Under rubriken "Ett bakslag för demokratin" behandlar Ivar Arpi på ledarplats i Sv.D. den pågående utvecklingen i Egypten. Andra skribenter menar att det inte är armén utan folket som störtat den folkvalde presidenten Mursi. Tolkningarna är alltså beroende av på vilken sida man vill stå. Å ena sidan har vi den av militären avsatte presidenten Mursi och det muslimska brödraskapet, som visserligen kommit till makten genom demokratiska val men misslyckats med att föra Egypten vidare på demokratins väg. I stället har de fört Egypten i islamitisk riktning. Å andra sidan har vi den militära maktapparaten, som menar sig handla på folkets vägnar, men de facto griper till makten med odemokratiska medel.
Västerländska kommentatorer tar i regel ställning för den demokratiska processen, samtidigt som de inser att demokrati inte bara kan vara en fråga om majoritetsval utan också måste innebära en satsning på demokratiska värden som t.ex. alla människors lika värde. Bitte Hammargren menar att ekonomin och den sociala rättvisan utgör nyckelfrågan och däri ligger säkert åtskillig sanning. Men det finns i arabvärlden en religiöst motiverad grundläggande inställning, som måste granskas i fullt dagsljus för att man riktigt skall förstå hur problematiskt det är med en demokratisk utveckling i muslimska länder.
Gemensamt för många västerländska kommentatorer är deras förhoppning om att Islam på ett positivt sätt skall kunna medverka till en demokratisk utveckling. Bakom denna förhoppning ligger ett stort mått av okunskap om Islams bärande innehåll och grundläggande inriktning. Det är en okunskap som leder till blåögd inställning och oskuldsfull acceptans. Ty visserligen är det riktigt att det finns liberala muslimer som försöker att så mycket som möjligt se bort från Koranens våldspräglade utsagor, men dessa liberala muslimer är knappast någon majoritet. Dessutom är det så, att så länge muslimer befinner sig som minoritet i ett samhälle, försöker man av naturliga skäl att anpassa sig till rådande kulturella värderingar. Så snart den muslimska populationen kommer i majoritet kräver man däremot att samhället skall anpassa sig till Islams sharialagar och krav. Islam är nämligen i grunden en religion med politiska ambitioner. En i Koranen ständigt återkommande uppmaning är uppmaningen till jihad, kriget mot de otrogna, d.v.s. alla de som inte bekänner Koranens bud. Denna Islams våldsbenägna inställning är också förklaringen till att olika islamiska riktningar och grupper bekämpar varandra. Det saknas nämligen inom Islam en enhetlig lärotolkning.
En grundläggande nödvändighet för ett bestående samhälle är att det görs en tydlig åtskillnad mellan ett sekulärt statsskick och en religionsfrihet utan politiska maktambitioner. En sådan åtskillnad är ingen nyhet. Den har i själva verket varit principiellt rådande i det västerländska samhället ända sedan kejsar Konstantins dagar på 300-talet.
Se vidare When the State Replaces God,
The Christian-Muslim Gulf
samt Egypt Christians greet Revolution
fredag 5 juli 2013
torsdag 27 juni 2013
Kyrkan och synden
I dagens ledare i Sv.D. "Hyresregleringen, Persson och synden" formulerar Maria Ludvigsson en mening som väcker uppmärksamhet också för den icke politiskt initierade: "Frågan om hyresregleringen gör med bostadspolitiker och opinionsbildare vad synden gör med Svenska kyrkan. Man gör allt för att slippa förhålla sig till den, trots dess påtagligt centrala betydelse för verksamheten".
Ibland kan själva liknelsen vara lika intressant som dess underliggande syftning. Det kan behövas att någon utomstående formulerar vad alla ser: "Men kejsaren är ju naken!". "Verksamhet" det är vad som kännetecknar Svenska kyrkan mer än något annat. Frågan är om denna verksamhet är knuten till det som är det mest centrala för kyrkans existens: att Kristus har dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull. Dess värre har man en känsla av att verksamheten i många fall är självgående utan tanke på det centrala budskapet. Kyrkopolitiker styr verksamheten och anslår medel för den utan att egentligen fråga sig om den gagnar kyrkans centrala uppgift: att förkunna Kristi död och uppståndelse och människans frigörelse från slaveriet under synden.
Paulus tvekade inte när han talade på areopagen i Atén inför de församlade filosofiska livsnjutarna och moralisterna. Han predikade Jesus och uppståndelsen men också omvändelsen och tron. Många gjorde sig lustiga över honom, andra sa "Kom igen!", men några kom till tro, kanske en handfull. Med Maria Ludvigsson undrar man när synd och försoning verkligen skall bli centrala begrepp för en kyrka i upplösning.
Naturligtvis är det inte bara Svenska kyrkan som riskerar att drunkna i verksamhet. Risken finns för varje kyrka och samfund. Men risken är störst i Svenska kyrkan som vilar på pengar och politisk styrning utan känsla för kyrkans centrala budskap.
Ibland kan själva liknelsen vara lika intressant som dess underliggande syftning. Det kan behövas att någon utomstående formulerar vad alla ser: "Men kejsaren är ju naken!". "Verksamhet" det är vad som kännetecknar Svenska kyrkan mer än något annat. Frågan är om denna verksamhet är knuten till det som är det mest centrala för kyrkans existens: att Kristus har dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull. Dess värre har man en känsla av att verksamheten i många fall är självgående utan tanke på det centrala budskapet. Kyrkopolitiker styr verksamheten och anslår medel för den utan att egentligen fråga sig om den gagnar kyrkans centrala uppgift: att förkunna Kristi död och uppståndelse och människans frigörelse från slaveriet under synden.
Paulus tvekade inte när han talade på areopagen i Atén inför de församlade filosofiska livsnjutarna och moralisterna. Han predikade Jesus och uppståndelsen men också omvändelsen och tron. Många gjorde sig lustiga över honom, andra sa "Kom igen!", men några kom till tro, kanske en handfull. Med Maria Ludvigsson undrar man när synd och försoning verkligen skall bli centrala begrepp för en kyrka i upplösning.
Naturligtvis är det inte bara Svenska kyrkan som riskerar att drunkna i verksamhet. Risken finns för varje kyrka och samfund. Men risken är störst i Svenska kyrkan som vilar på pengar och politisk styrning utan känsla för kyrkans centrala budskap.
fredag 21 juni 2013
Homosexualitet – identitet eller böjelse?
Hur skall man som kristen se på homosexualiteten – som en Guds gåva, som en "törntagg i köttet" (Rom. 12:7) eller som en sodomitisk synd (1 Mos. 19:5)? Alla svar finns företrädda bland kristna grupper och individer. I en artikel på webbsaiten First Things gör Daniel Mattson, som betecknar sig själv som "homosexuellt attraherad", ett lovvärt försök till analys. I stället för att ta sin utgångspunkt i sexualiteten ställer han den grundläggande frågan om den mänskliga existensen: Vad är det att vara människa? Med hänvisning både till Andra Vatikankonciliets Gaudium et Spes och till påven Benedikt XVI:s adventskrivelse till den romerska kurian 2012 finner han att den mänskliga existensens utgångspunkt måste vara den planritning som ligger i skapelseberättelsen och som fullbordas i Jesus Kristus.
Den som identifierar sig själv som gay eller queer bortser ofta från den grundidentitet som ligger nedlagd i att vara skapad till Guds avbild och med uppdrag att växa till allt större likhet med Gud. Människans djupa längtan efter en identitet kan aldrig mättas av sexualitet utan först i mötet med den Gud som har skapat henne (jfr. Augustinus "Du, o Gud, har skapat oss till dig, och mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig"). Homosexuella beteckningar som "gay" eller "queer" är inga ontologiska beteckningar eftersom människans verkliga identitet framför allt ligger i hennes förening med Gud.
Problemet med att kalla sig själv homosexuell, gay eller queer är att det verkliga identitetsproblemet sopas under mattan. Att omfatta en homosexuell identitet hindrar oss från att lära känna oss själva som Gud känner oss. En människa finner inte sin sanna identitet genom att "komma ur ur garderoben" utan först i mötet med den Gud som har skapat människan till sin avbild, vilket också innebär "till man och kvinna skapade han dem". Det är som man och kvinna Gud ger människorna i uppdrag att vara fruktsamma, föröka sig och råda över jorden (1 Mos. 1:27-28). Denna komplementaritet är en väsentlig aspekt av vad det betyder att vara människa. Alla försök att göra könet till en social konstruktion eller ett val som människan själv gör står i strid med Guds mening med människan.
Den som är homosexuellt attraherad finner alltså i sin egen person något som står i strid med den naturliga lagen och med uppenbarelsen, vilket förvisso inte gäller bara homosexuella böjelser utan också många andra medfödda personliga svagheter som pedofili och kleptomani. Det är först ur detta perspektiv som homosexualiteten kan göras begriplig. Den tillhör arvsyndens område och inbegriper också många andra avvikelser från den gudomliga planritningen för människan.
