Har konsten gränser?

Andres Lokko har i ett par krönikor i Sv.D. (här och här) ironiserat över Margareta Larssons (SD) utfall mot vaginor i konsten. Utan att ta någon som helst politisk ställning kan man konstatera att frågan har mycket vidare intresse än att bara bli föremål för politiskt käbbel.

För Andres Lokko finns det bara en sak som är helig: yttrandefrihet och tryckfrihet. För dess skull är han beredd att bokstavligt talat gå över lik. Att ironisera är nämligen ett effektivt sätt att oskadliggöra en opposition. Jag kan inte tycka att Andres Lokko är det minsta rolig när han ironiserar över fittkonstens motståndare. Det finns mängder av människor för vilka detta inte är konst utan ett övergrepp, en maktdemonstration, en våldtäkt på något som de inte vill skall våldföras. Det är inte underligt om många unga flickor sluter upp under feminismens fanor. De har tröttnat på mäns sjukliga gubbighet och paranoida intresse för kvinnliga könsorgan. Andres Lokko är bara en i raden av den  frigjorda sexualitetens försvarare. Han kommer naturligtvis att fortsätta sitt försvar för en konst vars uppgift sägs vara att chockera. Men tro mig – den chockerar inte, den åstadkommer värre saker. Den gräver tryckfrihetens, yttrandefrihetens och sin egen grav.

Om Anders Lokko lyfter sina ögon någon millimeter över den kutursnobberiets sfär som han representerar måste han erkänna att det finns frågor som är viktigare än friheten att få uttrycka sig som man vill. Dit hör mat för dagen och fred i världen. Ty utan mat för dagen och utan en fredlig omgivning finns det få möjligheter till konstnärliga uttryck. Konstnärligt skapande är möjligt bara där vissa basala villkor är uppfyllda. Konsten saknar inte uppgifter och mål. Men att dess uppgift skulle vara att stå i våldets och förtryckets tjänst är svårt att svälja.

Kejsaren är ju naken!

”Historisk dag då Svenska kyrkan fick sin första kvinnliga ärkebiskop” – så påannonserades ett nyhetsinslag i söndagens Aktuellt. Det är möjligt att många tycker att dagen kan kallas historisk, men i grunden är den ingenting annat än en följdverkan av att Svenska kyrkan år 1958 efter politiska påtryckningar beslutade om prästvigning för kvinnor. Svenska kyrkan har en gång för alla slagit in på den väg som leder bort från enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet, alltså det som man formellt bekänner sig till i den s.k. nicenska trosbekännelsen, bort från den universella kyrkan. Det hjälper inte att man kallar Svenska kyrkan för ”världens största lutherska kyrka” (se Agneta Lagercrantz intervju i Sv.D.), stor är den bara tack vare sitt månghundraåriga samband med staten från Gustav Vasa och in i vår egen tid, trots den formella frigörelsen från staten år 2000. Varför skulle annars ärkebiskopsvigningen gästas av både kungliga och politiska dignitärer? Svenska kyrkan definieras fortfarande i lag som ”en rikstäckande evangelisk-luthersk folkkyrka”. Man förväntar sig ingen opposition från kyrkan, ingen moral som avviker från vad folk i allmänhet tycker, inga konstigheter med trosutsagor och sakrament, inga avvikelser från vad den demokratiskt valda folkförsamlingen har sagt och bestämt. Ty det är den som är kyrkans lag.

”Anpassa er inte efter denna världen”, skriver Paulus i Rom. 12:2, ”utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”. Att Svenska kyrkan inte skulle anpassa sig till  rådande omgivning är en omöjlig tanke. Och hur kan man begära andlig förnyelse efter Guds vilja av en kyrka, som sitter så fast i vad omgivningen begär och vill ha?

Problemet med en kvinnlig ärkebiskop är inte titulaturen (prima inter pares i st. f. primus inter pares, som hon själv föreslår, och varför i så fall inte ärkebiskopa i st.f. ärkebiskop?), utan att det leder bort från uppenbarelsen. Jag har redan tidigare på min blogg påpekat att Antje Jackeléns valspråk ”Gud är större” ur 1 Joh. 3:20 är ryckt ur sitt sammanhang (en inte ovanlig företeelse när man vill ta Bibeln till stöd) och inte alls handlar om att Gud är större än våra tankar om honom, utan om att Gud är större än vårt hjärta (samvete) som dömer oss. Självklart är Gud större också än våra tankar men han har dock uppenbarat sig för oss och vi behöver inte vara okunniga om honom. Det stora problemet med den ständiga anpassningen till världen är att vi kommer bort från Guds uppenbarelse av sig själv och hamnar i det okunnighetens mörker som kännetecknar vår tid.

Svenska kyrkan må vara stor och imponerande (inte minst vid biskopsvigningar) och den nya ärkebiskopen  hälsas med applåder, men vad har Svenska kyrkan att ge om den inte längre tror på den givna uppenbarelsen? Kejsaren är ju naken!

Hur en syndare blir ett helgon

En av de allvarligare protestantiska villolärorna är den som går under beteckningen simul justus et peccator, d.v.s. att den kristna människan samtidigt är både rättfärdig och syndare, rättfärdig genom sin tro på Gud, syndare i sina gärningar. Nära förbunden med denna villfarelse är uppfattningen att nåden bara är en tillräknad nåd, en nåd som finns hos Gud och inte har någon direkt effekt på människan.

Villoläran simul justus et peccator är allvarlig, dels därför att den saknar egentligt stöd i nya testamentet, dels därför att den invaggar människan i den föreställningen att hennes syndiga tillstånd är sådant att det inte går att göra någonting åt. Hon är och förblir en syndare så länge hon lever, rättfärdig är hon bara i Guds ögon genom att hon tillräknas den rättfärdighet som Kristus har vunnit åt henne genom sin död på korset. Dopet blir i detta sammanhang meningslöst, en symbol eller på sin höjd ett löfte.

Villoläran är farlig också därför att den är så enkel och lätt att tillämpa. Den är m.a.o. ett exempel på kyrkans trivialisering. De flesta villoläror är sådana till sin natur. De har blivit populära genom sin enkelhet. Jag har själv som protestantisk präst predikat denna villolära i mer än fyrtio år. Den har hjälpt mig att bortse från synden som något egentligt problem. Den har varit lätt att predika, den har varit lätt för mina åhörare att lyssna till och lämnat både mig själv och dem i fred med våra synder.

Genom villoläran simul justus et peccator invaggas den kristna människan i tron att hon inte bara har en dubbel natur utan en dubbel identitet. Hon är rättfärdig och syndare på samma gång, inte efter varandra, inte heller växelvis som i fallet Dr. Jekyll och mr. Hyde utan alltid samtidigt. Det måste leda till en schizofren uppfattning eller till att det ena identiteten, i de flesta fall syndarens, tar över. Man är huvudsakligen syndare men räknas ändå som rättfärdig – för Kristi skull.

Detta är inte nya testamentets och den katolska kyrkans uppfattning. Enligt denna senare uppfattning är människan från födseln en syndare, såld till träl under synden, men genom dopet och tron blir hon rättfädiggjord och ett Guds barn. Hon förenas kroppsligen med Kristus i hans kyrka. Detta är inte bara en tillräknad rättfärdighet utan ett verkligt skeende. Nåden är inte bara ett tillstånd hos Gud utan en i människan ingjuten nåd, gratia infusa. Den utplånar inte risken att synda men den utplånar slaveriet under synden och den ger den kristne möjligheter till ett nytt och heligt liv. Om detta talar aposteln Paulus bl.a. i Rom. 6 och aposteln Johannes i sitt första brev. Där kan man läsa om hur en syndare blir ett helgon.

