan åstadkomma ett jordiskt paradis genom att förena politisk och teknisk makt.
För kristna är Kyrkan den grundläggande institutionen – Kristi kropp med Kristus som huvud. Denna världens riken, nationer och stater, som syftar till att upprätthålla den kroppsliga existensen och den sociala ordningen, är sekundära. Kyrka och stat är komplementära men helt åtskilda i fråga om institutionell form och funktion. Liberaler, som förnekar existensen av något andligt rike, gör denna världens riken, nationer och stater till de primära och enda makterna. Om de tillåter Kyrkan att existera måste den underkasta sig den politiska makten och framstå som en menlös sångförening.
Vid en sådan jämförelse framstår den sekulära liberalismen i dess ohöljda upphöjelse av människan utan tvivel som en trosövertygelse med starka krav på att människan skall underkasta sig dess dogmer. Exempel på en sådan underkastelse är när människor mot sitt samvete tvingas medverka i aborter, vigsel av enkönade par och aktiv dödshjälp. Sekularismen är en religion med anspråk på underkastelse – däri liknar den Islam.
Se också Det behövs mer Gud i kyrkan
samt tidningen Dagen Sekularisering – en ny religiositet
fredag 12 juli 2013
Död som förhinder
Begravningsbesökarna blir färre konstaterar Sv.D. med hänvisning till statistik från Sveriges Begravningsbyråers förbund. Vid slutet av 80-talet låg antalet besökare vid i genomsnitt 50 personer per begravning. I dag är siffran nere i 25. En etnolog och kulturhistoriker menar att det beror på att vi numera umgås med varandra mest bara på nätet. Samtidigt har antalet 15-åringar som konfirmeras halverats på de senaste 30 åren. Ingen hävdar dock att detta skulle bero på ändrade umgängesvanor.
Bakom bägge nedgångarna ligger nog djupare orsaker än bara förändrade sätt att umgås. I själva verket torde de vara tecken på ingenting mindre än en andlig revolution i tänkesätt och därmed i attityder, som ägt rum i vårt samhälle under lång tid och som urholkat den klassiska och kristna uppfattningen om gott och ont som naturgivna företeelser, som dygder och laster i en andligt uppfattad verklighet. I dagens samhälle omfattas i stället en hedonistisk utilitarianism, en njutningslysten nyttomoral, där gott och ont bara har med kroppen och dess njutningar eller lidanden att göra, där gott betyder största möjliga kroppsliga perfektion och lycka och ont det kroppsliga och själsliga lidandet.
I ett sådant samhälle är döden ett förhinder, en motsägelse som man helst förnekar. Deltagandet i en begravning innebär inte en andlig uppbyggelse utan en obehaglighet som man helst vill vara utan. Död och begravning blir ovälkomna avbrott i en annars välsmord tillvaro. Begravningar får vänta tills alla har kommit hem från semesterparadiset och stökas undan på kortast möjliga tid och med så få närvarande som möjligt.
Inte heller den svenskkyrkliga konfirmationen tycks vara inställd på uppbyggelse. I den allmänna jakten på njutningsfyllda upplevelser söker många församlingar och präster överträffa varandra i påhittighet. Är det underligt om ideella och religiöst obundna sammanslutningar ordnar alternativa ungdomsläger för att diskutera livets stora frågor?
Se också tidningen Dagen
Bakom bägge nedgångarna ligger nog djupare orsaker än bara förändrade sätt att umgås. I själva verket torde de vara tecken på ingenting mindre än en andlig revolution i tänkesätt och därmed i attityder, som ägt rum i vårt samhälle under lång tid och som urholkat den klassiska och kristna uppfattningen om gott och ont som naturgivna företeelser, som dygder och laster i en andligt uppfattad verklighet. I dagens samhälle omfattas i stället en hedonistisk utilitarianism, en njutningslysten nyttomoral, där gott och ont bara har med kroppen och dess njutningar eller lidanden att göra, där gott betyder största möjliga kroppsliga perfektion och lycka och ont det kroppsliga och själsliga lidandet.
