Två ledare i Sv.D. under den gångna veckan berör samma problem fast på två helt olika områden. Ivar Arpi beskriver den inflation av de mänskliga rättigheterna som uppstår när diktaturer och totalitära regimer försöker omdefiniera innebörden av de mänskliga rättigheterna bl.a. genom att kräva ett ökat antal tillägg. Med alla tillägg är antalet mänskliga rättigheter nu uppe i 1377. Redan antalet av dessa rättigheter låter oss ana att talet om mänskliga rättigheter är på väg att förlora sin ursprungliga mening. I stället för att slå vakt om individens rättigheter mot kollektivt förtryck via ett begränsat antal teser har de mänskliga rättigheterna i stor utsträckning förvandlats till grupprivilegier, som redan genom sin existens kränker den fundamentala principen om mänsklighetens enhet. Den radikala utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna, att alla människor har samma värde och lika rättigheter, sätts ur spel när olika grupper kräver särskilda privilegier.
Redan en hastig blick på deklarationens första artikel ger vid handen att det finns en inbyggd konflikt mellan deklarationen om de mänskliga rättigheterna och den muslimska tankevärlden. Första artikeln stadgar: "Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap". Tanken att människan skulle kunna ha ett förnuft och ett inbyggt samvete och ha möjlighet att handla i enlighet med detta förnuft och detta samvete är inom den traditionella utformningen av Islam en omöjlig tanke. Gud är allsmäktig vilja och människans uppgift är att underkasta sig denna vilja, kodifierad i Koranen, som är lika helig och oskapad som Gud själv. Någon mänsklig fri vilja kan det inte vara tal om, inte heller samvete, utan endast lydnad och underkastelse under den gudomliga viljan. Den gemenskap som Koranen talar om är inte en gemenskap på grund av ett gemensamt människovärde utan endast en gemenskap muslimer emellan i underkastelsen under Guds outgrundliga vilja. Den som inte är muslim är en fiende, en otrogen.
Samma problem, om de mänskliga rättigheternas konflikt med gruppintressen, berör Maria Ludvigsson i sin ledare om pridefestivalen. Hon påpekar där att det finns en konflikt i varje rörelse som inte bara verkar för enskilda människors rättigheter utan också för en särskild grupps rättigheter. När fokus flyttas från individen till kollektivet verkar det lockande att kräva särlagstiftning, särskilda rättigheter eller förmåner. Ett sådant krav på särbehandling inkräktar i själva verket på alla människors likabehandling.
Det finns skäl att i detta sammanhang påminna om att "pride"inte bara kan betyda stolhet utan också högmod. Gränsen mellan stolthet och högmod kan synas hårfin, men överskrids ofta just när intresset övergår från individ till ett kollektiv. Man kan också påminna om Islams krav på införande av sharialagar, ett gruppintresse som står i direkt konflikt med det för alla gemensamma människovärdet.
Det är inte bara det för alla människor gemensamma människovärdet som står på spel. Genom olika gruppintressen hotas den för alla människor gemensamma naturliga lagen. Rättighetstänkandet är i grunden ett utflöde av en subjektivistisk lyckomoral där rätt och fel bestäms av individens önskningar. Moralen står i relation till individen i stället för att vara en för alla människor given norm. Det viktiga är inte längre att vara god utan att må gott. Kampen för mänsklighetens framtid måste därför föras på flera fronter, mot gruppintressen som ställs emot varandra i en aldrig sinande ström och mot en individcentrerad lyckomoral, som ställer människors önskningar mot varandra och leder till ett allas krig mot alla, en konflikt som till sist hotar förtrycka och förinta individen.
lördag 27 juli 2013
söndag 21 juli 2013
Femen missar målet
Den feministiska rörelsen Femen med dess ryska variant Pussy Riot försöker väcka uppmärksamhet för kvinnans utsatta situation genom att låta kvinnor uppträda med nakna överkroppar, på vilka de målat slagord. Se t.ex. Sv.D.:s intervju med Aliaa Elmahdy och efterföljande artikel. Man kan sympatisera med rörelsens mål utan att fördenskull sympatisera med de medel den använder. Det finns en risk för att den i själva verket missar målet genom sina provocerande framträdanden. De negativa reaktionerna visar att den riskerar att hetsa till ännu mera övervåld.
De slagord med vilka man uppträder, "kvinnans rätt till sin egen kropp", bygger dessutom på det rättighetstänkande som genomsyrar den moderna världen och som möter också i många andra mer eller mindre relevanta sammanhang. Grunden för detta rättighetstänkande är en subjektivistisk moraluppfattning som utgår från att "rätt för mig" endast är vad som är rätt för mig och "rätt för dig" endast är vad som är rätt för dig. Detta subjektivistiska rättighetstänkande river upp grunden för all objektiv moral och riskerar att i längden leda till ett allas krig mot alla. Man kan nämligen inte utöva sin egen "rätt" utan att komma i konflikt med andras "rätt".
I en objektiv moraluppfattning är det inte den egna rätten som står i förgrunden utan omsorgen om andras bästa. Grundläggande bud som "du skall icke dräpa", "du skall icke stjäla" och "du skall icke begå äktenskapsbrott" syftar inte i första hand till ens eget bästa utan till omsorgen om andra. Att utgå från ett subjektivistiskt rättighetstänkande, som syftar endast till egen lycka och eget välbefinnande, är att bygga på lösan sand och att bedriva en i längden samhällsnedbrytande verksamhet. En fast grund för både individer och samhälle kan endast uppnås genom en objektiv moraluppfattning som bygger på omsorgen om det gemensamma bästa.
De slagord med vilka man uppträder, "kvinnans rätt till sin egen kropp", bygger dessutom på det rättighetstänkande som genomsyrar den moderna världen och som möter också i många andra mer eller mindre relevanta sammanhang. Grunden för detta rättighetstänkande är en subjektivistisk moraluppfattning som utgår från att "rätt för mig" endast är vad som är rätt för mig och "rätt för dig" endast är vad som är rätt för dig. Detta subjektivistiska rättighetstänkande river upp grunden för all objektiv moral och riskerar att i längden leda till ett allas krig mot alla. Man kan nämligen inte utöva sin egen "rätt" utan att komma i konflikt med andras "rätt".
I en objektiv moraluppfattning är det inte den egna rätten som står i förgrunden utan omsorgen om andras bästa. Grundläggande bud som "du skall icke dräpa", "du skall icke stjäla" och "du skall icke begå äktenskapsbrott" syftar inte i första hand till ens eget bästa utan till omsorgen om andra. Att utgå från ett subjektivistiskt rättighetstänkande, som syftar endast till egen lycka och eget välbefinnande, är att bygga på lösan sand och att bedriva en i längden samhällsnedbrytande verksamhet. En fast grund för både individer och samhälle kan endast uppnås genom en objektiv moraluppfattning som bygger på omsorgen om det gemensamma bästa.
lördag 20 juli 2013
Fundamentalismens grogrund
Svenska Dagbladet har påbörjat en serie om olika författares relation till det fundamentala i livet, det som man på gott och ont inte kan leva utan. Förste man på plan är Qaisar Mahmood, som berättar om sin tid som motvillig fundamentalist. Orsaken till att han sökte sig till fundamentalismen var den behandling som han fick på flygplatsen Heathrow i skuggan av 11 september-attacken i New York. Den behandling som säkerhetspolisen där utsatte honom för drev honom att söka sig till muslimska kretsar. I fredagsbönen fann han den gemenskap han för tillfället behövde för att kunna identifiera sig med andra likasinnade. Den bar och gav honom en enorm kraft.
Den fundamentalistiska inriktningen blev kortvarig. Varför? Av två orsaker: dels p.g.a. hans individuella behov av att hävda sig och dels p.g.a. hans intellektuella behov av att ställa frågan "varför". Mahmood säger att han har ett inre behov att komplicera saker och ting. Fundamentalismen ger ett förenklat svar på en komplicerad verklighet.
Mahmoods väg till fundamentalism och hans väg därifrån ger en viktig aspekt på det som är Islams stora problem: att inte kunna ge en intellektuell tolkning som gör den användbar i en nutida verklighet. All fundamentalism är reducerande och förenklande till sin karaktär.
Om Islams problem i det avseendet och om en möjlig utväg ur det skriver Robert R. Reilly i The Closing of the Muslim Mind – How Intellectual Suicide Created the Modern Islamist Crisis.
Den fundamentalistiska inriktningen blev kortvarig. Varför? Av två orsaker: dels p.g.a. hans individuella behov av att hävda sig och dels p.g.a. hans intellektuella behov av att ställa frågan "varför". Mahmood säger att han har ett inre behov att komplicera saker och ting. Fundamentalismen ger ett förenklat svar på en komplicerad verklighet.
Mahmoods väg till fundamentalism och hans väg därifrån ger en viktig aspekt på det som är Islams stora problem: att inte kunna ge en intellektuell tolkning som gör den användbar i en nutida verklighet. All fundamentalism är reducerande och förenklande till sin karaktär.
