Vem är fienden?

Praktiskt taget dagligen matas vi med nyheter från inbördeskriget i Syrien. Med rätta förfasar vi oss över det våld som utövas och som i hög grad drabbar civila i Aleppo och andra städer. Tiotusentals människor befinner sig på flykt i Turkiet, Jordan och andra närbelägna länder. Men vem skall vi egentligen hålla på, regeringstrupperna eller de s.k. rebellerna? För många tycks valet vara självklart: rebellerna – mot en regeringsmakt som urartat  och fyller oss med avsmak inte minst genom sin styrka och sin tillgång till tunga vapen. För många syrier är valet inte lika självklart. Man fruktar inte bara Assad utan också den makt eller de maktstrider som skulle bli ett resultat av Assads fall. Bl.a. de kristna fruktar icke utan skäl ett islamistiskt övertagande av regeringsmakten (se t.ex. Vad kommer efter Assad?)

Men vem är den egentliga fienden? För Assad är det rebellerna, för rebellerna är det Assad. Det är lätt att måla allt i svart och vitt. Båda sidor åberopar sig dessutom på Guds hjälp. Men tänk om den egentliga fienden inte befinner sig på andra sidan fronten utan i de egna leden, kanske t.o.m. i det egna hjärtat? Mig förefaller det som om den egentliga fienden utgörs av själva makthungern. I en miljö där talet om demokrati bara betyder att den ena sidan skall segra och komma till makten är det oerhört långt till en fungerande fred. Den enda möjligheten är nödvändigheten att komma till insikt om en maktfördelning där båda sidor – eller flera parter – har möjlighet att inte bara komma till tals utan också att fritt få verka. Men vägen dit tycks oändlig.

Att bejaka mångfalden eller förneka den

I måndagens Sv. D. skrev Hans Ingvar Roth under rubriken "Mångfalden ett starkt försvar för religionsfriheten" om skillnaden mellan amerikansk och europeisk inställning till religionsfrihet med utgångspunkt från Martha Bussbaums The new religious intolerance: Overcoming the politics of fear in an anxious age. Den amerikanska inställningen har alltsedan självständighetsförklaringen i stor utsträckning präglats av tolerans mellan olika religioner och religiösa uttryck, något som sammanhänger med att många av invandrarna från Europa redan från början drivits av en stark frihetslängtan från det religiösa enhetsförtryck som rått i deras hemländer (jfr. Petter Jönssons amerikaresa: "Han ville bort till det stora landet i väster där ingen kung finns och inga kitsliga präster"). Det amerikanska samhället har därför varit mycket mer tolerant och tillåtande mot olika religiösa uttryck och former än det europeiska.

Europa har däremot i stor utsträckning präglats av enhet i religionen, där den vägledande principen varit cuius regio, eius religio, d.v.s. härskaren bestämmer trostillhörigheten åt sina undersåtar. Där har statskyrkosystemet ansetts förenligt med religionsfriheten, en anomali som varit otänkbar i det amerikanska samhället. I kraft av sin historiska dominans kan detta system i stor utsträckning alltjämt sägas gälla även om det inte längre är kungen som bestämmer trostillhörigheten utan den allmänna opinionen som bestämmer uppförandekoden.  Allt som avviker från "det normala" uppfattas som ett hot, vare sig det är fråga om slöjor, "religiös slakt" eller manlig omskärelse.

Förnekelsen av mångfalden kan emellertid ske också på ett mera subtilt sätt, något som  Emilia Ericson, kommunikatör för humanisterna, tycker sig ha upplevt på Almedalsveckan vid ett samtal om mångfald och religion mellan imamen Othman AL Tawalbeh, Fryshuset, och domprosten Mats Hermansson, Visby. Talarna var tydligen rörande eniga inte bara i etiska spörsmål utan också i rena trosfrågor, något som Ericson finner oroväckande och enligt henne gör det omöjligt att föra en diskussion eller att argumentera i sakfrågor. Här förnekas den religiösa mångfalden inte genom avståndstagande utan genom kompromiss, något som gör religionen ointressant.

