Religion på entrepenad?

I tidningen Dagen kunde man nyligen läsa om en dansk muslim som jublar över möjligheten att bli präst, trots att han inte tror på den kristna guden. Uttalandet sägs vara ironiskt, d.v.s inte allvarligt menat, och orsakat av den danska folkkyrkans brist på kristen substans. Att uttalandet över huvud taget är möjligt säger någonting inte bara om den danska kyrkans defensiva karaktär utan också om den morgonluft som Islams företrädare vädrar. Målet för Islam är nämligen ingenting mindre än alla människors underkastelse under Allah.

Men kanske finns det i den muslimske teologens uttalande inte bara en ironisk släng utan också ett gryende tvivel på Islams egen förträfflighet. Ingenting kan nämligen i dagens läge vara mer angeläget än en verklig jämförelse mellan vad Islam står för och vad den kristna tron har att ge. Inte bara i Sverige utan i västerlandet över huvud taget härskar för närvarande en föreställning om att alla religioner har samma värde och att varje ifrågasättande av Islams förträfflighet innebär en diskriminering. Detta är naturligtvis nonsens. Sökandet efter sanningen kan aldrig vara en diskriminering. Den muslimske teologen konstaterar själv enligt tidningen Dagen: "Vi har blivit så rädda för att diskriminera att vi inte vågar kräva något av någon och inte tar personlig ställning till någonting".

Med tanke på den debatt som råder i fråga om hedermord, våldtäkter och kvinnors ställning (se t.ex. Virpi Hellmarks inlägg om hederskulturen på newsmill) och om religionsfrihet, yttrandefrihet och viljans frihet, skulle en jämförelse mellan religioner vara synnerligen välgörande, både  för muslimer och för räddhågande kristna . Men då fordras det också ett visst civilkurage för att gå emot den allmänna meningen om att det finns religioner som inte får ifrågasättas.

Konst av krematorieaska?

Författaren och barnläkaren Salomon Schulman skriver i dag på förintelsens minnesdag om sina reaktioner på utställningen  "Memory Works", där konstnären Carl Michael Hauswolff bl.a. använt aska efter kremerade judar från koncentrationslägret Majdanek för att framställa en akvarell. Hauswolffs tilltag har väckt inte bara uppmärksamhet utan också vrede. Hur långt får en konstnär egentligen gå? frågar sig Schulman.

Det är en berättigad fråga. Får en konstnär mörda en människa för att ta vederbörandes blod och därmed göra en målning? Nej, naturligtvis inte. Inte bara därför att det finns en lag som säger att det är ett brott att döda en annan människa utan också därför att det finns ett moraliskt bud som säger oss att vi skall visa respekt för en annan människas liv. Det är en respekt som sträcker sig över döden och till och med bortom graven.

Det är faktiskt inte ovanligt att konstnärer i den konstnärliga frihetens namn anser sig ha rätt att tillgripa vilka medel som helst utan att visa någon respekt för andra människors värde, antingen man nu spelar sinnesjuk eller hädar vad andra människor håller heligt. Tilltaget skapar rubriker, vilket var den avsedda meningen, men det skapar ingenting gott. Det lämnar endast en dålig eftersmak som faller tillbaka på konstnären själv.

Se vidare von Hausswolff bryr sig inte om moralen

Multikultur till döds?

Jag har just läst författaren och juristen Jesús Alcalás artikel "Något annat än heder" i Sv.D. Den handlar om mordet på en kurdisk 19-årig flicka som mördats av sin 16-årige bror. Varför? Åklagaren anser att det är ett hedersmord och så dömer också rätten. Men Alcalá tvivlar. Vems heder är det i så fall brodern skall upprätta?

Artikeln är en skrämmande läsning. Alcala har gått igenom alla handlingar i målet, 2500 sidor med 405 förhör. Fram tonar en våldskultur som präglar den kurdiska grupp som barnen och deras mor tillhör, en våldskultur med starkt grupptryck och en skrämmande avsaknad av individualitet. Barnäktenskap, tvångsgifte, våldtagning, sexualiserat språk, manliga diktat, framför allt en total avsaknad av den enskilda människans integritet och värde kännetecknar deras miljö.  Alcalá slås av att också utredarna och förhörsledarna ser den åtalade brodern bara som del av en grupp och inte som en individ.