Kyrkans trivialisering

Jag brukar regelbundet läsa en publikation som heter Kyrkomusikernas tidning. Dess senaste nummer har temat ”perspektiv” och handlar om olika sorters perspektiv på tillvaron. Det är ett ämne som ligger nära min blogg ”Från orgelläktaren”, en titel som närmast är att uppfatta som en metafor för ”utblick från ett annat perspektiv”. Man får nämligen ett annat perspektiv både på kyrkorum och gudstjänst från orgelläktaren än när man sitter nere i församlingen. Inte sagt att det är bättre, men det är i varje fall annorlunda.

Vad som särskilt fångade mitt intresse i facktidskriften var ett referat från Kyrkosångens vänner i Göteborgs stift, där flera föredragshållare hade talat om gudstjänsten ur olika perspektiv, bl.a. Caroline Krook, f.d. biskop i det svenskkyrkliga Stockholms stift. Hon betonade upprepade gånger risken med att ”trivialisera” gudstjänsten, att göra den ”trevlig”, en risk som föreligger inte bara i Svenska kyrkan men som ändock kan sägas vara särskilt stor just där. Vad som slog mig, men som Caroline Krook antingen inte insåg eller inte var benägen att erkänna var att denna ”trivialisering” av gudstjänsten i Svenska kyrkan tog sin början redan på 1960-talet och hade ett direkt men inte alltid insett samband med införandet av kvinnliga präster. ”Trevligheten” var inte något öppet erkänt motiv för beslut i kyrkomöte och riksdag, utan det var jämställdheten som stod i fokus, men för folk i allmänhet var det nog ”trevligheten” som blev det bestående intrycket och är så än i dag. Det är helt enkelt ”trevligare” med kvinnliga präster än med bara gubbar som står och mässar.

Trevligheten och lättsamheten har sitt pris, och det är det man börjar inse, inte bara bland Kyrkosångens vänner i Göteborgs stift utan också i Svenska kyrkan i stort och kanske också i frikyrkligheten. Även katolska kyrkan kan ha problem med gudstjänsten, inte så mycket i Sverige som på andra håll, men där hålls excesserna under uppsikt och bromsas effektivt av ett fungerande läroämbete. ”Trivial” betyder inte främst trevlig utan framför allt oviktig, platt, ointressant. Vad man tror sig vinna i folklighet och trevlighet förlorar man till innehåll och form. Det hela blir ointressant och oviktigt, något som snabbt resulterar i tomma kyrkor och bristande engagemang. M.a.o. lätt fånget – men också lätt förgånget.

Det finns alltså en mening i det som inte alltid är så lättsamt eller lättillgängligt. Något att växa i, något att meditera över, kanske t.o.m. något att reta sig på men som med tiden öppnar sig och ger plats för nya insikter, nya erfarenheter, kanske t.o.m. en ny tro.

Den svåra lydnaden

”Therése lovar leva i fattigdom och kyskhet” får vi veta av tidningen Dagen och på Linköpings stifts hemsida. Gott så, men var har det tredje och svåraste löftet tagit vägen – det om att leva i lydnad för sina överordnade i en kommunitet, som tydligen ännu inte finns? I varje fall verkar Therése inte vara hågad att anknyta till någon av de svenskkyrkliga kommuniteter som redan finns, vilket är oroande reda det.

Det här med lydnaden måste vara ett problem för en protestantisk själ, vars existens i så hög grad bygger på att protestera mot det som redan är givet. Vem skall man lyda när man inte längre vill lyda påven? Luther? Zwingli? Calvin? Wallenström? Levi Pethrus? Eller kanske biskop Modéus i Linköping? Jesus, är det traditionella protestantiska svaret, samtidigt som man mycket väl vet att det finns många olika tolkningar av Jesus och ännu fler av vad kyrkan är.

Den katolskt troende har en stor förmån. Vid sin upptagning i katolska kyrkan får hon instämma i följande lydnadsbekännelse: ”Allt, som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.”  Den katolskt troende behöver inte luta sig mot någon enskild uttolkare av Bibeln eller Jesusgestalten utan får luta sig mot en tvåtusenårig tolkning i en kyrka åt vilken Jesus givit löftet om att dödsrikets portar aldrig skall få makt över den (Matt. 16:18). Man behöver bara byta ut orden ”katolska kyrkan” mot ”svenska kyrkan” i ovanstående bekännelse för att inse hur orimlig den blir: ”Allt vad svenska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag”. Gör jag? Är det konstigt om Therése tvekar om lydnaden?

Ingen Kyrka utan Maria

”Man kan inte vara kristen utan kyrkan” konstaterar påven Franciskus i sin predikan i S:ta Marta. Det betyder att man inte heller kan vara kristen utan Maria, eftersom Maria är Kyrkans moder. Det är till aposteln Johannes som representant för de övriga apostlarna (de som hade flytt sin kos) som Jesus på korset säger om Maria: ”Se din mor” liksom han till Maria säger om Johannes: ”Se din son”. Orden handlar inte, som vi kanske frestas att tro, om ett socialt ansvarstagande utan om ett andligt. Maria är den som till kyrkan kan förmedla allt det om Jesus som apostlarna inte kunnat vara vittnen till, t.ex. bebådelsen, Jesu födelse och tidiga barndom. Johannes är å andra sidan den som bäst förstått insidan av Jesu verk och som kan representera den marianska, mottagande sidan av Kyrkans väsen. När den unga kyrkan samlas i ”den övre salen” (Apg. 1:13f.) intar Maria en viktig plats i den församlade menigheten.

Varför är Maria så viktig? Därför att hon ständigt visar på Jesus. Det finns en särskild ikon, Hodigitria, som visualiserar detta. Maria håller vänstra armen om Jesus och visar på honom med sin högra hand. Hon är vägvisare till Jesus. ”Gör det han säger åt er” (Joh. 2:5) säger hon till tjänarna vid bröllopet i Kana. Samma sak säger hon till oss i dag. Hon  visar oss till Jesus. Själv är hon outtröttlig i att ställa sig under Guds och Jesu vilja alltifrån bebådelsens: ”Må det ske med mig som du har sagt”  till korsfästelsens uppfyllande av Simeons profetia: ”Också genom din själ skall det gå ett svärd”. Hon är den stora förebilden för en kristen människa. Hon är också den som ber för oss liksom hon bad för brudparet i Kana i deras prekära situation. Alla marianska böners ”Bed för oss Maria” utgår från insikten att den som stått närmast Jesus under hans jordiska tillvaro också är den som står närmast honom i himmelen och därför den som bäst kan bära fram våra böner till Gud och till Jesus. Hon är både vägvisare, förebild och förebedjare. Hon är traditionsbärare och förmedlare till den unga kyrkan men också till oss.