Se också Mark Shea: A question about homosexual temptation
samt Homosexuality is not the defining issue of our age
Jfr. Just Christians – there is no such thing as a homosexual Christian
Den som identifierar sig själv som gay eller queer bortser ofta från den grundidentitet som ligger nedlagd i att vara skapad till Guds avbild och med uppdrag att växa till allt större likhet med Gud. Människans djupa längtan efter en identitet kan aldrig mättas av sexualitet utan först i mötet med den Gud som har skapat henne (jfr. Augustinus "Du, o Gud, har skapat oss till dig, och mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig"). Homosexuella beteckningar som "gay" eller "queer" är inga ontologiska beteckningar eftersom människans verkliga identitet framför allt ligger i hennes förening med Gud.
Problemet med att kalla sig själv homosexuell, gay eller queer är att det verkliga identitetsproblemet sopas under mattan. Att omfatta en homosexuell identitet hindrar oss från att lära känna oss själva som Gud känner oss. En människa finner inte sin sanna identitet genom att "komma ur ur garderoben" utan först i mötet med den Gud som har skapat människan till sin avbild, vilket också innebär "till man och kvinna skapade han dem". Det är som man och kvinna Gud ger människorna i uppdrag att vara fruktsamma, föröka sig och råda över jorden (1 Mos. 1:27-28). Denna komplementaritet är en väsentlig aspekt av vad det betyder att vara människa. Alla försök att göra könet till en social konstruktion eller ett val som människan själv gör står i strid med Guds mening med människan.
Den som är homosexuellt attraherad finner alltså i sin egen person något som står i strid med den naturliga lagen och med uppenbarelsen, vilket förvisso inte gäller bara homosexuella böjelser utan också många andra medfödda personliga svagheter som pedofili och kleptomani. Det är först ur detta perspektiv som homosexualiteten kan göras begriplig. Den tillhör arvsyndens område och inbegriper också många andra avvikelser från den gudomliga planritningen för människan.
Se också Mark Shea: A question about homosexual temptation
samt Homosexuality is not the defining issue of our age
Jfr. Just Christians – there is no such thing as a homosexual Christian
tisdag 18 juni 2013
Krig i Guds namn?
En 23 -årig man från Bergsjön i Göteborg har dött vid strider i Syrien meddelade Göteborgsposten på lördagen. I gårdagens nyhetssändningar i TV blev det klart att det var fråga om 21-årige Mohammad Al-Hasan, som p.g.a. sin religiösa tro sett sig tvungen att resa till Syrien och gå i strid på rebellenas sida i kampen mot Assad-regimen i Syrien. I både Rapport och Aktuellt intervjuas hans föräldrar, som på allt sätt, bl.a. med hjälp av polisen, försökt hindra honom från att åka, men utan att lyckas. Uppgivet säger pappan: "De tycker nog (d.v.s. myndigheterna) – en mindre", d.v.s. en invandrare eller en islamist – oklart vilket – mindre [är bara bra].
Att gå i krig för sitt land – eller kanske för sitt grannland – mot en hotande ockupation har inte varit främmande för oss svenskar. Man behöver bara gå tillbaka till andra världskriget för att inse den saken. "Finlands sak är vår" hette det, och för många frivilliga blev det en hederssak att ställa upp och till och med att ge sitt liv i den s.k. finlandshjälpen. Men för att hitta religiösa motiv för att gå i strid får man nog gå tillbaka till Gustav II Adolfs härnadståg mot det katolska europa.
Erfarenheten har lärt oss att man skall vara försiktig med att åberopa Gud för krigiska insatser. "Mitt rike hör inte till denna världen" säger Jesus. "Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." Problemet är att inom Islam är religion och politik är så nära förenade att det nästan är omöjligt att tänka sig en helt opolitisk Islam. Under åberopande av koranens uppmaning till jihad drar man sig inte heller för att angripa andra islamtroende därför att de inte vill införa sharia-lagar. Om detta vittnar dagens mycket läsvärda ledare i Sv.D.: Mer vapen ingen lösning i Syrien.
Att gå i krig för sitt land – eller kanske för sitt grannland – mot en hotande ockupation har inte varit främmande för oss svenskar. Man behöver bara gå tillbaka till andra världskriget för att inse den saken. "Finlands sak är vår" hette det, och för många frivilliga blev det en hederssak att ställa upp och till och med att ge sitt liv i den s.k. finlandshjälpen. Men för att hitta religiösa motiv för att gå i strid får man nog gå tillbaka till Gustav II Adolfs härnadståg mot det katolska europa.
Erfarenheten har lärt oss att man skall vara försiktig med att åberopa Gud för krigiska insatser. "Mitt rike hör inte till denna världen" säger Jesus. "Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." Problemet är att inom Islam är religion och politik är så nära förenade att det nästan är omöjligt att tänka sig en helt opolitisk Islam. Under åberopande av koranens uppmaning till jihad drar man sig inte heller för att angripa andra islamtroende därför att de inte vill införa sharia-lagar. Om detta vittnar dagens mycket läsvärda ledare i Sv.D.: Mer vapen ingen lösning i Syrien.
lördag 15 juni 2013
Guds kärlek inkarnerad
Kristendomens kärleksbudskap upphävs av Jesu martyrskap skriver Ingela Bel Habib på Newsmill och gör därmed Jesus till en religionsstiftare av samma slag som Buddha, Muhammed och Konfutse eller som den liberala teologins Jesus, vars betydelse framför allt låg i hans "enkla lära", d.v.s. just det kärleksbudskap som Ingela Bel Habib uppfattar som centrum i kristendomen. Att hon komplicerar bilden genom att tala om Jesu "martyrskap" och den "strategi" han valt för att sprida sin lära förändrar ingenting i sak. Jesus uppfattas som en profet, som genom sitt lidande och sin död fungerar som en förebild för sina anhängare och på ett psykologiskt plan löser dem från mörker och svårigheter. Samtidigt påstås emellertid också hans martyrdöd skapa en känsla av synd och skuld, som för evigt står inristade i hans undersåtars hjärtan, och däri består problemet för Habib. Jesus är inte trovärdig p.g.a. sitt självvalda martyrskap.
Beskrivningen skiljer sig på avgörande sätt både från evangeliernas, Nya testamentets och Kyrkans tro på Jesus Kristus som både sann Gud och sann människa, "av samma väsen som Fadern." Även om ordalydelsen hos Habib ger en återklang av Kyrkans bekännelse (t.ex. Guds enfödde son) är innehållet förvanskat till den liberala teologins urvattnade Jesusbild. Om Ingela Bel Habibs önskan om att "Jesu lära med fokus på kärleksbudskapet och individens unika värde" skall kunna vara "en inspirationskälla till utveckling av det demokratiska samhället", då fordras nog ett djupare grepp på Jesusgestalten än den som liberalteologin tillhandahåller. Jesus som inspirationskälla är egentligen möjlig först om man tar hans egna ord om enheten med den himmelske Fadern på allvar. Jesus är inte bara en förkunnare av Guds kärlek. Han är själv – både i sin födelse, sin död och sin uppståndelse – Guds kärlek inkarnerad, både Gud och människa.
Beskrivningen skiljer sig på avgörande sätt både från evangeliernas, Nya testamentets och Kyrkans tro på Jesus Kristus som både sann Gud och sann människa, "av samma väsen som Fadern." Även om ordalydelsen hos Habib ger en återklang av Kyrkans bekännelse (t.ex. Guds enfödde son) är innehållet förvanskat till den liberala teologins urvattnade Jesusbild. Om Ingela Bel Habibs önskan om att "Jesu lära med fokus på kärleksbudskapet och individens unika värde" skall kunna vara "en inspirationskälla till utveckling av det demokratiska samhället", då fordras nog ett djupare grepp på Jesusgestalten än den som liberalteologin tillhandahåller. Jesus som inspirationskälla är egentligen möjlig först om man tar hans egna ord om enheten med den himmelske Fadern på allvar. Jesus är inte bara en förkunnare av Guds kärlek. Han är själv – både i sin födelse, sin död och sin uppståndelse – Guds kärlek inkarnerad, både Gud och människa.
lördag 8 juni 2013
Den personliga integriteten
Gång efter annan blir det ett ståhej kring "den personliga integriteten", nu senast när det blivit uppenbart att den amerikanska säkerhetsmyndigheten haft tillgång till de ledande it-företagens servrar, visserligen inte till it-trafikens innehåll men väl till dess intensitet och adressater. Vad är det man är rädd för? Tobias Brandel exemplifierar i dagens Sv.D.: "Pusslet som går att lägga om mitt liv genom tillgång till Facebooks och Googles datahallar – mina intressen, åsikter, musiksmak, vänner, familjeliv, resor, platser jag rör mig på vid exakt angivna tidpunkter – är något Stasi bara kunnat drömma om".