Det talas ofta om att Sverige skall vara ett multikulturellt land där alla skall få trivas med sin egen kultur. Men är det det en sådan kultur som den här beskrivna vi vill ha? Vill vi över huvud taget att en sådan kultur skall få fäste och utvecklas bland människor? Det vilar en aningslöshet över det romantiska begreppet "multikultur". Någon har påpekat att bakom varje kultur döljer sig en kult, en idé, en ideologi, en människosyn. Så är det. Det är tid att vakna till insikt om de värden som vår europeiska kultur bygger på och som slår vakt om den enskilda människan och hennes frihet. Vi skall inte förneka att vår kultur bygger på kristna värden med en mångtusenårig historia.

Läs också Bahareh Andersson: Varför inte "heder" Alcalá?

Äktenskapets skal och kärna

Med anledning av Svenska kyrkans förslag till "könsneutralt" vigselordning mediterar prästen Peter Artman i tidningen Dagen över vad som är äktenskapets "kärna". Hans intresse gäller egentligen sexuallivets "kärna", som han menar ligger i "att ge livet vidare". Genom att tala om sexualitetens "kärna" förutsätter han att sexuallivet också har ett skal, något som han beskriver som "en av livets stora fröjder". Vad han inte talar om är att denna skillnad mellan avlelse och sexuell njutning – frigjord från tanken på avlelse – i själva verket är det som har bäddat både för den nuvarande vilsenheten i fråga om äktenskap och sexualitet och för beslutet om det "könsneutrala" äktenskapet. Artman konstaterar också att de homosexuella parterna verkligen ser ut att "älska" varandra, vilken innebörd han nu lägger i det. Åtskillnaden mellan avlelse och enbart sexuell njutning  ligger också bakom det bruk av preventivmedel som Artman accepterar.

I själva verket tror jag att Artman själv är offer för den vindkantring i äktenskapssynen som ägt rum under de senaste hundra åren (se Kroppens teologi). Om man ser tillbaka på äktenskapssynens omvandling kan man iaktta en gradvis förskjutning från att uppfatta äktenskapet som gudomlig instiftelse och kärleken som en "plikt" för båda makarna till att uppfatta äktenskapet och kärleken som en gåva och en privat angelägenhet (se min blogg:  Äktenskapet som uppdrag). Talet om äktenskapet som "gåva" tjänar en trefaldig uppgift: att mildra synen på äktenskapet som ett uppdrag eller en kallelse, att privatisera sexualiteten till ett njutningsmedel och att bemöta påståendet om att kristendomen är kropps- och sexualfientlig. Om man vill kan man se detta som en förskjutning av innebörden i ordet "kärlek" från agape till eros (se Kärlek som förgår eller kärlek som består?).

När Artman söker efter sexuallivets "kärna" glömmer han den vida viktigare frågan som antyds i rubriken, nämligen frågan om äktenskapets "kärna". Ty äktenskapet är långt mer än bara sexualitet. Både passion och avlelse har sin tid, men det betyder inte att äktenskapet därefter har spelat ut sin roll. När både skal och fruktkött har förmultnat återstår den kärna som hela tiden måste finnas och som är äktenskapets kärna: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött" (Matt 19:5 med citat från 1 Mos. 2:24). "Ett kött" är inte bara en fråga om kopulation. Det är en fråga om att växa samman i det som  Johannes Paulus II och Andra vatikankonciliet kallar communio personarum, makarnas delaktighet i varandra genom att ömsesidigt behandla varandra som ansvariga subjekt och inte som objekt. Det finns i äktenskapet ett trohetslöfte som gör att både skal och fruktkött kan välsignas (1 Mos. 1:28) och få sin rätta plats.

Den som förmodligen har tänkt djupast över äktenskapets innebörd och relationen mellan man och kvinna är den förre påven Johannes Paulus II, som i sin "Kroppens teologi" ger en djuplodande analys av både kärlek och äktenskap (se mitt inlägg om Kroppens teologi).

Marias stund är nu!

Söndagens evangelium om bröllopet i Kana innehåller ett crux interpretum, d.v.s ett tolkningsproblem. När Maria påtalar för Jesus att vinet håller på att ta slut, säger Jesus till Maria (enl. Bibel 2000): "Låt mig vara kvinna. Min stund har inte kommit än." Det låter med andra ord som om Jesus avvisar Maria. Till detta bidrar inte minst ordet "kvinna", som i våra moderna öron låter ganska respektlöst. 1917 års översättning har därför också valt att översätta "Låt mig vara, moder".

