Ljus, bli till!

Alla som någon gång funderat över hur Gud enl. 1Mos.1 kunde skapa ljuset innan han skapade sol och måne kan ha glädje av att läsa John Polkinghornes artikel om Den antropiska principen i senaste numret av tidskriften Signum (nr. 7). Polkinghorne beskriver där på ett någorlunda lättfattligt sätt naturvetenskapens nuvarande syn på universums tillkomst och utveckling. Ur det unika tillstånd av extrem täthet och temperatur som vi till vardags kallar för Big Bang för c: 13,7 miljarder år sedan följde snabbt en likformig expansion av materia (till att börja med enkla grundämnen som helium och väte) och energi. Under påverkan av tillfälligheter som små ojämnheter i fördelningen av materia och nödvändigheter som gravitationens inverkan sker så småningom en förtätning till galaxer och stjärnor. Utvecklingen sker alltså från likformighet och enkelhet mot ojämnhet och komplexitet. Från ljus (som ju är en slags energi – ljus, bli till!) till stjärnor och planeter (sol och måne), en utveckling under åtskilliga miljarder år.

För att det skulle kunna uppstå liv i denna  till att börja med mycket ogästvänliga miljö var det nödvändigt att ett antal mycket specifika villkor blev uppfyllda. Ett sådant villkor är att universum äger en tillräckligt öppen karaktär för att nya tillstånd skulle kunna uppstå, en öppenhet ”på gränsen till kaos”. Ett alltför stabilt tillstånd skulle omöjliggöra uppkomsten av någonting helt och hållet nytt. Ett alltför instabilt tillstånd skulle inte låta någonting nytt bestå. (En litterär parallell möter i Stagnelius dikt ”Vän! I förödelsens stund” med de berömda slutorden ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud”).

Ett annat villkor är att planeternas banor är stabila, något som garanteras av gravitationslagens utformning. Fyra fundamentala naturkrafter styr vårt universum, elektromagnetismen, gravitationslagen samt två krafter som reglerar atomkärnornas sammanhållning resp. sönderfall. Dessa krafter vilar på konstanter, vars finjustering möjliggjort utvecklingen från de allra enklaste grundämnens, väte och helium till allt tyngre och mer sammansatta grundämnen inklusive kol, vars egenskap att bilda långa kedjemolekyler är en förutsättning för uppkomsten av liv. Den enda plats där kol kan bildas är i stjärnornas heta inre. Man kan sålunda säga att alla levande varelser är gjorda av stjärnstoff. Fred Hoyle, en pionjär inom 1900-talets astrofysik, lär ha sagt att universums beroende av konstanternas finjustering omöjligt kan vara en lyckosam tillfällighet utan måste vara ett beställningsjobb.

Den kosmiska historien är en dragkamp mellan två motsatta tendenser, den kontraherande gravitationskraften och summan av expansiva effekter. Dessa måste balanseras försiktigt om inte universum snabbt skall dras samman i en stor kollaps (big crunch) eller snabbt expandera till en förtunning som gör livsnödvändiga processer omöjliga. Polkingshornes artikel utgör en fascinerande läsning genom att framhäva ljusets betydelse både för att frambringa liv och för att ge bränsle åt livsprocessen.

Skapelseberättelsen i 1 Mos. är nu inte avsedd att vara någon beskrivning av universums tillkomst utan har snarare till syfte att beskriva människans förhållande till Gud. När aposteln Johannes börjar sitt evangelium genom att anknyta till skapelseberättelsen sker det med ord som "ljus" och "liv", men här handlar det inte om fysikaliskt ljus och biologiskt liv utan om det mer grundläggande liv som finns hos Gud redan före begynnelsen i den heliga Treenighetens gemenskap och om hur detta grundläggande liv skall kunna fungera som ett ljus för människorna och leda dem ut ur det andliga mörker som sedan syndafallets dagar omsluter dem. Det utesluter inte att man också i världens skapelse och bestånd kan finna bilder och återklanger från det djupaste mysteriet, det som handlar om Guds kärleksvilja med människan.

Många är bjudna men få är utvalda

Eleousa – Barmhärtighetens Gudsmoder

”Många är bjudna, men få är utvalda”. Utsagan avslutar Jesu liknelse om bröllopsfesten (Matt. 22:1-14) och innehåller ett crux interpretum, ett tolkningsproblem, som ofta har lett till felaktiga slutsatser om predestination, d.v.s. förutbestämmelse. På sin nuvarande plats måste Jesusordet förstås utifrån den föregående liknelsen, där de först inbjudna tackar nej till bröllopet, varefter konungen sänder ut en ny inbjudan till alla som man träffar på, både onda och goda, ”och bröllopssalen fylldes med gäster”.

Att ”många” blivit inbjudna råder det knappast något tvivel om eftersom de först inbjudna i Matteusevangeliets sammanhang torde syfta på hela det judiska folket som redan i gamla testamentets tid genom profeterna blivit kallade och i förväg inbjudna till det kommande gudsriket. Judarna såg på sig själva som det av Gud utvalda och utkorade folket, men i förhållande till Jesus förhöll sig de flesta av deras religiösa ledare kallsinniga. Också de som under det nya förbundet nås av Jesu kallelse och inbjudan till Guds rike (”alla som de träffade på”) måste man i sammanhanget beteckna som ”många”.

Händelsen med mannen som saknade bröllopskläder visar emellertid att det inte räcker med att tacka ”ja” till inbjudan. Man måste också vara klädd i ”bröllopskläder”. Med bröllopskläderna avses inte bara munnens ”ja” till inbjudan utan också hjärtats omvändelse. Kanske kan Paulus hjälpa oss till insikt om bröllopsklädernas innebörd: ”Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare” skriver han i Kol. 3:9, ett konstaterande som i Ef. 4:22 förändras till en uppmaning: ”Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till”.