Hur kommer det sig att Maria fått en så enastående ställning i Kyrkan? Allt kommer sig av att Gud redan från begynnelsen (1 Mos. 3:15) utvalt henne att föda världens frälsare och utvalt henne enbart för detta ändamål. Ängeln Gabriel hälsar henne med orden: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig… Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.” När Maria undrar hur det skall ske, svarar ängeln Gabriel: ”Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son” (Luk. 1:28-35). Maria är ett tabernakel över Jesus, där Guds Ande vilar på samma sätt som Guds Ande överskuggar nådastolen i Jerusalems tempel. Det är Marias kallelse och utvaldhet i Kristus som gör att hon i allt säger ja till Guds vilja: ”Må det ske med mig som du har sagt”.  Denna utkorelse och utvaldhet i Kristus låter Kyrkan bekänna henne som ”obefläckad”, d.v.s. från det första ögonblicket av sin tillblivelse fri från varje syndens fläck.

Inte bara Maria utan också Josef får sin beskärda del av uppenbarelsen. Den kommer till honom i en dröm där Herrens ängel säger till honom: ”Josef, Davids son, var inte rädd att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande”. Att Josef under sådana förhållanden kroppsligen skulle ha fullbordat äktenskapet med Maria är en omöjlig tanke. ”Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son” (Matt. 1:25). Händelserna i samband med Jesu födelse och herdarnas berättelse om änglarnas budskap får Josef att inse att Maria har en alldeles unik kallelse och uppgift som inte bara har med barnafödande att göra. ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk. 2:19). Josef inser att hans egen kallelse och uppdrag går långt utöver vad ett vanligt faderskap kräver och att det rum som är helgat för Guds människoblivande är heligt för all framtid. Det är därför inte utan skäl som Kyrkan i sin liturgi bekänner Maria som semper virgo, ständig jungfru. Evangeliernas omnämnande av Jesu bröder och systrar måste ses utifrån den dåtida storfamiljens förhållanden som nära släktingar eller som barn till Josef i ett tidigare äktenskap.

Det finns en tredje person, som spelar en viktig roll i det dramatiska skeendet kring Guds inträde i världen: Marias släkting Elisabet, blivande moder till Johannes döparen. Det är till henne som Maria efter bebådelsen i sjätte månaden av Elisabets havandeskap söker sin tillflykt. Maria hinner knappt hälsa på Elisabet innan denna, fylld av helig ande, utbrister: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig… Salig är hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse” (Luk. 1:42-45). Elisabets saligprisning följs av Marias lovsång, där Maria själv säger: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig” (Luk. 1:48). Maria prisas salig, inte bara för stunden utan för all framtid. Saligheten är inte ett jordiskt lyckorus eller en framgångssaga utan den salighet som ligger i den obrutna förbindelsen med Jesus Kristus. Det är därför som Kyrkan om Maria kan bekänna att hon vid sitt avsomnande upptagits med kropp och själ till himmelens härlighet.

Människovärde utan Gud?

I dagens Rakt på intervjuar Margit Silberstein eu-kommissionären Cecilia Malmström. I slutet av programmet konstaterar Malmström att främlingsfientligheten är på frammarsch inte bara i ytterlighetspartier utan också i de etablerade partierna på eu-nivå. Det finns ett reellt hot mot sådana värden som tolerans, människovärde, alla människors lika värde, demokrati och frihet. ”Hur kan det ha blivit så?” frågar Silberstein inte utan en viss förskräckelse i rösten. ”Ja, om jag det visste” svarar Cecilia Malmström utan att ge något verkligt svar.

Frågan är alltför viktig för att förbli obesvarad, men kanske är det så att svaret är alltför känsligt för att kunna tas upp i ett intervjuprogram också av en så klok människa som Cecilia Malmström. Sådana värden som tolerans, människovärde, mänskliga rättigheter, demokrat och frihet betraktas ofta som absoluta och självskrivna utan att man reflekterar över den bakgrund mot vilken dessa värden vuxit fram. Det finns nämligen ingenting självskrivet i dessa värden utan de är möjliga först mot den kristna bakgrund som betraktar människan som Guds avbild, skapad av Gud för att tillhöra Gud. Där Gud glöms bort eller förtigs, som ständigt sker i det sekulära Europa av i dag, där vilar människovärdet på en ytterst bräcklig grund, som plötsligt kan förvandlas till en avgrund liknande den som uppstod i samband med nazismens frammarsch på 1930-talet.

Det är symptomatiskt att den kristna värdegrunden förtigs inte bara i eu-sammanhang utan också i de inompolitiska frågorna. Man förlitar sig på att demokratin skall kunna ge ett hållbart försvar, men i det ögonblick då majoriteten omfattar eller förordar ett människovärde byggt på samhällsnyttan eller ekonomin blir demokratin sin egen fiende. I demokratins namn kan de förskräckligaste ting äga rum om man inte har ett människovärde byggt på den kristna människosynen. Ingenstans finner man ett hållbart och förblivande människovärde annat än i tron på att människan inte bara är skapad av Gud utan också älskad av Gud.

Kyrkans enhet – synlig eller osynlig?

Till de stötestenar som hindrar många frikyrkliga från att betrakta Katolska kyrkan som en riktig kyrka hör inte bara Marias ställning inom Katolska kyrkan utan också Katolska kyrkans anspråk på att vara den enda kyrkan, grundad av Jesus Kristus själv. Begreppet ”kyrka” har tidigare haft en svag ställning inom frikyrkligheten, som hellre sett på sig själv som en väckelserörelse – t.ex. frälsningsarmén och pingströrelsen – som enskilda församlingar eller möjligen som samfund. Begreppet ”kyrka” har man snarast tagit avstånd ifrån i den bestämda uppfattningen om att detta begrepp stått för något stelnat och institutionellt.

Med tiden har emellertid begreppet ”kyrka” blivit alltmer accepterat inom frikyrkligheten, dels som en beteckning på gudstjänstlokalen, dels som beteckning för samfundet. I vår tid har det till och med blivit populärt att använda sig av den grekiska termen ekklesi´a (Ekklesia Örebro) som kan översättas med både ”kyrka” och ”församling”. Bakom detta ligger sannolikt insikten om att organisation och institution dels är någonting som man har nytta av, dels inte behöver stå i motsättning till det som uppfattas som mera andeinspirerat och personligt. Man kan naturligtvis också fråga sig i vilken utsträckning som den förnyade användningen av begreppet ”kyrka” möjligen återspeglar en förstelning av de egna formerna som man tidigare varit så kritisk mot hos andra.

Parallellt med kyrkobegreppets återinförande växer kritiken mot att den Katolska kyrkan hävdar sig själv som den enda heliga, katolska och apostoliska kyrkan. Om man betraktar sig själv som kyrka kan den katolska kyrkan inte längre gärna göra anspråk på att vara den enda sanna kyrkan, säger man. Bakom detta ligger två helt olika uppfattningar av vad begreppet ”kyrka” innebär, en teologisk och en sociologisk. För många frikyrkliga är ”kyrka” helt enkelt ett samlingsbegrepp för lokala församlingar, ett annat ord för samfund. För den Katolska kyrkan är det inte summan av delarna som bildar en enhet utan enheten som är det primära och som sedan återspeglar sig i de många delarna.

Parallellt med denna skillnad finns en skillnad som återspeglar sig i det sätt på vilket man tänker på och talar om kyrkans enhet. Många protestantiska kyrkor delar med Katolska kyrkan bekännelsen till ”en, helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Utsagan har blivit en viktig utgångspunkt för det ekumeniska arbetet med kyrkans enhet. Att man är ense om ordalydelsen betyder emellertid inte att man är ense i sak. Vad den Katolska kyrkan menar framgår klart av Katolska kyrkans katekes och många andra dokument. Den enda heliga, katolska och apostoliska kyrkan är den som vi i dagligt tal kallar för den Katolska kyrkan.