En undersökning visar att ordet "kvinna" som tilltalsord (vokativ) i nya testamentet inte innehåller några sådana bitoner av nedvärdering. Det räcker med att hänvisa till vad Jesus på korset säger till Maria om aposteln Johannes: "Kvinna, se din son". Varför skulle Jesus avvisa Maria när han samtidigt anförtror Maria och Johannes åt varandra? Ännu viktigare är att den grekiska grundtexten i Joh. 2:4 inte nödvändigtvis ställer Jesus och Maria i motsättning till varandra utan bara ser dem ur olika perspektiv. Ordagrant står det "Vad för mig och för dig, kvinna", vilket kan tolkas som: Vad innebär detta för mig och för dig, kvinna? På  detta svarar Jesus själv: "Min stund har inte kommit än". Av detta kan man sluta sig till att det är fråga om olika tidsperspektiv: Jesu stund har inte kommit än, men Marias stund är nu. Hon är förebedjaren för bröllopsgästerna, för bruden –  Kyrkan, och hon är vägvisaren till brudgummen, Kristus: "Gör det han säger åt er" (Joh. 2:5). Jesu stund kommer när han inför sitt lidande som inledning på sin översteprästerliga förbön ber: "Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig" (Joh. 17:1).

Sambandet mellan bröllopet i Kana och Jesu död och uppståndelse framgår inte bara av Jesu ord till Maria utan också av att bröllopet i Kana sker "på tredje dagen" (Joh. 2:1) vilket inte bara är tredje dagen för Jesu framträdande utan också uppståndelsedagen (Joh. 20:1). Långt från att avvisa Maria ser Jesus på henne och sig själv ur frälsningsperspektiv. Maria får en annan och långt viktigare roll, inte den hunsade biperson som reser sig upp mot Jesus utan den som redan från början är delaktig i Guds frälsningsplan.

För en grundligare utredning hänvisar jag till följande artikel av Jimmy Akin, Was Jesus dissing his mother?

Att möta det onåbara

I torsdagens Sv.D. recenserar Nicklas Lundblad i en understreckare filosofen Thomas Nagels bok Mind and Cosmos: Why the materialist neo-Darwinist conception is almost certainly  false. Boken innehåller en utmaning av den rådande vetenskapliga världsbilden. Författaren pekar på de svagheter som är förenade med den materialistiska och neo-darwinistiska synen på tillvaron. Frågan om kropp och själ kan inte begränsas till förhållandet mellan biologiskt själsliv och biologiska kroppar. Om en materialistisk världsbild inte ger rum för medvetandet och subjektiva upplevelser av att vara medveten, då kan den inte heller vara trovärdig. En kosmologisk utveckling som leder till uppkomsten av liv och nödvändiga villkor för evolutionen kan inte bara vara en materialistisk historia. För en adekvat uppfattning av naturen är det nödvändigt att kunna förklara uppkonsten av medvetet liv som inte kan reduceras till enbart materia. Samtidigt distanserar sig Nagel från företeelser som intelligent design, kretationism eller andra teistiska förklaringar av universum. Men han menar också att vetenskapens begräsning till materialistiska förklaringsmodeller hotar att göra den lika intolerant och tes-tuggande som någonsin religiös dogmatism.

Det intressanta med Nagels bok och med Lundblads i stort sett positiva recension är inte bara erkännandet av vetenskapens tillkortakommande inför frågor som har med livets uppkost, det mänskliga medvetandet, den subjektiva upplevelsen och värdefrågor att göra, utan också vilsenheten i fråga om metod för att komma vidare. Denna vilsenhet sammanhänger naturligtvis med dominansen i den vetenskapliga metod som präglar vårt samhälle. Man saknar helt enkelt sensorium för andra möjligheter att närma sig tillvaron eller vill i varje fall inte erkänna existensen av ett sådant sensorium.