Om Islams problem i det avseendet och om en möjlig utväg ur det skriver Robert R. Reilly i The Closing of the Muslim Mind – How Intellectual Suicide Created the Modern Islamist Crisis.
söndag 14 juli 2013
Sekularismen – en religion med anspråk
"Sekulära vindar blåser i USA" – knappast något att förvåna sig över. Mer förvånande då att man basunerar ut det som en nyhet. Den som något följt debatten i USA angående president Obamas HCR-program (Health Care Reform) har inte kunnat undgå att lägga märke till hur det traditionella motståndet mot preventivmedel, för- och utomäktenskapliga sexuella förbindelser, aborter, eutanasi och enkönade äktenskap fått allt svårare att få genomslag i samhället. Att USA i detta avseende släpar efter Europa får tillskrivas det starka evangelikala inslaget i amerikanskt kyrkoliv samt den starka ställning som religionsfriheten haft alltsedan bildandet av Förenta Staterna.
Sekularismen som sådan är emellertid en gammal företeelse, något som man blir medveten om när man läser Benjamin Wiker, "Worshipping the State – How Liberalism became our State Religion". Vad man inte så ofta reflekterar över är att också sekularismen faktiskt är en religion med starka inslag av trosövertygelser. Man tror visserligen inte på Gud men desto mer på Människan. Wiker gör i sin bok en intressant sammanfattning av skillnaderna mellan kristen tro och sekularism, som jag inte vill undanhålla läsaren:
Kristna bekänner att det finns bara en Gud, som har skapat himmel och jord. Sekulära liberaler försäkrar att det inte finns någon Gud och att naturen är resultatet av blinda lagar och slumpmässiga tillfälligheter.
Kristna tror att världen är meningsfull eftersom den skapats av en vis och kärleksfull Gud. Sekulära liberaler tror att universum och livet självt är ytterst meningslöst. "Mening" är i sig bara en mänsklig och artificiell konstruktion.
Kristna tror att människan skapats till Guds avbild som skapelsens krona (målinriktad evolution som skapelse över tiden är förenlig med kristen tro). Liberaler tror att en människa bara är ett djur, en tillfällig produkt av den blinda evolutionen.
Kristna tror på ett syndafall och att synden infekterar och förstör varje mänskligt företag. Liberaler tror att människan är av naturen god och att "ondska" bara är ett resultat av en dålig miljö (d.v.s. en olycklig uppsättning av närliggande materiella orsaker).
Kristna tror att Guds nåd är nödvändig för att hela mänsklig ondska. Liberaler tror att människor måste förändra sin materiella omgivning och till och med själva den mänskliga naturen för att åstadkomma sin egen räddning genom sina egna gärningar.
Kristna tror att Gud inkarnerades (blev människa) i Jesus Kristus, som är helt och hållet av både gudomlig och mänsklig natur, den enda föreningen av Gud och människa i historien. Liberaler förnekar Kristi gudomlighet och förkunnar att han bara var människa och att det inte finns någon Gud; de tror att människan kan vara sin egen gud.
Kristna tror att det politiska livet är smittat av syndens verklighet så att vi inte kan ställa vårt yttersta hopp till ett rike av denna världen. Liberaler tror att den här världen är det enda vi har och att vi kan åstadkomma ett jordiskt paradis genom att förena politisk och teknisk makt.
För kristna är Kyrkan den grundläggande institutionen – Kristi kropp med Kristus som huvud. Denna världens riken, nationer och stater, som syftar till att upprätthålla den kroppsliga existensen och den sociala ordningen, är sekundära. Kyrka och stat är komplementära men helt åtskilda i fråga om institutionell form och funktion. Liberaler, som förnekar existensen av något andligt rike, gör denna världens riken, nationer och stater till de primära och enda makterna. Om de tillåter Kyrkan att existera måste den underkasta sig den politiska makten och framstå som en menlös sångförening.
Vid en sådan jämförelse framstår den sekulära liberalismen i dess ohöljda upphöjelse av människan utan tvivel som en trosövertygelse med starka krav på att människan skall underkasta sig dess dogmer. Exempel på en sådan underkastelse är när människor mot sitt samvete tvingas medverka i aborter, vigsel av enkönade par och aktiv dödshjälp. Sekularismen är en religion med anspråk på underkastelse – däri liknar den Islam.
Se också Det behövs mer Gud i kyrkan
samt tidningen Dagen Sekularisering – en ny religiositet
Sekularismen som sådan är emellertid en gammal företeelse, något som man blir medveten om när man läser Benjamin Wiker, "Worshipping the State – How Liberalism became our State Religion". Vad man inte så ofta reflekterar över är att också sekularismen faktiskt är en religion med starka inslag av trosövertygelser. Man tror visserligen inte på Gud men desto mer på Människan. Wiker gör i sin bok en intressant sammanfattning av skillnaderna mellan kristen tro och sekularism, som jag inte vill undanhålla läsaren:
Kristna bekänner att det finns bara en Gud, som har skapat himmel och jord. Sekulära liberaler försäkrar att det inte finns någon Gud och att naturen är resultatet av blinda lagar och slumpmässiga tillfälligheter.
Kristna tror att världen är meningsfull eftersom den skapats av en vis och kärleksfull Gud. Sekulära liberaler tror att universum och livet självt är ytterst meningslöst. "Mening" är i sig bara en mänsklig och artificiell konstruktion.
Kristna tror att människan skapats till Guds avbild som skapelsens krona (målinriktad evolution som skapelse över tiden är förenlig med kristen tro). Liberaler tror att en människa bara är ett djur, en tillfällig produkt av den blinda evolutionen.
Kristna tror på ett syndafall och att synden infekterar och förstör varje mänskligt företag. Liberaler tror att människan är av naturen god och att "ondska" bara är ett resultat av en dålig miljö (d.v.s. en olycklig uppsättning av närliggande materiella orsaker).
Kristna tror att Guds nåd är nödvändig för att hela mänsklig ondska. Liberaler tror att människor måste förändra sin materiella omgivning och till och med själva den mänskliga naturen för att åstadkomma sin egen räddning genom sina egna gärningar.
Kristna tror att Gud inkarnerades (blev människa) i Jesus Kristus, som är helt och hållet av både gudomlig och mänsklig natur, den enda föreningen av Gud och människa i historien. Liberaler förnekar Kristi gudomlighet och förkunnar att han bara var människa och att det inte finns någon Gud; de tror att människan kan vara sin egen gud.
Kristna tror att det politiska livet är smittat av syndens verklighet så att vi inte kan ställa vårt yttersta hopp till ett rike av denna världen. Liberaler tror att den här världen är det enda vi har och att vi kan åstadkomma ett jordiskt paradis genom att förena politisk och teknisk makt.
För kristna är Kyrkan den grundläggande institutionen – Kristi kropp med Kristus som huvud. Denna världens riken, nationer och stater, som syftar till att upprätthålla den kroppsliga existensen och den sociala ordningen, är sekundära. Kyrka och stat är komplementära men helt åtskilda i fråga om institutionell form och funktion. Liberaler, som förnekar existensen av något andligt rike, gör denna världens riken, nationer och stater till de primära och enda makterna. Om de tillåter Kyrkan att existera måste den underkasta sig den politiska makten och framstå som en menlös sångförening.
Vid en sådan jämförelse framstår den sekulära liberalismen i dess ohöljda upphöjelse av människan utan tvivel som en trosövertygelse med starka krav på att människan skall underkasta sig dess dogmer. Exempel på en sådan underkastelse är när människor mot sitt samvete tvingas medverka i aborter, vigsel av enkönade par och aktiv dödshjälp. Sekularismen är en religion med anspråk på underkastelse – däri liknar den Islam.
Se också Det behövs mer Gud i kyrkan
samt tidningen Dagen Sekularisering – en ny religiositet
fredag 12 juli 2013
Död som förhinder
Begravningsbesökarna blir färre konstaterar Sv.D. med hänvisning till statistik från Sveriges Begravningsbyråers förbund. Vid slutet av 80-talet låg antalet besökare vid i genomsnitt 50 personer per begravning. I dag är siffran nere i 25. En etnolog och kulturhistoriker menar att det beror på att vi numera umgås med varandra mest bara på nätet. Samtidigt har antalet 15-åringar som konfirmeras halverats på de senaste 30 åren. Ingen hävdar dock att detta skulle bero på ändrade umgängesvanor.
Bakom bägge nedgångarna ligger nog djupare orsaker än bara förändrade sätt att umgås. I själva verket torde de vara tecken på ingenting mindre än en andlig revolution i tänkesätt och därmed i attityder, som ägt rum i vårt samhälle under lång tid och som urholkat den klassiska och kristna uppfattningen om gott och ont som naturgivna företeelser, som dygder och laster i en andligt uppfattad verklighet. I dagens samhälle omfattas i stället en hedonistisk utilitarianism, en njutningslysten nyttomoral, där gott och ont bara har med kroppen och dess njutningar eller lidanden att göra, där gott betyder största möjliga kroppsliga perfektion och lycka och ont det kroppsliga och själsliga lidandet.
I ett sådant samhälle är döden ett förhinder, en motsägelse som man helst förnekar. Deltagandet i en begravning innebär inte en andlig uppbyggelse utan en obehaglighet som man helst vill vara utan. Död och begravning blir ovälkomna avbrott i en annars välsmord tillvaro. Begravningar får vänta tills alla har kommit hem från semesterparadiset och stökas undan på kortast möjliga tid och med så få närvarande som möjligt.