För protestantiska samfund är saken inte lika klar. Nicenska bekännelsens ”en helig katolsk och apostolisk kyrka” är här inte längre den Katolska kyrkan utan en abstrakt kyrka, ett samlingsbegrepp som omfattar alla andra kyrkor i världen. Denna kyrka saknar emellertid synliga kännetecken. Den har ingen gemensam lära, ingen gemensam organisation, inget gemensamt ämbete, ingen gemensam syn på sakramentens antal eller innebörd. Så länge som man inte ställer några intrikata frågor utan befinner sig i abstraktionens tunna luft går det att till nöds nöja sig med detta innehållslösa kyrkobegrepp. Den mest karakteristiska skillnaden i förhållande till Katolska kyrkan är att detta protestantiska kyrkobegrepp gör kyrkan fullkomligt osynlig. I många fall strävar man inte ens efter någon kyrkans enhet, trots att Jesus bett för den. Man finner sig tillrätta med och försvarar till och med ”status quo”.

Nu är det uppenbart att Jesus ber för sin Kyrka och för dess enhet (Joh. 17). Hans översteprästerliga förbön äger rum i samband med den sista måltiden, då endast de tolv apostlarna är närvarande. Men han ber inte bara för apostlarna utan också för dem ”som genom deras ord tror på mig”. Och enheten har ett mycket bestämt syfte: för att världen skall tro på att Jesus är sänd av Fadern och att enheten mellan Fadern och Sonen också skall prägla kyrkan, enhetens gemenskap. Endast så skall världen förstå att Gud älskar världen. Kristian Lundberg har i tidningen Dagen gjort ett inlägg om denna längtan efter enhet. Det är uppenbart att denna enhet inte kan vara osynlig. Den måste ta sig uttryck i en yttre gemenskap och sammanhållning, annars kan världen aldrig förstå vad Kyrkan är och vad den är till för.

Man kan fråga sig om det som många protestantiska kyrkor avser med ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka” i själva verket är ett täcknamn för det man menar med Guds rike. Det finns en principiell skillnad mellan det som kallas Guds rike och Kyrkan. När Jesus första gången uppträder offentligt sker det med proklamationen ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”. Om detta Guds rike konstaterar Jesus i ett senare sammanhang att det inte är av det slaget att man kan se det med sina ögon. ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det” (Luk. 17:21). Guds rike är osynligt för ögat. Paulus instämmer när han i Romarbrevet säger: ”Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet, glädje och frid i den helige Ande” (Rom. 14:17). Samtidigt inrättar Jesus en yttre synlig organisation när han utser det tolv apostlarna (Mark. 3:13-19) och Petrus till deras ledare: ”Du är Petrus, Klippan, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt. 16:18). Det är till denna Kyrka som Jesus ger sitt uppdrag att gå ut i hela världen för att göra alla folk till lärjungar. Men det är inte Kyrkan som är slutmålet för kallelsen utan Guds rike. Den synliga kyrkan skall endast vara ett verktyg för det i tiden osynliga Guds rike.

Se också påven Franciskus homilia: En kristen utan kyrka är helt och hållet idealistisk!

Kristna värderingar i politiken?

Lars Adaktusson har i tidningen Dagen skrivit en utmärkt artikel om KD:s partiprogram under rubriken ”KD är inte religiösa dogmer”. När Adaktusson talar om det judiskt-kristna idéarvet finns det emellertid alltid en risk för exklusivt tänkande som om dessa värderingar enbart skulle vara hämtade från den judiska eller kristna religiösa sfären. I själva verket är dessa värderingar nedlagda i själva skapelsen och kan återfinnas hos alla människor av god vilja oberoende av religion. De är i god mening ”katolska”, d.v.s. allomfattande. Det är fråga om det vi kallar ”naturrätt”. Att det vi kallar ”naturrätt” förädlas i Jesu undervisning (”vill du vara fullkomlig”) och når nya höjder i t.ex. bergspredikan förändrar ingenting i grunden. Det är genom att vara skapad till Guds avbild som människan från begynnelsen och i grunden är en etiskt medveten och tänkande varelse.

I det politiska spelet kan det vara värdefullt att hänvisa till det för alla människor gemensamma arvet och till samvetets roll i stället för att spela ut det judiskt-kristna arvet som någonting exklusivt och annorlunda. Om det är någonting jag saknar i Adaktussons artikel så är det också en hänvisning till ”subsidiariteten”, ett svårfångat med viktigt begrepp i den katolska socialläran.

Färdigpaketerat

”Färdigpaketerad kristendom med ensidig betoning av form, struktur och makt försvårar för oss att dagligen följa Jesus”, skriver Bo Nyberg och Dan Lindmark  i tidningen Dagen. Först måste man fråga: Var finns denna kristendom med ensidig betoning av form, struktur och makt? I katolska kyrkan, får man förmoda, eftersom artikeln är skriven i kölvattnet av debatten om Ulf och Birgitta Ekmans konversion. 

Det är sant att det – tack och lov – finns mycket i den katolska kyrkan som är färdigpaketerat,  men att det skulle hindra någon människa från att följa Jesus måste ses som ett obetänksamt uttalande ”i krigarens uppsåt att såra och döda” eller kanske ännu mer i syfte att försvara sin egen position. En smula eftertanke säger oss att det inte finns något given motsättning mellan fasta strukturer och personlig tro. Någon har sagt att man inte behöver uppfinna hjulet på nytt varje gång man skall använda det, och samma sak kan sägas om böner, former och fasta strukturer. Inte bara katoliker utan förhoppningsvis också frikyrkliga vänner ber förmodligen ett färdigformulerat Fader vår en eller flera gånger om dagen. Jesus gav oss den bönen till hjälp när hans lärjungar frågade honom om hur de skulle be. Det är med andra ord en färdigpaketerad bön.

Det är sant att det i katolska kyrkan finns en rik skatt av färdigpaketerade böner från mer än tvåtusen år. Hindrar de mig från att följa Jesus?  Jag vill påstå att de snarare hjälper mig att följa Jesus. Om jag ber Psaltarens psalmer i Kyrkans dagliga bön, hindrar de mig från att följa Jesus? Jag vill påstå att de hjälper mig att följa Jesus, för Jesus bad dem själv. De var hans dagliga bön redan från hemmet i Nasaret. Han ber dem ofta, t.o.m på korset i sin dödsstund. Ingen kan undvara färdiga böner. Också den mest andeinspirerade församling finner så småningom sina egna former och strukturer. Det är både naturligt och nödvändigt. I det av många frikyrkliga gärna citerade Apostlagärningarna berättas det om hur Petrus och Johannes gick upp till templet ”till den bön som hölls vid nionde timmen” (Apg. 3:1) och om hur samma bönetimme spelar en viktig roll vid de första hedningarnas omvändelse och dop (Apg. 10). Dessa bönetimmar var ett arv från det judiska folket som urkyrkan gick in i och som den katolska kyrkan bevarat ända in i vår tid.

