Låt Ditt namn bli helgat

1. Låt ditt namn bli helgat 

”Gud har många namn” hette det i en vandringsutställning, som handlade om många olika religioner. Gud har många namn också när han uppenbarar sig i Gamla testamentet. ”Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste” får vi höra i julnattens gammatestamentliga läsning (Jes. 9:6). Namnet talar om för oss vem Gud är. Att han är Underbar i råd (Allvis härskare) ger oss en påminnelse om Guds verk i skapelsen, det som Psalt. 104 vittnar om: "Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du skapat."

Som Väldig Gud (Gudomlig hjälte) får vi möta honom när Gud uppenbarar sig för Mose i den brinnande busken och sänder honom till Israels barn för att föra dem ut ur fångenskapen i Egypten (2 Mos. 3:1-14). Mose frågar Gud efter hans legitimation, hans namn. Till att börja med  låter det som om Gud avvisar frågan och vill hålla sitt namn hemligt. ”Jag är den jag är”, d.v.s. ingen kan förstå och inse vem jag djupast är – jag är mer än vad någon kan förstå och begripa. Men när Gud sedan säger till Mose: ”Säg dem [d.v.s. Israeliterna] att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem”, förstår vi att Guds svar också kan tolkas ”Jag är den som är”, d.v.s. han är själva existensen i allt som finns, eller – som Paulus säger i sitt tal på areopagen i Atén – ”I honom är det som vi lever, rör oss och är till” (Apt. 17:28). Ingen är utanför Gud. Gud kan aldrig bara vara ett föremål för vårt tänkande. Vår existens ligger alltid före vårt tänkande om existensen. I motsats till den franske filosofen Descartes, som trodde att han funnit den säkra utgångspunkten i tesen ”Jag tänker – alltså finns jag”, måste vi konstatera att det i stället borde heta: ”Jag existerar, jag finns – det är därför jag tänker”. Gud är väldigare än vi kan tänka oss.

Av de namn som profeten Jesaja nämner är Evig Fader det viktigaste. Genom att samtidigt förklara sig som fädernas Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, förstår vi att Gud genom namnet "Jag är den jag är" vill förklara att han är den trofaste, den som håller sina löften i evighet. "Barmhärtig och nådig är Herren...  Som en fader visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom" (Psalt. 103:13). Det är det namn på Gud som Jesus använder, samtidigt som han förklarar ”Jag och Fadern är ett” (Joh. 10:30). 

Det viktigaste av alla löften är löftet om honom som skall komma och som orden hos profeten Jesaja egentligen handlar om: "Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar". Särskilt tydligt blir det genom benämningen Fridsfurste. Som fridsfurste rider Jesus på en åsna under folkets jubel in i staden Jerusalem för att genom sin död och uppståndelse ge oss den fred med Gud som ingen annan kan ge oss. Väldet som lagts på hans axlar är den tunga tvärbjälken till korset.

Att Guds namn är heligt och skall hållas heligt betyder att allt som tillhör Gud är heligt och skall hållas heligt.  Det viktigaste sätt på vilket vi kan helga Guds namn är att vi själva blir heliga. ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig” (3 Mos. 19:2). Vi skall vara heliga, ty vi är skapade till Guds avbilder för att växa till allt större likhet med Gud. När Gud uppenbarar sig för Mose blir tillsagd att ta av sig sina skor och visa vördnad, ty han står på helig mark. Ur denna heliga mark växer törnbusken, som brinner utan att brinna upp,  en förebild till den helige och törnekrönte, Guds väsens sanna avbild, vars hjärta brinner för oss ända in i döden på korset. Han har inte bara lärt oss att kalla Gud för Fader utan också visat vem Gud är – den kärlek som icke söker sitt. Gud är trofast i sina löften. Han väntar på vårt svar i tro.

Låt ditt namn bli helgat – i oss, så att vi blir heliga, och genom oss så att det blir heligt också för andra.

Bönernas bön

Under kommande veckor kommer jag att på min blogg publicera ett antal meditationer över bönen Fader vår. Eftersom Fader vår sannolikt är en av de mest använda bönerna är den förmodligen också en av de mest tanklöst brukade. För att möta denna tankeflykt kan det vara bra att meditera över en bönepunkt i taget. När Jesus lärde sina lärjungar att be Fader vår var det som ett svar på deras begäran att han skulle lära dem att be ”liksom Johannes [döparen] lärde sina lärjungar att be” (Luk. 11:1-4). Fader vår är en lärjungabön avsedd för gemensamt bruk. Från början till slut riktar den sig till vår himmelske Fader. Den är som ingen annan bön allomfattande, d.v.s. katolsk, både till sitt innehåll, sin form och sitt bruk.

