Har analytiker svårare att tro?

Enligt en artikel i tidningen Dagen, som refererar ett par amerikanska forskare, skulle analytiskt tänkande människor har svårare att tro. Första meningen i artikeln strider emellertid mot vad som för övrigt hävdas i artikeln och lyder så: "En av orsakerna till att en del tycks ha lättare att tro på Gud än andra, kan vara att de väljer att tänka analytiskt hellre än att lita på sin magkänsla." Ändock är det den som fångar min uppmärksamhet och förefaller mig sannare än vad som annars  hävdas i artikeln. Den anlytiskt tänkande människan har nämligen förmåga att genomskåda scientismens begränsade och begränsande verklighetsuppfattning. Hon inser att den verklighetsuppfattning som bara begränsar sig till vad våra vanliga sinnesförnimmelser kan erfara och de slutsatser som man kan dra av detta inte förmår fånga in frågor som handlar om livets mening, om gott och ont, om rätt och fel, kort sagt om vad vi upplever som en stor del av livets mysterium. Tvärs mot vad som hävdas i artikeln vill jag påstå att tro och förnuft inte står i strid med varandra och att förnuftet och logiken inte gör det svårare att tro.

"Verklig" ekumenik?

Med anledning av den s.k. Jesusmanifestationen som skall äga rum i Stockholm den 12 maj, gör Linda Bergling ett inlägg i tidningen Dagen som handlar om "verklig" ekumenik. "Verklig ekumenik", skriver hon, "är inte att ha samma lära, likadant gudstjänstfirande, likadan kyrkoorganisation, ha liknande moraluppfattningar eller samma visioner. Ekumenik är att vi kan mötas i den gemensamma tron och bekännelsen att Jesus är Herren, med bevarad kärlek, trots alla olikheter." Jesusmanifestationen behandlas också – med en hänvisning till Linda Berglings artikel – av Bengt Malmgren i hans blogg.

Låt mig först säga att jag på allt sätt sympatiserar med Jesusmanifestationen och dess målsättning: att vara ett gemensamt vittnesbörd från kyrkornas sida om den gemensamma tron på Jesus Kristus. Att upphöja detta till den enda "verkliga" ekumeniken med utmönstring av alla andra ekumeniska strävanden är emellertid ganska magstarkt. Det vittnar snarast om en slags trötthet inför alla tidigare försök till ekumeniska överenskommelser – som dock har lett fram till avsevärda framsteg. Att ur ekumeniken utmönstra frågor om gudstjänstfirande, kyrkoorganisation, moraluppfattningar och visioner leder till en slags "mini"-ekumenik, som visserligen kan ha sitt värde i samband med en Jesusmanifestation, men som inte är hållbar i längden. Det står också i strid med Jesu ord om att han genom sin Ande skall leda oss fram till "hela" sanningen (Joh. 16:13). Låt oss därför ta Jesusmanifestationen för vad den är: ett vittnesbörd inför världen – men inte den enda "verkliga" ekumeniken.

Så hindrar vi hedersmord

På Newsmill skriver Farman Sediq en intressant artikel under rubriken "Så hindrar vi fler hedersmord i Sverige". En central passus lyder: "Problemet är att den kollektiva värdegrunden som föräldrar har med sig i bagaget krockar med det individuella Sverige. Dessa föräldrar är ett offer för ett system de själva har vuxit upp i. Där behöver föräldrar stöd att finna balansen. Balansen finner man när man lärt sig av det nya landets regler och normer, men också sett möjligheterna till att ta något positivt från båda."