”Många är bjudna, men få är utvalda”. Att de utvalda av Jesus kallas ”få”, trots att de i liknelsen faktiskt företräds av många, måste nog ses som en påminnelse om de svårigheter som möter den som inser att utvaldheten aldrig kan bero bara av munnens bekännelse utan med nödvändighet också innesluter hjärtats tro till omvändelse och förnyelse. ”Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet”, Kol. 3:12-14. Det är ingen lättköpt väg och den kan bara vandras med stöd från den Kyrka som Kristus själv har instiftat till vår helgelse.

Bibeltrons akilleshäl

”Nytt nätverk för bibeltro inom Svenska kyrkan” meddelar tidningen Dagen. ”Vi vill tala ut och praktisera att Svenska kyrkan är grundad i Guds ord”, säger en av initiativtagarna, den pensionerade EFS-prästen Hans Lundaahl till tidningen Dagen. Nätverket, som fått namnet Vägen, skall vara en stöttande gemenskap för människor, som vill anamma en bibeltrogen kristen tro.

Det är förvisso inte första gången som människor, grundade i Svenska kyrkans bekännelse, organiserar sig för att opponera mot Svenska kyrkans fortgående liberalisering och anpassning till det omgivande samhället. Jag har själv under hela min mer än 40-åriga tjänst som präst i Svenska kyrkan varit djupt involverad i sådana bibel- och bekännelsetrogna organisationer, alltifrån mitt arv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen via Kyrklig samling kring bibel och bekännelse, som dekan i Västeråsdekanatet av Svenska kyrkans fria synod och som ledamot av Svenska kyrkans fria konsistorium. Betoningarna har väl legat lite olika, på låg- eller högkyrklighet, men målsättningen har varit densamma som anges för Vägen: att vara en stöttande gemenskap för människor som bekänner sig till bibeltrogen kristen tro. Så har de också fungerat – dock utan att nämnvärt påverka den Svenska kyrkans utveckling på stifts- och riksplan.

Någon gång måste man fundera över varför detta med bibeltro inte tycks fungera annat än på det rent personliga planet. Två saker tycks mig vara av avgörande betydelse. Bildandet av den s.k. Missionsprovinsen med vigning av egna präster och biskopar visar i blixtbelysning protestantismens ständiga svaghet – en fortsatt splittring i nya kyrkor och samfund. En sådan utveckling varken kan eller vill jag acceptera. Ännu viktigare var kanske att mina återupptagna studier i nya testamentets exegetik förde mig i direkt kontakt med det som är bibeltrons akilleshäl: det faktum att nya testamentet inte är den enhetliga monolit som man som bibeltroende gärna föreställer sig. Av särskild betydelse var läsningen av James D.G. Dunn, Unity and Diversity in the New Testament.

Slutsaten var lätt att dra. För att kunna bestå (”dödsrikets portar skall aldrig få makt över den”, Matt. 16:18) måste en Kyrka vara så organiserad att den har ett läroämbete som kan avgöra svåra frågor. Detta insåg redan Jesus. Ett sådant läroämbete finns icke i Svenska kyrkan, har egentligen aldrig funnits och kommer heller aldrig att finnas. Ty för Svenska kyrkan liksom för alla protestantiska samfund finns ingen ”Kyrkans tro” utan endast den personliga tron. Mot den bakgrunden kommer alla ekumeniska enhetssträvanden att redan från början att framstå som omöjliga. De saknar ett gemensamt mål.

Om min fortsatta utveckling mot katolsk tro skall jag inte orda här. Vad jag kan konstatera är att jag i den katolska kyrkan funnit den enhet om vilken nya testamentet vittnar. Med Kyrkans tro i förgrunden blir den personliga tron inte mindre viktig utan mera viktig, någonting att växa i, att förundras över och att glädjas åt. Alltjämt gäller ”Jag är vägen, sanningen och livet” men också vem denne ”jag” är, något som man aldrig blir färdig med, men som Kyrkan kan hjälpa oss att upptäcka.

Katolska kyrkans eget "shibbolet"

I två föregående blogginlägg har jag berört hinder för enhet, dels i mellankyrkliga förbindelser (Ekumenikens shibbolet), dels för enhet inom Svenska kyrkan (Svenska kyrkans shibbolet). Det låter kanske förvånande, men också katolska kyrkan kan sägas ha sina shibbolet, variationer inom den yttre enheten eller frågor som läroämbetet ännu icke utvecklat. Ett av dessa shibolet är knutet till den nu avslutade familjesynoden och handlar om äktenskapets oupplöslighet.

När man talar om oupplöslighet går tankarna gärna till något fast och fundamentalt som inte på något sätt kan förändras, en slags fysisk stabilitet. När någon talar om äktenskapets oupplöslighet fattar man ofta detta i ontologisk mening, som någonting som tillhör äktenskapets själva väsen och därför inte kan förändras. Eftersom äktenskapet i katolska kyrkan betecknas som ett sakrament förstärks bilden av någonting fast och orubbligt som kan jämföras med Kristi närvaro i eukaristin.

Modern vetenskap har lärt oss att någon fysisk stabilitet och oföränderlighet i tillvaron inte existerar. Vi är långt ifrån Demokritos odelbara atomer och befinner oss snarare i en ständig ström av rörelse och förändring något som redan filosofen Herakleitos försökte beskriva med orden panta rei, d.v.s. ”allt flyter”. Också katolsk teologi och kyrkolära, som ofta uppfattas som det mest oföränderliga man kan tänka sig, befinner sig i förändring, om än med ytterst små steg. Liksom inom fysiken handlar denna förändring i stor utsträckning om en fördjupning i kunskap av det som redan är givet. Se påvens morgonpredikan i S:ta Marta: ”De kristna måste urskilja tidens tecken”.

Talet om äktenskapets oupplöslighet stöder sig framför allt på Jesu utsaga i Mark. 10:6-9. Han avvisar där den judiska uppfattningen om att skilsmässa var möjlig under vissa av den mosaiska lagen specificerade omständigheter och fortsätter: ”Ja, därför att ni är förstockade skrev han [Mose] denna bestämmelse. Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött. De är inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” Denna sammanfogning uppfattas lätt som en slags omedelbar sammansvetsning.