I ett sådant samhälle är döden ett förhinder, en motsägelse som man helst förnekar. Deltagandet i en begravning innebär inte en andlig uppbyggelse utan en obehaglighet som man helst vill vara utan. Död och begravning blir ovälkomna avbrott i en annars välsmord tillvaro. Begravningar får vänta tills alla har kommit hem från semesterparadiset och stökas undan på kortast möjliga tid och med så få närvarande som möjligt.
Inte heller den svenskkyrkliga konfirmationen tycks vara inställd på uppbyggelse. I den allmänna jakten på njutningsfyllda upplevelser söker många församlingar och präster överträffa varandra i påhittighet. Är det underligt om ideella och religiöst obundna sammanslutningar ordnar alternativa ungdomsläger för att diskutera livets stora frågor?
Se också tidningen Dagen
Demokrati med förbehåll
Under rubriken "Islamisten som tror på Sverige" ger Fanny Härgestam en intervju med Rached Ghannouchi, grundaren av islamistpartiet Ennahda i Tunisien. Ghannouchi hävdar där att Islam är väl förenlig med en demokrati av västerländskt snitt. Som exempel på detta anför han den frihet i fråga om yttre ting som staten måste tillåta sina medborgare – vilka kläder man vill ha på sig eller vilken mat man vill äta.
"Förut var folk rädda här i Tunisien att vi islamister skulle begränsa friheter, men nu efter ett och ett halvt år lever tunisierna som de brukade göra, och de har till och med utökad frihet. Folk kan välja om de vill gå till moskén, baren eller stranden." Detta låter ju i och för sig utmärkt, men den för demokratin centrala frågan är: Får de också välja om de vill gå till kyrkan? Tillåter den tunisiska staten under Ennahda att en tunisier konverterar från Islam till kristendomen? Sannolikt inte eftersom Ennahda liksom alla islamistpartier har som mål att förena religion, d.v.s. i detta fall Islam, och politik, en sammanblandning som vi tyvärr har sett alltför mycket av under historiens lopp och som inte står i överensstämmelse med kristendomens syn på åtskillnad mellan Guds rike och den politiska makten.
Det finns en avgrund mellan demokrati av västerländskt snitt och arabvärldens syn på demokrati. Demokrati är inte bara majoritetsval, det är också en fråga om hänsyn till minoriteter. Det är en fråga om de fri- och rättigheter som vi förbinder med demokrati: religionsfrihet, yttrandefrihet, alla människors lika värde och den fria viljan. I samma ögonblick som islamistpartier kommer i majoritet kommer de också att ställa krav på rättsväsendets överensstämmelse med sharialagar. Den demokrati som man från islamitiskt håll vill hävda är i grunden en hävstång för religionens ställning över politiken.
Se också Mauricio Rojas: Diktatur eller totalitarism
"Förut var folk rädda här i Tunisien att vi islamister skulle begränsa friheter, men nu efter ett och ett halvt år lever tunisierna som de brukade göra, och de har till och med utökad frihet. Folk kan välja om de vill gå till moskén, baren eller stranden." Detta låter ju i och för sig utmärkt, men den för demokratin centrala frågan är: Får de också välja om de vill gå till kyrkan? Tillåter den tunisiska staten under Ennahda att en tunisier konverterar från Islam till kristendomen? Sannolikt inte eftersom Ennahda liksom alla islamistpartier har som mål att förena religion, d.v.s. i detta fall Islam, och politik, en sammanblandning som vi tyvärr har sett alltför mycket av under historiens lopp och som inte står i överensstämmelse med kristendomens syn på åtskillnad mellan Guds rike och den politiska makten.
Det finns en avgrund mellan demokrati av västerländskt snitt och arabvärldens syn på demokrati. Demokrati är inte bara majoritetsval, det är också en fråga om hänsyn till minoriteter. Det är en fråga om de fri- och rättigheter som vi förbinder med demokrati: religionsfrihet, yttrandefrihet, alla människors lika värde och den fria viljan. I samma ögonblick som islamistpartier kommer i majoritet kommer de också att ställa krav på rättsväsendets överensstämmelse med sharialagar. Den demokrati som man från islamitiskt håll vill hävda är i grunden en hävstång för religionens ställning över politiken.