Lösningen måste ligga i att bejaka både mångfalden och toleransen utan att fördenskull förneka skillnaderna, något som katolska kyrkan formulerade redan för 50 år sedan vid Andra Vatikankonciliet genom sina dokument om Kyrkan och de icke-kristna religionerna (se en sammanfattning i Kaj Engelhart, Kyrkan och religionerna). De spår av sanning som de icke-kristna religionerna bär vittnesbörd om skall inte förnekas men får sin fulla mening först genom uppenbarelsen i Jesus Kristus. Det är endast i det öppna mötet mellan religionerna som den uppenbarade sanningen kan göra sig gällande.

Utsätt oss inte för prövning

6.-7. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. De båda sista bönepunkterna hör nära samman och kan med fördel behandlas tillsammans. I den gamla översättningen heter det ”inled oss icke i frestelse”, vilket fäster intresset främst vid de individuella synderna. Det är viktigt att inse att varken frestelser eller prövningar är synd. Frestelserna är att likna vid irrbloss, som lockar oss att vika av från den rätta vägen. Gud har inte tänt dem. ”Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs” (Jak. 1:13f.). Frestelserna finns egentligen bara i vårt öga, vårt onda öga, vår begärande blick, och påminner oss om ondskans makt. Lockelsen att ge vika för dem vittnar om ondskans grepp över våra egna hjärtan. (Jfr. Tito Colliander, Asketernas väg, s. 32 om ingivelsen, betraktelsen, samtycket och synden.) Herren säger till Kain (innan han dödat Abel): ”Varför är du vred, och varför är din blick så mörk? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig åtrår den, men du skall råda över den” (1 Mos. 4:6).
 

Bönen om att inte bli utsatt för frestelse eller prövning är en bön om att slippa frestelsernas irrbloss (vilket i och för sig är omöjligt) men framför allt en bön om att bli bevarad från att följa lockelsernas dragning som leder till synd – ”När begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död” (Jak. 1:15). Man brukar säga att frestelse och prövning inte är samma sak. Frestelser är något man lockas av medan prövning är något som man utsätts för. Frestelsen betraktas i allmänhet som någonting ont medan prövningen är något som i varje fall kan leda till något gott. Men kanske är det snarare så att det är två sidor av samma mynt. Det vi frestas av innebär samtidigt en prövning av vår tro. Inte alla språk gör någon skillnad mellan frestelse och prövning, inte heller grekiskan.

När den nya översättningen väljer ”utsätt oss inte för prövning” är det ett medvetet val bort från den individuella synden till den mer grundläggande attityden, vår tro. Den svåraste prövningen är när vår tro hotas i tider av motgång och lidande. Då finns det anledning att be om att vår tro skall hålla måttet: Utsätt oss inte för denna den svåraste prövningen utan rädda oss från det onda – bristen på tro. Jesus säger till Petrus: ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut” (Luk. 22:31f.). Själv bad Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” men också: ”Fader i dina händer befaller jag min ande”. Därför är det naturligt att bönen om att bli bevarad för frestelsernas lockelse eller från prövningens tillkortakommande kombineras med bönen om att bli räddad från det grundläggande onda, otron i vårt eget hjärta.

Fader vår slutar därför som den börjar – som en bön om helighet.

Och förlåt oss våra skulder

5. Och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

När Jesus ger sina lärjungar bönen Fader vår gör han samtidigt ett viktigt tillägg: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser” (Matt. 6:14f.). Kan det verkligen vara så att vår förlåtelse är ett villkor för Guds förlåtelse? Är Guds förlåtelse inte villkorslös? Jo, den är villkorslös från Guds sida men inte förutsättningslös med tanke på oss. Den förutsätter vår öppenhet, vår villighet att ta emot förlåtelsen i botfärdighet och tro. Den botfärdigheten förutsätter insikten om vår egen synd. Och det är när vi inser vidden av vår egen synd som vi förstår att vi också måste förlåta dem som står i skuld till oss (Matt. 18:21-35). Vår villighet att förlåta står i proportion till insikten om vår egen synd. Därför finns det ett samband mellan Guds förlåtelse och vår förlåtelse. För att kunna ta emot Guds förlåtelse måste vi öppna för dem som står i skuld till oss, också våra fiender och ovänner (Matt. 5:43-48). ”Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett” (1 Joh. 4:20).