I vilken mening är verkligen äktenskapet oupplösligt? Det första man bör lägga märke till är att äktenskapet upplöses genom döden. Om den saken ger Jesus klart besked i sitt samtal med sadukeerna, Mark. 12:18-27. Äktenskapet är instiftat för denna värld och för detta liv, inte för evigheten. När Jesus avvisar skilsmässa gör han det mot bakgrund av skapelseberättelsen. En man skall lämna sin far och sin mor för att ”hålla sig” till sin hustru. De två ”skall bli” ett kött. Vad Gud har fogat samman ”får” människan inte skilja åt. Äktenskapet framstår här inte som någon ”ontologisk” enhet utan snarare som ett moraliskt uppdrag med möjlighet till mognad, utveckling och växt.

Samma intryck ger den andra viktiga äktenskapstexten i Ef. 5:25-32. Mönstret för äktenskapet finner man hos Kristus själv. Männen skall älska sina hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utgivit sig själv för den. Kvinnorna skall underordna sig sina män så som de underordnar sig Kristus. Äktenskapet skall med andra ord ge utrymme för både självutgivande kärlek och tro. Genom att växa samman till ett kött kommer äktenskapet att fungera som en bild för enheten mellan Kristus och Kyrkan. Paulus kallar detta för en stor hemlighet (grek. mystérion, lat. sacramentum). Äktenskapet som sakrament ligger inte bara i dess instiftelse och i de avgivna löftena utan också i löftenas uppfyllelse och fullbordan.

Hur går det då när parterna misslyckas med att uppfylla sina löften och i stället för att växa samman alltmer glider isär för att slutligen känner sig tvingade till att begära skilsmässa? En sak är säker: äktenskapet kan inte längre fylla sin uppgift att avbilda kärleken mellan Kristus och kyrkan. Detta särskilda äktenskaps sakramentalitet upphör att fungera. Äktenskapet skiljer sig därvid inte från de övriga sakramenten, som alla förutsätter en mottagande tro för att fungera, men det skiljer sig från de övriga sakramenten i så måtto att tron eller förtroendet inte bara riktar sig mot Gud utan också mot den andra parten i äktenskapet. Det är ju till varandra som man och hustru avger sina löften om trohet tills döden skiljer dem åt.

Kan det havererade äktenskapet fortfarande betraktas som ett oupplösligt sakrament? Har det inte upplöst sig själv? Vilka konsekvenser måste det få? Hur går man vidare?

Se vidare Anders Piltz, En oförlåtlig synd?, Signum 6/2015

Svenska kyrkans "shibbolet"

I den intervju som Johannes Ottestig gjort i tidningen Dagen – ”Striden som ledde Berget till Rom” – med företrädare för olika kyrkliga grupper, är det slående vilken roll frågan om kvinnliga präster har spelat och alltjämt spelar för de frostiga relationerna mellan Svenska kyrkan och ”katolskt” inspirerade rörelser eller individer. Anders Åkerlund konstaterar: ”I Svenska kyrkan kan man inte kompromissa med det (d.v.s. synen på kvinnliga prästkollegor), det är vår identitet i dag”. Tydligare kan det knappast sägas att Svenska kyrkans ”shibbolet”, som alla måste lära sig att inte bara uttala utan också handla efter (se min blogg "Ekumenikens shibbolet") är ”kvinnliga präster”. Jag kan själv vittna om detta när jag inför min prästvigning 1960 ”förhördes” om min inställning och biskop Cullberg kort konstaterade ”kvinnliga präster har kommit för att stanna”. Under detta ”hot”  har jag framlevt min 40-åriga ämbetstid i Svenska kyrkan.

Det är relativt lätt att konstatera vari skillnaden mellan protestantiskt och katolsk syn på prästämbetet består. Kort sagt är det protestantiska prästämbetet en förkunnelsefunktion, som återgår på Jesu utväljande av de tolv apostlarna. Apostel betyder ”sändebud”, men det finns ingen ontologisk (i ämbetets väsen grundad) skillnad mellan apostlar och ”lärjungar”. I princip har alla kristna ett uppdrag att på ett eller annat sätt vittna om Kristus. Ur den synpunkten finns inga hinder för att inte också kvinnor skulle kunna vara förkunnare och vittnen. Man kan också konstatera att aposteln Paulus var synnerligen angelägen om att kalla sig själv ”apostel” (Rom. 9:1f., 1 Kor. 9:1f.) trots att han inte hörde till apostlagruppen. Dock är han lika angelägen om att ställa sitt uppdrag under Kyrkans auktoritet och godkännande (Apg. 15, Gal.2:1-10). Det finns m.a.o. inte någon sakramental innebörd i det protestantiska prästämbetet.

Till skillnad från detta är det katolska prästämbetet ett av sju sakrament. Det har sin grund inte så mycket i apostlavalet som i Jesu ord till apostlarna vid instiftandet av eukaristin. Jesu ord ”Gör detta till min åminnelse” är inte i första hand en uppmaning till bordsgemenskap för alla kristna utan ett uppdrag till apostlarna att i brödet och vinet frambära det offer som Kristus själv frambär på korset till försoning för världens synd. När prästen i eukaristin synliggör det heliga offret så gör han det i Kristi ställe, som Kristus själv. Kristus är närvarande inte bara i brödet och vinet (som också protestanter erkänner) utan också i den präst som offrar. Det yttre tecknet för detta är både den klädsel som prästen bär och de heliga handlingar han utför (och som Anders Åkerlund föraktfullt kallar för ”plingeling” och ”bugningar hit och dit”). Eftersom Jesus kallar sig själv för brudgummen (Mark. 2:19, jfr. Joh.3:29) och Efesierbrevet definierar kyrkan som bruden (Ef. 5:21-32) är det ofrånkomligt att  detta genusperspektiv också präglar den heliga liturgin. Mässan förebildar den himmelska bröllopsmåltiden mellan Kristus och Kyrkan. Efesierbrevet kallar detta för en stor "hemlighet" (grek. mystérion, lat. sacramentum). Utan detta sakramentala perspektiv blir det omöjligt att förstå katolska kyrkans ”nej” till kvinnliga präster.