Jag kan inte känna mig så förfärligt upprörd över detta. Är den personliga integriteten ingenting annat än detta finner jag ingen anledning till att riva upp himmel och jord för vad den amerikanska säkerhetsmyndigheten har för sig. Min tro är att den att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta, men att den som har något att dölja naturligtvis kan känna sig obehagligt berörd. "Den personliga integriteten" förefaller mig ur denna synpunkt inte vara något annat än ett försvar för det dåliga samvetet eller för skumraskaffärer som man inte vill att någon skall ha insyn i.
"Personlig integritet" är för mig något mycket annorlunda. Det är en egenskap som snarast är raka motsatsen till att vilja dölja. En människa med personlig integritet är en människa som inte har något att dölja, som står upp för det som är rätt och sant, en människa som inte låter sig påverkas av varje modernitetens eller nyhetens vindpust, en människa som är rakryggad och besinningsfull, sammanhängade och motsägelsefri i motsats till en människa som hycklar och ljuger, d.v.s. döljer sitt verkliga jag. Integritet i denna mening är något som man skapar åt sig själv, men också något som man kan förvärva.
Några ord ur Efesierbrevets 5. kap kanske passar som beskrivning på en människa med personlig integritet: "Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle. Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver. Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus".
Jag kan inte känna mig så förfärligt upprörd över detta. Är den personliga integriteten ingenting annat än detta finner jag ingen anledning till att riva upp himmel och jord för vad den amerikanska säkerhetsmyndigheten har för sig. Min tro är att den att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta, men att den som har något att dölja naturligtvis kan känna sig obehagligt berörd. "Den personliga integriteten" förefaller mig ur denna synpunkt inte vara något annat än ett försvar för det dåliga samvetet eller för skumraskaffärer som man inte vill att någon skall ha insyn i.
"Personlig integritet" är för mig något mycket annorlunda. Det är en egenskap som snarast är raka motsatsen till att vilja dölja. En människa med personlig integritet är en människa som inte har något att dölja, som står upp för det som är rätt och sant, en människa som inte låter sig påverkas av varje modernitetens eller nyhetens vindpust, en människa som är rakryggad och besinningsfull, sammanhängade och motsägelsefri i motsats till en människa som hycklar och ljuger, d.v.s. döljer sitt verkliga jag. Integritet i denna mening är något som man skapar åt sig själv, men också något som man kan förvärva.
Några ord ur Efesierbrevets 5. kap kanske passar som beskrivning på en människa med personlig integritet: "Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle. Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver. Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus".
fredag 7 juni 2013
Den blomstertid nu kommer
Egentligen är det högst egendomligt, att av de planeter som kretsar kring vår egen sol, så är det bara en, nämligen vår egen jord, som har hamnat på exakt det avstånd från solen som möjliggör liv, och inte bara liv utan växande liv och förnuftigt liv, ett liv som förmår ställa frågan om sitt eget vadan och varthän, d.v.s. varifrån och för vilket ändamål. I stället för att låta detta faktum fylla oss med förundran och ett fortgående sökande efter livets mening, så fyller det de flesta människor med likgiltighet och på sin höjd ett konstaterande om outgrundlig slump.
Dock finns det och har alltid funnits människor som inte låter sig nöja med den blinda slumpen utan låter livets obegripliga faktum föra till en djupare medvetenhet, så t.ex. i Psaltarens 8. psalm: "När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk, allt lade du under hans fötter."
Nu finns det alltid människor som invänder att kanske finns det – ja, tämligen säkert – andra planeter i andra solsystem som också härbärgerar levande varelser som åtminstone kan likna oss. Det är tänkbart, men knappast mera, och även om det skulle vara så, så förminskar det inte det förunderliga i vår egen tillvaro, snarare förstärker det detsamma. Och till dess att saken verkligen har bevisats låter jag mig nöjas med förundran över min egen tillvaro och glädjen över att sol och regn låter mig uppleva ännu en förunderlig sommar till Guds ära!
Dock finns det och har alltid funnits människor som inte låter sig nöja med den blinda slumpen utan låter livets obegripliga faktum föra till en djupare medvetenhet, så t.ex. i Psaltarens 8. psalm: "När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk, allt lade du under hans fötter."
Nu finns det alltid människor som invänder att kanske finns det – ja, tämligen säkert – andra planeter i andra solsystem som också härbärgerar levande varelser som åtminstone kan likna oss. Det är tänkbart, men knappast mera, och även om det skulle vara så, så förminskar det inte det förunderliga i vår egen tillvaro, snarare förstärker det detsamma. Och till dess att saken verkligen har bevisats låter jag mig nöjas med förundran över min egen tillvaro och glädjen över att sol och regn låter mig uppleva ännu en förunderlig sommar till Guds ära!
tisdag 4 juni 2013
Olikheter och splittring i den Katolska Kyrkan
På sin blogg mediterar den katolske prästen Dwight Longenecker över vad som håller samman den Katolska kyrkan och vari skillnaden ligger mellan olikheter och splittring. Olikheter är en välsignelse men splittring en förbannelse. Det finns acceptabla olikheter i fråga om kulturella uttryck för gudstjänsten men det finns inget utrymme för avvikelser i fråga om den katolska kyrkans lära. Modernismens försök att avvika från kyrkans lära i fråga om konstgjord födelsekontroll, kvinnliga präster, enkönade "äktenskap" och aborter kan inte accepteras bara som kulturella olikheter utan är läromässiga avvikelser som leder till splittring.
Vissa delar av Kyrkans undervisning och fromhet är emellertid provisoriska och endast uttryck för fromma betraktelser. Jungfru Maria är inte uttryckligen definierad som "medåterlöserska". Tillbedjan av Jesu hjärta är inte ovillkorlig och kvinnor behöver inte bära huvudbonader.
Den mest subtila formen av splittring föreligger när man betonar i och för sig tillåtna och goda aspekter av Kyrkans liv på bekostnad av det som är Kyrkans huvudsakliga uppdrag. Detta uppdrag är identiskt med Kristi eget frälsningsverk, som kan sammanfattas i fyra punkter: 1. Att undervisa om Sanningen; 2. Att hela de sjuka; 3. Att förlåta synder; 4. Att utöva fullmakt över det onda. När man sätter något annat före det som är Kyrkans grundläggande mission uppstår splittring. Detta beror på att de sekundära verksamheterna lätt får oss att glömma det primära uppdraget.
Den enhet som vi äger i den katolska tron och som biskopen representerar är den enhet vi delar i Kristi kors. Det är denna enhet vi förkunnar när vi predikar Kristus den korsfäste. Det är detta enhetens mysterium vi firar i altarets allraheligaste sakrament.
Vissa delar av Kyrkans undervisning och fromhet är emellertid provisoriska och endast uttryck för fromma betraktelser. Jungfru Maria är inte uttryckligen definierad som "medåterlöserska". Tillbedjan av Jesu hjärta är inte ovillkorlig och kvinnor behöver inte bära huvudbonader.
Den mest subtila formen av splittring föreligger när man betonar i och för sig tillåtna och goda aspekter av Kyrkans liv på bekostnad av det som är Kyrkans huvudsakliga uppdrag. Detta uppdrag är identiskt med Kristi eget frälsningsverk, som kan sammanfattas i fyra punkter: 1. Att undervisa om Sanningen; 2. Att hela de sjuka; 3. Att förlåta synder; 4. Att utöva fullmakt över det onda. När man sätter något annat före det som är Kyrkans grundläggande mission uppstår splittring. Detta beror på att de sekundära verksamheterna lätt får oss att glömma det primära uppdraget.
Den enhet som vi äger i den katolska tron och som biskopen representerar är den enhet vi delar i Kristi kors. Det är denna enhet vi förkunnar när vi predikar Kristus den korsfäste. Det är detta enhetens mysterium vi firar i altarets allraheligaste sakrament.
lördag 1 juni 2013
S:t Justinus Martyren
Justinus Martyren, vars minne vi firar i dag den 1 juni, föddes omkr. år 100 i Flavia Neapolis (nuv. Nablus) i Samarien av inflyttade grekisk-talande föräldrar, som uppfostrade honom i den hedniskt grekiska religionen samtidigt som de gav honom en klassisk bildning i litteratur och historia. Justinus själv var emellertid en sanningssökare, som reagerade mot de grekiska filosofernas intellektuella bedrägeri och begränsningar liksom mot deras uppenbara likgiltighet för gudsfrågan.
Efter många års studier träffade Justinus vid ett tillfälle en man som frågade honom om hans tro och särskilt om filosofins möjligheter att nå fram till sanningen. Han uppmuntrade Justinus att läsa de judiska profeterna, som inte bara talade om Guds inspiration utan också förkunnade en kommande Messias och kyrkans grundläggning.
För Justinus blev detta möte av avgörande betydelse. Han hade alltid på avstånd beundrat de kristna för deras höga moraliska hållning. I sin Apologi skriver han: "När jag var lärjunge till Platon och fick höra anklagelser mot de kristna samtidigt som de var ståndaktiga inför döden och allt det som människor fruktar, sade jag till mig själv att det var omöjligt att de skulle leva i ondska och nöjeslystnad.