Sverige är inte så individuellt som man gärna tänker sig. Allt är inte bra i Sverige bara därför att vi har demokrati. Också här finns en kollektiv värdegrund som man helst inte skall ifrågasätta. Till denna värdegrund hör t.ex. att ifrågasätta värdet av äktenskap och familj, att aborter är en mänsklig rättighet som bara angår kvinnan och aldrig barnet o.s.v. Det är därför inte underligt om det blir konflikter. Också vi är offer för det system som vi vuxit upp i och som enbart betonar individens möjligheter. Om vi är medvetna om våra egna brister tror jag att vi skulle ha större möjlighet till den integration som är nödvändig. Vi har säkert ett och annat att lära oss från våra invandrande syskon. Alltså: se möjligheterna till att ta någonting positivt från båda, men också vara självkritisk mot den egna kollektiva värdegrunden som inte alltid är så välgrundad.

Vigselvägrande präster

I tidningen Dagen finns i dag infört en artikel om Svenska kyrkans försök att komma till rätta med vigselvägrande präster. Mattias Fjellander, präst i Gnosjö, har skickat in ett spontant remissvar, där han försöker analysera Svenska kyrkans ovilja att avstå från vigselrätten. Om detta kan man läsa här. Vad som inte framgår, men som bör sägas, är att denna vigselvägran naturligtvis bottnar i den nya syn på äktenskapet som staten har drivit igenom och som Svenska kyrkan har slukat med hull och hår, nämligen att ett äktenskap skulle kunna bestå av man + man eller av kvinna + kvinna. Samma konflikt uppstod när staten tvingade Svenska kyrkan att införa kvinnliga präster. Svenska kyrkan har aldrig kunnat hantera sådana konflikter utan tvångsmedel eftersom kyrkan efter reformationen alltid fungerat som ett statens lydiga redskap, vare sig det gällt att införa potatisodling eller värna om relgionens enhet.

Den bortglömda auktoriteten

Vi kommer nu över till en fråga som bör vara minst lika brännande som den om det förträngda trosbegreppet, nämligen om den bortglömda läroauktoriteten. Auktoritet är ett negativt laddat ord, som ingen gärna vill ta i sin mun. Rädslan har lett till att predikanter gärna talar om sin egen "personliga" tro för att slippa tala om kyrkans tro eller trons "sanning". Men alla litar vi mer eller mindre medvetet på auktoriteter – inte minst i vardagslivet. Livet skulle bli omöjligt att leva om vi inte litade på piloten, läkaren, bilreparatören o.s.v. Också i det religiösa livet har vi våra olika auktoriteter som följt oss genom livet, det må nu vara 1500-talets reformatorer, 1800-talets väckelsepredikanter eller 1900-talets andeinspirerade ledare. Ibland byter vi auktoritet ungefär som man byter kläder.

Nej, stopp, säger någon. Det är Skriften allena som gäller. ”Skriften allena”, sola scriptura, var ett annat av reformatorernas slagord, men redan när ordet präglades på 1500-talet var man oense om vad Skriften egentligen sade. ”Skriften allena” är ett slagord som döljer en komplicerad verklighet både när det gäller Bibelns omfång (66 böcker eller 73 eller något annat) och Bibelns tolkning. Ty det är ofrånkomligt att Bibeln måste tolkas och det är här som frågan om auktoriteten blir aktuell.

De flesta kyrkor (men det finns undantag) har en eller flera trosbekännelser som ger en fingervisning om Bibelns tolkning. De har en aktningsvärd ålder och är ofta äldre än själva bibelkanon, som man blev överens om först omkring år 400, även om de enskilda bibelböckerna givetvis är äldre. Denna trostradition, som till sina äldsta delar härstammar från apostlarnas dagar, har haft en avgörande betydelse både för bibelkanons tillkomst och för Bibelns tolkning. Det betyder att det vid sidan av Skriften alltid har funnits en lärotradition för Skriftens tolkning. Det är givetvis av stor betydelse till vilken auktoritet man ansluter sig, om det är till den odelade kyrkan, till Luther, Zwingli, Calvin, till Schartau, Rosenius, Waldenström, till William Booth eller Lewi Pethrus. Också när det gäller lärotraditionen ställs vi inför ett val: mellan det som är individcentrerat och begränsat (och därmed kyrkosplittrande) eller kyrkogrundat och allomfattande, d.v.s. katolskt.