Att byta till vinterkläder

När höstlöven faller, dagsljuset minskar och temperaturen faller mot nollstrecket och därunder börjar det bli dags att byta till vinterkläder. Ofta räcker det inte med en varmare överrock utan man behöver byta också till varmare underkläder. Liknelsen förefaller mig adekvat när jag läser om hur konversionen för kommuniteten på Berget förväntas gå till. När jag och min hustru konverterade för c:a åtta år sedan dröjde det ett helt år från det att vi bestämt oss till dess att vi upptogs i katolska kyrkan. Under tiden deltog vi i katolska mässor och trosundervisning men utan möjlighet att få del av sakramenten. Det var en nyttig prövotid som gav oss en solid grund för vårt fortsatta liv som katoliker.

Mot bakgrund av detta förefaller mig konversionsproceduren på Berget och i synnerhet Peder Bergqvists ”omvändelse” från svenskkyrklig präst till katolik som en light-version. Han tänker sig nämligen att fira svensk-kyrklig mässa fram till ask-onsdagen för att på påskdagen upptas i den katolska kyrkan. Min fråga är: är skillnaden mellan luthersk nattvard och katolsk eukaristi verkligen så liten att den kan jämföras med att bara byta överrock? Min egen erfarenhet är att skillnaden mellan luthersk och katolsk nattvardsuppfattning och kyrkosyn är så grundläggande att när man en gång upptäckt den finns det inte längre någon möjlighet att stå kvar vid reformatoriska brister. Det är med andra ord nödvändigt att byta underkläder innan man byter överrock. Ur den synpunkten kan det inte vara annat än en välsignelse att bli ”avkragad” eller att i god tid hitta en efterträdare och "avkraga" sig själv, som Peder Bergqvist själv antyder.

När detta är sagt vill jag likväl säga att ingen skugga bör falla över äktheten i kommunitetens  eller enskilda personers konversion. Gud välsigne er alla och välkomna in i den katolska kyrkans världsvida gemenskap med både underkläder och överrock!

Rymden tiger – men himlen talar

I en faktaspäckad men insiktsfull understreckare, Rymden låter oss förlora fotfästet, skriver författaren Daniel Sjölin om vår tids fascination för rymden och dess hemligheter. De ständigt nya upptäckterna triggar oss till att söka vidare, men vad är det vi egentligen söker? "Liv", säger man, som låter oss tro att vi inte än ensamma levande varelser i universum. Men, frågar Sjölin, om nu liv uppstår så lätt som man tänker sig, varför har vi då inte hört något under det dryga halvsekel som vi lyssnat av rymden?

Faktum är att rymden – trots all vår samlade kunskap om den – tiger. Vad vi ser eller vet är enligt Sjölin ingenting annat än en projektion av vårt eget sökande. Människan är fångad i sina egna frågor, sina egna metoder, sin egen matematik, kort sagt: i sig själv, och utanför detta kan hon inte komma, trots all sin intelligens och sin samlade kunskap. Som man ropar i skogen får man svar.

Djupast sett är det liv vi söker inte det liv vi lever på jorden utan ett annat och bättre, kort sagt ett oförstörbart och evigt liv. Rymden tiger – men någon har talat och talar.  Det är inte utan sin betydelse att Johannes börjar sitt evangelium med en vink åt skapelseberättelsen i 1 Mos. men ändock annorlunda: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud”. " I Ordet var liv", konstaterar han, "och livet var människornas ljus." För den som läser vidare blir det klart att detta Ord, som är liv och ljus, inte är något hemligt, abstrakt begrepp utan något i högsta grad levande och konkret: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Ordet är kött, en människa, Jesus Kristus.

Därför är vi inte utelämnade åt oss själva, inte heller åt den tigande rymden. Någon har talat och talar alltjämt genom Sonen och hans levande ord, genom Kyrkan och dess förkunnelse. Rymden tiger – men himlen har talat och talar.

När jag ser din himmel, dina fingrars verk,

månen och stjärnorna som du har berett, 

vad är då en människa, att du tänker på henne, 

eller en människoson, att du tar dig an honom?

Dock gjorde du honom nästan till Gud,

du krönte honom med ära och härlighet.

Du satte honom till herre över dina händers verk,

allting lade du under hans fötter.

Psalt. 8:4ff.

Läs också:

Fynden på mars kan lära oss mer om vem Gud är

Skyddsänglarnas dag

I dag är det skyddsänglarnas dag. Dagen till ära publicerar jag en ny melodi till Olov Hartman, "Änglar, skapelsemakter" ur Kyrkans dagliga bön:

Ekumenikens "shibbolet".

I Domarbokens 12 kap. berättas en episod om hur Jefta från Gilead besegrade efraimiterna eftersom dessa inte hade bistått Jefta i hans strid mot ammoniterna. När efraimiterna försökte fly tillbaka över floden Jordan spärrade gileaditerna vadställena och kollade varje flyende genom att be dem uttala ordet ”shibbolet” (flod), något som efraimiterna inte kunde eftersom de inte kunde uttala ljudsammanställningen sh. I stället sade de ”sibbolet” och avslöjade på det sättet sin främmande hemvist. ”Shibbolet” blev ett tecken för åtskillnad och splittring.

Episoden påminner om att ord inte bara kan uttalas olika utan också ha olika innebörd för olika grupper. Så är det i hög grad med ordet ”ekumenik”. På nytestamentlig tid betydde oikouméne  helt enkelt ”hela den bebodda världen”, och när kyrkan så småningom kom att betecknas som ekumenisk syftade begreppet på alla de över hela den dåtida världen spridda församlingarna, d.v.s. i stort sett med samma innebörd som ordet ”katolsk”, universell, allomfattande.