Villigheten att förlåta, att försonas med sin broder, är grundläggande för en människas tillvaro och andliga utveckling. Hatet förkrymper oss men försoningen öppnar nya dörrar mot en ny framtid. Ingenting tycks oss svårare än att förlåta den som gjort oss orätt, men ingenting är heller viktigare. Om vi tänker på denna bön på samma sätt som på bönen om bröd ”för dagen som kommer”, d.v.s. som en bön inför vår yttersta dag, inser vi att vi inför livets slut inte längre har någon möjlighet att utkräva något utan måste överlämna allt i Faderns händer för att ta emot hans förlåtelse. Bönen Fader vår och inte minst dess bön om förlåtelse är en bön för vår helgelse.

Kaos är granne med Gud

I en artikel i tidskriften Signum redogör Stig Olsson under rubriken "Hypotesen Gud"  för intressanta förslag från två forskare, biokemisten Arthur Peacocke och den teoretiske fysikern John Polkinghorne, om hur teologi och naturvetenskap kan mötas och förstå varandras teorier och arbetsmetoder. De båda forskarna irriteras över hur kristendomen förlorat sin trovärdighet och intellektuella heder genom att arbeta med dubbla sannings- och verklighetsbegrepp. Å ena sidan flyr man till en fundamentalism "Det är sant för att det står i Bibeln", å andra sidan flyr man till en postmodernistisk skuggvärld, där sanningen blivit subjektiv och verkligheten ersatts av språkspel. I båda fallen separerar man "det andliga" (= det subjektiva) från "det materiella" (= det objektiva) och placerar de båda i skilda men tillslutna fack.

I stället borde man enligt Peacock tillämpa vetenskapens empiriska sanningsbegrepp, som visat sig så framgångsrikt och fruktbart. Enligt en allmänt accepterad uppfattning är världen uppbyggd av materia, rum, tid och energi ungefär på det sätt som fysiken i dag beskriver den. Denna värld är orsaksmässigt sluten, vilket inte innebär att allt som sker i världen är förutbestämt av mekanistiska lagar. Tvärtom finns det ett icke ringa mått av slump, en inbyggd obestämbarhet i det fysiska skeendet. Ur det mycket enkla, t.ex. kvarkar och elementarpartiklar, uppstår – genom nya och oförutsägbara kombinationer av lagbundet och tillfälligt – komplicerade sammanhang, ekosystem och mänskliga samhällen.

Enligt Peacock är det inte logiskt och vetenskapligt tillfredsställande att tänka sig att "Allt-som-är" har sin grund och sitt upphov i sig självt. I stället bör man allvarligt pröva hypotesen att det finns ett Vara, en yttersta verklighet, ur vilket Allt-som-är har sitt upphov och är dess nödvändiga och egentliga grund. Med en logiskt uppbyggd argumentation kommer Peacock fram till att denna grund måste vara en enda, förnuftig, allsmäktig, allvetande och dessutom personlig, eftersom människan är en person. Denna allmakt är vad vi kallar Gud.

Trots att den allsmäktige i sin ständigt pågående skapelseakt satt gränser för sin allmakt och inte tillåter sig att rubba på den naturliga ordningen, har han en önskan med sin skapelse. Den avslöjar sig i materiens pågående tendens till komplexitet, dess emergens: Gud vill att det i världen skall uppkomma fria och förnimmande varelser, som kan möta honom i frihet. Det finns en avsikt med livets evolutionära historia på jorden. Den är inte i detalj planlagd men har i alla fall följt en viss riktning.

Vilka vägar kan då Gud använda för att handla i världen utan att inkräkta på världens frihet och den ordning som han själv har bestämt, framför allt utan att tillföra ny energi, något som skulle göra honom, den osynlige, synlig? Peacockes och Polkinghornes lösning är att införa "aktiv information" som den plats där Gud och världen kopplas samman som orsak och verkan. I Allt-som-är förekommer något som kallas kaotiska system och som uppträder där materien börjat växelverka med sig själv i tillräckligt komplicerade former. I sådana kaotiska system kan förloppet utvecklas i olika riktningar. Vägvalet går inte att precisera. Det är skyddat mot insyn.  Den som handlar förblir osynlig, handlar genom att meddela sig, genom "aktiv information", utan att bryta mot energiprincipen.