 Därmed har jag kommit till slutet av mina reflektioner. Kanske manar de till uppbrott, kanske inte. Men under alla omständigheter manar de till insikt om att de verkliga bevekelsegrunderna för att bryta upp eller stanna kvar kanske ligger djupare än man tänkt sig.

Den förträngda tron

Jag började i går min analys av det frikyrkliga "upproret" med att konstatera att ett förträngt och ensidigt trosbegrepp kan vara orsak till en del av missnöjesyttringarna. Den personliga tron på Gud och på Jesus Kristus (besläktad med den tro som vi i vardagslag möter vår omgivning med) är visserligen ytterst viktig men måste som komplement innesluta ett bifall till det som Gud och Jesus har sagt och gjort och som Bibeln är vårt viktigaste vittnesbörd om. Det är på den punkten som tron behöver växa. Tron är inte bara den tro med vilken vi tror (fides qua creditur) utan också innehållet i den tro som vi omfattar (fides quae creditur). Till det som tron omfattar hör bl.a. det faktum att Kristus har grundat sin kyrka, instiftat apostlaämbetet och utsett Petrus till dess ledare (Joh. 21:15-17). Det är till denna kyrka som Jesus givit sitt löfte om att dödsrikets portar aldrig skall få makt över den (Matt. 16:18). Det är också till apostlarna som Jesus säger att han har mycket att säga som de inte kan ta emot just nu men som de skall bli vägledda i när sanningens Ande kommer (Joh. 16:12f.). Kristus har givit sin kyrka ett läroämbete med uppgift att förvalta de sanningar som Gud har uppenbarat i Jesus Kristus.

Att Jesus skulle ha grundlagt och inrättat sin kyrka så funktionellt är för många en svårsmält tanke eftersom den rådande individualismen och det försnävade trosbegreppet lägger betydelsen av tron helt och hållet på den enskilde och låter kyrkan som trons förvaltare träda i bakgrunden eller helt försvinna. Också väckelserörelserna – hur viktiga de än kan ha varit och fortfarande kan vara – har bidragit till detta genom sin koncentration på den enskildes omvändelse. Av detta lider inte bara frikyrkorörelsen och Svenska kyrkan utan hela vårt samhälles uppfattning om vad som menas med kristen tro.

Kanske är det tröttheten inför det individualistiska perspektivet och det därmed sammanhängande godtycket som gör att företrädare för frikyrkligheten söker sig till stabilare institutioner. Men som många kommentatorer har påpekat: man skall inte låta lura sig av den yttre stabilitet som Svenska kyrkan tycks visa i sin organisation, sin föreskrivna gudstjänstordning och sin stabila ekonomi. Under den stabila överrocken råder – med ett antal lysande undantag – samma individualism och samma försnävade trosbegrepp. Den yttre stabiliteten upprätthålls dessutom med politisk hjälp i det s.k. demokratiska folkkyrkosystemet, som ersatt kungen eller fursten, som i sin tur ersatt påven och som minst av allt är någon garanti för att tron förvaltas rätt. Något läroämbete eller traditionsförmedlande ämbete att tala om existerar inte i Svenska kyrkan.

Frikyrkligt uppror

I tidningen Dagen har under våren pågått en debatt om frikyrkornas framtid. Två kända frikyrkoprofiler, Sigfrid Deminger och Siewert Öholm, har uttalat sitt missnöje med samfundens utveckling och aviserat sin övergång till Svenska kyrkan. Jag kan inte säga att jag blivit förvånad över artiklarna. De ger säkert uttryck för en djupt känd oro inför den utveckling som här och där ägt rum inom frikyrkosamfunden. Vad som förvånat mig (och som även kommit till uttryck i flera kommentarer) är att skribenterna ser Svenska kyrkan (eller möjligen en mycket begränsad del av den) som en tillflykt i nödens tider. Vad som också förvånat mig och gjort mig en smula deprimerad är att ingen tycks se någon principiell utväg ur dagens läge. I stort sett tycks det hela handla om vantrivsel, om tycke och smak och om känslor.