I modern tid har begreppet ”ekumenik” alltmer kommit att stå för de olika kyrkosamfundens strävan efter enhet. Bakgrunden är naturligtvis den splittring i olika samfund som reformationen förde med sig och som i accelererande grad kännetecknar vår tid. Splittringen har med rätta betecknats som en svår synd och strävandena efter enhet har utan tvivel lett till både ett nytt samtalsklimat och till en större förståelse för splittringens orsaker och för samfundens olika karaktärer. Under de senaste decennierna har emellertid ekumeniken fört en alltmer tynande tillvaro både i insikt om ekumenikens svårigheter och inte minst genom de olika samfundens inställning till sin omvärld. Somliga har genom sin anpassning till världen alltmer avlägsnat sig från alla ekumeniska strävanden.

Till ekumenikens svårigheter hör inte minst den oklara uppfattningen om ekumenikens mål. Det går inte i längden att tala om ”enhet” utan att klargöra vari enheten består och hur den skall förverkligas. Det finns en oerhörd spännvidd mellan den protestantiska och platonska tanken på enheten som ett ideal utan konkreta nedslag i verkligheten och den katolska uppfattningen av enheten som någonting som redan finns förverkligad i den katolska kyrkan.

Många har i dag nått fram till den återvändsgränd som innebär att de inser att de måste vända tillbaka till sitt ursprung. ”Vi är alla födda till katoliker” sade f. Barthazar i sin predikan i söndags. Ett chockerande uttalande eftersom han med ”alla” inte menade katoliker utan människor. Vi är alla som människor födda till katoliker. Tanken är naturligtvis att vi alla inombords bär på en längtan efter den gudomliga enheten och samhörigheten, som på ett ojämförligt sätt tar sig uttryck i den katolska kyrkan som ”en, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” Vi måste någon gång lära oss att uttala ”sibbolet” som ”shibbolet”.

Kyrkans enhet

Peter Halldorf anklagar i tidningen Dagen ”Berget” för att bli en katolsk stiftsgård. Detta är inte sant. ”Berget” är alltjämt en fristående stiftelse med samma ekumeniska ambitioner som tidigare. Att dess föreståndare konverterar till katolska kyrkan innebär ingen förändring på dess ekumeniska inriktning. Som Halldorf själv påpekar finns det åtskilliga ekumeniska centra med katolska föreståndare och ledare (Taizé, Bose etc.). För Halldorf är det i synnerhet två ting som karakteriserar en ekumenisk inriktning, å ena sidan ett öppet nattvardsbord, å andra sidan närvaro av olika samfundsledare i samband med upptagningen i kommunitetslivet.

Det måste klart sägas att ingen av dessa företeelser garanterar någon kyrklig enhet, inte ens om mässan firas enligt katolsk rit. Det är därför klokt av Berget att fira svenskkyrklig och katolsk mässa vid olika tidpunkter på dagen. Förhoppningsvis kommer då många icke-katolska besökare och deltagare vid retreater att på ett otvunget sätt få möjlighet att lära känna inte bara den katolska kyrkans mässfirande utan också den stabilitet som är given åt den katolska kyrkan som enda samfund, nämligen Petrus-ämbetet och dess lärotradition. Ty det är endast åt denna kyrka som enheten är garanterad och därmed också löftet om att dödsrikets portar aldrig skall få makt över den (Matt. 16:18f.)

Svenska kyrkans kris

"Svenska kyrkans kris har bara börjat" förtäljer en artikel i tidningen Dagen. Oron gäller det minskade medlemstalet, som dels beror på att färre döps än som dör, dels på en ökad invandring, som därmed förutsätts vara av icke-kristen natur. Problemet för den kyrkokommunala organisationen är att kyrkan har ett för stort fastighetsbestånd i förhållande till sitt medlemstal  och därför måste avyttra ett stort antal byggnader. Krisen betraktas därför som ett i första hand som en ekonomisk kris. Kyrkans kris beror på organisationen, inte på innehåll eller ideologi, konstaterar man.

Hur kan man vara så blind för att Svenska kyrkans kris i första hand är ett ideologiskt problem? Genom sin historiska förbindelse med staten har Svenska kyrkans kris alltid bestått i att göra sig fri från denna överrock. Också sedan den formella förbindelsen med staten har upphört befinner sig Svenska kyrkan i stark symbios med det demokratiskt styrda samhället. Också när de politiska partierna omsider upphör med sitt intresse för Svenska kyrkan, kommer hon att sitta som en fånge i samhällsburen. Svenska kyrkans värderingar är samhällets värderingar, om detta vittnar inte bara införandet av kvinnliga präster och vigsel av frånskilda utan också synen på abort och vigsel av samkönade par samt inte minst den nivellering av trosläran som i stigande takt ägt rum under 1900-talets senare hälft och under 2000-talet.

Vem intresserar sig för en kyrka som bara säger det samhället säger? Svenska kyrkan saknar förmåga att framstå som ett attraktivt alternativ till den allmänna meningen. Hon äger inte längre de fyra kännetecken som enligt trosbekännelsen måste känneteckna varje kyrka som vill åberopa sig på att vara en kristen kyrka: att vara en enda, helig, katolsk och apostolisk. När Svenska kyrkans ärkebiskop i TV:s helgsmålsbön under devisen "Gud har många namn" likställer muslimernas Allah med den Gud som uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken som "Jag är" eller "Jag är den jag är" och sedan blir kött i Jesus Kristus, då är det inte många som höjer på ögonbrynen. Ändock är skillnaden ofantlig och borde leda till omvändelse och bot.

När biskop Bertil Gärtner 1971 gav ut sitt herdabrev under titeln "Kris leder till Kristus" handlade det om den andliga kris som Svenska kyrkan reda då genomlevde. För Gärtner var det inte fråga om en anpassning till världen och samhällets värderingar utan om en omvändelse till honom som är kyrkans grund och Herre, Jesus Kristus, han som säger "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Det finns ingen annan väg  ur Svenska kyrkans kris än omvändelsen till Kristus.