Efter sin omvändelse fortsatte Justinus att bära filosofernas mantel samtidigt som han omfattade en enkel och stram livshållning även efter sin ankomst till Rom. Mest känd är han genom sina apologetiska verk, "Apologier" och "Samtal med juden Tryfon", som också innehåller beskrivningar av söndagens gudstjänst som ett offer och eukaristin som Kristi sanna kropp och blod. I etiska frågor intog han en klar kristen bekännelse, försvarade celibatet som en kristen kallelse, opponerade mot det rådande bruket att döda barn och kritiserade anhopningen av stora rikedomar och ägodelar.
Justinus skrev både till kejsaren Antonius Pius och Marcus Aurelius och lyckades på så sätt övertyga om de kristnas oskuld i samband med förföljelser. Själv föll han emellertid offer för den romerske prefekten Rusticus ovilja och avrättades år 165 tillsammans med sex andra bekännare för sin tro på Kristus.
söndag 26 maj 2013
Kyrka för stunden eller för evigheten?
Kyrkoherde får pris för drop in-vigslar och dop meddelar tidningen Dagen. "Med teologisk reflektion och respekt för Svenska kyrkans tillhöriga har
han hittat former som möter medlemmar som inte tillhör
församlingskärnan" heter det i prismotiveringen för Årets förnyare i Svenska kyrkan. "Det handlar om nedslipade trösklar till Guds nåd."
Prismotiveringen är intressant. Drop in-metoden handlar inte om respekt för Kyrkan som Kristi instiftelse utan om respekt för dem som "tillhör" kyrkan. Svenska kyrkan sägs dessutom omfatta två kategorier: de som tillhör "församlingskärnan" och de som inte tillhör "församlingskärnan". Kyrkan uppfattas i första hand som en mänsklig, social företeelse, inte som Kristi kropp. Den definieras inte längre av sin upphovsman utan av dem som tillhör den. Det är dessa som skall respekteras, inte Kristus.
Men det är inte bara kyrkan som nedmonteras till det mänskliga planet. Också Guds nåd måste hjälpas på traven genom mänskliga ingripanden, genom att slipa ned trösklarna till Guds nåd. Vilka trösklar? Vem har rest trösklar till Guds nåd?
Ingen reser trösklar mot Guds nåd utom människan själv – genom att säga nej till Gud. De trösklarna kan ingen annan människa slipa ner åt henne vare sig genom drop in-vigslar eller dop, bara den helige Ande som verkar genom en ständig förkunnelse av Guds handlande i Jesus Kristus, av omvändelse och tro. Drop in-vigslar och dop har som tillfälliga företeelser föga att göra med kyrkans evangelisation eller med en förkunnelse som leder till omvändelse och tro. Snarare är de punktinsatser som invaggar människor i en falsk uppfattning av kyrkan som serviceorgan. Det finns en risk att de medverkar de till människors förakt för en kyrka som inte har något annat att ge än en smula rituell förströelse för stunden och inte svarar på människors behov av mening för hela livet. Dop och kyrklig vigsel måste ha samband med ett liv i kyrkans gemenskap.
Prismotiveringen är intressant. Drop in-metoden handlar inte om respekt för Kyrkan som Kristi instiftelse utan om respekt för dem som "tillhör" kyrkan. Svenska kyrkan sägs dessutom omfatta två kategorier: de som tillhör "församlingskärnan" och de som inte tillhör "församlingskärnan". Kyrkan uppfattas i första hand som en mänsklig, social företeelse, inte som Kristi kropp. Den definieras inte längre av sin upphovsman utan av dem som tillhör den. Det är dessa som skall respekteras, inte Kristus.
Men det är inte bara kyrkan som nedmonteras till det mänskliga planet. Också Guds nåd måste hjälpas på traven genom mänskliga ingripanden, genom att slipa ned trösklarna till Guds nåd. Vilka trösklar? Vem har rest trösklar till Guds nåd?
Ingen reser trösklar mot Guds nåd utom människan själv – genom att säga nej till Gud. De trösklarna kan ingen annan människa slipa ner åt henne vare sig genom drop in-vigslar eller dop, bara den helige Ande som verkar genom en ständig förkunnelse av Guds handlande i Jesus Kristus, av omvändelse och tro. Drop in-vigslar och dop har som tillfälliga företeelser föga att göra med kyrkans evangelisation eller med en förkunnelse som leder till omvändelse och tro. Snarare är de punktinsatser som invaggar människor i en falsk uppfattning av kyrkan som serviceorgan. Det finns en risk att de medverkar de till människors förakt för en kyrka som inte har något annat att ge än en smula rituell förströelse för stunden och inte svarar på människors behov av mening för hela livet. Dop och kyrklig vigsel måste ha samband med ett liv i kyrkans gemenskap.
lördag 18 maj 2013
Frihet är det bästa ting
 | ||||
| Thomas Simonsson, skald och biskop i Strängnäs (c:a 1480 - 1540). Fotomontage: Ronnie Triumf |
för den frihet rätt kan bära" skaldade biskop Thomas Simonsson
i Strängnäs i en revolutionär tid under 1500-talets första hälft.
Vi har i vårt land ett tusenårigt kristet arv att ta vara på. Trots att vårt land inte längre ens nominellt kan kallas för ett kristet land finns det tillräckligt mycket kvar av kristen kultur och kristna värderingar för att man skall känna tacksamhet när man ser sig omkring i världen. Att få leva i ett fritt land hör till det största förmåner en människa kan äga. Det förvånar mig att människor i allmänhet inte förstår i vilken stor utsträckning detta faktiskt är beroende av vårt kristna arv. För människor i Sverige av i dag (utom för invandrare och flyktingar) är friheten en slags självklarhet som man inte reflekterar mycket över. På sin höjd förbinder man det med begreppet demokrati, och är man någorlunda historiskt bevandrad, tänker man kanske på friheten som ett arv från franska revolutionens "frihet, jämlikhet, broderskap". Men bakom franska revolutionens frihetsparoll ligger en människosyn med djupa rötter i det judiskt-kristna arvet: tanken på alla människors lika värde grundad på tron på människan som Guds avbild, skapad av Gud för att höra samman med Gud.
Det broderskap som franska revolutionen hyllade var en mänsklig konstruktion, och det är tidstypiskt att den bara talar om "bröder". För en kristen behöver det snarare heta "frihet, jämlikhet, syskonskap". Finns det syskon måste det också finnas en Fader, och för en katolik är det självklart att det också finns en Moder, som samtidigt är både Maria och Kyrkan.
Den frihet som en kristen människa äger är i allra högsta grad beroende av detta sammanhang. Man förstår detta bättre när man jämför kristendomen med Islam. Islam betyder underkastelse, och för muslimen är underkastelsen under Allahs outgrundliga vilja det primära. Det är en underkastelse som framför allt tar sig uttryck i kollektiva riter och där religionens samband med politik, språk, ekonomi och koranens oföränderlighet är av grundläggande betydelse. Det betyder att Islam är starkt bunden av det förgångna och endast med stor svårighet låter sig anpassas till nya sociala förhållanden.
För den kristne är den himmelske Fadern ingen outgrundlig vilja utan en personlig kärlek till människan som framför allt uppenbarat sig i Jesus Kristus. Gud har skapat oss människor med fri vilja till att säga ja eller nej till denna kärlekens uppenbarelse, och denna fria vilja är människans signum just som människa. Friheten blir som störst när vi säger ja till denna kärlek, vilket inte innebär underkastelse under en outgrundlig vilja utan ett kärlekens "ja" till att leva i Guds kärlek.
För de flesta människor i Sverige av i dag är alla religioner lika och dessutom en privat angelägenhet. Men att alla religioner ur statlig synvinkel skall behandlas lika (tolerans och religionsfrihet) är inte detsamma som att alla religioner har samma värde. Det är av grundläggande betydelse att vi reflekterar över frihetens förutsättningar, att vi reflekterar över vårt kristna arv, att vi inte tar friheten som något självklart utan inser dess beroende av en underliggande värdegrund och dess beroende av en transcendent människosyn.
S:t Eriks dag och pingstafton 2013
Se vidare om religionsfrihet och om kristendomens betydelse för den europeiska kulturen: http://www.news.va/en/news/the-right-to-express-the-faith
måndag 13 maj 2013
Maria Magdalenas sju demoner
I en intervju i tidningen Dagen med anledning av de sista föreställningarna av "Jesus Christ Superstar" på Göta Lejon i Stockholm, diskuterar Ola Salo och Gunilla Backman hur musikalens framställning av Jesus och Maria från Magdala förhåller sig till evangeliernas berättelser. Maria Magdalena framstår i musikalen som en stark kvinna, som hade stor betydelse för Jesus. Beteckningen av henne som prostituerad kan mot den bakgrunden ses som uttryck för omgivningens önskan att förringa hennes styrka. En sådan "antropologisk" tolkning utifrån vår tids värderingar och tänkesätt missar ofta de bibliska berättelsernas egentliga budskap.