Det finns säkert många orsaker till den uppkomna situationen, och jag skall försöka att i några inlägg analysera åtminstone några av dem. En orsak menar jag att man kan finna i ett förträngt och ensidigt trosbegrepp. Tron uppfattas med all rätt som ett personligt förhållande till Gud och till Kristus, men därvid blir man ofta stående. För att fylla ut denna tro och möjligen få den att växa fyller man på med känslor (inte minst musik av känslosam art) och upplevelser (som man gärna kallar andliga), "uppbyggelse" i dålig mening, "underhållning" av oklar innebörd. Därav uppstår så småningom ett stort tomrum, vantrivsel och allt sådant som de ursprungliga artiklarna vittnar om. "Uppbyggelse" och "underhållning" är egentligen fina ord och begrepp om vi ser till deras grundläggande betydelse. Det kristna livet behöver byggas upp och tron måste underhållas. Frågan är bara hur?

Det förträngda och ensidiga trosbegreppet är inte någonting som är karakteristiskt bara för frikyrkan. Det är lika vanligt förekommande i Svenska kyrkan. Det sammanhänger med den oerhörda individualism som kännetecknar hela vårt samhälle. Varje trossamfund ställs inför frestelsen till ett förträngt trosbegrepp, men kanske är det vanligare inom protestantiska samfund av historiska skäl. Ett huvudbegrepp för Luther och de övriga reformatorerna var sola fide – tron allena. Genom tron allena och utan gärningar skulle man bli frälst. Så övertygad var Luther om detta att han kallade Jakobs brev för en halmepistel (eftersom det talar om nödvändigheten av gärningar) och helst ville utesluta både Jakob och Judas brev ur Bibeln. Tron allena, ja, men tron är aldrig och kan aldrig vara allena. Paulus säger faktiskt att av tron, hoppet och kärleken är kärleken det största.

Övervinn det onda med det goda

Jag fortsätter här mina reflektioner över det ondas gripbarhet med anledning av rättegången mot Anders Behring Breivik. Det sker genom en kort granskning av hans ideologi. Redan hans utgångspunkt, att Islam de facto är en ond och fientlig makt som hotar den europeiska kulturen, är vacklande. En ideologi eller trosformulering är inte ond i sig utan blir det först beroende på hur den används eller tilllämpas. För det andra vet vi ingenting om dess kommande inflytande på den europeiska kulturen. En gissning om detta är och förblir en gissning. För det tredje behöver mångkultur i sig inte vara någonting negativt, det kan också vara berikande. Kristendomen är inte bunden till någon särskild kultur. Den stod redan från början i växelverken med den grekiska kulturen. Anders Behring Breiviks tankar om Islams ondska och fientlighet mot den europeiska kulturen är snarast att betrakta som en övertalningsdefinition.

Om det skulle gå som Anders Behring Breivik påstår finns det ingenting som säger att hans lösning blir någon lösning. Man löser inte våld med våld. Esaias Tegnér skrev: "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort". Att förlägga ondskan enbart till sin fiende och tro att ondskan bara kan besegras med våld visar att man själv redan i grunden har besegrats av det onda. Exemplet med Breivik visar hur man kan övervinnas av det onda så till den grad att man t.o.m. lär sig koppla bort alla känslor och all empati för sina medmänniskor. Paulus skriver "Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda" (Rom.12:21).

En grundligare översikt över Breiviks ideologi finns här.

Är ondskan obegriplig?