Inte heller den svenskkyrkliga konfirmationen tycks vara inställd på uppbyggelse. I den allmänna jakten på njutningsfyllda upplevelser söker många församlingar och präster överträffa varandra i påhittighet. Är det underligt om ideella och religiöst obundna sammanslutningar ordnar alternativa ungdomsläger för att diskutera livets stora frågor?
Se också tidningen Dagen
Bakom bägge nedgångarna ligger nog djupare orsaker än bara förändrade sätt att umgås. I själva verket torde de vara tecken på ingenting mindre än en andlig revolution i tänkesätt och därmed i attityder, som ägt rum i vårt samhälle under lång tid och som urholkat den klassiska och kristna uppfattningen om gott och ont som naturgivna företeelser, som dygder och laster i en andligt uppfattad verklighet. I dagens samhälle omfattas i stället en hedonistisk utilitarianism, en njutningslysten nyttomoral, där gott och ont bara har med kroppen och dess njutningar eller lidanden att göra, där gott betyder största möjliga kroppsliga perfektion och lycka och ont det kroppsliga och själsliga lidandet.
I ett sådant samhälle är döden ett förhinder, en motsägelse som man helst förnekar. Deltagandet i en begravning innebär inte en andlig uppbyggelse utan en obehaglighet som man helst vill vara utan. Död och begravning blir ovälkomna avbrott i en annars välsmord tillvaro. Begravningar får vänta tills alla har kommit hem från semesterparadiset och stökas undan på kortast möjliga tid och med så få närvarande som möjligt.
Inte heller den svenskkyrkliga konfirmationen tycks vara inställd på uppbyggelse. I den allmänna jakten på njutningsfyllda upplevelser söker många församlingar och präster överträffa varandra i påhittighet. Är det underligt om ideella och religiöst obundna sammanslutningar ordnar alternativa ungdomsläger för att diskutera livets stora frågor?
Se också tidningen Dagen
Demokrati med förbehåll
Under rubriken "Islamisten som tror på Sverige" ger Fanny Härgestam en intervju med Rached Ghannouchi, grundaren av islamistpartiet Ennahda i Tunisien. Ghannouchi hävdar där att Islam är väl förenlig med en demokrati av västerländskt snitt. Som exempel på detta anför han den frihet i fråga om yttre ting som staten måste tillåta sina medborgare – vilka kläder man vill ha på sig eller vilken mat man vill äta.
"Förut var folk rädda här i Tunisien att vi islamister skulle begränsa friheter, men nu efter ett och ett halvt år lever tunisierna som de brukade göra, och de har till och med utökad frihet. Folk kan välja om de vill gå till moskén, baren eller stranden." Detta låter ju i och för sig utmärkt, men den för demokratin centrala frågan är: Får de också välja om de vill gå till kyrkan? Tillåter den tunisiska staten under Ennahda att en tunisier konverterar från Islam till kristendomen? Sannolikt inte eftersom Ennahda liksom alla islamistpartier har som mål att förena religion, d.v.s. i detta fall Islam, och politik, en sammanblandning som vi tyvärr har sett alltför mycket av under historiens lopp och som inte står i överensstämmelse med kristendomens syn på åtskillnad mellan Guds rike och den politiska makten.
Det finns en avgrund mellan demokrati av västerländskt snitt och arabvärldens syn på demokrati. Demokrati är inte bara majoritetsval, det är också en fråga om hänsyn till minoriteter. Det är en fråga om de fri- och rättigheter som vi förbinder med demokrati: religionsfrihet, yttrandefrihet, alla människors lika värde och den fria viljan. I samma ögonblick som islamistpartier kommer i majoritet kommer de också att ställa krav på rättsväsendets överensstämmelse med sharialagar. Den demokrati som man från islamitiskt håll vill hävda är i grunden en hävstång för religionens ställning över politiken.
Se också Mauricio Rojas: Diktatur eller totalitarism
"Förut var folk rädda här i Tunisien att vi islamister skulle begränsa friheter, men nu efter ett och ett halvt år lever tunisierna som de brukade göra, och de har till och med utökad frihet. Folk kan välja om de vill gå till moskén, baren eller stranden." Detta låter ju i och för sig utmärkt, men den för demokratin centrala frågan är: Får de också välja om de vill gå till kyrkan? Tillåter den tunisiska staten under Ennahda att en tunisier konverterar från Islam till kristendomen? Sannolikt inte eftersom Ennahda liksom alla islamistpartier har som mål att förena religion, d.v.s. i detta fall Islam, och politik, en sammanblandning som vi tyvärr har sett alltför mycket av under historiens lopp och som inte står i överensstämmelse med kristendomens syn på åtskillnad mellan Guds rike och den politiska makten.
Det finns en avgrund mellan demokrati av västerländskt snitt och arabvärldens syn på demokrati. Demokrati är inte bara majoritetsval, det är också en fråga om hänsyn till minoriteter. Det är en fråga om de fri- och rättigheter som vi förbinder med demokrati: religionsfrihet, yttrandefrihet, alla människors lika värde och den fria viljan. I samma ögonblick som islamistpartier kommer i majoritet kommer de också att ställa krav på rättsväsendets överensstämmelse med sharialagar. Den demokrati som man från islamitiskt håll vill hävda är i grunden en hävstång för religionens ställning över politiken.
Se också Mauricio Rojas: Diktatur eller totalitarism
tisdag 9 juli 2013
Frihet för Egypens kvinnor – och andra
"Egypten kommer inte att bli fritt förrän kvinnorna är fria". Så avslutar Ivar Arpi dagens ledare i Sv. D. om kvinnors ställning i Egypten. Och – skulle jag vilja tillägga – Egyptens kvinnor blir inte fria förrän de befriats från Islams dominerande inflytande. Koranen är nämligen så genomsyrad av kvinnans underordnade ställning att det är svårt att förstå hur man skall kunna förena Islam med en jämlik och fri ställning för kvinnan i förhållande till männen.
Det är egendomligt hur fruktan för att uppfattas som "islamofob" hindrar människor från att kritisera Islam. Det finns inga gränser för hur man kan kritisera kristendomen och judendomen, men när det gäller Islam, tassar man försiktigt i ullsstrumporna. Nu finns det utan tvivel starka krafter i Egypten, inte minst bland ungdomar, för att införa en sekulär, demokratisk stat. Frågan är bara vad en sekulär stat kan åstadkomma till skydd för kvinnorna. Också en sekulär stat måste bäras av vissa moraliska normer, och dessa normer måste hämtas från annan plats än från de demokratiska majoriteter, som växlar tid efter annan, något som inte minst Egypten ger prov på.
Att demokrati i västerlandet i så hög grad förknippas med alla människors lika värde hänger utan tvivel samman med den judiskt-kristna bakgrunden. Tanken på alla människors lika värde är ingen självklarhet – det visar inte minst abortdebatten, där fostret alltid får stå tillbaka till förmån för den vuxna människans välbefinnande. Människovärdet är i grunden och måste i grunden vara religiöst motiverat för att kunna hålla stånd mot diverse nyttosynpunkter. Det religiös motiverade människovärdet bygger på tron att människan är Guds avbild – "till man och kvinna skapade han henne" för att hon skall kunna växa till allt större likhet med och kärlek till Gud.
Det betyder inte att staten måste vara religiös. Den sekulära staten är ett arv från kristendomens seger över uppfattningen om kejsarens gudomlighet genom ediktet i Milano år 313. Den sekulära staten utesluter inte utan förutsätter i sin demokratiska form också religionsfrihet. En av kristendomens uppgifter är att fungera som samvete för staten genom att hävda det absoluta människovärdet och genom att påminna om att människan inte kan leva bara av bröd utan också behöver andlig näring.
Om kristendomens ställning i Egypten se också National Catholic Register.
Det är egendomligt hur fruktan för att uppfattas som "islamofob" hindrar människor från att kritisera Islam. Det finns inga gränser för hur man kan kritisera kristendomen och judendomen, men när det gäller Islam, tassar man försiktigt i ullsstrumporna. Nu finns det utan tvivel starka krafter i Egypten, inte minst bland ungdomar, för att införa en sekulär, demokratisk stat. Frågan är bara vad en sekulär stat kan åstadkomma till skydd för kvinnorna. Också en sekulär stat måste bäras av vissa moraliska normer, och dessa normer måste hämtas från annan plats än från de demokratiska majoriteter, som växlar tid efter annan, något som inte minst Egypten ger prov på.
Att demokrati i västerlandet i så hög grad förknippas med alla människors lika värde hänger utan tvivel samman med den judiskt-kristna bakgrunden. Tanken på alla människors lika värde är ingen självklarhet – det visar inte minst abortdebatten, där fostret alltid får stå tillbaka till förmån för den vuxna människans välbefinnande. Människovärdet är i grunden och måste i grunden vara religiöst motiverat för att kunna hålla stånd mot diverse nyttosynpunkter. Det religiös motiverade människovärdet bygger på tron att människan är Guds avbild – "till man och kvinna skapade han henne" för att hon skall kunna växa till allt större likhet med och kärlek till Gud.
Det betyder inte att staten måste vara religiös. Den sekulära staten är ett arv från kristendomens seger över uppfattningen om kejsarens gudomlighet genom ediktet i Milano år 313. Den sekulära staten utesluter inte utan förutsätter i sin demokratiska form också religionsfrihet. En av kristendomens uppgifter är att fungera som samvete för staten genom att hävda det absoluta människovärdet och genom att påminna om att människan inte kan leva bara av bröd utan också behöver andlig näring.