Byggmästare och timmerman

Denna illumination från en medeltida bibelhandskrift framställer Gud som världens store byggmästare, han, som enligt Thomas av Aquino kan jämföras med allt som skapats på samma sätt som arkitekten förhåller sig till allt som byggts (ut artifex ad artificata). Bilden bygger på centrala bibliska utsagor. Runt den ännu formlösa jorden, som är öde och tom, råder närmast ett stort mörker (1 Mos. 1:2). Gud skiljer vattnet ovan fästet från vattnet under fästet (på bilden det blå vatten som omger jorden på ömse sidor) och skapar de två stora ljusen, sol och måne  till att råda över dag och natt. Också stjärnorna (eller planeterna) har sin plats inom samma område för att lysa upp mörkret. Enligt Thomas av Aquino är Gud  inte bara den första orsaken utan också den förste röraren (primus motor). På bilden tycks han sätta universum i rörelse med sin vänstra hand. Det mest intressanta med denna bild av Gud som världens store byggmästare är inte bara att Gud står utanför det universum han skapat med sin vänsterfot, utanför tid och rum, något som vi hjälpligt kan föreställa oss, men också utanför ramen till bilden med sin högra fot. Gud står utanför alla våra föreställningar om honom, och vi kan aldrig få grepp om honom med våra vetenskapliga instrument och teorier.

Högerfoten antyder måhända något mer. Han som är universums Skapare och Herre är med sin högra fot på väg ut ur bilden, till oss, till betraktaren. I tidens fullbordan sänder han sin högra hands man, Ordet – genom vilken han skapat allt – för att rädda världen. Världens byggmästare  blir själv för en kort tid timmermannens son, själv en timmerman, underkastad skapelsens lagar och ordningar.

Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder

”Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder”. Så börjar en grekisk bön från 200-talet,  en påminnelse om att jungfru Maria kallas Guds moder långt innan saken fastställdes som kyrklig trossats vid det tredje ekumeniska konciliet i Efesus år 431. På latin lyder bönens inledning ”Sub tuum praesidium confugimus sancta Dei Genitrix”. ”Praesidium” kommer från ”praesideo”, som bokstavligt talat betyder ”sitta framför” och innebär inte bara ”skydda”, ”försvara”, utan också ”ha uppsikt över” eller ha ledning över”.  I politiska sammanhang är det ett viktigt låneord också i svenska språket.

I sitt brev till Magnesierna skriver Ignatios av Antiochia: ”Låt ingenting splittra er, utan håll er till biskopen och till dem som presiderar och som avbildar och framställer odödligheten”. Presidium är ett viktigt, synligt uttryck för kyrkans enhet och avbildar den inre, andliga enheten. ”Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör”, skriver Ignatios till efesierna, ”ty ert ansedda presbyterium är förbundet med biskopen som strängarna vid en cittra. Därför blir Jesus Kristus en sång genom er endräkt och samstämmiga kärlek. Måtte ni också alla bli en kör så att ni är samstämmiga i endräkt, tar tonen från Gud tillsammans och sjunger med en enda röst genom Jesus Kristus till Fadern”.

Att vi skall ta vår tillflykt under Marias ”praesidium” innebär därför inte bara att vi skall ta vår tillflykt till hennes beskydd utan också till hennes ledning. Maria är ett av de viktigaste uttrycken för kyrkans enhet, hon som genom sitt ”fiat” (må det ske) i allt ställde sig under Guds och Jesu Kristi vilja. ”Under ditt beskydd (din ledning) tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder” kan ha varit och är en viktig bön om Kyrkans enhet i synnerhet under förföljelsetider, något som antyds av bönens fortsättning: ”Försmå icke våra ödmjuka böner i vår nöd (necessitatibus = tvingande omständigheter) utan befria oss alltid från alla faror (periculis = prövningar), du ärorika och välsignade jungfru”.

I sjungen form:https://www.youtube.com/watch?v=gSmykQ9DLOg

O eviga Vishet

Per Hartman: Först därefter

I en understreckare i Sv.D, ”Inte lätt att bli klok på vishet”, har Carl Rudbeck recenserat historikern Trevor Curnows bok ”Visdom. A history”. Han konstaterar där – i likhet med författaren – att vishet är ett mångtydigt begrepp, som knappast låter sig fångas i en enkel formel, och att det enda gemensamma tycks vara att visheten vanligen förläggs till avlägsna platser och till forna tider. Visheten skulle m.a.o. vara ett omodernt begrepp, som knappast har någon betydelse för vår egen tid och för vår egen verklighet. Det framgår inte om Curnow i sin genomgång ägnat något intresse åt den judiska vishetslitteratur, som blomstrade under århundradena närmast före vår tideräknings början. Den har fått sitt nedslag i den katolska kyrkans kanon och återfinns också i moderna bibelutgåvor som Bibel 2000. Där finns en guldgruva för den som vill fördjupa sig i vishetens väsen.

”Att frukta Herren är vishetens begynnelse, insikt vinner de som gör hans vilja” läser vi i Psalt. 111:10. Vishet är inte bara en fråga om teoretisk kunskap utan om praktisk erfarenhet, en ”insikt” som följer av att göra Guds vilja. Därför är det i sin ordning när psalmisten konstaterar: ”Dårarna säger: Det finns ingen Gud” (Psalt. 10:4, 14:1, 53:2). Vishet hör oundgängligen samman med tron på Gud. Utan Gud är allt sökande efter vishet en dårskap. Kanske är det därför som Rudbeck säger sig aldrig någonsin ha mött någon vis människa. ”Vishet” är i våra dagar så sällsynt att man riskerar att aldrig möta den.

I Salomos vishet och än mer i Jesu Syraks bok personifieras visheten på ett sätt som gör att identifikationen av Visheten med Sonen, Jesus Kristus, ligger nära till hands. ”Ge mig visheten som delar tronen med dig” (Vish. 9:4). ”Hos dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen och som vet vad dina ögon finner glädje i och vad som är rätt enligt dina bud” (Vish. 9:9). Till och med kyrkan som räddningens ark förebildas i Vish. 10:4: ”När jorden sedan översvämmades för hans skull blev visheten den rättfärdiges lots och räddade världen med hjälp av ett simpelt träskrov” (se ovanstående konstverk). Jesus själv beskriver lärjungarnas svar på hans kallelse med hjälp av samma bildspråk: ”Alla Vishetens barn har gett Visheten rätt” (Luk. 7:35). Verkligt vis är den som svarar ja på Jesu kallelse och låter sig ledas av honom.