Stig Olsson, vars referat jag här återgivit i koncentrerad form, ställer sig själv ganska kritisk till Peacocks och Polingshornes tankar, främst därför att han menar att de inte ger utrymme för ett personligt Du utan "förtingligar" Gud, något som jag har svårt att hålla med om. Den som ur kristet perspektiv bekantar sig med Peacockes och Polkinghornes hypoteser kan inte undgå att dra paralleller till den bibliska uppenbarelsen. Om kaos som förstadium till kosmos talar redan de första verserna i 1 Mos. 1:1-4, där vattnet, särskilt det oroliga och stormiga, står för kaos (oordning) och Guds ande som svävar över vattnet står för ordningen (kosmos). Välbekanta är slutorden i Stagnelius dikt Vän i förödelsens stund: "Kaos är granne med Gud". Den aktiva information som enligt hypotesen skulle ange riktning för utvecklingen har naturligtvis sin motsvarighet i Guds ord både i skapelsen och i inkarnationen, d.v.s. i Jesu människoblivande.

Beträffande Jesus-gestalten gör Peacock till sist en intressant anmärkning. Jesus kan ses både som den evolutionära historiens sista (eller åtminstone senaste) steg och som en aktiv handling av Gud (jfr. Joh. 1:14 Ordet blev kött). När Gud blir människa i Jesus sker en avgörande vändning i förhållandet mellan Gud och världen. Gud ger sig till känna i sin fulla närvaro i och delaktighet med människan och allt skapat. Därmed blir världen ett sakrament. Detta är en reell omvandling, ett "emergent" skeende, d.v.s. en utveckling i en mer komplex riktning. Världen har gjort ett språng och en ny form av verklighet har uppstått, något som har bäring inte bara på inkarnationen utan också på uppståndelsen och eukaristin.

Vårt dagliga bröd

4. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Det grekiska ordet epioúsios finns bara på detta enda ställe i Nya testamentet och är sällsynt också i utomkristen litteratur. Det råder därför stor osäkerhet om vad det betyder. Beroende på hur man härleder ordet kan det antingen ha en tidsbetydelse och översättas med ”morgondagens”, ”det kommande”, ”det varaktiga” eller ”beständiga” brödet, eller också kan det ha en kvantitetsbetydelse och översättas med ”det nödvändiga” eller ”tillräckliga” brödet. Möjligen kan man också tänka sig ett samband med det grekiska begreppet ousía = vara, existens, och hävda en kvalitetsbetydelse: det sanna, väsentliga brödet, ”det som är för vår existens” (Origenes). Om perioúsios betyder ”det begränsade” betyder epioúsios snarast ”det obegränsade”.

Översättningen "vårt bröd för dagen som kommer" är välfunnen eftersom den fångar in både den tidsliga och den kvalitativa/existentiella betydelsen. "Dagen som kommer" är inte bara den närmast kommande dagen utan framför allt den yttersta, ”eskatologiska” dagen då Kristus skall komma tillbaka "för att döma levande och döda" (trosbekännelsen). Bara så kan man förstå att "brödet för dagen som kommer" behövs redan i dag. Redan i dag behöver vi den andliga näring som gör oss beredda att möta ”dagen som kommer”. Inget annat bröd duger för detta än Jesus själv, som säger ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra.”

Det betyder att ”brödet för dagen som kommer” också är det eukaristiska brödet, brödet som Kristus tar, uttalar tacksägelsen över och bryter med orden "Tag och ät härav alla. Detta är min kropp, som blir utgiven för er". Mot bakgrund av detta får både de föregående bönerna om Guds namn, Guds rike och Guds vilja samt de efterföljande bönerna om prövning och befrielse från ondskan en vidare innebörd. Fader vår är inte bara en bön för vårt liv här på jorden utan i högsta grad också en bön inför vår yttersta dag.