Om man redan från början avskär sig från teistiska förklaringsmodeller avskär man sig också från metoder och förhållningssätt som kännetecknar det religiösa livet. Kännetecknande för relgioner är deras praktiska attityd. De hjälper oss att finna mening i tillvaron, till att värdera gott och ont, till att möta lidanden och svårigheter, till att leva i relationer med andra människor, allt som är kännetecknande för vad vi kan kalla den "andliga" dimensionen i det mänskliga medvetandet, en dimension som dessutom är oerhört betydelsefull för vår mänskliga samlevnad. Om man accepterar att det finns en sådan andlig dimension i tillvaron och i medvetandet som inte bara är identisk med materiella rörelser i vår hjärna, då kan man knappast undvara de metoder och förhållningssätt som kännetecknar det religiösa livet.

Den helige Antonius, munkväsendets fader och vars minnesdag firas i dag den 17 januari, säger:

Den som inte har rena tankar
och vars liv inte har en viss likhet med helgonens liv
kan heller inte förstå det som helgonen säger
och som kommer från Gud

Läs gärna Dwight Longeneckers recension av  Eben Alexanders bok Proof of Heaven samt
Damiano Rondelli, Reprogrammering av celler – och själar
Se också Erik Åkerlund, Vetenskapen och den vetenskapliga världsbilden på Signums hemsida.

Kunskapens träd på gott och ont?

I 1917 års översättning av Bibeln står det i 1 Mos. 2:9 och 2:13 om "Kunskapens träd på gott och ont". Översättningen har ofta vållat huvubry. Betyder det att kunskap är någonting som inte bara är gott utan också någonting som är ont, och att det bästa vore att vi inte hade någon kunskap alls? En sådan tolkning leder lätt till en vetenskapsfientlig inställning, som inte stämmer överens med kristen tro. Är det inte snarare så, att det är vårt bruk av kunskapen som i så fall kan vara på både gott och ont? Den nya översättningen i Bibel 2000 översätter tämligen ordagrant  "trädet som ger kunskap om gott och ont" (‹eṣ  hada‹at  ṭwv  wara‹), något som gör att vi uppfattar den kunskap trädet ger som en moralisk kunskap, kunskap om vad som är gott eller ont, rätt eller fel. Detta låter också underligt, eftersom Gud redan före syndafallet har givit människan både bud och förbud att leva efter.

Nu finns det kunskap av olika slag. Det finns en teoretisk, intellektuell kunskap, sådan som man förvärvar genom att läsa eller höra talas om olika saker, men det finns också en praktisk kunskap, som man förvärvar genom att handla, göra, erfara saker och ting. Båda lagras i minnet, men med olika kraft och varaktighet. Den teoretiska kunskapen är lätt vunnen men också lätt försvunnen. Den praktiska kunskapen sitter inte bara i huvudet utan också i handen men varar längre. Learning by doing är en pedagogisk regel för hur man skall förvärva kunskaper som varar.

Skillnaden mellan dessa kunskaper är på sätt och vis densamma som mellan att veta (eller veta om) och att känna (känna till, erfara). Hebreiska språket gör inte skillnad mellan teoretisk och praktisk kunskap. Jada‹  kan översättas både med veta och erfara.  Före syndafallet kan människan sägas ha kunskap, kännedom, erfarenhet endast av det goda, d.v.s. hon känner Gud. Hon är vänd mot Gud. Hon känner inte av det onda annat än som ett intellektuellt vetande, ett teoretiskt förbud mot att äta av kunskapens träd. Hon lever helt i överensstämmelse med Guds vilja. Adam och Eva är båda nakna men "blygs" inte för varandra. De lever i oskuld, endast klädda i den ursprungliga rättfärdigheten. Vid syndafallet förvandlas allt. I sin olydnad – lockad av ormen, Satan – vänder sig människan bort från Gud. Själva synden består i denna bortvändhet. Det onda är Guds frånvaro. När människan ätit av trädet är kunskapen om det onda är inte längre bara en teoretisk kunskap utan har blivit en praktisk kunskap, en kännedom om och en erfarenhet av det onda. Kanske borde man därför snarast översätta "kunskapens träd" med "trädet som leder till kännedom om (eller ännu hellre: erfarenhet av) gott och ont". Ty det är genom att äta av trädet, d.v.s. leva i olydnad för Gud, som människan får lära känna och erfara ondskan i all dess makt och kraft. Människan befinner sig inte längre i något oskuldstillstånd. Hon blygs för både Gud och medmänniskor. Hon erfar syndens följder i sin egen kropp.