I magnificatantifonen för den 17 dec. sjunger Kyrkan: ” O eviga Vishet, du som har utgått från den Högstes mun och sträcker dig i full glans från världens ena ände till den andra, du som styr allting med ditt blotta ord, kom för att lära oss salighetens väg”.

Salige Josef, du

Sången om törnet

Tala är silver, tiga är guld

Ingen har kunnat undgå att lägga märke till det rabalder som Sveriges utrikesminister Margot Wallström åstadkommit genom sitt uttalande om Saudiarabiens brist på mänskliga rättigheter. Av somliga – inte minst av Mona Sahlin – har hon utnämnts till hjälte, till en förkämpe för mänskliga rättigheter och för en feminism, som inte får låta sig hejdas av ekonomiska hänsyn. Av andra, inte minst av företrädare för svenskt näringsliv, har hon betraktats som en belastning för framtida samarbete med de viktiga arabländerna. Teologen Annika Borg påpekar på sin blogg, att utrikesministerns agerande ”som en elefanthjord i en glasbutik” sannolikt inte med ett enda uns bidrar till att förbättra förhållandena i den teokratiskt styrda diktaturen Saudiarabien. Till detta fordras ett helt annat långsiktigt och inte minst diplomatiskt arbete. Den åtskillnad som Margot Wallström försöker upprätthålla mellan saudiskt statsskick och religionen islam är dessutom ohållbar ur arabiskt perspektiv. Borg menar att utrikesministern med stora delar av befolkningen i Sverige  delar en djup okunskap om det intima sambandet mellan islam och arabisk rättsskipning.

För egen del har jag funnit det fruktbart att reflektera över den ställning som bruket av yttrandefriheten har som en särskild vår tids ”dygd”. Det kan visserligen förefalla omodernt att över huvud taget tala om dygder, men faktum kvarstår, att bruket av yttrandefriheten i dess obegränsade form framstår som ett moraliskt unikum, som i dag över huvud taget inte får ifrågasättas.

Vad var det då som karakteriserade den klassiska och – i dess efterföljd – medeltida dygdeläran? Dygden kan definieras som den goda vanan, som driver oss att göra de goda och rätta handlingarna. De fyra kardinaldygderna, klokhet, måttfullhet, rättrådighet och mod kännetecknas alla av att utgöra en gyllene medelväg mellan brister och överdrifter. Så utgör t.ex. klokheten en gyllene medelväg mellan dårskapens ofullkomlighet och slughetens överdrift, måttfullheten den gyllene medelvägen mellan okänslighetens brist och omåttlighetens överdrift o.s.v. Eftersom utrikesministerns insats av flera debattörer betecknats som ”modigt”, kan det i detta sammanhang ha sitt särskilda intresse att undersöka modets dygd.

Också modets dygd framställs i den klassiska dygdeläran som en gyllene medelväg mellan feghetens ofullkomlighet och våghalsighetens överdrift. Lika sant som det är att det kan vara ”brott att tiga”, lika sant är att det finns tillfällen då  det är nödvändigt att tiga hellre än att tala. Allt beror på vilka konsekvenser det har. Modets dygd måste därför kompletteras med klokhetens övervägande och klokhetens måtta. De politiska ideologierna har emellertid en märklig förmåga att förvandla klokhetens måtta till dumdristighet i tron på ideologins förmåga att ordna allt. Yttrandefriheten har sina inbyggda begränsningar oavsett vad dess ivrigaste förespråkare hävdar. En yttrandefrihet som inte står i dygdens och det godas tjänst riskerar att i stället stå i människofientlighetens och det ondas tjänst.

Pengar som gräs

Svenska Dagbladets Näringsliv presenterar i dag en lista över de bäst betalda finanschefernas topplöner. Varför detta ihärdiga intresse för människor som tjänar pengar som gräs? Ingen blir lycklig av att tjäna så mycket pengar som övergår vanliga människors erfarenhet och förstånd. Men ingen blir heller lycklig av att avundsjukt kritisera dem. I stället för att kritisera dem borde man beklaga dem. ”Penningbegäret är roten till allt ont”, skriver aposteln Paulus (1 Tim. 6:10). Den som har gott om pengar vill ha mer. ”De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång (som kanske jaktresor och privat utnyttjande av affärsflyg). Kan det verkligen vara något att avundas? Värst av allt: ”Genom kärleken till pengar har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande”.

För att ingen  skall missförstå saken. Det är inte pengarna som är roten till allt ont, utan begäret efter pengar. Det kan finnas också hos medelsvensson och hos den fattige. Problemet för den rike ynglingen som ville följa Jesus (Mark. 10:17-31) var egentligen inte att han ägde mycket utan att han hade ett sådant begär till det han ägde att han inte kunde släppa taget. Han älskade pengarna mer än Jesus. Den fattiga änkan (Mark. 12:41-44) däremot ”hon gav i sin fattigdom allt hon ägde (två kopparslantar), allt hon hade att leva på”. Och den kortväxte Sackaios (Luk. 19:1-10) gav i sin glädje över att ha fått möta Jesus hälften av alla sina ägodelar åt de fattiga och betalade fyrdubbelt tillbaka vad han orättfärdigt hade snott åt sig.

”Ge mig ej fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd mig tillkommer” läser vi i Ordspråksboken 30:8, en samling som tillskrivs kung Salomo. Det är en bön som också kan tänkas ligga bakom formuleringen av den fjärde bönen i Fader vår  ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag” och som innesluter både vårt dagliga, beskärda bröd och det eskatologiska och eukaristiska brödet. När Israels folk under ökenvandringen fick samla in manna, skulle man inte samla in mer än vad man behövde för den innevarande dagen. Det som sparades till följande morgon drabbades av mask och luktade illa.