Låt din vilja ske

3. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen

Först tänker vi kanske att denna bön är en bön om att Gud skall utrota all ondska på jorden eftersom det rimligen inte kan finnas någon ondska i himlen. Där sker Guds vilja på ett fullkomligt sätt. Gud skall ingripa och ställa till rätta vad som brister i vår mänskliga tillvaro – som en Deus ex machina. Vid närmare eftertanke finner vi dock att ondskan i dess mest utvecklade form är någonting som förutsätter oss människor och häftar vid oss människor i vår fallna, av synden präglade, natur. Om Guds vilja skall kunna ske på jorden måste den få ske i oss.

Ingen har i sitt liv bättre kunnat förverkliga denna bön än Guds moder Maria. Redan i hennes första ja till ängeln Gabriel, hennes fiat – ”må det ske med mig som du har sagt” (Luk. 1:38) hörs ett eko från Fader vår – liksom i Herrens egen bön i Getsemane: ”Ske dock icke min vilja utan din”(Matt. 26:39). När hon efter att ha fött Jesus får besök av herdarna och får höra om vad änglarna förkunnat, tar hon allt till sitt hjärta och begrundar det (Luk. 2:19). Också när hon ingenting förstår – som när den tolvårige Jesus dröjer sig kvar i Jerusalems tempel – bevarar hon allt i sitt hjärta (Luk. 2:51). Till och med när Jesus tycks ställa sig avvisande till hennes begäran om att hjälpa brudparet i Kana, vågar hon säga till tjänarna: ”Gör det han säger åt er” (Joh. 2:5) – må hans vilja ske. Hennes lydnad att i allt underordna sig Guds och Jesu vilja är vårt största föredöme när vi ber i Fader vår: – låt din vilja ske på jorden såsom i himmelen.

Om Guds vilja skall kunna ske i oss måste den först av allt få ske med mig. Den måste få omskapa mitt hjärta. ”Tiden är inne, Guds rike är nära! Omvänd er och tro på budskapet!” Det var vad Jesus förkunnade. Om Guds rike skall kunna komma och förverkligas här på jorden måste någonting ske med mig: en omvändelse till tro, hopp och kärlek. Denna omvändelse kan inte ske utan Guds hjälp.

”Detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 6:40)). Guds vilja förverkligas när den helige Ande får väcka trons tillit i våra hjärtan. Anden hjälper oss att lyssna till Jesus. ”Hjälparen, den heliga anden, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” (Joh. 14:26). Denna hjälpare kallas Sanningens ande därför att han vittnar om Jesus, som är vägen, sanningen och livet (Joh. 14:6). ”När hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig” (Joh. 15:26). Genom sanningens Ande i ordets vittnesbörd blir vi helgade, heliggjorda, omformade till allt större likhet med och lydnad för Guds vilja. 

I sin ”översteprästerliga” förbön (Joh. 17) ber Jesus: ”Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” (Joh. 17:17-19). Vi är kallade att vara verktyg för att Guds vilja skall förverkligas på jorden, inte bara hos oss själva utan också hos andra människor. Guds vilja är att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen (1 Tim. 2:4).

Därför: Låt din vilja ske – med oss, i oss och genom oss på jorden.

Religion för ekonomisk tillväxt?

Den svenskkyrkliga biskopen Antje Jackelén har upptäckt att svenska affärsmän är tafatta i att föra samtal med sina utländska kollegor eftersom de bara kan prata pengar eller möjligen golf, medan deras utländska kollegor också vill prata litteratur, konst och religion. I Sydsvenskan skriver hon att "Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt". Hennes lösning är att samhället och den sekulära staten måste matas med värderingar, varav en del alltid kommer att vara religiösa. Dock säger hon ingenting om hur de affärsmän som skall ge landet tillväxt skall få del av dessa värderingar, någonting som Carina Johansson nogsamt påpekat i sin blogg.