Se också Mauricio Rojas: Diktatur eller totalitarism
tisdag 9 juli 2013
Frihet för Egypens kvinnor – och andra
"Egypten kommer inte att bli fritt förrän kvinnorna är fria". Så avslutar Ivar Arpi dagens ledare i Sv. D. om kvinnors ställning i Egypten. Och – skulle jag vilja tillägga – Egyptens kvinnor blir inte fria förrän de befriats från Islams dominerande inflytande. Koranen är nämligen så genomsyrad av kvinnans underordnade ställning att det är svårt att förstå hur man skall kunna förena Islam med en jämlik och fri ställning för kvinnan i förhållande till männen.
Det är egendomligt hur fruktan för att uppfattas som "islamofob" hindrar människor från att kritisera Islam. Det finns inga gränser för hur man kan kritisera kristendomen och judendomen, men när det gäller Islam, tassar man försiktigt i ullsstrumporna. Nu finns det utan tvivel starka krafter i Egypten, inte minst bland ungdomar, för att införa en sekulär, demokratisk stat. Frågan är bara vad en sekulär stat kan åstadkomma till skydd för kvinnorna. Också en sekulär stat måste bäras av vissa moraliska normer, och dessa normer måste hämtas från annan plats än från de demokratiska majoriteter, som växlar tid efter annan, något som inte minst Egypten ger prov på.
Att demokrati i västerlandet i så hög grad förknippas med alla människors lika värde hänger utan tvivel samman med den judiskt-kristna bakgrunden. Tanken på alla människors lika värde är ingen självklarhet – det visar inte minst abortdebatten, där fostret alltid får stå tillbaka till förmån för den vuxna människans välbefinnande. Människovärdet är i grunden och måste i grunden vara religiöst motiverat för att kunna hålla stånd mot diverse nyttosynpunkter. Det religiös motiverade människovärdet bygger på tron att människan är Guds avbild – "till man och kvinna skapade han henne" för att hon skall kunna växa till allt större likhet med och kärlek till Gud.
Det betyder inte att staten måste vara religiös. Den sekulära staten är ett arv från kristendomens seger över uppfattningen om kejsarens gudomlighet genom ediktet i Milano år 313. Den sekulära staten utesluter inte utan förutsätter i sin demokratiska form också religionsfrihet. En av kristendomens uppgifter är att fungera som samvete för staten genom att hävda det absoluta människovärdet och genom att påminna om att människan inte kan leva bara av bröd utan också behöver andlig näring.
Om kristendomens ställning i Egypten se också National Catholic Register.
Det är egendomligt hur fruktan för att uppfattas som "islamofob" hindrar människor från att kritisera Islam. Det finns inga gränser för hur man kan kritisera kristendomen och judendomen, men när det gäller Islam, tassar man försiktigt i ullsstrumporna. Nu finns det utan tvivel starka krafter i Egypten, inte minst bland ungdomar, för att införa en sekulär, demokratisk stat. Frågan är bara vad en sekulär stat kan åstadkomma till skydd för kvinnorna. Också en sekulär stat måste bäras av vissa moraliska normer, och dessa normer måste hämtas från annan plats än från de demokratiska majoriteter, som växlar tid efter annan, något som inte minst Egypten ger prov på.
Att demokrati i västerlandet i så hög grad förknippas med alla människors lika värde hänger utan tvivel samman med den judiskt-kristna bakgrunden. Tanken på alla människors lika värde är ingen självklarhet – det visar inte minst abortdebatten, där fostret alltid får stå tillbaka till förmån för den vuxna människans välbefinnande. Människovärdet är i grunden och måste i grunden vara religiöst motiverat för att kunna hålla stånd mot diverse nyttosynpunkter. Det religiös motiverade människovärdet bygger på tron att människan är Guds avbild – "till man och kvinna skapade han henne" för att hon skall kunna växa till allt större likhet med och kärlek till Gud.
Det betyder inte att staten måste vara religiös. Den sekulära staten är ett arv från kristendomens seger över uppfattningen om kejsarens gudomlighet genom ediktet i Milano år 313. Den sekulära staten utesluter inte utan förutsätter i sin demokratiska form också religionsfrihet. En av kristendomens uppgifter är att fungera som samvete för staten genom att hävda det absoluta människovärdet och genom att påminna om att människan inte kan leva bara av bröd utan också behöver andlig näring.
Om kristendomens ställning i Egypten se också National Catholic Register.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)