Med anledning av rättegången mot Anders Behring Breivik mediterar Svenska Dagbladets krönikör Kaj Schueler i gårdagens Sv.D. över ondskans natur och avvisar tanken på ondskan som en "abstrakt princip som tycks verka oberoende i världen". Det kan man säkert hålla med om. Ondskan är ingen abstrakt princip utan en i högsta grad konkret företeelse som tar sig uttryck i onda tankar, ord och handlingar. Djur är inte onda. Bara människor kan vara onda – liksom den personligt onda makt vi kallar Satan. Men när krönikören med hänvisning till psykoanalytikern Ludvig Igra föredrar att se onda handlingar som "djupt mänsklig aktiviteter, lika självklara hos människan som hennes förmåga till medkänsla och omsorg", undrar jag om han inte gör det alltför lätt för sig. Det skulle kunna betyda att ondskan är omöjlig att komma till rätta med, att kampen mot den onda är meningslös och allt tal om moral utan innebörd. Visserligen finns det många människor som tänker så och lever så, men för de allra flesta finns det en inbyggd känsla för vad som menas med gott och ont, rätt och fel.

Problemet är att även om vi vet vad som är gott eller ont, rätt eller fel, så handlar vi inte alltid i överensstämmelse med denna insikt. Aposteln Paulus konstaterar: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag". Vi styrs alltså i viss utsträckning av någonting som vi uppfattar som en ond makt, som vi har svårt att göra oss av med eller behärska. Som kristna vet vi att vi inte klarar detta på egen hand eller av egen kraft, men vi vet också att det finns en hjälp att få, en hjälp som Kyrkan tillhandahåller i ord och sakrament.

Är ondskan alltid obegriplig? Ja, kanske till sitt ursprung även om berättelsen om syndafallet försöker göra den begriplig. Säkert också existentiellt som en styrande makt i vårt eget liv. Men den är inte ogripbar, den är inte omöjlig att gripa sig an med, även om vi behöver hjälp.

For the Lefebvrists, It's the Last Call to the Sheepfold

Motsättningen mellan Vatikanen och brödraskapet SSPX står nu inför sin slutliga(?) lösning. I korta drag handlar det om olika syn på fyra olika ämnen, Kyrkan, religionsfriheten, ekumeniken och kollegialiteten (d.v.s. förhållandet mellan påven och biskoparna), där SSPX hävdar att Andra vatikankonciliets uttalanden står i strid med tidigare påvliga beslut medan Benedikt XVI driver en kontinuitetens hermeneutik som innebär att Andra vatikankonciliet måste tolkas i samklang med tidigare uttalanden. För den som vill fördjupa sig i frågan om vari motsättningen egentligen består rekommenderar jag följande länk: For the Lefebvrists, It's the Last Call to the Sheepfold.
En annan länk till samma ämne hittar du här: Förestående försoning.

Love Desires to Know the Beloved

Love Desires to Know the Beloved: Randall Smith write that if we believe the Holy Spirit continues to teach through the words of the Church’s Magisterium, we should also care about understanding those words rightly.

Auktoritetstro eller andlig omvändelse

På Bengts Blogg har Bengt Malmgren gjort ett inlägg om Auktoritetstro eller förståelse och andlig omvändelse som grund för den kristna tron. Jag menar att detta är en falsk motsättning och har försökt klargöra saken i en kommentar till inlägget. Se ovanstående länk.

Kyrkans enhet

Gelotte och Nordgren, företrädare för katolsk vision, argumenterar i tidningen Dagen  för Kyrkans enhet på ett sätt som inte kan förbli oemotsagt. Utgångspunkten för dem är den enskilde och den enskildes "behov" av Gud. Eftersom alla människor har olika behov av Gud betyder det i praktiken att varje människa blir sin egen kyrka. Vad blir det för enhet av detta?
Hur företrädarna för katolsk vision än vrider och vänder på saken kommer det alltid att finnas ett behov av lärosatser för att man över huvud taget skall kunna tala om en kyrka. Varför nöja sig med ett minimum när Jesus inbjuder oss att ta emot hela sanningen (Joh. 16:12-15)?