Om kristendomens ställning i Egypten se också National Catholic Register.
fredag 5 juli 2013
Demokrati i Egypten?
Under rubriken "Ett bakslag för demokratin" behandlar Ivar Arpi på ledarplats i Sv.D. den pågående utvecklingen i Egypten. Andra skribenter menar att det inte är armén utan folket som störtat den folkvalde presidenten Mursi. Tolkningarna är alltså beroende av på vilken sida man vill stå. Å ena sidan har vi den av militären avsatte presidenten Mursi och det muslimska brödraskapet, som visserligen kommit till makten genom demokratiska val men misslyckats med att föra Egypten vidare på demokratins väg. I stället har de fört Egypten i islamitisk riktning. Å andra sidan har vi den militära maktapparaten, som menar sig handla på folkets vägnar, men de facto griper till makten med odemokratiska medel.
Västerländska kommentatorer tar i regel ställning för den demokratiska processen, samtidigt som de inser att demokrati inte bara kan vara en fråga om majoritetsval utan också måste innebära en satsning på demokratiska värden som t.ex. alla människors lika värde. Bitte Hammargren menar att ekonomin och den sociala rättvisan utgör nyckelfrågan och däri ligger säkert åtskillig sanning. Men det finns i arabvärlden en religiöst motiverad grundläggande inställning, som måste granskas i fullt dagsljus för att man riktigt skall förstå hur problematiskt det är med en demokratisk utveckling i muslimska länder.
Gemensamt för många västerländska kommentatorer är deras förhoppning om att Islam på ett positivt sätt skall kunna medverka till en demokratisk utveckling. Bakom denna förhoppning ligger ett stort mått av okunskap om Islams bärande innehåll och grundläggande inriktning. Det är en okunskap som leder till blåögd inställning och oskuldsfull acceptans. Ty visserligen är det riktigt att det finns liberala muslimer som försöker att så mycket som möjligt se bort från Koranens våldspräglade utsagor, men dessa liberala muslimer är knappast någon majoritet. Dessutom är det så, att så länge muslimer befinner sig som minoritet i ett samhälle, försöker man av naturliga skäl att anpassa sig till rådande kulturella värderingar. Så snart den muslimska populationen kommer i majoritet kräver man däremot att samhället skall anpassa sig till Islams sharialagar och krav. Islam är nämligen i grunden en religion med politiska ambitioner. En i Koranen ständigt återkommande uppmaning är uppmaningen till jihad, kriget mot de otrogna, d.v.s. alla de som inte bekänner Koranens bud. Denna Islams våldsbenägna inställning är också förklaringen till att olika islamiska riktningar och grupper bekämpar varandra. Det saknas nämligen inom Islam en enhetlig lärotolkning.
En grundläggande nödvändighet för ett bestående samhälle är att det görs en tydlig åtskillnad mellan ett sekulärt statsskick och en religionsfrihet utan politiska maktambitioner. En sådan åtskillnad är ingen nyhet. Den har i själva verket varit principiellt rådande i det västerländska samhället ända sedan kejsar Konstantins dagar på 300-talet.
Se vidare When the State Replaces God,
The Christian-Muslim Gulf
samt Egypt Christians greet Revolution
Västerländska kommentatorer tar i regel ställning för den demokratiska processen, samtidigt som de inser att demokrati inte bara kan vara en fråga om majoritetsval utan också måste innebära en satsning på demokratiska värden som t.ex. alla människors lika värde. Bitte Hammargren menar att ekonomin och den sociala rättvisan utgör nyckelfrågan och däri ligger säkert åtskillig sanning. Men det finns i arabvärlden en religiöst motiverad grundläggande inställning, som måste granskas i fullt dagsljus för att man riktigt skall förstå hur problematiskt det är med en demokratisk utveckling i muslimska länder.
Gemensamt för många västerländska kommentatorer är deras förhoppning om att Islam på ett positivt sätt skall kunna medverka till en demokratisk utveckling. Bakom denna förhoppning ligger ett stort mått av okunskap om Islams bärande innehåll och grundläggande inriktning. Det är en okunskap som leder till blåögd inställning och oskuldsfull acceptans. Ty visserligen är det riktigt att det finns liberala muslimer som försöker att så mycket som möjligt se bort från Koranens våldspräglade utsagor, men dessa liberala muslimer är knappast någon majoritet. Dessutom är det så, att så länge muslimer befinner sig som minoritet i ett samhälle, försöker man av naturliga skäl att anpassa sig till rådande kulturella värderingar. Så snart den muslimska populationen kommer i majoritet kräver man däremot att samhället skall anpassa sig till Islams sharialagar och krav. Islam är nämligen i grunden en religion med politiska ambitioner. En i Koranen ständigt återkommande uppmaning är uppmaningen till jihad, kriget mot de otrogna, d.v.s. alla de som inte bekänner Koranens bud. Denna Islams våldsbenägna inställning är också förklaringen till att olika islamiska riktningar och grupper bekämpar varandra. Det saknas nämligen inom Islam en enhetlig lärotolkning.
En grundläggande nödvändighet för ett bestående samhälle är att det görs en tydlig åtskillnad mellan ett sekulärt statsskick och en religionsfrihet utan politiska maktambitioner. En sådan åtskillnad är ingen nyhet. Den har i själva verket varit principiellt rådande i det västerländska samhället ända sedan kejsar Konstantins dagar på 300-talet.
Se vidare When the State Replaces God,
The Christian-Muslim Gulf
samt Egypt Christians greet Revolution
torsdag 27 juni 2013
Kyrkan och synden
I dagens ledare i Sv.D. "Hyresregleringen, Persson och synden" formulerar Maria Ludvigsson en mening som väcker uppmärksamhet också för den icke politiskt initierade: "Frågan om hyresregleringen gör med bostadspolitiker och opinionsbildare vad synden gör med Svenska kyrkan. Man gör allt för att slippa förhålla sig till den, trots dess påtagligt centrala betydelse för verksamheten".
Ibland kan själva liknelsen vara lika intressant som dess underliggande syftning. Det kan behövas att någon utomstående formulerar vad alla ser: "Men kejsaren är ju naken!". "Verksamhet" det är vad som kännetecknar Svenska kyrkan mer än något annat. Frågan är om denna verksamhet är knuten till det som är det mest centrala för kyrkans existens: att Kristus har dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull. Dess värre har man en känsla av att verksamheten i många fall är självgående utan tanke på det centrala budskapet. Kyrkopolitiker styr verksamheten och anslår medel för den utan att egentligen fråga sig om den gagnar kyrkans centrala uppgift: att förkunna Kristi död och uppståndelse och människans frigörelse från slaveriet under synden.
Paulus tvekade inte när han talade på areopagen i Atén inför de församlade filosofiska livsnjutarna och moralisterna. Han predikade Jesus och uppståndelsen men också omvändelsen och tron. Många gjorde sig lustiga över honom, andra sa "Kom igen!", men några kom till tro, kanske en handfull. Med Maria Ludvigsson undrar man när synd och försoning verkligen skall bli centrala begrepp för en kyrka i upplösning.
Naturligtvis är det inte bara Svenska kyrkan som riskerar att drunkna i verksamhet. Risken finns för varje kyrka och samfund. Men risken är störst i Svenska kyrkan som vilar på pengar och politisk styrning utan känsla för kyrkans centrala budskap.
Ibland kan själva liknelsen vara lika intressant som dess underliggande syftning. Det kan behövas att någon utomstående formulerar vad alla ser: "Men kejsaren är ju naken!". "Verksamhet" det är vad som kännetecknar Svenska kyrkan mer än något annat. Frågan är om denna verksamhet är knuten till det som är det mest centrala för kyrkans existens: att Kristus har dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull. Dess värre har man en känsla av att verksamheten i många fall är självgående utan tanke på det centrala budskapet. Kyrkopolitiker styr verksamheten och anslår medel för den utan att egentligen fråga sig om den gagnar kyrkans centrala uppgift: att förkunna Kristi död och uppståndelse och människans frigörelse från slaveriet under synden.
Paulus tvekade inte när han talade på areopagen i Atén inför de församlade filosofiska livsnjutarna och moralisterna. Han predikade Jesus och uppståndelsen men också omvändelsen och tron. Många gjorde sig lustiga över honom, andra sa "Kom igen!", men några kom till tro, kanske en handfull. Med Maria Ludvigsson undrar man när synd och försoning verkligen skall bli centrala begrepp för en kyrka i upplösning.
Naturligtvis är det inte bara Svenska kyrkan som riskerar att drunkna i verksamhet. Risken finns för varje kyrka och samfund. Men risken är störst i Svenska kyrkan som vilar på pengar och politisk styrning utan känsla för kyrkans centrala budskap.
fredag 21 juni 2013
Homosexualitet – identitet eller böjelse?
Hur skall man som kristen se på homosexualiteten – som en Guds gåva, som en "törntagg i köttet" (Rom. 12:7) eller som en sodomitisk synd (1 Mos. 19:5)? Alla svar finns företrädda bland kristna grupper och individer. I en artikel på webbsaiten First Things gör Daniel Mattson, som betecknar sig själv som "homosexuellt attraherad", ett lovvärt försök till analys. I stället för att ta sin utgångspunkt i sexualiteten ställer han den grundläggande frågan om den mänskliga existensen: Vad är det att vara människa? Med hänvisning både till Andra Vatikankonciliets Gaudium et Spes och till påven Benedikt XVI:s adventskrivelse till den romerska kurian 2012 finner han att den mänskliga existensens utgångspunkt måste vara den planritning som ligger i skapelseberättelsen och som fullbordas i Jesus Kristus.