Följande meditationer är inte på något sätt avsedda att vara uttömmande eller fullkomliga utan skall mer betraktas som incitament till egna meditationer. I sin mer utförliga och allmänt brukade form möter vi bönen Fader vår i Matt. 6:9-13.

"Vår Fader, du som är i himlen".

Redan inledningen till bönen Fader vår leder oss in på väsentliga ting. Gud är "den som är", d.v.s. den absolut existerande. Han är totalt annorlunda än allt som kan tänkas, något som filosofin uttrycker med begrepp sådana som oföränderlig, ständigt existerande, utan orsak, allestädes närvarande, fullkomlig (d.v.s. allsmäktig, allvetande och allgod). Men han är inte bara "den som är" utan också den som är "i himlen". ”Himlen” är inte en rumsangivelse utan ett tillstånd, en existens, en tillvaro präglad av Guds fullkomliga kärleksgemenskap, dels i sitt eget väsen mellan Fadern och Sonen och den heliga Anden, dels med änglar, helgon och alla heliga. Gud är ”allt i alla” (1 Kor. 15:28). Himlen är det tillstånd, där Guds vilja alltid sker.

Att kalla Gud för Fader är att erkänna honom som "Skapare av himmel och jord". Här betyder ”himmel” snarast universum. Bakom alla tänkbara universa har ett enda tillkommit med tanke på människan. Vi emanerar inte som av en slump ur "moder jord" utan bakom tillvaron står en intelligent plan, en Skapare, skild från oss genom sin absoluta egenskaper men ändock personligt närvarande. Han är den som skapat oss till sin avbild och likhet för att vi som barn skulle leva under hans beskydd och ledning. Gud har skapat oss med en fri vilja att säga ja eller nej till honom, som redan från begynnelsen är vår Fader (5. Mos. 32:6). Synden, vårt nej till honom, har visserligen skilt oss från Gud, men Gud har i sin barmhärtighet sänt sin Son, som genom sitt försoningslidande och sin död och uppståndelse gjort det möjligt för oss att återförenas med Gud. Han är den som vi får vända oss till i bön och som vi får tala med som ett barn med sin far. Genom sin helige Ande samlar han oss i sin Kyrka vilket gör att vi på nytt kan anropa honom som "vår Fader, du som är i himlen”. Fader vår är Kyrkans bön. Också när vi ber den enskilt, ber vi inneslutna i Kyrkans gemenskap.

I de tre första bönerna vänder vi oss i tur och ordning till Gud som Fader, Son och helig Ande.

Forskning på medvetslösa?

Regeringen vill tillåta forskning på medvetslösa och har därför fattat beslut om att snabbutreda en lagförändring så att sådan forskning skulle bli möjlig. Som alltid när den gäller etiskt diskutabla frågor skall det tydligen gå så fort som möjligt så att ingen hinner reagera förrän förändringen är genomförd, och som alltid är det främst forskare som ligger bakom önskan till en förändring, inte de medvetslösa själva. Visserligen säger socialministern att individens integritet och värdighet måste tillgodoses, men vem tror egentligen att en medvetslös person har någon möjlighet att säga ifrån? Eller vederbörandes anhöriga?

Mina tvivel på det goda i ett sådant förslag sammanhänger med att detta bara är ett exempel av många på att individens rättigheter och integritet ständigt naggas i kanten till förmån för samhällets eller olika gruppers krav. Det är också utan tvekan så att teknologin styr utvecklingen i den riktningen att det som forskningen menar är möjligt att göra, det kan och bör också göras, helst utan etiska överväganden. Forskningen styr därmed vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Det som är möjligt att göra skall också göras och det anses med automatik vara rätt att göra. Den människosyn som ligger bakom sådana tankar är en rent materialistisk människosyn, där en människas värde enbart ligger i hennes hjärnas funktioner.