Nyliberalernas rivningsraseri

Nyliberalernas angrepp på det monogama äktenskapet och på arvsrätten är ingenting mindre än ett angrepp på samhället och dess grundvalar. Inget samhälle kan nämligen bestå utan förebilder, och ingen förebild är viktigare och mera uppfordrande för samhället än det monogama och fruktsamma äktenskapet där makarnas trohet står i förgrunden till förmån för det uppväxande släktet. Varje samhälle som skall bestå måste bygga på samma värden som ligger till grund för familjens bestånd. Familjen är samhällets grundsten, ett samhälle i miniatyr, där man får lära sig hänsyn, förpliktelser och ansvar. Det är ett ansvar som utgår inte från det egna jaget och dess önskningar utan också ser till andras behov och till kommande generationer.

Nyliberalernas mål är att bryta ned detta samhällsbygge till förmån för individen, hennes oavkortade önskningar och behov.  Individen skall stå i förgrunden och styra samhällsutvecklingen. Det är viktigt att detta nyliberala rivningsraseri har fått komma upp till ytan och att det blir genomlyst i sina grundvalar. Den djupa egoism och individualism som genomsyrar samhället har alltför länge tigits ihjäl och dolts under fraser som självförverkligande och frihet. Det finns emellertid ingen frihet och inga rättigheter utan motsvarande förpliktelser och ansvar. Det finns heller inget självförverkligande utan gemenskap med andra. Människan är i grunden en relationsvarelse, en samhällsvarelse. En koncentration på det egna jaget, dess önskningar och behov leder ofrånkomligt till splittringar och stridigheter, till avund och förtal.

"Vart är vi på väg?" rubricerade jag nyligen  ett blogginlägg, som jag avslutade med orden – och jag upprepar dem gärna: "Frågan har en djupare dimension än den har i frågesporten På spåret. Vart är vi som mänsklighet på väg – mot en allt större individualism och därmed isolering eller mot återupptäckten av nödvändigheten av medmänsklighet, av förpliktelser och löften?"

Se också NewsMill: Centerpartiet behöver...
Tidningen Dagen: Månggifte drabbar invandrarungdomar
Sv.D. Månggifte skulle gynna religiösa fanatiker
Se också Deminger i Dagen: Aningslösa centervisioner

Kyrkans ritualer något för ateister?

Icke-troende beter sig som kristna! utropar Anina Rabe i Svenska Dagbladets kulturbilaga och frågar sig om man verkligen kan äta kakan, d.v.s. vara ateist och gudsförnekare, och ändock ha kakan kvar, d.v.s. utnyttja religionens ritualer. Jo då, det kan man, vilket både hon själv och Björn Ulvaeus är exempel på. Religionen består nämligen inte bara av trosföreställningar utan också av ritualer. Somliga ritualer är ordlösa – som att tända ett ljus – och kräver ingen formulerad bekännelse, men tänder man ett ljus för jungfru Maria är handlingen förmodligen inte längre helt ordlös utan fylld av något slags innehåll. Också korstecknet är till det yttre en ordlös handling men likväl fyllt av kristet innehåll. Dop och konfirmation är givetvis kristna ritualer men behöver inte nödvändigtvis vara det för den som bara deltar som åskådare eller åhörare. Jag tycker inte att man som ateist behöver göra sig bekymmer över att delta i kristna ritualer lika litet som man behöver förfasa sig över att skolbarn får delta i skolavslutningar i kyrkan även om där sjungs en psalm eller bes en bön. Vi människor är nämligen skapade till att tänka själva och komma fram till en livsåskådning (se mitt inlägg om Tradition som ger frihet). Till denna livsåskådning bidrar i själva verket allt vi möter.

Ritualer är gränsföreteelser och därför utmärkta som "andningshål" i en komprimerad vardag. De ställer inte nödvändigtvis några krav på dem som deltar på ett oreflekterat sätt, men de kan ge incitament till att tänka vidare eller till att bara få "vara". För mig ligger det ingenting "komiskt" i att också en ateist kan behöva detta. I själva verket är det bra om vi alla, ateister eller troende, någon gång kan få mötas i tystnad och ordlöshet utan att ständigt "pracka på" varandra våra egna åsikter eller trosföreställningar.