Den som identifierar sig själv som gay eller queer bortser ofta från den grundidentitet som ligger nedlagd i att vara skapad till Guds avbild och med uppdrag att växa till allt större likhet med Gud. Människans djupa längtan efter en identitet kan aldrig mättas av sexualitet utan först i mötet med den Gud som har skapat henne (jfr. Augustinus "Du, o Gud, har skapat oss till dig, och mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig"). Homosexuella beteckningar som "gay" eller "queer" är inga ontologiska beteckningar eftersom människans verkliga identitet framför allt ligger i hennes förening med Gud.
Problemet med att kalla sig själv homosexuell, gay eller queer är att det verkliga identitetsproblemet sopas under mattan. Att omfatta en homosexuell identitet hindrar oss från att lära känna oss själva som Gud känner oss. En människa finner inte sin sanna identitet genom att "komma ur ur garderoben" utan först i mötet med den Gud som har skapat människan till sin avbild, vilket också innebär "till man och kvinna skapade han dem". Det är som man och kvinna Gud ger människorna i uppdrag att vara fruktsamma, föröka sig och råda över jorden (1 Mos. 1:27-28). Denna komplementaritet är en väsentlig aspekt av vad det betyder att vara människa. Alla försök att göra könet till en social konstruktion eller ett val som människan själv gör står i strid med Guds mening med människan.
Den som är homosexuellt attraherad finner alltså i sin egen person något som står i strid med den naturliga lagen och med uppenbarelsen, vilket förvisso inte gäller bara homosexuella böjelser utan också många andra medfödda personliga svagheter som pedofili och kleptomani. Det är först ur detta perspektiv som homosexualiteten kan göras begriplig. Den tillhör arvsyndens område och inbegriper också många andra avvikelser från den gudomliga planritningen för människan.
Se också Mark Shea: A question about homosexual temptation
samt Homosexuality is not the defining issue of our age
Jfr. Just Christians – there is no such thing as a homosexual Christian
Den som identifierar sig själv som gay eller queer bortser ofta från den grundidentitet som ligger nedlagd i att vara skapad till Guds avbild och med uppdrag att växa till allt större likhet med Gud. Människans djupa längtan efter en identitet kan aldrig mättas av sexualitet utan först i mötet med den Gud som har skapat henne (jfr. Augustinus "Du, o Gud, har skapat oss till dig, och mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig"). Homosexuella beteckningar som "gay" eller "queer" är inga ontologiska beteckningar eftersom människans verkliga identitet framför allt ligger i hennes förening med Gud.
Problemet med att kalla sig själv homosexuell, gay eller queer är att det verkliga identitetsproblemet sopas under mattan. Att omfatta en homosexuell identitet hindrar oss från att lära känna oss själva som Gud känner oss. En människa finner inte sin sanna identitet genom att "komma ur ur garderoben" utan först i mötet med den Gud som har skapat människan till sin avbild, vilket också innebär "till man och kvinna skapade han dem". Det är som man och kvinna Gud ger människorna i uppdrag att vara fruktsamma, föröka sig och råda över jorden (1 Mos. 1:27-28). Denna komplementaritet är en väsentlig aspekt av vad det betyder att vara människa. Alla försök att göra könet till en social konstruktion eller ett val som människan själv gör står i strid med Guds mening med människan.
Den som är homosexuellt attraherad finner alltså i sin egen person något som står i strid med den naturliga lagen och med uppenbarelsen, vilket förvisso inte gäller bara homosexuella böjelser utan också många andra medfödda personliga svagheter som pedofili och kleptomani. Det är först ur detta perspektiv som homosexualiteten kan göras begriplig. Den tillhör arvsyndens område och inbegriper också många andra avvikelser från den gudomliga planritningen för människan.
Se också Mark Shea: A question about homosexual temptation
samt Homosexuality is not the defining issue of our age
Jfr. Just Christians – there is no such thing as a homosexual Christian
tisdag 18 juni 2013
Krig i Guds namn?
En 23 -årig man från Bergsjön i Göteborg har dött vid strider i Syrien meddelade Göteborgsposten på lördagen. I gårdagens nyhetssändningar i TV blev det klart att det var fråga om 21-årige Mohammad Al-Hasan, som p.g.a. sin religiösa tro sett sig tvungen att resa till Syrien och gå i strid på rebellenas sida i kampen mot Assad-regimen i Syrien. I både Rapport och Aktuellt intervjuas hans föräldrar, som på allt sätt, bl.a. med hjälp av polisen, försökt hindra honom från att åka, men utan att lyckas. Uppgivet säger pappan: "De tycker nog (d.v.s. myndigheterna) – en mindre", d.v.s. en invandrare eller en islamist – oklart vilket – mindre [är bara bra].
Att gå i krig för sitt land – eller kanske för sitt grannland – mot en hotande ockupation har inte varit främmande för oss svenskar. Man behöver bara gå tillbaka till andra världskriget för att inse den saken. "Finlands sak är vår" hette det, och för många frivilliga blev det en hederssak att ställa upp och till och med att ge sitt liv i den s.k. finlandshjälpen. Men för att hitta religiösa motiv för att gå i strid får man nog gå tillbaka till Gustav II Adolfs härnadståg mot det katolska europa.
Erfarenheten har lärt oss att man skall vara försiktig med att åberopa Gud för krigiska insatser. "Mitt rike hör inte till denna världen" säger Jesus. "Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." Problemet är att inom Islam är religion och politik är så nära förenade att det nästan är omöjligt att tänka sig en helt opolitisk Islam. Under åberopande av koranens uppmaning till jihad drar man sig inte heller för att angripa andra islamtroende därför att de inte vill införa sharia-lagar. Om detta vittnar dagens mycket läsvärda ledare i Sv.D.: Mer vapen ingen lösning i Syrien.
Att gå i krig för sitt land – eller kanske för sitt grannland – mot en hotande ockupation har inte varit främmande för oss svenskar. Man behöver bara gå tillbaka till andra världskriget för att inse den saken. "Finlands sak är vår" hette det, och för många frivilliga blev det en hederssak att ställa upp och till och med att ge sitt liv i den s.k. finlandshjälpen. Men för att hitta religiösa motiv för att gå i strid får man nog gå tillbaka till Gustav II Adolfs härnadståg mot det katolska europa.
Erfarenheten har lärt oss att man skall vara försiktig med att åberopa Gud för krigiska insatser. "Mitt rike hör inte till denna världen" säger Jesus. "Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." Problemet är att inom Islam är religion och politik är så nära förenade att det nästan är omöjligt att tänka sig en helt opolitisk Islam. Under åberopande av koranens uppmaning till jihad drar man sig inte heller för att angripa andra islamtroende därför att de inte vill införa sharia-lagar. Om detta vittnar dagens mycket läsvärda ledare i Sv.D.: Mer vapen ingen lösning i Syrien.
lördag 15 juni 2013
Guds kärlek inkarnerad
Kristendomens kärleksbudskap upphävs av Jesu martyrskap skriver Ingela Bel Habib på Newsmill och gör därmed Jesus till en religionsstiftare av samma slag som Buddha, Muhammed och Konfutse eller som den liberala teologins Jesus, vars betydelse framför allt låg i hans "enkla lära", d.v.s. just det kärleksbudskap som Ingela Bel Habib uppfattar som centrum i kristendomen. Att hon komplicerar bilden genom att tala om Jesu "martyrskap" och den "strategi" han valt för att sprida sin lära förändrar ingenting i sak. Jesus uppfattas som en profet, som genom sitt lidande och sin död fungerar som en förebild för sina anhängare och på ett psykologiskt plan löser dem från mörker och svårigheter. Samtidigt påstås emellertid också hans martyrdöd skapa en känsla av synd och skuld, som för evigt står inristade i hans undersåtars hjärtan, och däri består problemet för Habib. Jesus är inte trovärdig p.g.a. sitt självvalda martyrskap.
Beskrivningen skiljer sig på avgörande sätt både från evangeliernas, Nya testamentets och Kyrkans tro på Jesus Kristus som både sann Gud och sann människa, "av samma väsen som Fadern." Även om ordalydelsen hos Habib ger en återklang av Kyrkans bekännelse (t.ex. Guds enfödde son) är innehållet förvanskat till den liberala teologins urvattnade Jesusbild. Om Ingela Bel Habibs önskan om att "Jesu lära med fokus på kärleksbudskapet och individens unika värde" skall kunna vara "en inspirationskälla till utveckling av det demokratiska samhället", då fordras nog ett djupare grepp på Jesusgestalten än den som liberalteologin tillhandahåller. Jesus som inspirationskälla är egentligen möjlig först om man tar hans egna ord om enheten med den himmelske Fadern på allvar. Jesus är inte bara en förkunnare av Guds kärlek. Han är själv – både i sin födelse, sin död och sin uppståndelse – Guds kärlek inkarnerad, både Gud och människa.