Å andra sidan väcker de nya teknologierna också krav på utökade rättigheter, som kanske hotar det allmänna goda. Om den subtila balansen mellan individens rättigheter och nödvändigheten av att också ta det allmänna goda i beaktande handlar en läsvärd artikel Human Rights and Natural Law. Artikeln ger kanske inga definitiva svar men ställer viktiga frågor. Framför allt framhåller den vikten av att alltid ställa den positiva lagen, d.v.s. mänskliga lagstiftares beslut, i relation till den naturliga lagen som kommer till uttryck i människors samveten. Den naturliga lagen har sin grund i att människan som person inte bara är en isolerad individ utan också lever i nödvändiga relationer till andra människor. Ett försök till att teckna en sådan balans mellan individens rättigheter och hennes behov av grupptillhörighet återfinns i en debattartikel i DN om människors rätt att vara annorlunda.

Konkurrens eller öppenhet?

Två artiklar som jag nyligen läst belyser varandra på ett intressant sätt. Den ena, publicerad i nr. 3 av tidskriften Signum behandlar en teori om språkets uppkomst i mänsklighetens urhistoria (Stig Olsson, Apa eller människa, tyvärr inte tillgänglig på nätet), den andra i dagens Sv.D. utgör en recension av Acemoglu, Robinson, Why nations fail: The origins of power, prosperity, and poverty.

Enligt en utbredd samsyn är det språket, som på ett avgörande sätt skiljer människan från djuren och ger henne hennes särställning och särskilda makt. Språket signalerar och utmärker människan just som människa till skillnad från andra primater. I den evolutionära kampen för tillvaron, där den starkares makt över den svagare anses vara den drivande kraften, har vid något tillfälle uppstått samverkansformer som inte är konkurrensbenägna och agressiva utan i stället samarbetsvilliga, fridsamma, generösa och tillitsfulla (jfr. Adams utrop när han första gången fick se Eva!). Denna tillit är i själva verket förutsättningen för att läten och åtbörder inte bara skall förbli hotfulla eller på annat sätt känslomässiga uttryck utan också medel för att uppnå gemensamma mål. Stiliserade åtbörder och tecken i ett intersubjektivt rum av gemensam och delad uppmärksamhet utgör grunden för ett framväxande språk. Den bestående konkurrensbenägenheten leder till att olika grupper så småningom får olika språk och har svårt att förstå varandra. (Min kommentar: Den som vill kan här se en parallell i den bibliska berättelsen om utvecklingen från ett paradisiskt urtillstånd via syndafallet och Kains avund till språkförbistringen efter Babels torn.)

Om den första artikeln handlar om urtid behandlar den andra i stället nutid. Den tar upp en fråga som jag tidigare berört i mitt inlägg från den 9 juni, Världen på åskådarplats. Varför är världen så orättvis? Många har letat efter övergripande förklaringar till världens ojämna fördelning av rikedomar och välstånd, där t.ex. natur, kultur, religion eller klimat anses ha spelat en avgörande roll, men ingen tycks ha hittat den rätta nyckeln. Den recenserade boken uppställer en institutionell teori: öppna samhällen, där eliter balanseras mot varandra, där informationen är fri, där maktväxling kan ske under ordnade former är mer stabila och välmående än sådana som är toppstyrda av individer eller grupper. Åtskilliga exempel från nutiden kan exemplifiera den uppställda teorin.

Vad finns det för gemensam nämnare? Att öppenhet, tillit och samtal bildar en bättre grund för framtid och mänsklig utveckling än slutenhet, konkurrens och gruppegoism. Naturligtvis ingen nyhet, men värt att säga än en gång.

Obesvarade frågor

Jag tycker att det är bra att tidningen Dagen ger utrymme för att berätta om Christer Sturmark och Humanisterna. Utgångspunkten för artikeln är debatten mellan honom och Marcus Birro. Vad som inte är så lyckat är att Humanisterna nästan allltid står som den inbjudande parten både till denna och andra liknande debatter. Det ger dem redan från början ett slags övertag eftersom den inbjudna parten är den som förväntas stå till svars för sina åsikter.

Det är inte nödvändigt att det måste vara på det sättet. Om man låter vetenskapen alltid vara det paradigm som man utgår från – som humanisterna påstår sig göra – kan man redan från början konstatera att detta val inte grundar sig på en vetenskaplig slutsats utan är ett filosofiskt ställningstagande som inte är  invändningsfritt. Om man redan från början begränsar sig till den vetenskapliga metoden begränsar man också tänkandet till det som vetenskapen kan undersöka.