"Icke-troende beter sig som kristna". Utsagan kan också tolkas på ett sätt som Anina Rabe inte avser. Då handlar det om vår moral, hur vi lever. Det finns en naturlig lag gemensam för alla människor om att icke döda, icke stjäla, icke ljuga eller leva i otrohet, där kristna och icke-troende utan vidare kan mötas. Den finns kodifierad i det som brukar kallas den andra tavlan i tio Guds bud, men också på andra håll. För sina efterföljare ställer Kristus emellertid  en rad krav som vida övergår vad den naturliga lagen säger, nämligen att älska sin fiende, att vända andra kinden till, att be för sina förföljare o.s.v., ting som man normalt inte brukar kräva av alla människor, men som man brukar förknippa med den s.k. bergspredikan i Matt. 5-7.
Om icke-troende i det fallet beter sig som kristna är det väl bara bra. Värre är det i så fall när kristna beter sig som icke-troende.

Se också Religionsvetenskapliga kommentarer: Den religionslika ateismen

Vart är vi på väg?

I de apokryfa Petrusakterna berättas om hur aposteln Petrus på flykt undan förföljelserna i Rom möter den uppståndne Jesus utanför stadsmuren. Då Petrus frågar Jesus "Herre vart går du?" (Domine, quo vadis?) svarar Jesus: "Jag går för att bli korsfäst på nytt", något som ingjuter nytt mod och hopp i Petrus så att han vänder tillbaka för att möta sitt öde. Därmed uppfyller han också en förutsägelse från Jesus i Joh. 3:16 då Jesus på en liknande fråga från Petrus svarar: "Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig". Petrus sätt att följa Jesus tog sig enligt Petrusakterna uttryck i att han bad att få bli korsfäst med huvudet nedåt.

"Vart går du?" är en fråga som vi skulle kunna ställa till oss själva med tanke på den tidsanda som råder. Eller som frågan formuleras i tv-serien På spåret: Vart är vi på väg? Den nuvarande påven, Benedikt XVI berör saken i sina senaste jultal till kurian och till kardinalskollegiet. I jultalet till kurian påpekar han, att även om det råder samstämmighet kring sådana värden som solidaritet, förpliktelser mot nästan och ansvar gentemot fattiga och lidande, så saknas ofta motivation för den enskilde och för samhället att praktisera försakelse och offer. Insikt och vilja går inte alltid hand i hand. Genom att i första hand se till egna, personliga intressen förmörkar viljan ofta insikten (jfr. Paulus: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag", Rom. 7:19). Den nuvarande etiska krisen reser en grundläggande fråga: var finns det ljus, som inte bara upplyser tanken utan också värmer viljan?

Samma fråga om nödvändigheten av förpliktelse och offer ställer påven också i jultalet till kardinalskollegiet. Är det möjligt att ge livslånga löften? Står det inte i motsättning till människans frihet och självförverkligande? Människans vägran att avge löften och förpliktelser – som ett resultat av missuppfattning om frihet och självförverkligande eller som en önskan om att slippa lidande – betyder att människan blir sluten inom sig själv. Bara genom självutgivande finner människan sig själv och kan öppna sig för andra. Bara genom att låta sig förändras genom lidande kan människan upptäcka djupet av sin mänsklighet (jfr. mitt blogginlägg om Kroppens teologi).

Vart är vi på väg? Det är en fråga som i hög grad gäller människosynen. Vi förfasar oss över nazismens missgärningar med utrotning av 6 miljoner judar under andra världskriget, något som vi blivit påminda om genom Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg och Göran Rosenbergs bok om sin far.  Men vi blundar gärna för att vi under tjugofem år själva på "laglig" väg aborterat 1 miljon ofödda barn. Sådan är myten om den "lyckliga" människan, som befriad från alla förpliktelser försöker hitta sitt egenvärde utan att förstå att hennes värdighet ligger i hennes relationer till andra.

Vart är vi på väg? Frågan har en djupare dimension än den har i frågesporten På spåret. Vart är vi som mänsklighet på väg – mot en allt större individualism och därmed isolering eller mot återupptäckten av nödvändigheten av medmänsklighet, av förpliktelser och löften?

Vart är vi på väg?

Vad är målet för vår färd?

Har jag valt det rätta spåret

för min färd det nya året,

så att jag vid resans slut

ej på nytt får ropa ut:

Var är målet för min färd?

Vart är vi på väg?


Läs gärna följande artikel av A. N. Wilson i The Mail