"Synd på sekulär långfredag"

Sam Sundberg har i en krönika i Sv.D. (11/4) jämfört Earth Hour med botgöring på Långfredag: "Synd på sekulär långfredag". Det är lätt att uppfatta Earth Hour (då man för en timme släcker ner all belysning) som en tom gest eftersom den knappast åstadkommer någon energisparing alls. Har den som symbolhandling någon psykologisk effekt på sikt? Knappast. Sundberg menar att dess faktiska effekt är att den göder vårt behov av samvetskval och tillfredsställer vårt behov av gottgörelse. Mot vem? Mot moder jord får man förmoda. Dock bara under en timme per år.

Problemet är att när vi inte längre har någon personlig Gud att stå i relation till (och därmed heller inte stå till svars inför) är allt tal om skuld, försoning och gottgörelse tomt och meningslöst. En verklig revolution i vårt förhållande till moder jord kan det bli först i det ögonblick när vi erkänner Honom som har skapat både himmel och jord och står bakom hela universum. Då blir varje släckt lampa en trosbekännelse och varje kompostpåse en gudstjänst.

Äktenskapet som uppdrag

I dagens Svenska Dagbladet finns en utmärkt ledare av Roland Poirier Martinsson: Vill de avskaffa äktenskapet helt?

Som barn lyssnade jag ofta från orgelläktaren till följande ord:

 Äktenskapet är stiftat av Gud
till samhällets bestånd och till förenade makars inbördes hjälp
att lätta livets bördor, mildra mötande bekymmer och genom en sorgfällig
(d.v.s. omsorgsfull) uppfostran bereda efterkommandes välfärd.
Denna stiftelse är helig, heliga dess ändamål, heliga dess förpliktelser.
Det är äkta makars plikt att älska och ära varandra,
tillsammans skall de ha omsorg om sitt hem, gemensamt dela dess ansvar
och under livets alla skiften trofast stå vid varandras sida.
Man och hustru bör väl besinna (d.v.s. tänka på)
 att äktenskapet av dem båda kräver obrottslig trohet,
och att en sann gudsfruktan ger kraft till en rätt pliktuppfyllelse.
Därför ligger det makt uppå (d.v.s det är viktigt) att de av hjärtat
ber Gud om nåd att börja och fortsätta äktenskapet efter hans vilja.
Då främjas genom denna förening den högsta lycka på jorden.

Ofta hörde väl brudparet bara det sista om den högsta lycka på jorden
 – vilket inte hindrar att orden gav en rejäl undervisning om kyrkans
äktenskapssyn, en sakramental sådan, även om den lutherska kyrkan
i princip förnekar äktenskapet som sakrament.
Där finns mycket om plikt, omsorg, ansvar, trohet, bördor och bekymmer,
allt sådant som är nödvändigt om inte äktenskapet skall förlora sin mening.
Också Martinssons ledare påminner om detta:
"Att frivilligt ge upp sin frihet för ett högre syfte
är en beprövad väg till meningsfullhet".

Det tillhör individualismens förbannelse att inte inse att mening förutsätter
en uppoffrande gemenskap.

Inbjudan

• Orgelläktaren är i första hand en plats för bön. Ingenstans i kyrkan ber man mer ostörd än på orgelläktaren. Orgelläktarens bön är som kammarens, den sker "i det fördolda" (Matt. 6:6).
• På orgelläktaren finns plats för tvivel. Längst bak på orgelläktaren sitter den ostörd som bara förmår ropa "Gud förbarma dig över mig syndare" (Luk. 17:13) eller som Jesus själv "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
• Men orgelläktaren är också en plats för tro och lovsång. I Psalt. 22 viker ångestropet för tron: "Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels [d.v.s. Kyrkans] lovsånger. På dig förtröstade våra fäder, de förtröstade, och du hjälpte dem." Tron bygger på fäders och mödrars vittnesbörd, på Kyrkans tradition och lovsång.
• På orgelläktaren finns  plats också för de minsta: "Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig" (Matt. 21:16).
• Från orgelläktaren utgår – trots dess upphöjda plats – inga påbud men förhoppningsvis både preludier  (tankar för den innevarande dagen) och postludier (reflektioner och kommentarer över vad som tilldragit sig i kyrka och samhälle). Du inbjuds att spela med.