Det finns mängder av frågor som det vore intressant att höra humanisternas svar på, t.ex. vad är den mänskliga tanken? Finns det en fri vilja och vad är det som i så fall skiljer den fria viljan från rena instinkten? Det största mysteriet är kanske inte Gud utan människan själv, hennes självmedvetande, hennes förmåga att objektivera sig själv o.s.v.  Och varför handlar inte människan alltid som hon vill? Hur kan en människa falla i förundran över naturens skönhet? Vad är förundran? En materialistisk infallsvinkel på människan omöjliggör i själva verket varje resonemang, varje utsaga om sant eller falskt, rätt eller fel, eftersom det i själva verket bara skulle handla om slumpvisa rörelser i människans hjärna.

Världen på åskådarplats

"Världen står på åskådarplats"  läste jag i en tidningsrubrik i går. Den gällde striderna i Syrien. Vem tror att det går att hejda den fortgående utvecklingen mot ett fullskaligt inbördeskrig? Hur skall man få slut på våldet i Syrien? Men än mer underligt: Hur kommer det sig att vi i vår del av världen får leva under så fredliga omständigheter medan arabländerna präglas av ständiga maktstrider, som aldrig tycks ta slut?

Det är lätt att hänvisa till sociala omständigheter: vi lever i välstånd – andra i fattigdom. Men också de sociala omständigheterna har sina orsaker, som inte bara består i brist naturtillgångar utan också i människors attityder. En viktig orsak till välstånd och fred är otvivelaktigt vår demokrati. Många har pekat på arabländernas ringa erfarenhet av demokrati som en viktig orsak till de maktstrider som gång efter annan blossar upp mellan olika klaner.

Ingen fred alltså utan demokrati. Men demokrati i vår västerländska tappning beror inte bara på att alla får vara med och bestämma utan också på att alla människor anses ha samma värde.  Det för alla gemensamma människovärdet är en grundbult i vår västerländska kultur och vår demokrati. Det har inte vuxit fram av sig självt utan har sina ofrånkomliga rötter i den judiskt-kristna tron.  Ingen tro på ett gemensamt människovärde utan en tro på någon som garanterar detta människovärde.

Den västerländska demokratin har vuxit fram och mognat i hägnet av den kristna synen på människan, skapad till Guds avbild och likhet, visserligen fallen i synd men också försonad med Gud genom Jesus Kristus. Bara den kristna tron på människan som Guds egendom kan garantera hennes människovärde. Hon är älskad av Gud och behöver inte tillgripa våld för att hävda sitt människovärde.

Världen på åskådarplats. Vad kan vi göra? Frågan får mig att tänka på en dikt av Stig Dagerman:
Jorden kan du inte göra om. 
Stilla din häftiga själ! 
Endast en sak kan du göra: 
en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket 
att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre 
betyder en broder mer.

En sak kan vi alla göra: slå vakt om det för alla människor (också ofödda och döende) gemensamma och lika människovärdet som någonting absolut och ofrånkomligt. Och tro mig eller ej: vi kan knäppa händerna till en bön om fred:

Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hatet härskar - låt mig sprida kärlek!
Förlåtelse där orätt har begåtts,
och enighet där splittring råder.
Där villfarelse finns - låt mig få bringa sanning.
Tro där tvivlet härskar
och förtröstan där förtvivlan råder.
Låt mig bringa ljus i mörkret
och glädje i bedrövelsen.
Min Gud och Mästare
Lär mig sträva efter att trösta hellre än att bli tröstad,
att förstå hellre än att bli förstådd,
att älska hellre än att bli älskad.
Ty det är genom att ge som vi får,
det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva,
det är genom att förlåta som vi själva får förlåtelse,
och det är genom att dö som vi föds på nytt till evigt liv.

(Bön som p.g.a. sin publicering år 1912 på baksidan av en bild av Franciskus tillskrivits honom)

Se f.ö. denna mycket läsvärda artikel av Carl E. Olson i The Catholic World Report.