Att försöka intressera människor för religion genom att påpeka dess nytta för den ekonomiska tillväxten förefaller dock minst sagt dubiöst och skulle av den som "söker för att finna" närmast betraktas som ett ofint bondfångeri. Vad sökande människor söker är inte i första hand religionens etiska värderingar eller kulturella uttryck utan svar på sina existentiella frågor: Vad är meningen med allt? Vad lever jag för? Är livet ingenting annat än makt, pengar och sex? Att  över huvud taget motivera religion utifrån samhällsnyttan torde inte vara till nytta varken för samhället, kyrkan eller individen.

Av religionens olika uttrycksformer, tro, moral och kult är tron central. Själva sanningsfrågan har sedan Hedenius angrepp på 1950-talet fått föra en undanskymd tillvaro. Inte heller biskop Jackelén tycks tillmäta den någon större betydelse, i varje fall inte i detta sammanhang. I stället sätter hon sitt hopp  till "den etik som förenar de flesta religiösa traditioner". Denna etik är i själva verket ingenting annat än den naturliga lagen, den som man inte bara möter i religiösa sammanhang utan i varje människas hjärta, troende eller icke troende. För att tillämpa den behöver man inte vända sig till någon kyrka eller religion, bara till sitt eget samvete.

Gudspartikeln?

Stort intresse i media har under de senaste dygnen ägnats åt den s.k. Higgspartikeln, också kallad Gudspartikeln p.g.a. dess betydelse för att förklara materiens och därmed universums uppkomst. Vad man upptäckt är inte partikeln i sig utan snarare spår efter dess möjliga existens – eller också är det spår efter något annat, som man ännu inte vet vad det är. Under alla omständigheter är det inte bara Higgspartikeln som förtjänar benämningen "gudspartikel" utan snarare universum i dess helhet. Harry Martinsson beskrev i Aniara det vilsegångna rymdskeppet som "en liten blåsa i Guds andes glas".

Kristen tro står inte på något sätt i motsats till vetenskaplig forskning. Snarare är den dess förutsättnning eftersom både den kristna tron och vetenskapen innebär ett sökande efter sanningen fastän på olika områden och med skilda filosofiska utgångspunkter. Den vetenskapliga metoden innebär en begränsning till det fysiska rummet och ingen vetenskaplig upptäckt i världen kan därför upptäcka Gud. Men det finns anledning att låta de vetenskapliga upptäckterna fylla oss med förundran över den komplexitet och balans som råder i universum och som gör det möjligt för oss människor att i vår komplexitet under en kort tidrymd existera på jorden. "Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat" (Psalt. 104:24).

Se också News.Va + CNA Daily News + Vatikanradion + Signum.

Låt ditt rike komma

2. Låt ditt rike komma –

När Jesus efter sitt dop i floden Jordan första gången uppträder i Galileen sker det med proklamationen ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet” (Mark. 1:15). När vi hör talas om ett ”rike” går våra tankar gärna till ett geografiskt område med bestämda gränser och underställt någon med särskild maktbefogenhet. Det var också Pilatus föreställning när Jesus stod inför hans domstol. Men Jesus svarar: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag” (Joh. 18:36).

Bakom hans proklamation om Guds rikes närhet står den fullmakt Fadern givit honom i dopet. Jesus får fullmakt att inte bara förkunna Guds rikes närhet utan också att i handling inleda dess förverkligande. Under hela sin offentliga verksamhet fortsätter han att förkunna Guds rike i ord och handling. När fariseerna frågar Jesus om när Guds rike skall komma, svarar han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är mitt ibland er (Luk. 17:20f.). Det grekiska ordet entós har den dubbla betydelsen ”mitt ibland” och ”inom”. För fariseerna, som ställde frågan till Jesus, fanns Guds rike mitt ibland dem i Jesu person, utan att de förstod det.

Inte heller lärjungarna förstod utan vidare innebörden av Guds rike. När de tävlade om hederplatsen i Guds rike svarade Jesus: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:42-45). Guds rike är den självutgivande kärlekens rike som inte består i att härska utan i att tjäna, älska och ge sitt liv.