Det är verkligen sant att det i den katolska kyrkan finns mycket som är färdigpaketerat, men är det en nackdel? När vi får gåvor är det inte sällan i form av inslagna paket. Den färdigpaketerade gåvan innehåller ett överraskningsmoment. Vi måste veckla upp paketet, ibland med stor möda, för att få se den verkliga gåvan. Den som söker han finner. Så är det också med de traditionellt utformade bönerna och gudstjänstordningarna. De innehåller en skatt som man så småningom upptäcker inte minst vid ett flitigt bruk. Det inslagna paketet har ytterligare en funktion: att skydda gåvan från att förstöras genom ovarsamhet. Så fungerar också kyrkans tradition: att bevara evangeliet från att förvanskas. ”Lex orandi, lex credendi” är en fornkyrklig formulering från Augustinus tid, som betyder att bönens och gudstjänstens lag är också trons lag. Det är genom de traditionellt utformade bönerna och gudstjänstordningarna som trons innehåll bevaras från förvanskning.

Den stora skökan

Jonathan Ekman, styrelseordförande i Livets ord och son till Ulf och Birgitta Ekman, som meddelat sin avsikt att konvertera till katolska kyrkan, har på sin blogg tagit till orda i en angelägen fråga, nämligen om hur kristna människor i olika kyrkor och samfund talar om sina medkristna i andra kyrkor och samfund. Han finner att delar av frikyrkligheten ofta uttalar sig mycket fördomsfullt inte minst mot katolska kyrkan, som man identifierar med Uppenbarelsebokens tal om ”den stora skökan” (Upp. 17-18). Blogginlägget är numera borttaget men finns refererat i tidningen Dagen, som också har ett inlägg av Carl-Henrik Jaktlund, som delvis ger Jonathan Ekman rätt.

Det är ingen tvekan om att Ekman här rör vid en öm punkt. Identifikationen av ”den stora skökan” med den katolska kyrkan är visserligen av gammalt datum men inte äldre än medeltiden, där den användes av olika mot den katolska kyrkan fientliga grupper. Något som helst bibliskt stöd finns naturligtvis inte, allra minst i Uppenbarelseboken själv, där ”den stora skökan” tvivelsutan står för den dåtida romerska kejsarmakten och dess avgudadyrkan.

Det vore mycket vunnet om språkbruket kristna kyrkor och samfund emellan kunde renas från överdrifter och generaliseringar samt avsiktliga vantolkningar. Den viktigaste utgångspunkten för en konstruktiv dialog är att man anför vad motparten verkligen tror på med dess egna ord – inte hur man själv tolkar motparten.

Maria - semper virgo

Frågan om Marias ständiga jungfrulighet diskuteras ivrigt, men kan med fördel också betraktas ur Josefs synvinkel. Vad vet vi om Josef? Inte mycket. Eftersom han tidigt försvinner ur evangeliernas berättelser har man dragit den slutsatsen att han sannolikt var död vid tiden för Jesu offentliga framträdande. Josef kan alltså ha varit mycket äldre än Maria . Så framställs han ofta i konsten. Han kan ha varit änkeman och han kan t.o.m. haft barn innan han trolovar sig med Maria (så i Jakobs protoevangelium c:a år 120). Om Josef heter det att han var en ”rättfärdig” man, d.v.s. en som i allt ville göra Guds vilja. När han upptäcker att Maria är havande innan de konfirmerat sitt äktenskap beslutar han därför att skilja sig från henne i enlighet med lagens föreskrift. Eftersom Josef tydligen också var god och barmhärtig beslutar han att skilja sig från henne i hemlighet i stället för att utsätta henne för det vanliga blottställandet vid äktenskapsbrott.

Dessa planer ställs hastigt på huvudet när Josef får en uppenbarelse i drömmen. En ängel säger till honom: ”Josef, Davids son, var inte rädd att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt. 1:20f.). Josef får alltså ett uppdrag: att föra hem Maria som hustru och att därmed också ta ansvar för barnet, som är avlat av helig ande och som skall frälsa sitt folk från dess synder. Josef gör som ängeln befallt. Han för hem sin trolovade men fullbordar inte sitt äktenskap med henne eftersom barnet som hon bär är avlat av helig ande. Hur pass sannolikt är det att Josef efter att ha mottagit det inkarnerade Ordet och dess heliga moder senare skulle avla egna barn med Maria? Om man föder och får i uppdrag av Gud att ta ansvar för honom som skall bli världens frälsare, kan det någonsin bli som i ett vanligt äktenskap? Finns det plats för ytterligare uppdrag?

Nå, men Jesu bröder och systrar? (Mark. 6:3). Vad skall man tänka om dem? Bröder och systrar behöver inte nödvändigtvis betyda biologiska bröder och systrar. Det kan mycket väl vara medlemmar i en storfamilj, t.o.m. barn till Josef. När Jesus kommer till sin hemstad Nasaret och man talar om hans bröder (namngivna) och systrar svarar Jesus genom att tala om sin hemstad, sina släktingar och sitt hem. När han i Mark. 3:31-35 får höra att hans mor och bröder är där för att ta hand om honom ser han på dem som samlats för att lyssna till honom och säger ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och och mor”. För Jesus är det andliga släktskapet det avgörande. Inte i något sammanhang ens antyder han att han haft eller har några biologiska syskon, d.v.s. barn till Maria. Ingenstans i nya testamentet talas det heller om "Marias barn" i pluralis.

När Jesus hänger på korset finns inga av de omtalade bröderna eller systrarna närvarande, endast Maria och ”hennes syster Maria, Klopas hustru” (Joh. 19:25). Att systern också kallas Maria antyder att det inte heller här är fråga om biologiskt systraskap utan om annat nära släktskap. Om Jesus hade haft biologiska bröder och systrar hade det funnits all anledning för dem att bistå sin mor. Jesus förnekar inte sin mor men överlämnar henne i Johannes vård, en tydlig antydan om den gryende kyrkan, där Maria är kyrkans mor och alla är bröder och systrar.

Inget av allt detta kan tyckas vara ”bevis” för Marias förblivande jungfrulighet (semper virgo) men de ger heller inga motbevis. Men tillsammans med annat har det givit tillräckliga skäl för kyrkan att tala om Maria som ”semper virgo”. Kyrkofäderna diskuterade det,  Andra konciliet i Konstantinopel bekände det och den lutherska konkordieformeln (art VIII) instämmer i det. Blir "semper virgo" 2000-talets mariadogm?

Kyrkan densamma överallt?

”Katolska kyrkan är inte samma sak överallt” skriver Sune K Andersson i tidningen Dagen. På detta svarar jag ”Katolska kyrkan är densamma överallt”. Hon har samma bekännelse (katolska kyrkans katekes), samma gudstjänstordningar, samma sakrament, samma ämbete o.s.v. De avvikelser eller variationer som man kan iaktta på skilda håll i världen är antingen missbruk eller kan betecknas som sådant som inte hör till kyrkans väsen (esse). Om man sedan vill utnyttja dessa missbruk eller oväsentligheter för att misskreditera katolska kyrkan så får det stå för sagesmannen själv och vittnar snarast om en tveksam kyrkosyn. Ett ordspråk säger ”man skall inte döma hunden efter håren” d.v.s. man skall inte döma hunden bara efter en ytlig betraktelse utan efter dess uthållighet och dess inre karaktär. En liknande eftertänksamhet och återhållsamhet borde prägla alla kristna i deras kritik över andra samfund och kyrkor.