Beskrivningen skiljer sig på avgörande sätt både från evangeliernas, Nya testamentets och Kyrkans tro på Jesus Kristus som både sann Gud och sann människa, "av samma väsen som Fadern." Även om ordalydelsen hos Habib ger en återklang av Kyrkans bekännelse (t.ex. Guds enfödde son) är innehållet förvanskat till den liberala teologins urvattnade Jesusbild. Om Ingela Bel Habibs önskan om att "Jesu lära med fokus på kärleksbudskapet och individens unika värde" skall kunna vara "en inspirationskälla till utveckling av det demokratiska samhället", då fordras nog ett djupare grepp på Jesusgestalten än den som liberalteologin tillhandahåller. Jesus som inspirationskälla är egentligen möjlig först om man tar hans egna ord om enheten med den himmelske Fadern på allvar. Jesus är inte bara en förkunnare av Guds kärlek. Han är själv – både i sin födelse, sin död och sin uppståndelse – Guds kärlek inkarnerad, både Gud och människa.
lördag 8 juni 2013
Den personliga integriteten
Gång efter annan blir det ett ståhej kring "den personliga integriteten", nu senast när det blivit uppenbart att den amerikanska säkerhetsmyndigheten haft tillgång till de ledande it-företagens servrar, visserligen inte till it-trafikens innehåll men väl till dess intensitet och adressater. Vad är det man är rädd för? Tobias Brandel exemplifierar i dagens Sv.D.: "Pusslet som går att lägga om mitt liv genom tillgång till Facebooks och Googles datahallar – mina intressen, åsikter, musiksmak, vänner, familjeliv, resor, platser jag rör mig på vid exakt angivna tidpunkter – är något Stasi bara kunnat drömma om".
Jag kan inte känna mig så förfärligt upprörd över detta. Är den personliga integriteten ingenting annat än detta finner jag ingen anledning till att riva upp himmel och jord för vad den amerikanska säkerhetsmyndigheten har för sig. Min tro är att den att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta, men att den som har något att dölja naturligtvis kan känna sig obehagligt berörd. "Den personliga integriteten" förefaller mig ur denna synpunkt inte vara något annat än ett försvar för det dåliga samvetet eller för skumraskaffärer som man inte vill att någon skall ha insyn i.
"Personlig integritet" är för mig något mycket annorlunda. Det är en egenskap som snarast är raka motsatsen till att vilja dölja. En människa med personlig integritet är en människa som inte har något att dölja, som står upp för det som är rätt och sant, en människa som inte låter sig påverkas av varje modernitetens eller nyhetens vindpust, en människa som är rakryggad och besinningsfull, sammanhängade och motsägelsefri i motsats till en människa som hycklar och ljuger, d.v.s. döljer sitt verkliga jag. Integritet i denna mening är något som man skapar åt sig själv, men också något som man kan förvärva.
Några ord ur Efesierbrevets 5. kap kanske passar som beskrivning på en människa med personlig integritet: "Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle. Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver. Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus".
Jag kan inte känna mig så förfärligt upprörd över detta. Är den personliga integriteten ingenting annat än detta finner jag ingen anledning till att riva upp himmel och jord för vad den amerikanska säkerhetsmyndigheten har för sig. Min tro är att den att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta, men att den som har något att dölja naturligtvis kan känna sig obehagligt berörd. "Den personliga integriteten" förefaller mig ur denna synpunkt inte vara något annat än ett försvar för det dåliga samvetet eller för skumraskaffärer som man inte vill att någon skall ha insyn i.
"Personlig integritet" är för mig något mycket annorlunda. Det är en egenskap som snarast är raka motsatsen till att vilja dölja. En människa med personlig integritet är en människa som inte har något att dölja, som står upp för det som är rätt och sant, en människa som inte låter sig påverkas av varje modernitetens eller nyhetens vindpust, en människa som är rakryggad och besinningsfull, sammanhängade och motsägelsefri i motsats till en människa som hycklar och ljuger, d.v.s. döljer sitt verkliga jag. Integritet i denna mening är något som man skapar åt sig själv, men också något som man kan förvärva.
Några ord ur Efesierbrevets 5. kap kanske passar som beskrivning på en människa med personlig integritet: "Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle. Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver. Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus".
fredag 7 juni 2013
Den blomstertid nu kommer
Egentligen är det högst egendomligt, att av de planeter som kretsar kring vår egen sol, så är det bara en, nämligen vår egen jord, som har hamnat på exakt det avstånd från solen som möjliggör liv, och inte bara liv utan växande liv och förnuftigt liv, ett liv som förmår ställa frågan om sitt eget vadan och varthän, d.v.s. varifrån och för vilket ändamål. I stället för att låta detta faktum fylla oss med förundran och ett fortgående sökande efter livets mening, så fyller det de flesta människor med likgiltighet och på sin höjd ett konstaterande om outgrundlig slump.
Dock finns det och har alltid funnits människor som inte låter sig nöja med den blinda slumpen utan låter livets obegripliga faktum föra till en djupare medvetenhet, så t.ex. i Psaltarens 8. psalm: "När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk, allt lade du under hans fötter."
Nu finns det alltid människor som invänder att kanske finns det – ja, tämligen säkert – andra planeter i andra solsystem som också härbärgerar levande varelser som åtminstone kan likna oss. Det är tänkbart, men knappast mera, och även om det skulle vara så, så förminskar det inte det förunderliga i vår egen tillvaro, snarare förstärker det detsamma. Och till dess att saken verkligen har bevisats låter jag mig nöjas med förundran över min egen tillvaro och glädjen över att sol och regn låter mig uppleva ännu en förunderlig sommar till Guds ära!
Dock finns det och har alltid funnits människor som inte låter sig nöja med den blinda slumpen utan låter livets obegripliga faktum föra till en djupare medvetenhet, så t.ex. i Psaltarens 8. psalm: "När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk, allt lade du under hans fötter."
Nu finns det alltid människor som invänder att kanske finns det – ja, tämligen säkert – andra planeter i andra solsystem som också härbärgerar levande varelser som åtminstone kan likna oss. Det är tänkbart, men knappast mera, och även om det skulle vara så, så förminskar det inte det förunderliga i vår egen tillvaro, snarare förstärker det detsamma. Och till dess att saken verkligen har bevisats låter jag mig nöjas med förundran över min egen tillvaro och glädjen över att sol och regn låter mig uppleva ännu en förunderlig sommar till Guds ära!
tisdag 4 juni 2013
Olikheter och splittring i den Katolska Kyrkan
På sin blogg mediterar den katolske prästen Dwight Longenecker över vad som håller samman den Katolska kyrkan och vari skillnaden ligger mellan olikheter och splittring. Olikheter är en välsignelse men splittring en förbannelse. Det finns acceptabla olikheter i fråga om kulturella uttryck för gudstjänsten men det finns inget utrymme för avvikelser i fråga om den katolska kyrkans lära. Modernismens försök att avvika från kyrkans lära i fråga om konstgjord födelsekontroll, kvinnliga präster, enkönade "äktenskap" och aborter kan inte accepteras bara som kulturella olikheter utan är läromässiga avvikelser som leder till splittring.
Vissa delar av Kyrkans undervisning och fromhet är emellertid provisoriska och endast uttryck för fromma betraktelser. Jungfru Maria är inte uttryckligen definierad som "medåterlöserska". Tillbedjan av Jesu hjärta är inte ovillkorlig och kvinnor behöver inte bära huvudbonader.
Den mest subtila formen av splittring föreligger när man betonar i och för sig tillåtna och goda aspekter av Kyrkans liv på bekostnad av det som är Kyrkans huvudsakliga uppdrag. Detta uppdrag är identiskt med Kristi eget frälsningsverk, som kan sammanfattas i fyra punkter: 1. Att undervisa om Sanningen; 2. Att hela de sjuka; 3. Att förlåta synder; 4. Att utöva fullmakt över det onda. När man sätter något annat före det som är Kyrkans grundläggande mission uppstår splittring. Detta beror på att de sekundära verksamheterna lätt får oss att glömma det primära uppdraget.
Den enhet som vi äger i den katolska tron och som biskopen representerar är den enhet vi delar i Kristi kors. Det är denna enhet vi förkunnar när vi predikar Kristus den korsfäste. Det är detta enhetens mysterium vi firar i altarets allraheligaste sakrament.
Vissa delar av Kyrkans undervisning och fromhet är emellertid provisoriska och endast uttryck för fromma betraktelser. Jungfru Maria är inte uttryckligen definierad som "medåterlöserska". Tillbedjan av Jesu hjärta är inte ovillkorlig och kvinnor behöver inte bära huvudbonader.
Den mest subtila formen av splittring föreligger när man betonar i och för sig tillåtna och goda aspekter av Kyrkans liv på bekostnad av det som är Kyrkans huvudsakliga uppdrag. Detta uppdrag är identiskt med Kristi eget frälsningsverk, som kan sammanfattas i fyra punkter: 1. Att undervisa om Sanningen; 2. Att hela de sjuka; 3. Att förlåta synder; 4. Att utöva fullmakt över det onda. När man sätter något annat före det som är Kyrkans grundläggande mission uppstår splittring. Detta beror på att de sekundära verksamheterna lätt får oss att glömma det primära uppdraget.