Åt en okänd Gud

Som en reaktion på Andreas Johansson Heinös och Eli Göndörs positiva syn på vardagsreligionens betydelse för integrationen (se en länk från mitt blogginlägg den 19/5) har kommunfullmäktigeledamöten Björn Schaerström i Vallentuna på en debattsida i Sv.D.  försökt sig på ett lustmord på andlighet och tro: "Andlighet och tro är produkter av mänsklig fantasi. Av magiskt tänkande i begreppet kausalitet; orsak och verkan. Gudstro är förenklad kausalitet. Som när barnet för att hindra föräldrars död undviker vägens skarvar eller som att be för en sjuk. I en svårbegriplig och hotfull värld kan människan finna trygghet och hopp i egna förklaringar, i Gud."

Få andligt sinnade eller troende människor ställer upp på en sådan nidbild av religion. Genom en förenklad bild av religionen vill man få dess anhängare att framstå som dumma. Tyvärr är detta inte det enda försöket att omyndigförklara trons bekännare, och man kan fråga sig vad som driver människor till så förenklade angrepp mot det som man av allt att döma inte känner till. Är det för att döda den röst i deras eget inre som trots allt gör sig påmind?

"Dårarna säger i sina hjärtan: 'Det finns ingen Gud'... Herren ser ned från himmelen på människors barn, för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud'" (Psalt. 14).  Man kan förhålla sig på två sätt till den röst som gör sig påmind. Man kan ångra och bekänna sitt främlingsskap eller man kan förneka dess existens. Båda attityderna har sina svårigheter: för att ångra och bekänna måste man övervinna sig själv. För att förneka rösten som kallar måste man också förneka sitt sanna jag, ty den inre rösten kommer man aldrig ifrån.

Om detta visste aposteln Paulus åtskilligt att berätta när han trädde fram på Areopagen i Aten inför stadens innevånare: "Atenare, jag ser av allting att ni är mycket ivriga gudsdyrkare...  Det som ni dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är Herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand... Detta har han gjort för att de skall söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt  borta från någon enda av oss". Alltså: Skapare och Herre över allt som finns och samtidigt oändligt nära. "En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig" (Apg. 17:22-34). Den helt annorlunda och likväl oändligt nära kan endast nås genom botens, bönens och kärlekens Ande.

En filosofi som står öppen mot det outsägliga

Två dagar i rad har Svenska Dagbladets understreckare handlat om Martin Heideggers filosofi. Heidegger tillhör den kategori filosofer som till skillnad från de moderna anglosaxiska eller analytiska filosoferna inte bara intresserar sig för språket utan också för sådana frågor som meningen med människans tillvaro i världen. Den första understreckaren utgår från Heideggers genombrottsverk "Varat och tiden" från 1927. Heideggers grundtanke är den,  att det är tekniken mer än vetenskapen som  formar vår världsbild och som riskerar att gör oss främmande för naturens egenvärde (jfr. min blogg för den 18 maj: Kan en stubbdaggkåpa vara någonting värd?).

Den andra understreckaren behandlar Heideggers senare tänkande och tar sin utgångspunkt i en samling uppsatser av honom från 50-talet: "På väg mot språket". Heidegger menar att vår uppfattning av världen inte formas av råa sinnesdata och sinnesförnimmelser utan genom att vi befinner oss i ett dynamiskt meningssammanhang där vi redan är tilltalade från den värld som möter oss. Innan vi tar till orda har språket redan talat till oss. Primärt är talet till inte för att beteckna saker och ting utan för att organisera tillvaron. Människan talar , tänker och handlar utifrån att hon själv är tilltalad. Att tala är med andra ord alltid att svara. Också tigandet kan i detta sammanhang bli ett slags tal eftersom tigandet ger människan möjlighet till eftertanke.

Utifrån dessa filosofiska tankar kan man dra en parallell till den kristna förståelsen av skapelsen som ett Guds tilltal. "Gud sade och det skedde så". Johannesevangeliets inledning: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud...  genom det har allt blivit till som är till och utan det har inget blivit till som är till" kan förstås inte bara som en symbol för Kristus utan också som Guds tilltal till oss. Gud talar till oss både genom skapelsen och i Kristus. Han väntar på vårt svar, vårt ja eller nej. "Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn". Heidegger  menar att just människans position mellan tilltal och svar gör det svårt för oss att bryta oss ut ur det tekniska språk som behärskar oss, som formar vår världsbild och är vår fångvaktare. Därmed riskerar vi att förlora möjligheten för nya perspektiv.