Traditionen om Maria från Magdala som prostituerad saknar biblisk förankring. Sannolikt har den från början uppstått genom att berättelsen om synderskan som smorde Jesu fötter i Luk. 7:36-50 kommer omedelbart före notisen i Luk. 8:1-3 om de som följde Jesus under hans vandringar, nämligen "de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna... och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar."
Det enda som sägs om Maria från Magdala är alltså att hon blivit botad från sju demoner (jfr. Mark. 16:9). "Demoner" eller "orena andar" får inte uppfattas som ett moraliskt (än mindre explicit sexuellt) invektiv eller som uttryck för en primitiv verklighetsuppfattning. Undersöker man berättelser om Jesu möte med demonbesatta i evangelierna finner man att de alltid innehåller en "teologisk" kärna, en utsaga om hinder för Guds rikes framväxt. "Oren" betyder inte omoralisk utan snarare "som håller människan i fångenskap".
Jesu första möte med orena andar sker i Kafarnaums synagoga (Mark. 1:23-28), där en människa besatt av en oren ande ropar: "Vad för oss och för dig, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, Guds helige". Uttrycket "vad för oss och för dig?" går tillbaka på gammaltestamentliga uttryck (1 Kung. 17:18; 2 Kung.3:13; Dom. 11:12) med en en defensiv, avvisande, försvarande eller åtskiljande innebörd: "Vad har vi gemensamt?" eller "Vad har vi med varandra att göra?" (Jfr. mitt inlägg om Jesu mor, Maria.) Karakteristiskt för de orena andarnas verksamhet är deras höga rop och skrik. De identifieras genom starka känslor som inte låter sig undertryckas.
När den orena anden ropar "Vad har vi med varandra att göra?" ropar han som representant för många. Den orena anden i Mark. 5:9 konstaterar "Legion heter jag, för vi är många". Orenhetens ande, som vill hålla människor i fångenskap, tar sig många former. Att Maria Magdalena sägs ha varit besatt av "sju" demoner kan vara ett sätt att ge mångfaldsperspektiv på hennes besatthet men kan också ses som en antites till den helige Andes sju gåvor i Jes. 11:1f., där skottet från Isais avhuggna stam, d.v.s. Jesus, sägs vara fylld av "Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande".
Vad man slås av i denna uppräkning av andens gåvor är att de nästan alla är kunskapsrelaterade, de har med trons innehåll att göra. När Jesus driver ut de orena andarna befaller han dem att tiga (Mark. 1:25, 34) och besökarna i Kafarnaums synagoga konstaterar: "En ny undervisning [el. lära] med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom" (Mark. 1:27). Mot de orena andarnas känslomässiga övergrepp står den messianske förkunnarens, Guds heliges, ord, som kallar till tro och befrielse. Jesus talar själv om att han driver ut demonerna med Guds finger (Luk. 11:20) eller ande (Matt. 12:28).
Vi vet inte vid vilket tillfälle Maria från Magdala hade fått möta Jesus. Vad vi vet är att mötet ledde till att hon, tillsammans med många andra följde Jesus och hjälpte honom och apostlarna med sina tillgångar (Luk. 8:1-3; Matt. 27:55f.; Mark. 15:40f.). Det är ingen långsökt tanke att Jesus genom sin förkunnelse särskilt appellerade till människor som på olika sätt kände sig bundna. Vad vi vet är också att Maria från Magdala var den första som fick möta den uppståndne Jesus och att hon redan innan hon känt igen honom kallar honom för "Herre"(Joh. 20:13). Hon har lämnat bundenheten hos de orena andarna för bundenheten vid sin Herre. Hon var den förste som berättade för lärjungarna om Jesu uppståndelse (Joh. 20:18) och gavs därför av Hippolytos omkr. år 200 benämningen "apostlarnas apostel".
tisdag 7 maj 2013
Så skapas en terrorist
I kulturbilagan av dagens Sv.D. skriver Johan Lundberg om den islamistiske inspiratören Anwar al-Awlaki, vars "predikningar" i form av cd-skivor, bloggar, tidskrifter och Youtube-framträdanden anses ha inspirerat inte bara de två Bostonbombarna Tsarnaev utan också ett par av 11 september-terroristerna, morden på militärbasen Fort Hood i Texas och "kalsongbombaren" Umar Farouk Abdulmutallab. Även en av de två män som misstänktes för att ha legat bakom attentatet mot Lars Vilks i Göteborg 2011 hade på sin Ipod ett stort antal av Anwar al-Awlakis föreläsningar.
Trots att han dödades vid en drönarattack redan år 2011 är Anwar al-Awlaki alltjämt genom sin retorik och sitt amerikaniserade framträdande en betydande inspiratör för vilsna ungdomar i olika media. Liksom Abel talar han ännu fastän han blev dräpt, dock talar han inte som Abel genom tron (Hebr. 11:4) utan genom sin ideologiska förslagenhet, som går ut på att framställa tillvaron som ett krig mellan ett islamofobiskt västerländskt samhälle och den sanna läran, som enligt al-Awlaki består i Islams underliggande budskap: att återinföra kalifatet. Strategin är densamma som i all annan terrorism: att utmana samhällets repressiva krafter för att skapa sympati för terroristerna.
I samma tidning recenseras socialantropologen Erika Fatlands bok om Utøya: Året utan sommar. Genom en rad samtal med ungdomar och anhöriga vill hon i första hand bilda sig en uppfattning om massakerns djävulska förlopp. Men framför allt vill hon försöka förstå förloppet bakom terrorismen. I sin analys upptäcker hon gemensamma drag i olika terroristattacker. Fram växer bilden av pojkar och män med likartade förutsättningar: frånvarande fäder, hopplösa konspirationsteorier och en oförlöst önskan om samhörighet. Som jag påpekat i mitt blogginlägg Hat eller vänskap – i Boston och här hade den äldre brodern Tsarnaev i Boston givit uttryck för sitt utanförskap i det amerikanska samhället med orden: "Jag har inte en enda amerikansk vän. Jag förstår dem inte".
Kanske kan man ana gemensamma drag för presumtiva terrorister. Å ena sidan frånvaron av goda manliga förebilder och en oförlöst längtan efter samhörighet och tillhörighet, å andra sidan en ideologi med typiskt manliga förtecken, en kamp för något som kan ge mening åt en annars meningslös och obegriplig tillvaro.
Trots att han dödades vid en drönarattack redan år 2011 är Anwar al-Awlaki alltjämt genom sin retorik och sitt amerikaniserade framträdande en betydande inspiratör för vilsna ungdomar i olika media. Liksom Abel talar han ännu fastän han blev dräpt, dock talar han inte som Abel genom tron (Hebr. 11:4) utan genom sin ideologiska förslagenhet, som går ut på att framställa tillvaron som ett krig mellan ett islamofobiskt västerländskt samhälle och den sanna läran, som enligt al-Awlaki består i Islams underliggande budskap: att återinföra kalifatet. Strategin är densamma som i all annan terrorism: att utmana samhällets repressiva krafter för att skapa sympati för terroristerna.
I samma tidning recenseras socialantropologen Erika Fatlands bok om Utøya: Året utan sommar. Genom en rad samtal med ungdomar och anhöriga vill hon i första hand bilda sig en uppfattning om massakerns djävulska förlopp. Men framför allt vill hon försöka förstå förloppet bakom terrorismen. I sin analys upptäcker hon gemensamma drag i olika terroristattacker. Fram växer bilden av pojkar och män med likartade förutsättningar: frånvarande fäder, hopplösa konspirationsteorier och en oförlöst önskan om samhörighet. Som jag påpekat i mitt blogginlägg Hat eller vänskap – i Boston och här hade den äldre brodern Tsarnaev i Boston givit uttryck för sitt utanförskap i det amerikanska samhället med orden: "Jag har inte en enda amerikansk vän. Jag förstår dem inte".
Kanske kan man ana gemensamma drag för presumtiva terrorister. Å ena sidan frånvaron av goda manliga förebilder och en oförlöst längtan efter samhörighet och tillhörighet, å andra sidan en ideologi med typiskt manliga förtecken, en kamp för något som kan ge mening åt en annars meningslös och obegriplig tillvaro.
lördag 27 april 2013
Man äger inte sin kropp – svar till Klara Ådemark 17 år
På Newsmill oroar sig Klara Ådemark (17 år) över att man använder uttrycket "att äga sin egen kropp" eftersom talet om kroppen som en ägodel lätt leder till tanken att kroppen skulle vara ett objekt som man kan behandla på affärsmässiga grunder. Hon menar att det är viktigt att skilja på äga och vara. Vi är inte vad vi äger. Så varför säger vi att vi äger kroppen? Vad är det vi är? Är vi vår fysiska kropp eller är vi vårt psykiska sinne?