Den enhet som vi äger i den katolska tron och som biskopen representerar är den enhet vi delar i Kristi kors. Det är denna enhet vi förkunnar när vi predikar Kristus den korsfäste. Det är detta enhetens mysterium vi firar i altarets allraheligaste sakrament.
lördag 1 juni 2013
S:t Justinus Martyren
Justinus Martyren, vars minne vi firar i dag den 1 juni, föddes omkr. år 100 i Flavia Neapolis (nuv. Nablus) i Samarien av inflyttade grekisk-talande föräldrar, som uppfostrade honom i den hedniskt grekiska religionen samtidigt som de gav honom en klassisk bildning i litteratur och historia. Justinus själv var emellertid en sanningssökare, som reagerade mot de grekiska filosofernas intellektuella bedrägeri och begränsningar liksom mot deras uppenbara likgiltighet för gudsfrågan.
Efter många års studier träffade Justinus vid ett tillfälle en man som frågade honom om hans tro och särskilt om filosofins möjligheter att nå fram till sanningen. Han uppmuntrade Justinus att läsa de judiska profeterna, som inte bara talade om Guds inspiration utan också förkunnade en kommande Messias och kyrkans grundläggning.
För Justinus blev detta möte av avgörande betydelse. Han hade alltid på avstånd beundrat de kristna för deras höga moraliska hållning. I sin Apologi skriver han: "När jag var lärjunge till Platon och fick höra anklagelser mot de kristna samtidigt som de var ståndaktiga inför döden och allt det som människor fruktar, sade jag till mig själv att det var omöjligt att de skulle leva i ondska och nöjeslystnad.
Efter sin omvändelse fortsatte Justinus att bära filosofernas mantel samtidigt som han omfattade en enkel och stram livshållning även efter sin ankomst till Rom. Mest känd är han genom sina apologetiska verk, "Apologier" och "Samtal med juden Tryfon", som också innehåller beskrivningar av söndagens gudstjänst som ett offer och eukaristin som Kristi sanna kropp och blod. I etiska frågor intog han en klar kristen bekännelse, försvarade celibatet som en kristen kallelse, opponerade mot det rådande bruket att döda barn och kritiserade anhopningen av stora rikedomar och ägodelar.
Justinus skrev både till kejsaren Antonius Pius och Marcus Aurelius och lyckades på så sätt övertyga om de kristnas oskuld i samband med förföljelser. Själv föll han emellertid offer för den romerske prefekten Rusticus ovilja och avrättades år 165 tillsammans med sex andra bekännare för sin tro på Kristus.
söndag 26 maj 2013
Kyrka för stunden eller för evigheten?
Kyrkoherde får pris för drop in-vigslar och dop meddelar tidningen Dagen. "Med teologisk reflektion och respekt för Svenska kyrkans tillhöriga har
han hittat former som möter medlemmar som inte tillhör
församlingskärnan" heter det i prismotiveringen för Årets förnyare i Svenska kyrkan. "Det handlar om nedslipade trösklar till Guds nåd."
Prismotiveringen är intressant. Drop in-metoden handlar inte om respekt för Kyrkan som Kristi instiftelse utan om respekt för dem som "tillhör" kyrkan. Svenska kyrkan sägs dessutom omfatta två kategorier: de som tillhör "församlingskärnan" och de som inte tillhör "församlingskärnan". Kyrkan uppfattas i första hand som en mänsklig, social företeelse, inte som Kristi kropp. Den definieras inte längre av sin upphovsman utan av dem som tillhör den. Det är dessa som skall respekteras, inte Kristus.
Men det är inte bara kyrkan som nedmonteras till det mänskliga planet. Också Guds nåd måste hjälpas på traven genom mänskliga ingripanden, genom att slipa ned trösklarna till Guds nåd. Vilka trösklar? Vem har rest trösklar till Guds nåd?
Ingen reser trösklar mot Guds nåd utom människan själv – genom att säga nej till Gud. De trösklarna kan ingen annan människa slipa ner åt henne vare sig genom drop in-vigslar eller dop, bara den helige Ande som verkar genom en ständig förkunnelse av Guds handlande i Jesus Kristus, av omvändelse och tro. Drop in-vigslar och dop har som tillfälliga företeelser föga att göra med kyrkans evangelisation eller med en förkunnelse som leder till omvändelse och tro. Snarare är de punktinsatser som invaggar människor i en falsk uppfattning av kyrkan som serviceorgan. Det finns en risk att de medverkar de till människors förakt för en kyrka som inte har något annat att ge än en smula rituell förströelse för stunden och inte svarar på människors behov av mening för hela livet. Dop och kyrklig vigsel måste ha samband med ett liv i kyrkans gemenskap.
Prismotiveringen är intressant. Drop in-metoden handlar inte om respekt för Kyrkan som Kristi instiftelse utan om respekt för dem som "tillhör" kyrkan. Svenska kyrkan sägs dessutom omfatta två kategorier: de som tillhör "församlingskärnan" och de som inte tillhör "församlingskärnan". Kyrkan uppfattas i första hand som en mänsklig, social företeelse, inte som Kristi kropp. Den definieras inte längre av sin upphovsman utan av dem som tillhör den. Det är dessa som skall respekteras, inte Kristus.
Men det är inte bara kyrkan som nedmonteras till det mänskliga planet. Också Guds nåd måste hjälpas på traven genom mänskliga ingripanden, genom att slipa ned trösklarna till Guds nåd. Vilka trösklar? Vem har rest trösklar till Guds nåd?
Ingen reser trösklar mot Guds nåd utom människan själv – genom att säga nej till Gud. De trösklarna kan ingen annan människa slipa ner åt henne vare sig genom drop in-vigslar eller dop, bara den helige Ande som verkar genom en ständig förkunnelse av Guds handlande i Jesus Kristus, av omvändelse och tro. Drop in-vigslar och dop har som tillfälliga företeelser föga att göra med kyrkans evangelisation eller med en förkunnelse som leder till omvändelse och tro. Snarare är de punktinsatser som invaggar människor i en falsk uppfattning av kyrkan som serviceorgan. Det finns en risk att de medverkar de till människors förakt för en kyrka som inte har något annat att ge än en smula rituell förströelse för stunden och inte svarar på människors behov av mening för hela livet. Dop och kyrklig vigsel måste ha samband med ett liv i kyrkans gemenskap.
lördag 18 maj 2013
Frihet är det bästa ting
 | ||||
| Thomas Simonsson, skald och biskop i Strängnäs (c:a 1480 - 1540). Fotomontage: Ronnie Triumf |
för den frihet rätt kan bära" skaldade biskop Thomas Simonsson
i Strängnäs i en revolutionär tid under 1500-talets första hälft.
Vi har i vårt land ett tusenårigt kristet arv att ta vara på. Trots att vårt land inte längre ens nominellt kan kallas för ett kristet land finns det tillräckligt mycket kvar av kristen kultur och kristna värderingar för att man skall känna tacksamhet när man ser sig omkring i världen. Att få leva i ett fritt land hör till det största förmåner en människa kan äga. Det förvånar mig att människor i allmänhet inte förstår i vilken stor utsträckning detta faktiskt är beroende av vårt kristna arv. För människor i Sverige av i dag (utom för invandrare och flyktingar) är friheten en slags självklarhet som man inte reflekterar mycket över. På sin höjd förbinder man det med begreppet demokrati, och är man någorlunda historiskt bevandrad, tänker man kanske på friheten som ett arv från franska revolutionens "frihet, jämlikhet, broderskap". Men bakom franska revolutionens frihetsparoll ligger en människosyn med djupa rötter i det judiskt-kristna arvet: tanken på alla människors lika värde grundad på tron på människan som Guds avbild, skapad av Gud för att höra samman med Gud.
Det broderskap som franska revolutionen hyllade var en mänsklig konstruktion, och det är tidstypiskt att den bara talar om "bröder". För en kristen behöver det snarare heta "frihet, jämlikhet, syskonskap". Finns det syskon måste det också finnas en Fader, och för en katolik är det självklart att det också finns en Moder, som samtidigt är både Maria och Kyrkan.
Den frihet som en kristen människa äger är i allra högsta grad beroende av detta sammanhang. Man förstår detta bättre när man jämför kristendomen med Islam. Islam betyder underkastelse, och för muslimen är underkastelsen under Allahs outgrundliga vilja det primära. Det är en underkastelse som framför allt tar sig uttryck i kollektiva riter och där religionens samband med politik, språk, ekonomi och koranens oföränderlighet är av grundläggande betydelse. Det betyder att Islam är starkt bunden av det förgångna och endast med stor svårighet låter sig anpassas till nya sociala förhållanden.
För den kristne är den himmelske Fadern ingen outgrundlig vilja utan en personlig kärlek till människan som framför allt uppenbarat sig i Jesus Kristus. Gud har skapat oss människor med fri vilja till att säga ja eller nej till denna kärlekens uppenbarelse, och denna fria vilja är människans signum just som människa. Friheten blir som störst när vi säger ja till denna kärlek, vilket inte innebär underkastelse under en outgrundlig vilja utan ett kärlekens "ja" till att leva i Guds kärlek.
För de flesta människor i Sverige av i dag är alla religioner lika och dessutom en privat angelägenhet. Men att alla religioner ur statlig synvinkel skall behandlas lika (tolerans och religionsfrihet) är inte detsamma som att alla religioner har samma värde. Det är av grundläggande betydelse att vi reflekterar över frihetens förutsättningar, att vi reflekterar över vårt kristna arv, att vi inte tar friheten som något självklart utan inser dess beroende av en underliggande värdegrund och dess beroende av en transcendent människosyn.