”Se, hur de älskar varandra”, hette det om de första kristna. Det är svårt att känna igen den utsagan i den ström av angrepp på katolska kyrkan som följt i spåren av Ulf Ekmans konversion. I stället frestas man citera Paulus i Galaterbrevet 5:15: ”Om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra”. Angreppen är begripliga utifrån det hot man känner mot den egna ståndpunkten. ”Ulf Ekmans svek” är de ord man använder för att materialisera detta hot. Ofta nog bottnar hotet i den egna ståndpunktens ensidighet. Det är lätt att bli ”frälst” på en ensidig förkunnelse, och det skall vi vara glada för, men det är inte lätt att i längden leva på en alltför ensidig kost. Kanske är det detta som Ulf Ekman och hans fru har upptäckt.

Det finns dock något gemensamt för den evangeliska fosterlandsstiftelse som min farfar och farmor representerade, den frälsningsarmé som min hustrus farmor och farfar tjänade och den heliga katolska kyrka som jag och min hustru bekänner: kärleken till Jesus.

Maria - enhetens moder

Det är modigt av Joel Halldorf att i tidningen Dagen utnämna Maria till enhetens moder men också helt rätt. Ingen annan kan bättre medverka till kyrkans enhet än Maria. Men som alltid när man för Maria på tal, reser sig en mur av invändningar från ”bibeltroende”, framför allt denna: ”Var står det skrivet?” Den biblicistiska fåran i svensk kristenhet är plöjd på djupet. Och det är inte underligt. Många av oss har blivit väckta till andlig insikt och andligt liv just genom bibelordet. Bibeln säger det själv. ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar” (Hebr. 4:12). Också de ibland oss som upphöjer Andens verk till det verkligt viktiga hänvisar ständigt till ordet.

Jag själv hör till dem som blivit väckta genom det lästa bibelordet och haft min samhörighet med ”bibeltroende” grupper i Svenska kyrkan. Men sanningen kräver att jag redovisar att också andra människor och händelser haft inflytande på min andliga utveckling – och så är det för oss alla. Jag nöjer mig här med att hänvisa till mitt tidigare blogginlägg om den nödvändiga auktoriteten. Bibeln är viktig men den är inte allena. Den har inte kommit ned från himlen som muslimer tror om koranen. Bakom bibeln står inte bara skriftliga dokument som Paulus och andra apostlars brev utan också muntliga traditioner och hela det gamla testamentet – också det med muntliga traditioner som bakgrund. I centrum står Jesus själv, som inte skrev ett enda ord, men som trots detta givit upphov till allt. Om honom kan man säga ”allena”, "Jesus allena", det är Maria den första att betyga och om detta vittnar hela hennes liv och tillvaro.. Det är hon som har givit oss traditionerna om Jesu födelse och det vi känner till om Jesus före hans offentliga framträdande.

Traditioner spelar alltså en stor roll före men också vid sidan av bibeln och efter bibeln. Gudstjänsten har vuxit fram inte på bibelns grund utan jämsides med bibeln. En annan viktig tradition har den s.k. trosregeln varit, den som står bakom våra trosbekännelser och med vars hjälp man avvisat traditioner som inte stått i överensstämmelse med trosregeln. Först efter trosbekännelsernas framväxt under 300-talet fastställs den s.k. kanon, d.v.s. hur många och vilka böcker som skall ingå i det som vi nu kallar nya testamentet. Bibeln har vuxit fram i och vilar hela och hållet i den kyrkliga traditionen. Därför spelar också den kyrkliga traditionen en roll för hur vi läser och tolkar bibeln och på detta grundar sig kyrkans behov av ett läroämbete.

Därför ligger det ingenting konstigt i att det vuxit fram traditioner också om Maria. Maria är näst Jesus den viktigaste gestalten i nya testamentet. Hon är den som står honom allra närmast, från födelsen och fram till korset, uppståndelsen och himmelsfärden. Hon är den enda om vilken ängeln Gabriel säger att hon är ”full av nåd”, obefläckad av arvssyndens skuld. Hon är den enda som förmått säga sitt fullkomliga ”ja” till Gud och har på det sättet blivit en förebild för alla oss kristna. ”Salig hon som trodde”, säger Elisabet (Luk. 1:44).  Med rätta kallar henne konciliet i Efesus år 431 för ”Guds moder” (theotokos - gudaföderska) eftersom Jesus inte bara är människa utan Gud och människa, ”född av Fadern före all tid…  av samma väsen som Fadern”  (den s.k. nicenska trosbekännelsen). Alla kyrkans traditioner om Maria bygger på detta och är inga uppfinningar ur tomma intet. Man kan inte överdriva Marias betydelse men man kan underskatta den och framför allt  behöver man ständigt fördjupa sig i den.

Därför föreslår jag att vi tar fasta på Joel Halldorfs förslag och inte bara prisar henne salig utan också anbefaller frågan om kyrkans enhet till Maria. Ingen kan bättre än hon som också är kyrkans moder (Joh. 19:27) förstå vår längtan efter och  vår bön om enhet.

Vad fanns före Big Bang?

Frågan ställdes i gårdagens Aktuellt av en orolig reporter, som inte ville låta sig nöja med att Big Bang skulle vara tillvarons absoluta början. Vad fanns före Big Bang? Den tillfrågade astronomen konstaterade att frågor om tid och rum är relevanta bara i ett expanderande universum och att det finns frågor som vetenskapen utifrån sina förutsättningar inte kan ge svar på. Trots detta upprepade reportern sin fråga utan att få något tillfredsställande svar.

Vi kan känna igen oss i detta, i tilltron till att vetenskapen skall kunna ge oss svar på alla frågor. Vår tilltro är så stor att vi aldrig upphör att förvåna oss över att vetenskapen inte alltid kan ge oss svar. Men om vi inser att våra frågor om tid och rum är relaterade till universums expansion måste vi också inse att svaret på somliga frågor måste sökas på annat håll än i fysikens lagar.

Vad fanns före Big Bang? Aposteln Johannes tvekar inte om svaret: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till och utan det har inget blivit till som blev till.” (Joh. 1:1-3) Johannes upprepar med sina egna ord det som står redan på Bibelns första sidor: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord… Gud sade…  och det skedde så…” (1 Mos. 1). Men det intressanta med Johannes är att han inte låter sig nöja med Ordet som ett skapelseord utan att han också förknippar det med ett existentiellt och etiskt innehåll: ”I Ordet var liv och livet var människornas ljus” (Joh. 1:4). Skapelsen är inte en blind tillfällighet utan har en mening och ett mål, som är förknippat med Ordet. Så småningom gör Johannes klart att detta Ord, som också ger ljus och liv, är Jesus Kristus. Han var hos Gud redan före universums begynnelse och det är genom honom och till honom som Gud har låtit universum skapas. Paulus upprepar samma sak i sitt brev till församlingen i Kolosse: ”Han [Sonen] är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden…  Han finns före allting, och allting hålls samman i honom” (Kol. 1:14-17).

Gud är med andra ord ingen monolitisk maktfullkomlighet (som Islam uppfattar Gud) utan en evig kärleksrelation, som liknas vid den mellan far och son och där Anden spelar en sammanhållande roll. Som kärleksrelation kan den aldrig förbli isolerad och ofruktbar utan strävar utöver sig själv. Redan skapelseberättelsen antyder denna himmelska relation när den beskriver människans skapelse: ”Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss… Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1 Mos. 1:26f.). Människans skapelse sker som ett samråd i den heliga Treenigheten. Men fullkomligt uppenbarad blir denna kärleksrelation först när Kristus blir människa: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Först då blir det möjligt för människan att nå sin fulla bestämmelse, att gudomliggöras som en ny skapelse: ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 3:16). I Kristus uppfylls universums mening och mål.