Själv bad kung Salomo inte om rikedom utan om vishet till att skilja mellan gott och ont (1 Kung. 3:9). ”Detta, att kung Salomo bad om sådant, behagade Herren. Och Gud sade…  ”Se jag ger dig ett så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits före dig och att din like inte heller skall framträda efter dig”. Vishet är långt mer än vanlig kunskap. Det är en praktisk förmåga att skilja mellan gott och ont, rätt och orätt, en förmåga långt viktigare än pengar på banken. Den kan man inte förtjäna och den kan man inte förvärva på egen hand. Därför konstaterar  den hårt prövade Job: ”Se, Herrens fruktan det är vishet, och att fly det onda är förstånd” (Job 28:28).

Skönhetens källa

På en blogg med ett liknande namn som min egen, Views from the Choir Loft, har fr. David Friel tagit upp ett ovanligt ämne, nämligen skönhetens problem. Det sker med hänvisning till en artikel av Joe Heschmeyer, som jag här kort refererar.

Vi är vana vid att tackla ondskans problem utifrån frågeställningen: Om Gud är allsmäktig och kärleksfull, hur kan det finnas så mycket ondska i världen? Som svar brukar man anföra att tanken på en kärleksfull Gud med nödvändighet innesluter föreställningen om att människan har en fri vilja och därför alltid löper risk att välja det onda i stället för det goda. I Bibelns berättelse om syndafallet skildras hur ondskan kommit in i världen genom de första människornas uppror mot Gud. I Jobs bok besvaras frågan om den rättfärdiges lidande med Guds outgrundlighet. Först i Kristus får frågan om ondskan ett mer handgripligt svar. Gud inte bara tillåter ondskan, han tar den själv på sig, och genom korset får vi insikt i den hemlighetsfulla relationen mellan kärlek, sårbarhet och lidande.

Ett problem som väckt mindre uppmärksamhet är ”skönhetens problem”, som också är godhetens problem. Det är inte ett problem främst för troende utan snarare ett problem för gudsförnekare. Om det inte finns någon Gud, hur kan man då förklara den upplevelse av glädje och skönhet som vi kan känna i tillvaron, i synnerhet som den inte tycks ha någon evolutionär funktion? Välkända är filosofen Immanuel Kants ord: ”Två ting fyller själen med ständigt ny och tilldragande beundran och vördnad, ju oftare och intensivare tanken sysslar med dem: den stjärnbeströdda himlen över mig och den moraliska lagen inom mig”. Hur skall man förklara denna alldeles onyttiga beundran över och vördnad inför naturens skönhet och ordning?

Vid närmare eftertanke finner man att problemen med ondskan resp. godheten, skönheten och ordningen inte kan vara alldeles ekvivalenta. Just det faktum att vi beklagar livets korthet trots all dess ondska pekar på att livet grundläggande är någonting gott. Döden berövar oss livet och vi uppfattar den som en fiende därför att livet förefaller oss värdefullt. Vi lägger märke till ondskan därför att den kontrasterar så skarpt mot den vackra bakgrund som livet är och som vi så ofta förbiser och tar för given.

För det andra är ondskan metafysiskt helt beroende av det goda. Precis som mörker förutsätter ljus och inte kan förklaras annat än som frånvaro av ljus och precis som kyla förutsätter värme och inte kan förklaras annat än som en brist på energi, så förutsätter ondskan godhet och kan uppfattas först mot en bakgrund av godhet. Däremot gäller inte det omvända. Det är ju talande att Gud i skapelseberättelsen låter ljuset bli till som det första i skapelseverket och att sådana signalord som "ljus" och "liv" intar en så framträdande plats i Johannesevangeliet, så t.ex. i prologen, Joh. 1:1-5.

Skönhet, godhet och ordnade strukturer pekar inte i första hand mot sina motsatser, mörker, ondska och kaos, utan ut över sig själva mot någonting högre. Johan Olof Wallin uttryckte sig så:  ”Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!”

Lyckan kommer, lyckan går

Albrecht Dürer: Bedjande händer

Så länge jag kan minnas har bönen varit min följeslagare. Mitt första minne av bön var när mamma  på sängkanten lärde mig den bön som också för många andra har fått vara en inkörsport till bönens rike: ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får”. Med den förvissningen var det lätt att somna – också under krigsåren när det stora mörkret hotade vårt land.

Så småningom förstod jag att inte alla uppfattade lyckan som ett säkert resultat av tron på Gud. Det var fortfarande visserligen sant att lyckan både kunde komma och gå, men det ansågs mindre säkert om alla som älskade Gud eller om alla som Gud älskade verkligen skulle nå framgång och lycka här i livet. Så resonerades det bland präster och teologer och så ändrade man slutet i barnabönen till ”Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader vår”. Det kunde man vara viss om. Så var man på den säkra sidan. Ett slags rationaliserande av bönen, skulle jag vilja påstå.

Så var det ännu när jag blivit vuxen och fått egna barn. Det fanns något framgångsteologiskt i ”Gud som haver” som gjorde bönen misstänkt, åtminstone för den som funderat på saken. Så vi lärde våra egna barn en annan gammal bön: ”Det går en ängel kring vårt hus…”. Den hade också sina problem, fast av mera handgriplig karaktär. Hur kunde ängeln både bära på två förgyllda ljus och samtidigt ha en bok i sin hand? Att somna i Jesu namn var i alla fall ett odiskutabelt slut.

Först många år senare – sedan jag blivit katolik – har jag insett att det inte är tabubelagt att tala om lyckan. För Augustinus var strävan efter lycka själva drivkraften i människans sökande. Men målet – saligheten – ligger inte i människans ägande eller njutningar av jordiska ägodelar utan i att finna Gud själv. Att finna Gud är den stora lyckan. Den som genom Guds kärlek drivs att själv älska Gud har  redan uppnått lyckan. Den gamla barnabönen ”Gud som haver” behöver inte ursäktas för sitt "lyckliga" slut. Lyckan kommer, lyckan går, men den som älskar Gud har fått den verkliga lyckan.