Det är inte konstigt om Klara ställer sig frågan om vilka vi är. Det är en fråga som människan ställt sig i alla tider. Det materialistiska svaret är att vi inte är något annat än molekyler och elektriska strömmar. Det svaret är inte särskilt tillfredsställande eftersom det lämnar en stor del av vårt personliga jag utanför. Vår subjektiva upplevelse av vilka vi är kan man inte besvara på vetenskaplig grund eftersom avståndet mellan vår subjektiva upplevelse och de s.k. objektiva mätmetoderna inte låter sig överbryggas.
Filosofin och religionerna är försök till svar på många av våra obesvarade frågor. För kristendomen är det en grundbult att människan är skapad av Gud för att höra samman med Gud. Gud har skapat människan till sin avbild, till en enhet av kropp och själ men också med en ande för att kunna stå i förbindelse med Gud. Människan måste se på sig själv som en gåva från Gud men också med ett personligt ansvar för sig själv och för sina medmänniskor. Människan "äger" alltså inte sin kropp. Hon har fått ta emot den som gåva från Gud för att ställa den i tjänst hos Gud och för sina medmänniskor. Hon har ett ansvar för vad hon gör med sin kropp men också för sin själ och sitt andliga jag.
Jag tror att det är svårt att svara på annat sätt. Alternativet, att vi är en hög molekyler som den nyckfulla slumpens skörd, lämnar oss utan ledning, utan ansvar, utan möjlighet att se på varandra på annat sätt än ur den själviska nyttans och just – affärsmässighetens – synvinkel.
Det är inte konstigt om Klara ställer sig frågan om vilka vi är. Det är en fråga som människan ställt sig i alla tider. Det materialistiska svaret är att vi inte är något annat än molekyler och elektriska strömmar. Det svaret är inte särskilt tillfredsställande eftersom det lämnar en stor del av vårt personliga jag utanför. Vår subjektiva upplevelse av vilka vi är kan man inte besvara på vetenskaplig grund eftersom avståndet mellan vår subjektiva upplevelse och de s.k. objektiva mätmetoderna inte låter sig överbryggas.
Filosofin och religionerna är försök till svar på många av våra obesvarade frågor. För kristendomen är det en grundbult att människan är skapad av Gud för att höra samman med Gud. Gud har skapat människan till sin avbild, till en enhet av kropp och själ men också med en ande för att kunna stå i förbindelse med Gud. Människan måste se på sig själv som en gåva från Gud men också med ett personligt ansvar för sig själv och för sina medmänniskor. Människan "äger" alltså inte sin kropp. Hon har fått ta emot den som gåva från Gud för att ställa den i tjänst hos Gud och för sina medmänniskor. Hon har ett ansvar för vad hon gör med sin kropp men också för sin själ och sitt andliga jag.
Jag tror att det är svårt att svara på annat sätt. Alternativet, att vi är en hög molekyler som den nyckfulla slumpens skörd, lämnar oss utan ledning, utan ansvar, utan möjlighet att se på varandra på annat sätt än ur den själviska nyttans och just – affärsmässighetens – synvinkel.
Om språkets "förbannelse"
Det blir allt vanligare att nyhetsuppläsare i TV använder sig av ordet "förbannad". De säger att folk blir "förbannade" eller att vissa människor är "förbannade". Tidigare har vi varit förskonade från sådana kraftuttryck, men nu har det blivit på modet att använda dem. Det kan tyckas vara en petitess att anmärka på saken; en och annan kanske till och med skulle vilja påstå att det hör till språkets "utveckling" att offentligt begagna sig av svordomar och kraftuttryck. Jag menar att det snarare hör till språkets "avveckling". Svordomar och kraftuttryck tillgriper man när man inte har några andra medel till förfogande. Det är med andra ord ett svaghetstecken att använda dem och det skulle inte behövas i det offentliga talet eller samtalet, allra minst vid nyhetsuppläsningar i TV.
Saken har en allvarligare sida än att bara handla om språklig purism. Man brukar tala om ordets makt över tanken. "Förbannad" är inte vilket kraftuttryck som helst, utan bakom ordet döljer sig en verklighet: förbannelsen. Den som är "förbannad" är fången under en förbannelse, nämligen den förbannelse som följer av att inte vara välsignad, d.v.s. inte ha någon tro på Gud. Att folk sägs vara "förbannade" avslöjar med andra ord en skrämmande verklighet. Människor har inte längre någon tro på det goda, inte längre någon tro på Gud. Genom att vid upprepade tillfällen tala om att folk är "förbannade" gör man de facto ett inlägg av religiös innebörd: folk som är "förbannade", det är de som inte längre har någon tro på Gud.
Kanske är det så vi vill ha det. "Klarspråk" brukar man kalla det. Men för den som ännu tror på godheten och på språkets möjlighet till välsignelse låter det oroväckande att det skulle finnas så många människor som är "förbannade" eller i varje fall känner sig "förbannade". Menar nyhetsuppläsaren verkligen vad han säger?
Se också tidningen Dagen: Fult språk tar plats i finrummet
Saken har en allvarligare sida än att bara handla om språklig purism. Man brukar tala om ordets makt över tanken. "Förbannad" är inte vilket kraftuttryck som helst, utan bakom ordet döljer sig en verklighet: förbannelsen. Den som är "förbannad" är fången under en förbannelse, nämligen den förbannelse som följer av att inte vara välsignad, d.v.s. inte ha någon tro på Gud. Att folk sägs vara "förbannade" avslöjar med andra ord en skrämmande verklighet. Människor har inte längre någon tro på det goda, inte längre någon tro på Gud. Genom att vid upprepade tillfällen tala om att folk är "förbannade" gör man de facto ett inlägg av religiös innebörd: folk som är "förbannade", det är de som inte längre har någon tro på Gud.
Kanske är det så vi vill ha det. "Klarspråk" brukar man kalla det. Men för den som ännu tror på godheten och på språkets möjlighet till välsignelse låter det oroväckande att det skulle finnas så många människor som är "förbannade" eller i varje fall känner sig "förbannade". Menar nyhetsuppläsaren verkligen vad han säger?
Se också tidningen Dagen: Fult språk tar plats i finrummet
torsdag 25 april 2013
Svenska kyrkans babyloniska fångenskap
Svenska kyrkan, en dörrmatta för tidsandan skriver Marcus Birro på sin blogg. Han är inte den förste att konstatera detta, han kommer heller inte att vara den siste. Dock är hans perspektiv kort och omfattar till synes bara den tid då Svenska kyrkan varit skild från staten. Svenska kyrkan principiella fångenskap är inte dess fångenskap under staten utan dess fångenskap under politiken, och den fångenskapen har inte minskat utan snarare ökat under det senaste halvseklet. 1958 års beslut om kvinnliga präster kom att bli en avgörande vägvisare, ett beslut som fattades under politisk påtryckning från riksdagen och på utomordentligt svag teologisk grund.
Den politiska fångenskapen syns tydligast i Svenska kyrkans struktur. Den är en spegel av den sekulära statens uppbyggnad. I det avseendet spelar det ingen större roll om opolitiska grupperingar uppträder på spelplanen. Besluten fattas på politiska grunder och utifrån politiska värderingar. Den politiska fångenskapen är nämligen inte bara strukturell utan har också trängt in i människors sätt att tänka. Striden kring Seglora smedja visar detta med all tydlighet. Till och med från predikstolen förkunnas i första hand politiska värderingar. Kyrkans biskopar uppträder inte som andliga ledare för sin hjord utan som fristående samhällsdebattörer för att "nå ut" och på så sätt försöka stärka kyrkans ställning. Detta har också Marcus Birro upptäckt och opponerar sig vältaligt emot. Kyrkans fångenskap under politiska värderingar är sannolikt också en förklaring till det ekumeniska samtalets tynande tillvaro eller totala frånvaro.
"Om Kyrkans babyloniska fångenskap" skrev Martin Luther en bok. Många har påpekat att Svenska kyrkans nuvarande fångenskap under det politiska tänkandet är en mycket värre fångenskap än den som Luther vände sig mot. Om Luther hade kunnat förutse vad hans reformation och frigörelse skulle leda till hade han nog inte så snabbt kastat sig i furstens armar.
Den politiska fångenskapen syns tydligast i Svenska kyrkans struktur. Den är en spegel av den sekulära statens uppbyggnad. I det avseendet spelar det ingen större roll om opolitiska grupperingar uppträder på spelplanen. Besluten fattas på politiska grunder och utifrån politiska värderingar. Den politiska fångenskapen är nämligen inte bara strukturell utan har också trängt in i människors sätt att tänka. Striden kring Seglora smedja visar detta med all tydlighet. Till och med från predikstolen förkunnas i första hand politiska värderingar. Kyrkans biskopar uppträder inte som andliga ledare för sin hjord utan som fristående samhällsdebattörer för att "nå ut" och på så sätt försöka stärka kyrkans ställning. Detta har också Marcus Birro upptäckt och opponerar sig vältaligt emot. Kyrkans fångenskap under politiska värderingar är sannolikt också en förklaring till det ekumeniska samtalets tynande tillvaro eller totala frånvaro.