Gud i dag

Knappt har svallvågorna efter paret Ekmans konversion till katolska kyrkan lagt sig förrän religionshistorikern Christer Hedin leverar en bredsida mot svensk frikyrklighet över huvud taget. I en artikel i Uppsala Nya tidning den 17 mars (citerad här och här) förutsäger han frikyrklighetens undergång men också den katolska kyrkans överlevnad. Hedin, som beskriver sig själv som oengagerat svenskkyrklig, menar att frikyrklighetens strävan efter upplevelser i form av en euforisk lyckokänsla väger lätt mot den katolska kyrkans strävan efter stillhet, eftertanke och tradition. Den karakteristik som Hedin formulerar är till synes helt bestämd av psykologiska faktorer. Hur viktiga sådana faktorer än kan vara i för enskilda konversioner, så finns det teologiska skillnader som inte skall underskattas vid en jämförelse.

Den saken blir man medveten om, när man granskar Anders Gerdmars blogginlägg ”Varför jag aldrig valde att konvertera till Rom”. Gerdmar är rektor för Livets Ords teologiska seminarium och en framträdande person inom Livets ord, den rörelse som paret Ekman nu lämnat i samband med sin konversion. I sitt blogginlägg går han igenom viktiga teologiska skillnader men också vad han anser vara gemensamt tankegods för alla kristna kyrkor i världen. Vad man kan lägga märke till i Gerdmars uppräkning av det gemensamma som har ”frälsningsbetydelse” är att där saknas ett omnämnande av både kyrka och sakrament. I stället betonas ”Guds ord” som källa till tron. Denna starka betydelse av Bibeln som Guds ord är ett arv från reformationen och karakteristisk för hela den protestantiska kyrkogruppen. Den innebär att man kan ”hoppa över” en tvåtusenårig tradition och grunda nya kyrkor direkt på bibelordet. För en katolik är det i stället gudsuppenbarelsen i Jesus Kristus som är det grundläggande och om denna gudsuppenbarelse vittnar inte bara Bibeln utan också den kyrka som instiftats av Jesus själv och som förvaltar icke bara den i Bibeln återgivna skrivna traditionen utan också handlingens tradition i gudstjänst och sakrament.

Betoningen av ordets vittnesbörd och utelämnandet av den sakramentala handlingen sammanhänger med en annan ensidighet inom frikyrkligheten: bristen på inkarnatorisk teologi, d.v.s. en teologi som tar sin utgångspunkt i Guds människoblivande i Jesus Kristus och inte bara i försoningen. En sådan inkarnatorisk teologi är viktig inte bara för förståelsen av kyrkans väsen utan också för förståelsen av Marias betydelse.

När Gerdmar mot allt detta betonar Bibelns prioritet och dess utslagsgivande röst bortser han från en viktig faktor: nödvändigheten av tolkning. I själva verket är det just denna tolkning som har lett till den reformatoriska rörelsens uppsplittring i ett mycket stort antal kyrkor, samfund och sekter. All bibelläsning innebär samtidigt en tolkning utifrån förutsättningar som inte alltid är medvetna för bibelläsaren (se vidare mitt blogginlägg om den nödvändiga auktoriteten). Det går helt enkelt inte att läsa Bibeln ”from scratch”. Också den historiska bibelforskningen har sina givna utgångspunkter. Frågan om Bibelns auktoritet blir i själva verket en frågan om läroauktoritet. Katolska kyrkan har här en tvåtusenårig lärotradtion att bygga på som bevarar den från ensidighet och låter den kristna tron fördjupas i all dess rikedom.

Den nödvändiga auktoriteten

Ulf Ekmans förestående konversion till katolska kyrkan har sänt svallvågor genom svensk kristenhet. Konversionen kommer kanske inte som någon överraskning. Det har funnits åtskilliga förebud, men för många som litat på Ulf Ekmans auktoritet upplevs konversionen förmodligen ändock som ett svek (se t.ex. tidningen Dagens ledare). En sak visar denna konversion med all önskvärd tydlighet. Auktoritet inom religionen är ingen främmande fågel men får aldrig knytas till någon enskild människa. Ulf Ekman, som varit en auktoritet för många, har till sist insett att hans egen auktoritet inte längre räcker till.

Det ligger ingenting konstigt i att det är nödvändigt med auktoritet i kyrkan, ingenting konstigare än att vi i vårt dagliga liv ständigt är hänvisade till att lita på auktoriteter. Många vill hävda att Bibeln är deras enda auktoritet. Detta är en illusion. Bibeln har alltid tolkats och kommer alltid att tolkas. Den tolkar sig inte själv. Bibeln allena är icke allena. Bakom varje bibeltolkning står ofta en enskild person. Protestantismens historia är fylld av sådana enskilda personer och bibeltolkningar som givit upphov till ständigt nya samfund, kyrkor och sekter. De reformatoriska Luther, Zwingli, Calvin har fått otaliga efterföljare nyare tid, en Waldenström, en Rosenius, en William Booth, en Levi Pethrus, en Ulf Ekman o.s.v., var och en med sin egen specialitet. Det är protestantismens svaghet  att den tror sig bygga på Bibeln allena utan att inse att Bibeln aldrig kan vara allena.

Det är i insikt om detta som inte bara Ulf Ekman utan åtskilliga andra, präster och lekmän, har insett att den enda auktoritet som är hållbar i kyrkan är den som kyrkan själv tillhandahåller genom sitt tvåtusenåriga läroämbete, som garanterar arvet från apostlarnas dagar. Det är i denna lärotradition som Bibeln har uppstått som ett vittnesbörd om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Det är i denna lärotradition som kyrkans trosbekännelser har formulerats. Det är i denna lärotradition som gudstjänstens struktur har vuxit fram. Det är i denna lärotradition som kyrkan alltjämt i denna dag formulerar sig i en ny tid med nya problem.

Många har den föreställningen att det i den katolska kyrkan är påven som bestämmer vad man skall tro och att påven är den yttersta auktoriteten för allting. Ingenting kan vara felaktigare. Petrusämbetet är visserligen en garant för kyrkan enhet och mot irrläror, som hotar den givna uppenbarelsen i Jesus Kristus. Men påven står aldrig "allena" utan alltid i samråd med biskopskollegiet. Över huvud taget finns  i den katolska kyrkan inget ”allena”. Det är därför hon med rätta kan kalla sig ”katolsk”, d.v.s.  allomfattande.

Sök först Guds rike

”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt. 6:33). Orden kommer som en slags avslutning på Jesu uppmaning att inte göra sig bekymmer (6:25-32). Det är lätt att fastna i de romantiska beskrivningarna av himlens fåglar och ängens liljor, som till synes klarar sig utan att göra sig några bekymmer. Ändock vet vi att varken fåglar eller liljor lever så bekymmerslöst som det kan se ut. Fåglar kan bli mat åt andra och liljor kan trampas ner. Men i ett avseende är fåglar och liljor förebilder. De söker inte fylla ut sitt liv med mer än vad de behöver för att överleva. I det avseendet är människan omåttlig. Hon låter sig inte nöja med vad hon behöver för att överleva utan hon samlar på sig för att fylla ett tomrum. Detta ”tomrum” som varje människa kan känna inom sig själv har inte med kroppslig hunger och törst att göra utan är ett rop efter en mening i tillvaron. (Om man vill kan man finna ett dagsfärskt exempel på detta människans ångestrop i en recension över ”Teater terrified to the last degree” i dagens Sv.D.). Det är detta tomrum som Jesus vill fylla när han säger ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” – d.v.s. mättnad för er andliga hunger och törst.