S:t Eriks dag och pingstafton 2013
Se vidare om religionsfrihet och om kristendomens betydelse för den europeiska kulturen: http://www.news.va/en/news/the-right-to-express-the-faith
måndag 13 maj 2013
Maria Magdalenas sju demoner
I en intervju i tidningen Dagen med anledning av de sista föreställningarna av "Jesus Christ Superstar" på Göta Lejon i Stockholm, diskuterar Ola Salo och Gunilla Backman hur musikalens framställning av Jesus och Maria från Magdala förhåller sig till evangeliernas berättelser. Maria Magdalena framstår i musikalen som en stark kvinna, som hade stor betydelse för Jesus. Beteckningen av henne som prostituerad kan mot den bakgrunden ses som uttryck för omgivningens önskan att förringa hennes styrka. En sådan "antropologisk" tolkning utifrån vår tids värderingar och tänkesätt missar ofta de bibliska berättelsernas egentliga budskap.
Traditionen om Maria från Magdala som prostituerad saknar biblisk förankring. Sannolikt har den från början uppstått genom att berättelsen om synderskan som smorde Jesu fötter i Luk. 7:36-50 kommer omedelbart före notisen i Luk. 8:1-3 om de som följde Jesus under hans vandringar, nämligen "de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna... och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar."
Det enda som sägs om Maria från Magdala är alltså att hon blivit botad från sju demoner (jfr. Mark. 16:9). "Demoner" eller "orena andar" får inte uppfattas som ett moraliskt (än mindre explicit sexuellt) invektiv eller som uttryck för en primitiv verklighetsuppfattning. Undersöker man berättelser om Jesu möte med demonbesatta i evangelierna finner man att de alltid innehåller en "teologisk" kärna, en utsaga om hinder för Guds rikes framväxt. "Oren" betyder inte omoralisk utan snarare "som håller människan i fångenskap".
Jesu första möte med orena andar sker i Kafarnaums synagoga (Mark. 1:23-28), där en människa besatt av en oren ande ropar: "Vad för oss och för dig, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, Guds helige". Uttrycket "vad för oss och för dig?" går tillbaka på gammaltestamentliga uttryck (1 Kung. 17:18; 2 Kung.3:13; Dom. 11:12) med en en defensiv, avvisande, försvarande eller åtskiljande innebörd: "Vad har vi gemensamt?" eller "Vad har vi med varandra att göra?" (Jfr. mitt inlägg om Jesu mor, Maria.) Karakteristiskt för de orena andarnas verksamhet är deras höga rop och skrik. De identifieras genom starka känslor som inte låter sig undertryckas.
När den orena anden ropar "Vad har vi med varandra att göra?" ropar han som representant för många. Den orena anden i Mark. 5:9 konstaterar "Legion heter jag, för vi är många". Orenhetens ande, som vill hålla människor i fångenskap, tar sig många former. Att Maria Magdalena sägs ha varit besatt av "sju" demoner kan vara ett sätt att ge mångfaldsperspektiv på hennes besatthet men kan också ses som en antites till den helige Andes sju gåvor i Jes. 11:1f., där skottet från Isais avhuggna stam, d.v.s. Jesus, sägs vara fylld av "Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande".
Vad man slås av i denna uppräkning av andens gåvor är att de nästan alla är kunskapsrelaterade, de har med trons innehåll att göra. När Jesus driver ut de orena andarna befaller han dem att tiga (Mark. 1:25, 34) och besökarna i Kafarnaums synagoga konstaterar: "En ny undervisning [el. lära] med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom" (Mark. 1:27). Mot de orena andarnas känslomässiga övergrepp står den messianske förkunnarens, Guds heliges, ord, som kallar till tro och befrielse. Jesus talar själv om att han driver ut demonerna med Guds finger (Luk. 11:20) eller ande (Matt. 12:28).
Vi vet inte vid vilket tillfälle Maria från Magdala hade fått möta Jesus. Vad vi vet är att mötet ledde till att hon, tillsammans med många andra följde Jesus och hjälpte honom och apostlarna med sina tillgångar (Luk. 8:1-3; Matt. 27:55f.; Mark. 15:40f.). Det är ingen långsökt tanke att Jesus genom sin förkunnelse särskilt appellerade till människor som på olika sätt kände sig bundna. Vad vi vet är också att Maria från Magdala var den första som fick möta den uppståndne Jesus och att hon redan innan hon känt igen honom kallar honom för "Herre"(Joh. 20:13). Hon har lämnat bundenheten hos de orena andarna för bundenheten vid sin Herre. Hon var den förste som berättade för lärjungarna om Jesu uppståndelse (Joh. 20:18) och gavs därför av Hippolytos omkr. år 200 benämningen "apostlarnas apostel".
tisdag 7 maj 2013
Så skapas en terrorist
I kulturbilagan av dagens Sv.D. skriver Johan Lundberg om den islamistiske inspiratören Anwar al-Awlaki, vars "predikningar" i form av cd-skivor, bloggar, tidskrifter och Youtube-framträdanden anses ha inspirerat inte bara de två Bostonbombarna Tsarnaev utan också ett par av 11 september-terroristerna, morden på militärbasen Fort Hood i Texas och "kalsongbombaren" Umar Farouk Abdulmutallab. Även en av de två män som misstänktes för att ha legat bakom attentatet mot Lars Vilks i Göteborg 2011 hade på sin Ipod ett stort antal av Anwar al-Awlakis föreläsningar.
Trots att han dödades vid en drönarattack redan år 2011 är Anwar al-Awlaki alltjämt genom sin retorik och sitt amerikaniserade framträdande en betydande inspiratör för vilsna ungdomar i olika media. Liksom Abel talar han ännu fastän han blev dräpt, dock talar han inte som Abel genom tron (Hebr. 11:4) utan genom sin ideologiska förslagenhet, som går ut på att framställa tillvaron som ett krig mellan ett islamofobiskt västerländskt samhälle och den sanna läran, som enligt al-Awlaki består i Islams underliggande budskap: att återinföra kalifatet. Strategin är densamma som i all annan terrorism: att utmana samhällets repressiva krafter för att skapa sympati för terroristerna.
I samma tidning recenseras socialantropologen Erika Fatlands bok om Utøya: Året utan sommar. Genom en rad samtal med ungdomar och anhöriga vill hon i första hand bilda sig en uppfattning om massakerns djävulska förlopp. Men framför allt vill hon försöka förstå förloppet bakom terrorismen. I sin analys upptäcker hon gemensamma drag i olika terroristattacker. Fram växer bilden av pojkar och män med likartade förutsättningar: frånvarande fäder, hopplösa konspirationsteorier och en oförlöst önskan om samhörighet. Som jag påpekat i mitt blogginlägg Hat eller vänskap – i Boston och här hade den äldre brodern Tsarnaev i Boston givit uttryck för sitt utanförskap i det amerikanska samhället med orden: "Jag har inte en enda amerikansk vän. Jag förstår dem inte".
Kanske kan man ana gemensamma drag för presumtiva terrorister. Å ena sidan frånvaron av goda manliga förebilder och en oförlöst längtan efter samhörighet och tillhörighet, å andra sidan en ideologi med typiskt manliga förtecken, en kamp för något som kan ge mening åt en annars meningslös och obegriplig tillvaro.
Trots att han dödades vid en drönarattack redan år 2011 är Anwar al-Awlaki alltjämt genom sin retorik och sitt amerikaniserade framträdande en betydande inspiratör för vilsna ungdomar i olika media. Liksom Abel talar han ännu fastän han blev dräpt, dock talar han inte som Abel genom tron (Hebr. 11:4) utan genom sin ideologiska förslagenhet, som går ut på att framställa tillvaron som ett krig mellan ett islamofobiskt västerländskt samhälle och den sanna läran, som enligt al-Awlaki består i Islams underliggande budskap: att återinföra kalifatet. Strategin är densamma som i all annan terrorism: att utmana samhällets repressiva krafter för att skapa sympati för terroristerna.
I samma tidning recenseras socialantropologen Erika Fatlands bok om Utøya: Året utan sommar. Genom en rad samtal med ungdomar och anhöriga vill hon i första hand bilda sig en uppfattning om massakerns djävulska förlopp. Men framför allt vill hon försöka förstå förloppet bakom terrorismen. I sin analys upptäcker hon gemensamma drag i olika terroristattacker. Fram växer bilden av pojkar och män med likartade förutsättningar: frånvarande fäder, hopplösa konspirationsteorier och en oförlöst önskan om samhörighet. Som jag påpekat i mitt blogginlägg Hat eller vänskap – i Boston och här hade den äldre brodern Tsarnaev i Boston givit uttryck för sitt utanförskap i det amerikanska samhället med orden: "Jag har inte en enda amerikansk vän. Jag förstår dem inte".
Kanske kan man ana gemensamma drag för presumtiva terrorister. Å ena sidan frånvaron av goda manliga förebilder och en oförlöst längtan efter samhörighet och tillhörighet, å andra sidan en ideologi med typiskt manliga förtecken, en kamp för något som kan ge mening åt en annars meningslös och obegriplig tillvaro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)