"Om Kyrkans babyloniska fångenskap" skrev Martin Luther en bok. Många har påpekat att Svenska kyrkans nuvarande fångenskap under det politiska tänkandet är en mycket värre fångenskap än den som Luther vände sig mot. Om Luther hade kunnat förutse vad hans reformation och frigörelse skulle leda till hade han nog inte så snabbt kastat sig i furstens armar.
lördag 20 april 2013
Hat eller vänskap – i Boston och här
"Vem hatar?" frågar Jenny Nordberg i torsdagens Sv.D. med anledning av bombdådet i Boston. "Vem hatar en åttaårig pojke, som hade kommit för att heja på sin pappa? Vem hatar hans mamma? Vem hatar en löpare som inte har några ben längre? Vem hatar något mycket större, som gör att oskyldiga människor måste dödas eller lemlästas för att sätta skräck i en befolkning?" Även om vi i dag vet eller tror oss veta namnen på den skyldiga står frågorna kvar. Hur kunde detta ske? Vad fanns det för motiv bakom terrordådet i Boston?
Det kan finnas flera tänkbara svar. Man har t.ex. pekat på behovet av att väcka uppmärksamhet för Tjetjenien-frågan eller av att demonstrera västvärldens sårbarhet för islamistiska attacker. Ett citat från den dödade 26-åringen kastar ett oväntat ljus över frågan: "Jag har inte en enda amerikansk vän. Jag förstår dem inte". Citatet avslöjar ett utanförskap som säkert är svårt att förstå för den som inte själv har upplevt det. Det räcker inte som förklaringsmodell, men det kanske avslöjar en situation som utgör bakgrund till att den utanförstående upplever sig som "offer" för västlig exploateringskultur och därför också själv blir offer för den extremistiska "gräv där du står"- rörelsen för att få mening i sitt sårbara liv. Det är inte fråga om en så enkel sak som att "hata" utan om att försöka bringa ordning i sitt inre kaos. Man får inte heller glömma den "lön för mödan" som Islam utlovar martyren.
Samtidigt avslöjar citatet en svårartad brist hos oss själva: att inte lyssna till avvikande röster utan genast avfärda dem som omöjliga ideologier. Att lyssna betyder inte att acceptera det som sägs men att acceptera den som talar – som en vän. Integration måste börja med vänskap. Vad kan inte vänskap åstadkomma, långt mer än politiska överenskommelser och högtidliga deklarationer? Vad skulle inte vänskap kunna åstadkomma i låsta positioner? Vänskap är förmodligen det minst brukade och minst prövade medlet för att skapa mänskliga relationer i till synes omöjliga lägen. Hur var det aposteln Paulus skrev? "Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda" (Rom. 12:21). Terrordådet i Boston kan lämna oss med icke avsedda effekter: att bli varsammare i vårt umgänge med varandra; att bygga vänskap i stället för murar. Först genom vänskap kan man nå förståelse och kanske också vinna den som aldrig tidigare blivit vunnen.
Se också: The Boston Bombings and the Problem of Evil
och Mer än extremism bakom bomberna
Det kan finnas flera tänkbara svar. Man har t.ex. pekat på behovet av att väcka uppmärksamhet för Tjetjenien-frågan eller av att demonstrera västvärldens sårbarhet för islamistiska attacker. Ett citat från den dödade 26-åringen kastar ett oväntat ljus över frågan: "Jag har inte en enda amerikansk vän. Jag förstår dem inte". Citatet avslöjar ett utanförskap som säkert är svårt att förstå för den som inte själv har upplevt det. Det räcker inte som förklaringsmodell, men det kanske avslöjar en situation som utgör bakgrund till att den utanförstående upplever sig som "offer" för västlig exploateringskultur och därför också själv blir offer för den extremistiska "gräv där du står"- rörelsen för att få mening i sitt sårbara liv. Det är inte fråga om en så enkel sak som att "hata" utan om att försöka bringa ordning i sitt inre kaos. Man får inte heller glömma den "lön för mödan" som Islam utlovar martyren.
Samtidigt avslöjar citatet en svårartad brist hos oss själva: att inte lyssna till avvikande röster utan genast avfärda dem som omöjliga ideologier. Att lyssna betyder inte att acceptera det som sägs men att acceptera den som talar – som en vän. Integration måste börja med vänskap. Vad kan inte vänskap åstadkomma, långt mer än politiska överenskommelser och högtidliga deklarationer? Vad skulle inte vänskap kunna åstadkomma i låsta positioner? Vänskap är förmodligen det minst brukade och minst prövade medlet för att skapa mänskliga relationer i till synes omöjliga lägen. Hur var det aposteln Paulus skrev? "Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda" (Rom. 12:21). Terrordådet i Boston kan lämna oss med icke avsedda effekter: att bli varsammare i vårt umgänge med varandra; att bygga vänskap i stället för murar. Först genom vänskap kan man nå förståelse och kanske också vinna den som aldrig tidigare blivit vunnen.
Se också: The Boston Bombings and the Problem of Evil
och Mer än extremism bakom bomberna
tisdag 16 april 2013
Vad menas med en troende socialdemokrat?
Under veckan som gått har vi fått bevittna hur ord kan få nya valörer och kanske inte helt avsedda eller genomtänkta betydelser. En troende socialdemokrat är inte längre en socialdemokrat som tror på socialdemokratins budskap eller en kristen socialdemokrat utan en socialdemokrat som är muslim. Genom att reservera "troende" för muslimer inför man en övertalningsdefinition som utesluter andra religionstillhöriga som troende. Endast muslimer uppfattas som allvarligt eller uppriktigt troende, något som medför att judar, kristna och andra religionstillhöriga mer eller mindre omedvetet framstår som hycklare. Vem kan ha glädje av en sådan övertalningsdefinition utom möjligen muslimerna själva?
Förhållandet visar hur viktigt det är att man använder orden rätt. "Troende" kan inte reserveras för muslimer eller socialdemokrater utan måste kunna användas för varje människa som har en övertygelse, som inte bara bygger på vetenskapssamhällets självvalda och begränsade metoder. Också en ateist är i den meningen en troende. Det viktiga är att alltid ange vad man tror på och vilka skäl man har för att tro som man tror (1 Petr. 3:15). Det är viktigt också för muslimer tala om vad de tror på och vilka skäl de har för att de tror som de tror.
Ett sådant krav skulle vara nyttigt för alla. Det skulle inte bara göra klart vad som skiljer olika religioner från varandra. Det skulle också göra klart i vad mån en religion står i överensstämmelse med samhällets värderingar. Det skulle också visa att samhällets värderingar inte är några självklara principer utan i hög grad bygger både på naturrätt, tradition och religion. När Stefan Löfvén med sådan emfas hävdar alla människors lika värde är det inte någon socialdemokratisk uppfinning utan en värdering som under lång tid vuxit fram i samhället och har sina rötter i bl.a. kristen skapelsetro.
Det är alltså viktigt att vara på sin vakt med hur ord används. Inte minst gäller detta för journalister, som i sin religiösa okunnighet och jakt på snabba nyheter ofta åstadkommer oreda genom att inte utöva tillräcklig källkritik eller genom att lita på första bästa sagesman.
Förhållandet visar hur viktigt det är att man använder orden rätt. "Troende" kan inte reserveras för muslimer eller socialdemokrater utan måste kunna användas för varje människa som har en övertygelse, som inte bara bygger på vetenskapssamhällets självvalda och begränsade metoder. Också en ateist är i den meningen en troende. Det viktiga är att alltid ange vad man tror på och vilka skäl man har för att tro som man tror (1 Petr. 3:15). Det är viktigt också för muslimer tala om vad de tror på och vilka skäl de har för att de tror som de tror.
Ett sådant krav skulle vara nyttigt för alla. Det skulle inte bara göra klart vad som skiljer olika religioner från varandra. Det skulle också göra klart i vad mån en religion står i överensstämmelse med samhällets värderingar. Det skulle också visa att samhällets värderingar inte är några självklara principer utan i hög grad bygger både på naturrätt, tradition och religion. När Stefan Löfvén med sådan emfas hävdar alla människors lika värde är det inte någon socialdemokratisk uppfinning utan en värdering som under lång tid vuxit fram i samhället och har sina rötter i bl.a. kristen skapelsetro.
Det är alltså viktigt att vara på sin vakt med hur ord används. Inte minst gäller detta för journalister, som i sin religiösa okunnighet och jakt på snabba nyheter ofta åstadkommer oreda genom att inte utöva tillräcklig källkritik eller genom att lita på första bästa sagesman.
torsdag 11 april 2013
Islamist eller feminist?