Att söka Guds rike kan ju tyckas som en ganska enkel uppmaning om man bara vet var man skall söka och vad som menas med Guds rike. Det andliga tomrum som vi kan känna inom oss och som får oss att samla på allt mellan himmel och jord – inte bara materiella ting utan också underhållning och nöjen – är i själva verket en påminnelse om vårt gudomliga ursprung och vår gudomliga bestämmelse. Det bästa beviset för detta är att tomrummet aldrig blir fullt. ”Ögat mättas icke av att se och örat blir aldrig fullt av att höra” (Pred. 1:8). Tomrummet kan aldrig fyllas av någonting annat än av den gudomliga fullheten själv. Det är denna gudomliga fullhet som Jesus kallar ”Guds rike”.  Att söka den fullheten är människans viktigaste värv. Ingenting annat kan mätas med detta.

Många undrar var den fullheten finns. Till några fariséer, som frågade Jesus om Guds rike, svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller : Där är det. Nej, Guds rike är inom er [a.ö. ’mitt ibland er’]” (Luk. 17:20f.). Svaret kan tyckas dunkelt tills man inser att Guds rike är Jesus själv och den relation som man upprättar till honom i det ögonblick då man svarar på hans kallelse och följer honom. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”. Det är en god levnadsregel inte bara för fastetiden utan för hela livet.

Älskar Gud ateister?

”Ett kan vi lära oss av döden: att livet förpliktigar. Detta att vara vid liv, att ha ett liv, är också att bära ansvaret för att leva det så sant och meningsfullt vi bara kan. När en människa dör, lämnar hon den påminnelsen i arv, det är vackert och vi kan behöva den”. Orden inleder Therese Erikssons recension av den bortgångne filosofen Thomas Anderbergs sista bok Det mesta blir aldrig av.

Att leva livet så sant och meningsfullt som vi bara kan. Det är ingen dålig maxim. Man brukar säga att ateister är gudsförnekare, men ibland tror jag att det som de förnekar mest är en vrångbild av Gud. Om man söker sanningen och inte låter sig begränsas bara till det som kan vägas och mätas eller till det som vetenskapen kan godkänna utifrån sina premisser, då kan man inte hamna fel.

Jesus berättade en gång en liknelse om en man som hade två söner. Han sa till den förste ”Min son, gå ut och arbeta i vingården”. Sonen svarade ”Nej, det vill jag inte”, men sedan ångrade han sig och gick. Sedan sa mannen samma sak till den andre sonen. Han svarade ”Jag skall gå, Herre”, men han gick inte. Vem av de båda sönerna gjorde vad fadern ville?

Till sist handlar det inte så mycket om vad vi säger utan om vad vi gör, om vi lever livet ”så sant och meningsfullt som vi bara kan”. Att söka sanningen är aldrig fel. Att göra det som är sant och rätt är aldrig fel. Joseph Ratzinger (påven Benedikt XVI) skriver i sin bok Christianity and the Crisis of Cultures att även om vi lever i ett sekulariserat samhälle skall vi inte leva efter liberalismens princip ”som om Gud inte fanns” utan i stället i enlighet med Pascals slutsats ”som om Gud fanns”. Gud älskar ateister inte för att de förnekar honom utan när de söker sanningen och lever livet så sant och meningsfullt som de bara kan.

Pride: stolthet eller högmod?

Ett av de vanligaste låneorden i svenska språket är ”pride”, som betyder stolthet – men också högmod. Dock är det mest i den första betydelsen som ordet har blivit populärt på svenska. ”Pride” betyder då att vara stolt över sig själv, att inte låta sig kuvas, att äga självförtroende och självkänsla. Sådan självkänsla anses vara en bristvara i vår tid och det finns en uppsjö med självhjälpsmetoder för hur man skall kunna avhjälpa en sådan brist (se Anders Mathleins understreckare om myten om självhjälp som ersättning för religionen i Sv.D. 3/3). I betydelsen ”stolthet” har ordet  ”pride” framför allt annekterats av hbtq-rörelsen, som gör stort nummer av det genom sina pride-festivaler.

Men ”pride” kan också betyda ”högmod”, ”övermod”. Steget från stolthet och självkänsla till högmod och egenrättfärdighet kan  tyckas stort men är i själva verket ytterst kort och lätt att ta, i synnerhet som det bygger på människans egen vilja och förmåga. Det är inte utan skäl som Ordspråksboken skaldar ”Stolthet går före undergång och högmod går före fall” (16:18). Det är detta steg som Adam i syndafallsberättelsen tar när han vände sig bort från Gud för att gå sin egen väg. Berättelsen om syndafallet återspeglar hur människan vänder sig bort från sin skapare för att bara leva i tro på sig sjäv och sina egna möjligheter. Sådan är människan situation i dag. Den högmodiga och övermodiga människan har gjort sig själv till enda auktoritet. Hon tror sig vara i stånd att själv fullända sitt liv.

Det dramatiska (och traumatiska) är att den högmodiga människan aldrig kan få nog. Hon kommer inte bara att dra andra människor med sig i fallet. Hon kommer ständigt att hungra efter mer uppskattning, mer berömmelse, mer tillfredsställelse – utan att för den skull bli nöjd. Den högmodiga och övermodiga människan kommer alltid att samtidigt vara urtypen för den hungrande och besvikna människan.

Finns det en väg tillbaka? Ett ord som i motsats till ”pride” i stort sett fallit ur bruk är ”ödmjukhet”. Det anses passé och omodernt eftersom saken själv är föråldrad. Ödmjukhet associeras till underkastelse, förnedring, feghet, svaghet – allt sådant som föraktas i en tid som bara hyllar styrka, framgång, lycka och tillfredsställelse. Det är sant att om ödmjukheten bara vore en mänsklig dygd, en mänsklig ansträngning, då skulle den knappast hjälpa. Då skulle den i värsta fall bara leda till ytterligare egenrättfärdighet.

Det finns en väg tillbaka, en väg som Gud har anvisat och berett. ”Följ mig”, säger Jesus till sina första lärjungar. ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Vägen heter efterföljelse, en efterföljelse av Jesus, som genom sin ödmjukhet visat vägen för sina efterföljare. ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus”, skriver Paulus i sitt brev till de kristna i Filippi. ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil. 2:5-8).

Ödmjukheten är därför ingen passivitet, den är i stället högsta aktivitet, att gå in under ett mål för att fullfölja det. Genom sitt ödmjuka nedstigande når Kristus sin upphöjelse (Fil. 2:9). Det gäller också hans efterföljare. Det händer någonting med den som ödmjukar sig. ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk. 18:14). Vägen tillbaka är också vägen framåt. Högmodet ställer det egna jaget i centrum, men ödmjukheten ställer min nästa i centrum. ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva” manar Paulus. ”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras” (Fil. 2:3f.)

Att  följa Jesus på hans lydnadsväg, ödmjukhetens och utblottelsens väg är något som vi blir särskilt påminda om i fastans tid.

(Mer läsning om ödmjukheten finns bl.a. i br. Ingmar Svantesons kommentar till den helige Benedictus regel, ...och jag visste det inte, Artos 2013, s. 121-124.)