För den som tar emot Guds rike i Jesus Kristus blir Guds rike också ett rike ”inom” henne. Det är den självförbrännande kärlekens rike. Den som ber om detta rike utsätter sig för en stor risk, kärlekens risk att förlora sig själv. Det är som fröet, som blir sått i jorden. Det faller i jorden och dör för att ge nytt liv. ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så mogen vete i axet” (Mark. 4:26-29). När tiden är inne, ”när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne”. Guds rike är förenat med den teologiska dygd som är ”hoppet”. På den yttersta dagen uppenbaras Guds rike inte bara som ett inre, ett trons rike, utan i härlighetens gestalt. Bönen om Guds rikes tillkomst är en bön om att få bli ett verktyg för denna självförbrännande kärlek, från dess ringa gestalt i den begynnande tron till dess fullkomliga förverkligande i evigheten.

Guds rike är inte bara individualitetens rike. Det binder oss samman med alla dem som tar emot riket i Jesus Kristus. ”Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts, skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga” (Mark. 4:30-32). Guds rike är inte ett rike med yttre gränser men ett rike under Guds herravälde. Det låter sig inte ses, men det genomsyrar alla som tar emot det. Guds rike låter sig inte iakttas men vi lär känna det när vi tar emot det i tro, hopp och kärlek. Vi ger upp oss själva och låter Guds rike flytta in i oss och med hoppet sträcker vi oss mot dess förverkligande då Gud bli allt i alla.

Låt ditt rike komma – in i oss och genom oss också till andra.

Omskärelse eller omvändelse

Med jämna mellanrum utbryter en diskussion på bl.a. NewsMill om omskärelse på gossar. En välkänd motståndare till omskärelsen är Bengt Westerberg. Som kristen finns det ingen anledning att förespråka omskärelse eftersom frågan om omskärelse eller inte avgjordes redan tidigt i kristendomens historia (Apg. 15:1-35). Dock måste man ställa frågan hur det kommer sig att frågan om omskärelse, som borde vara en inomreligiös fråga, väcker en sådan uppståndelse i ett sekulariserat land som Sverige? Som skäl för motståndet anför man ofta individens behov av integritet. Man anser sig tala för barn som inte själva har någon talan. Integriteten sitter alltså i kroppen, eller rättare sagt i en liten skinnbit på en viss del av kroppen.

Jag betvivlar att det är integriteten man är mån om. Är alla de som är motståndare till omskärelse utan att själva vara judar eller muslimer också motståndare till aborter? Är förhuden viktigare än själva personen? Den svenska diskussionen om omskärelse förefaller i det perspektivet som en ankdammsfråga. Den som är motståndare till omskärelse  men samtidigt förespråkare för aborter är faktiskt inte trovärdig. Något annat än omsorgen om livet och den personliga integriteten ligger bakom kravet på förbud mot omskärelse.

Att just förhuden är föremål för detta exceptionella intresse är kanske talande. Sverige är inte bara sekulariserat utan också sexualiserat. Sexualiteten är den nya religion som man vill slå vakt om. I det perspektivet utgör omskärelsen en viktig symbolfråga. Förhudens existens är inte en fråga om individens kroppsliga integritet utan om individens frihet från religion, i första hand judendom och islam. Ur den synpunkten kan kristendomens tidiga beslut om frihet från omskärelse ju tyckas ovanligt framsynt. Men vad viktigare är: omskärelsen uppfattas som ett angrepp på sexualitetens religion, den enda religion som återstår i det postmoderna samhället.

Men aposteln Paulus, som kunde vara ovanligt radikal och frispråkig mot sina motståndare i omskärelsefrågan ("de borde skära av sig alltihop, dessa som sprider oro bland er", Gal. 5:12), han låter sig inte nöja med att ta avstånd från kroppens omskärelse. Ingen blir en bättre människa genom att omskäras, men ingen blir heller en bättre människa genom att icke omskäras. Vad Paulus kräver är hjärtats omskärelse, omvändelse i stället för omskärelse, och det gäller både den omskurne och den oomskurne, både förespråkare och motståndare. "Omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven" (Rom. 2:29). Det är en omvändelse som både det sekulariserade och det sexualiserade Sverige behöver men också vi kristna, muslimska eller judiska trosbekännare.