Flera skribenter på Newsmill har uppmärksammat att Omar Mustafa blivit invald i den socialdemokratiska partistyrelsen. Bahareh Andersson kallar utnämningen "ett svek mot Sveriges kvinnor" och Evin Baksi menar att Mustafas värderingar strider mot tanken på alla människors lika värde. Han är nämligen företrädare för en islamistisk kvinnosyn. Det är inte bara socialdemokraterna som på detta sätt omfamnar företrädare för odemokratiska maktideal. Också moderaterna har en islamistisk företrädare, Abdiresak Waberi, i sitt parti och på ledande poster. Både Evin Baksi och Bahareh Andersson påpekar att den islamistiska strategin att infiltrera politiska partier inte bara är välkänd utan också framgångsrik. Den är i själva verket en förtäckt form av jihad, det heliga kriget, som går ut på alla människors underkastelse under Islam. Också Mona Sahlin hör till dem som ställer sig kritiska till Omar Mustafas inval i den socialdemokratiska partistyrelsen utifrån hans uppenbart antisemitiska inställning. (Se också anpassningen till islamisterna gör att jag idag lämnar socialdemokraterna.)
Skribenternas ärende är angeläget. Det finns en utomordentlig risk för att man av rädsla för att bli betraktad som rasist släpper fram antidemokratiska ideal. Lenin påstås ha präglat uttrycket "nyttiga idioter" om människor som i sin godtrogenhet och feghet lämnar dörren öppen för strömningar som går fiendens ärenden och i själva verket underminerar sin egen ställning. Att i skydd av "mångkulturalism" släppa in öppet odemokratiska ideal är att göra både sig själv och andra en stor otjänst. Den renhållning som Sverigedemokraterna mer eller mindre öppet har tvingats till borde gälla alla etablerade partier.
Saken är emellertid inte bara en fråga om politik. Bahareh Andersson betecknar sig som "muslimsk feminist" och Evin Baksi kallar sig troende muslim. "Muslimsk feminist" – ligger det inte en motsägelse i den beteckningen? Och kan man vara troende muslim och samtidigt förneka vad Koranen har att säga om kvinnors ställning? Det är svårt att förstå om man inte utgår från att de båda skribenterna vill göra något annat av Islam än vad Koranen säger om Islam och vad ordet Islam betyder, nämligen underkastelse. Bahareh Andersson kallar islamisternas kvinnosyn för "medeltida" och antyder därmed att Koranens utsagor kanske inte står huggna i sten och inte är det oföränderliga dokument som de själva säger sig vara. Att på detta sätt ifrågasätta Koranen betraktas av de rätttrogna som en hädelse.
Det är utan tvekan så att båda skribenterna har accepterat en mäniskosyn med alla människors lika värde som står i skarp kontrast till många av Koranens utsagor och att denna människosyn för dem i själva verket väger tyngre än att vara rättroende muslim. Varifrån kommer då denna tanke på alla människors lika värde? Många uppfattar den så sammanvävd med demokratin att den kanske tillhör naturrätten eller att den i varje fall borde ha sin upprinnelse i antikens Grekland. Den klassiska grekiska stadsdemokratin var emellertid långt ifrån någon demokrati för alla utan gällde en begränsad grupp medborgare.
I själva verket torde tanken på alla människors lika värde framför allt ha sin grund i den bibliska skapelseberättelsen, där Gud skapar människan "till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem" (1 Mos. 1:27). Jesu hänvisning till denna skapelseberättelse (Matt 19:1-9) och hans uppvärdering av kvinnan i olika avseenden – också icke-judiska kvinnor (Matt. 15:21-28, Joh. 4:1-42) bildar botten för aposteln Paulus kända utsaga i Galaterbrevet 3:26-28: "Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". Det dröjde åtskilliga århundraden innan denna tanke slog igenom i det offentliga sociala livet, men grunden var likväl lagd.
Till denna i grunden kristna människosyn om alla människors lika värde hör ytterligare en aspekt som förtjänar att understrykas. I motsats till den muslimska människosyn som kräver människans underkastelse under Guds oföränderliga och outgrundliga vilja räknar kristen tro med att Gud har skapat människan med en fri vilja att säga ja eller nej till Gud.
Bahareh Andersson frågar sig i sitt inlägg när hon skall kunna gå till en moské som ger henne samma frihet "som svenska kyrkan ger till sina döttrar"? Frånsett oklarheten i vad som avses med det citerade vittnar frågan om en frihetslängtan som moskén förmodligen aldrig kommer att kunna tillfredsställa men som ligger inom räckhåll på annat håll.
"Sanningen skall göra er fria" säger Jesus (Joh. 8:32). "Vad är sanning?" frågar den blaserade Pilatus (Joh. 18:38), en fråga som många ställer sig också i dag när allting betraktas som subjektivt. Det är inte fråga om vilken sanning som helst utan om den sanning som Gud har uppenbarat i en person, Jesus Kristus, som säger om sig själv: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh. 14:6). Det är ett oerhört anspråk, men det är bara genom den sanningen, genom att följa honom och lyssna på honom, som en människa kan nå fram till verklig frihet, en frihet som står i överensstämmelse med Guds tanke och avsikt med människan.
Se också artikel på Newsmill: Islamiska förbundet är fundamentalister
samt intervju med Nalin Pekgul
Skribenternas ärende är angeläget. Det finns en utomordentlig risk för att man av rädsla för att bli betraktad som rasist släpper fram antidemokratiska ideal. Lenin påstås ha präglat uttrycket "nyttiga idioter" om människor som i sin godtrogenhet och feghet lämnar dörren öppen för strömningar som går fiendens ärenden och i själva verket underminerar sin egen ställning. Att i skydd av "mångkulturalism" släppa in öppet odemokratiska ideal är att göra både sig själv och andra en stor otjänst. Den renhållning som Sverigedemokraterna mer eller mindre öppet har tvingats till borde gälla alla etablerade partier.
Saken är emellertid inte bara en fråga om politik. Bahareh Andersson betecknar sig som "muslimsk feminist" och Evin Baksi kallar sig troende muslim. "Muslimsk feminist" – ligger det inte en motsägelse i den beteckningen? Och kan man vara troende muslim och samtidigt förneka vad Koranen har att säga om kvinnors ställning? Det är svårt att förstå om man inte utgår från att de båda skribenterna vill göra något annat av Islam än vad Koranen säger om Islam och vad ordet Islam betyder, nämligen underkastelse. Bahareh Andersson kallar islamisternas kvinnosyn för "medeltida" och antyder därmed att Koranens utsagor kanske inte står huggna i sten och inte är det oföränderliga dokument som de själva säger sig vara. Att på detta sätt ifrågasätta Koranen betraktas av de rätttrogna som en hädelse.
Det är utan tvekan så att båda skribenterna har accepterat en mäniskosyn med alla människors lika värde som står i skarp kontrast till många av Koranens utsagor och att denna människosyn för dem i själva verket väger tyngre än att vara rättroende muslim. Varifrån kommer då denna tanke på alla människors lika värde? Många uppfattar den så sammanvävd med demokratin att den kanske tillhör naturrätten eller att den i varje fall borde ha sin upprinnelse i antikens Grekland. Den klassiska grekiska stadsdemokratin var emellertid långt ifrån någon demokrati för alla utan gällde en begränsad grupp medborgare.
I själva verket torde tanken på alla människors lika värde framför allt ha sin grund i den bibliska skapelseberättelsen, där Gud skapar människan "till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem" (1 Mos. 1:27). Jesu hänvisning till denna skapelseberättelse (Matt 19:1-9) och hans uppvärdering av kvinnan i olika avseenden – också icke-judiska kvinnor (Matt. 15:21-28, Joh. 4:1-42) bildar botten för aposteln Paulus kända utsaga i Galaterbrevet 3:26-28: "Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". Det dröjde åtskilliga århundraden innan denna tanke slog igenom i det offentliga sociala livet, men grunden var likväl lagd.
Till denna i grunden kristna människosyn om alla människors lika värde hör ytterligare en aspekt som förtjänar att understrykas. I motsats till den muslimska människosyn som kräver människans underkastelse under Guds oföränderliga och outgrundliga vilja räknar kristen tro med att Gud har skapat människan med en fri vilja att säga ja eller nej till Gud.
Bahareh Andersson frågar sig i sitt inlägg när hon skall kunna gå till en moské som ger henne samma frihet "som svenska kyrkan ger till sina döttrar"? Frånsett oklarheten i vad som avses med det citerade vittnar frågan om en frihetslängtan som moskén förmodligen aldrig kommer att kunna tillfredsställa men som ligger inom räckhåll på annat håll.
"Sanningen skall göra er fria" säger Jesus (Joh. 8:32). "Vad är sanning?" frågar den blaserade Pilatus (Joh. 18:38), en fråga som många ställer sig också i dag när allting betraktas som subjektivt. Det är inte fråga om vilken sanning som helst utan om den sanning som Gud har uppenbarat i en person, Jesus Kristus, som säger om sig själv: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh. 14:6). Det är ett oerhört anspråk, men det är bara genom den sanningen, genom att följa honom och lyssna på honom, som en människa kan nå fram till verklig frihet, en frihet som står i överensstämmelse med Guds tanke och avsikt med människan.
Se också artikel på Newsmill: Islamiska förbundet är fundamentalister
samt intervju med Nalin Pekgul
måndag 1 april 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)